En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Samuel Beckett Foto Roger. Public Domaine Wikipedia

Ett spänningsförhållande mellan det uttryckslösa och det uttrycksfulla



Om Samuel Becketts Hur det är/Comment c'est

 


Philippe Binant Archives Foto CC BY-SA 4.0

Philippe Binant Archives Foto CC BY-SA 4.0

Som i flera av sina andra romaner utmärks Becketts stil av upprepningar och repetitioner. Det finns ett antal formuleringar som ständigt återkommer: "mumlar i dyn", "mörkret", "vår rättvisa" etcetera som ger texten viss rytm. Jag har funderat på om inte Thomas Bernhard, en författare som gjort upprepningen till sitt litterära signum, inte inspirerats av Beckett i det avseendet.

Annons:

Becketts sista skrivna romanverk är en märklig sak. I igenkännlig beckettsk anda berättas romanen av en person som ligger i gyttjan och krälar sig framåt, i sida efter sida. Om denne får vi inte veta särskilt mycket, i varje fall inte med avseende på faktorer vi vanligen anser relevanta för att beskriva en individ. Ibland stöter den krälande personen på någon annan krälande person (vilka går under namnen Pim, Pem, Bom, Bem, Krim och Kram), där de växelvis pucklar på varandra, såsom deras tillvaros ömsesidiga enda mening. På många sätt är det en omöjlig bok: handlingen är oansenlig (knappt någonting händer) och ingenting utvecklas.

Än mer anmärkningsvärd är själva formen: "romanen" består av ett antal till varandra ihop lagda nästintill obegripliga fragment, där berättaren underlåtit att överhuvudtaget använda sig av kommatecken eller punkter. Enligt berättaren omges denne av ytterligare 999 999 krälare, vilka enligt ett sinnrikt utstuderat schema i omgångar stöter på varandra där den ene axlar rollen som offer och den andre som bödel – och vice versa. Beckett skriver: "om man tar i betraktande att vi visserligen i egenskap av bödlar har intresse av att hålla oss stilla men att vi däremot i egenskap av offer har intresse av att ge oss iväg".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Schemat är konstruerat så att varje person alltid antingen skall vara i rollen som bödel eller offer. Det vore tragiskt, menar berättaren, om schemat skulle avbrytas: "eller också hejdar man den medan förflyttningarna äger rum och i så fall kommer visserligen alla i åtnjutande av ensamhet men inte av rättvisa eftersom den som förflyttar sig och som livet är skyldigt ett offer aldrig kommer att få något offer mera lika litet som den som ligger ensam och övergiven någonsin kommer att få den bödel livet är skyldigt honom"

I dessa fragment framträder ett spänningsförhållande mellan det uttryckslösa och det uttrycksfulla; det uttryckslösa som satsens själva mening; det uttryckslösa såsom en gestaltning för den reduktionism Beckett utsätter människan för – hon skall avklädas alla saker och alla karaktäristika vi vanligen uppfattar henne genom; faktiska egendomar såsom kläder, sociala beteenden, vårt av de sociala normerna reglerade tal, sysselsättningar, hopp och drömmar. Tar vi ifrån individen allt detta får vi en människa som "mumlar i dyn" (som Beckett skriver).

Vem är det då som står för denna sinnrika bödel/offer-konstruktion, som skapat det meningssystem Pim, Bom, Bem, Pem och övriga lever efter? Den i dyn liggande berättaren spekulerar om att det måste vara någon med "exceptionella krafter" eller också någon med "otaliga medhjälpare under hans order". Denna varelse som tillskrivs ett "minimum av intelligens utan vilket det vore ett öra som vårt och denna sällsamma omsorg om oss som man inte finner bland oss och önskan och medlen att anteckna som vi inte har". Jag tolkar det som att denne sinnrike och intelligente konstruktör är Gud. Gud som utöver intelligensen också har "denna sällsamma omsorg om oss". Det är enkelt att läsa detta som en sarkastisk spottloska (från Becketts sida, inte från berättaren) mot föreställningen om en allsmäktig och allomhändertagande Gud Fader. Den ende Gud Beckett känner till är dyns herre. Naturligtvis tror berättaren och övriga gestalter på Gud – Gud är "vår rättvisa". Jag kan inte hålla mig för skratt.

Själv uppfattar jag verket som en naturlig fortsättning på den mästerliga genombrottstrilogin han skrev under 50-talet (Molloy/Malone dör/Den onämnbare); reduktionismen i Hur det är fullföljer den människans avskalning som påbörjas i nämnda tre verk. I Molloy (1951) följer läsaren en person som är en karaktär i konventionell mening, med en någorlunda begriplig berättelseintrig. I Den onämnbare (1953) återstår ingenting annat av individen än en ändlöst malande röst, som förtvivlat försöker ge språk åt människans obegripliga tillvaro, (hennes "utkastadhet" för att tala med Heidegger). I Hur det är har till och med språket brutits ned, det är fragmentariskt och obegripligt, inte ens berättaren själv tror på det den själv säger – talet är bara "mumlande i dyn".

Den bärande filosofiska tankegången här är en uppgörelse med – och en attack på – det självsäkra cartesianska subjektet (som efter tvivlet på den egna existensen funnit sin hållpunkt i medvetandet). Beckett gestaltar ett jag (och därmed ett medvetande) i fullständig upplösning med en, som en följd därav, identitet i spillror (berättaren vet inte varifrån den egna tanken kommer, den hör bara inifrån kommande "röster" i plural). Det är ett medvetande som stammar sig fram, vilset och förvirrat, med "dyn" och "mörkret" som enda hållpunkter i tillvarons vanskliga belägenhet. Nästa steg skulle vara att sluta tala överhuvudtaget, det uppgivna kapitulerandet inför det faktum att inget prat tycks finna en hållbar förbindelse till verkligheten eller till mening i allmänhet. Nästa steg vore tystnaden.

Själva läsupplevelsen kan betecknas som en dialektik mellan olust och igenkänning, vilket väl är därför som berättelsen berör en i sådan hög grad. Läsaren inser, trots ett första förträngningsförsök under läsningen, att också hon ligger i dyn, och ömsom väntar på att bli offer för någon och ömsom att bli någons bödel. Detta är, tror jag, Becketts syfte i någon mening, att berättelsens betydelse inte enbart kan isoleras till det som händer just berättaren. Det finns här ett slags allmänt-existentiellt anspråk som talar till varje läsare som konfronterats av det levda livet som både att vara bödel och offer.

Som i flera av sina andra romaner utmärks Becketts stil av upprepningar och repetitioner. Det finns ett antal formuleringar som ständigt återkommer: "mumlar i dyn", "mörkret", "vår rättvisa" etcetera som ger texten viss rytm. Jag har funderat på om inte Thomas Bernhard, en författare som gjort upprepningen till sitt litterära signum, inte inspirerats av Beckett i det avseendet.

Man kan fråga sig om det här är njutbar läsning. Det är knappast en bok som sprudlar av berättarglädje. Tvärtom tycks varje ord och varje stavelse vara frambringade i vånda – det är en slags ångestvägg som möter läsaren. Men för många människor inbringar ju självdestruktiviteten (vilket att läsa en roman som denna är) alltjämt viss njutning. Läs på eget bevåg!

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.