Om kreativitetens binära och annorlunda maskinerier

Musikindustrin kan i många avseenden liknas vid ett kreativitetens binära maskineri i det att den producerar en uppsättning antingen-eller positioner som i sin tur blir till de ingångsvärden som definierar ...

Av: Daniel Ericsson | 02 januari, 2010
Essäer om musik

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 januari, 2015
Övriga porträtt

 Jean-Léon Gérôme målning ”Diogenes”, (1860)

Diogenes – cynikern i krukan

Den franska konstnären Jean-Léon Gérôme (1824-1904) gjorde 1860 en målning av den antika filosofen Diogenes. Det är ett verk som fångar många av de anekdoter som finns kring denna märkliga ...

Av: Mathias Jansson | 26 juli, 2016
Essäer om konst

Att bråka är aldrig roligt. Men kan det…

Det finns krig där man slåss mot en fiende och det finns även tillfällen då man bråkar med sin flick- eller pojkvän. Och jag menar att det grundar sig i ...

Av: Jonas Lindman | 28 november, 2014
Gästkrönikör

Sven Stolpe omkring 1960. Foto Public Domain Wikipedia

”Eder förbundne tacksamme Sven Stolpe”



Från debuten 1929 med ”Två generationer” och drygt femtio år framåt stod Sven Stolpe nästan ständigt i centrum för den svenska kulturdebatten, en man som syntes och märktes. Efter hans död 1996 var det tyst om honom, men Svante Nordins bok om honom häromåret har återuppväckt intresset för denne kontroversielle, stridbare och ständigt engagerade författare som var mera produktiv än de allra flesta.


 

Sven Stolpe var en man med fasta och skarpa åsikter både om litteraturen och dess författare, och om kritikerkolleger. Han hade lätt för att skriva: "Hur många sidor har du ljugit ihop i dag då?" frågade Dag Hammarskjöld vid hans fönster i Uppsala.
Sven Stolpe vid tiden för sin debut 1929. Foto Public Domain Wikipedia

Sven Stolpe vid tiden för sin debut 1929. Foto Public Domain Wikipedia

Annons:

Mer om den boken nedan, men först något om ett kort och ett brev från honom. Kortet som skickades till mig på Nordisk Institut, Niels Bohrs allé, Universitetet, 5230 Odense M, hade han tillverkat själv genom att på en kartong klistra en vacker bild av Maria och Josef med Jesus-barnet mellan sig, alla med strålglans. Och så på baksidan det här handskrivna meddelandet:

Varmt tack för Er stora vänlighet att sända Er rec. Jag läser av princip aldrig rec-r men har sänt art. till förlagets klipparkiv – Boken säljs storartat bra. Men skatten tar över 90 % av honoraren, så jag har gett bort förlags-rätten för denna och 4 andra böcker! Tillg. Sven Stolpe

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Av stämpeln på frimärket framgår att kortet skickades den 23 januari 1979, och boken var nog den del i hans långa serie om svensk litteraturhistoria där han berättade om Strindberg. Att jag gillade den framgick säkert av min bokanmälan i en dansk avis som han, om man får tro hans rader, inte hade läst. Annorlunda med en av hans författarkolleger: när jag skickade Ivar Lo-Johansson några längre artiklar jag skrivit i danska tidningar om honom och hans böcker kom från Bonniers hela nytrycket av hans samlade noveller, i många delar, med ett ilagt kort: "Med vänliga hälsningar från författaren." Det var generöst.

Att staten tog hand om nio tiondedelar av intäkterna från Stolpes bästsäljande böcker var nog ingen stor överdrift, skattetrycket var fortsatt högt. Det var bara tre år tidigare som Astrid Lindgren hade tvingats betala 102 procent skatt på sin inkomst. Det fick henne att skriva en saga om Pomperipossa i Monismanien som gick i väldig upplaga eftersom den slogs upp i Expressen. Och redan ett par månader tidigare hade skattemasar gått bryskt tillväga när Ingmar Bergman anklagades för skattebrott, som det så småningom skulle visa sig helt utan grund. Båda affärerna bidrog till att socialdemokraterna miste den makt de haft i fyrtio år, i riksdagsvalet på hösten 1976.

Nästan på dagen två år efter kortet fick jag en lite utförligare epistel av Sven Stolpe, maskinskriven på ett ark som i övre vänstra hörnet var krönt med en röd vapensköld och texten "Sovereign Military Office of Malta" därunder, och med en artig avslutning. Att han var underhållande visste alla som sett honom på tv, och att han var en erfaren pedagog som inte lät sig tyngas av sin lärdom kände jag till. Bakgrunden till brevet var att jag som ambitiös tf studierektor på riksinternatet Grännaskolan kommit på tanken att vi kunde försöka förmå honom att komma och bibringa våra gymnasister bildning, det hade han gjort under en del år på gymnasiet i Mjölby. Så blev det inte:

Bäste rektor Holmqvist,
Tack för en vänlig inbjudan att komma till gamla kära Grenna (Första ggn jag var där stod på torget en annan liten pojke och gjorde trollkonster. Det var Jarl Hjalmarsson...)
Min farfars bror statsgeologen Mats Stolpe bodde länge som pensionär i det sista huset före uppfarten till berget, som visst nu ägs av Frälsningsarmén.

Och i sju år bodde jag under somrarna på Bunnströms pensionat och konfirmerades också i Grenna för prosten Stensson.
Det skulle ha varit en glädje att få göra Er personliga bekantskap. Men jag säger nej till alla föreläsnings-anbud. Det ringer varje dag minst tio men ibland upp till 40 personer och föreslår sådana eskapader.
Jag är emellertid starkt invalidiserad efter ett attentat i tunnelbanan i Sthlm och kan inte gå femhundra meter, är dessutom illa utsatt för ngt slags synskada och yrsel samt av en underlig nerv nära höger öga som glöder som eld vid varje häftigare rörelse.
Så jag måste avstå.
Men kanske nästa år.
Eder förbundne tacksamme Sven Stolpe

Grenna den gången stavades Gränna, om än inte av Stolpe. Sedan dess har man gått tillbaka till den tidigare formen, liksom man gjort med Hälsingborg-Helsingborg. Jarl Hjalmarsson avancerade så småningom från sin ungdomliga fingerfärdighet i trolleribranschen till att bli ledare för Högerpartiet. Han bar ständigt fluga, kanske redan på Gränna torg, liksom de två publicisterna Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz och litteraturprofessorn Staffan Björck i Lund, ett prydligt mode. Bunnström ligger vid sjön Bunn några kilometer inåt landet, på vägen mot Tranås och före nästa sjö Ören som också den hade (och kanske fortfarande har) ett pensionat där folk drack brunn: Örensbaden. Frälsningsarméns snickarglada tvåvåninghus invid kyrkan finns kvar - Gränna hör till de få trästäder i Sverige som aldrig drabbats av någon förödande brand. Och det råa överfallet i tunnelbanan på Sven Stolpe hamnade på löpsedlarna, med feta rubriker.

Så långt epistlarna. Här är så vad jag skrev i senaste Årsbok för kristen humanism om Svante Nordins mycket intressanta "Sven Stolpe – blåsten av ett temperament" (Atlantis):

Riktigt lika detaljerad som i sina tidigare böcker om Fredrik Böök och Ingemar Hedenius är lundaprofessorn Svante Nordin kanske inte i sin monografi om Sven Stolpe (1905-1996), och den verkar skriven med en större återhållsamhet. Men det är en mycket välavvägd och upplysande kartläggning av en kontroversiell man som ständigt syntes och nästan alltid gick på tvärs. Denna första heltäckande biografi om den sällsynt produktive Stolpe är grundad på brev, dagboksanteckningar och andra dokument som först nu blivit tillgängliga.

Hans mest populära roman, "I dödens väntrum", är delvis självbiografisk liksom A. E. Ellis "Sträckbänken" och Thomas Manns "Bergtagen", romanen om Hans Castorp som ska tillbringa några veckor på ett sanatorium i Davos men som blir kvar där i åratal. Stolpe hade varit lungsjuk i sin ungdom, liksom Olof Lagercrantz. Om honom skrev han en hatisk och mystifierande bok där han talar om dennes demoniska undermänsklighet - hos Svante Nordin får man förklaringen till hatet.

Sven Stolpe var en man med fasta och skarpa åsikter både om litteraturen och dess författare, och om kritikerkolleger. Han hade lätt för att skriva: "Hur många sidor har du ljugit ihop i dag då?" frågade Dag Hammarskjöld vid hans fönster i Uppsala.

En kollega med skrivkramp som var stipendiat på Sigtunastiftelsen har berättat hur Stolpes skrivmaskin i rummet bredvid höll högsta fart och skramlade trosvisst tvärs genom väggen. Så hann han också med febrilt mycket, som journalist, polemiker, propagandist för kontinentens katolska författare, populariserande litteraturhistoriker och som forskare, och film intresserade honom. Han redigerade under ett par år på 1930-talet tidskriften Fronten som dock inte fick samma genomslag som Spektrum, och under många år syntes han på kultursidan i Aftonbladet.

Hans böcker kom i strid ström: romaner, memoarer, litteraturöversikter, kåserier, översättningar. Hur bedövande kompakt hans bibliografi är kan man se av Elisabeth Stenborgs grundliga artikel om honom i "Svenskt Biografiskt Lexikon". Doktorsavhandlingen 1959 om Drottning Kristina väckte historikern Curt Weibulls ogillande. Den kitslige opponenten gick onödigt hårt åt den vid disputationen och det blev ingen sen akademisk karriär, i stället blev han lektor på gymnasiet i Mjölby. I radio och på TV var han vällustigt vältalig och lade gärna beslag på hela taletiden, som man säger på danska.

Den danska och norska liksom den tyska och franska litteraturen – särskilt de katolska författarna – var han ordentligt inläst på, så mycket att den spydige Eyvind Johnson låter sin odräglige besserwisser Dr. Tollius lägga ut texten kring de danska författarna som han förstås läst allt av, i en mera klumpig än kvick karikatyr. Läsarna av de tre romanerna om Johannes Krilon på
fyrtiotalet hade säkert lätt att se att det var Sven Stolpe som var måltavlan, särskilt som det oftast när Dr. Tollius dyker upp i romanen handlar om Frank Buchmans Oxford-rörelse, den som sedan bytte namn till Moralisk Upprustning och där man var full av bekännelseiver kring fyra så kallade absoluter: absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek.

Bertil Malmberg var en annan namnkunnig medlem av gruppen men lämnade den ganska snart (det var han som talade om blåsten av ett temperament hos Stolpe). Svante Nordin visar bland annat att det efterhängsna talet om Stolpes nazistsympatier saknar all grund. I sin slutsummering citerar han några träffande rader av Bo Setterlind om hjärtats oro hos den feberaktigt verksamme Sven Stolpe: "och mitt i bullret hörs en stilla ton,/ en sällsam strävan att i hjärtat vara/ ej en rubrikens men en trons person."

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2014

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 05 april, 2013

Midvinternatt – en muslimsk julbetraktelse

I midvinternattens hårda köld lyser stjärnorna desto klarare. Deras uråldriga ljus färdas mot oss genom de väldiga rymderna från den tid då inga människor fanns på vår jord.  Då rådde ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 18 december, 2007

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | Essäer om konst | 17 Maj, 2017

En barntillåten och en barnförbjuden Parsifal – Malmö och Köpenhamn

Det finns tydligen ingen samordning mellan operascenerna i Malmö och Köpenhamn. Därför två Parsifal samtidigt. Och inget ont i det, snarare tvärtom, det öppnar för intressanta jämförelser, och samordning är ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 29 april, 2012

Fortsatt press mot svenskan i Finland

Det händer ibland att rikssvenskar gör inhopp i den finländska språkdebatten om svenskans ställning. En del inhopp är mera att likna vid klavertramp. Robert Aschberg, känd från TV3, som engagerats ...

Av: Per-Åke Lindblom | Essäer | 17 september, 2010

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen

Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 27 januari, 2015

Matreklamens pris

Det står inte ”INGEN REKLAM. TACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” på min dörr. Eftersom under den tid som jag skyltade med denna vädjan, var den ignorerad. Så jag gav efter och släpar sedermera kilovis ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.