Oslo från Ekebergsrestaurangen. Foto: Björn Gustavsson

Oslo som kulturstad

Det finns många goda anledningar att besöka Oslo; en allt viktigare anledning är att stans konstliv på senare år blivit allt mer spännande. Och den norska huvudstadens satsningar på konstområdet ...

Av: Björn Gustavsson | 19 juli, 2015
Resereportage

Apostlar utan uppdrag

En av Nietzsches tankspridda verk, i bemärkelsen att den består av spridda tankar, är hans skrift Mänskligt, alltför mänskligt. I ett utdrag jag läst för att stifta bekantskap med mannens ...

Av: Robert Halvarsson | 15 juni, 2012
Agora - filosofiska essäer

Veckan från det nya arbetarpartiet

Efter fem har de flesta hunnit vänja sig vid moderaternas trollerikonster. Att sälja in skenande arbetslöshet, ökade socialbidrag, vräkningar av barnfamiljer och ökad fattigdom som Arbetslinjen är onekligen ett illusionstrick ...

Av: Gregor Flakierski | 29 oktober, 2011
Veckans titt i hyllan

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | 15 juni, 2014
Musikens porträtt

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet



En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor på ett block, ett block som jag nog gömmer för de barn som via väninnor finns i min krets.

Om Peter Handke och hans blyertspenna


En parodi på en baksidestext till Peter Handke blev det också, denna författare som också verkar ha lite att säga men sätter fokus på textens form och skrivprocess som ingen an. Så skrev jag alltså igång denna text.
det liminala geometriska centrumet

det liminala geometriska centrumet

Annons:

En parodi på en baksidestext till Peter Handke blev det också, denna författare som också verkar ha lite att säga men sätter fokus på textens form och skrivprocess som ingen an. Så skrev jag alltså igång denna text.

"Den pensionerade liminalitetsteoretikern Gregor Von Knöppendorf hade begett sig via en skumpig buss utan skylt till den avlägsna ständigt grågröna byn i bortre Montenegro för att där skriva den slutliga essän om blyertspennans sensualism".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baksidestexter är ju komprimeringar och förenklingar av komplexa texter och blir därför tämligen banala, ja pekorala. De syftar till att snabbt få vederbörande som håller i boken att köpa eller låna den, likt buljongtärningar innehåller de allt, men smakar schablonmässigt.

Men vilka strimmor och tendenser kan vi se lösa upp sig i kokvattnet av Handke-Tärningen?

För det första skulle jag vilja hävda att vi ser ett stråk av distanserad beröringsskräck i hans författarskap, parad med en hypersensibilitet för detaljer. I hans romaner är det som om fiktionen vänds ut och in, det litteraturhistoriska begreppet peripeti är satt ur spel, det finns inga dramatiska vändpunkter eller närmare konflikter oftast.

I romanen "Smärtans kines" driver en man runt på bussar, barer, gator och begår ett dråp med en sten mot en skränig och störande nynazist. Sen går han nöjt och lägger sig, på nybäddat dagen till ära. Det är i princip hela handlingen och eftersom brottet sätts ur fokus blir allt annat så tydligt, alla detaljer står ut med en smått kuslig, distanserad precision. Titeln "Smärtans Kines" är såklart hämtat helt ur periferin och berör inget om mordet.

Vilka mekanismer låg bakom att undertecknad uppfann ordet liminalitetsteoretiker? Liminalitet är fikonspråksordet för gräns, snitt, övergång. De färgade fönstren i en gotisk kyrka är liminala, de är gräns mellan jordiskt och himmelskt. Handke verkar nästan besatt av orter och geografi som är just detta; gränser och både-och/varken-eller. En by så svår att hitta i busskartan att man börjar betvivla dess existens. En villaförort till Paris som varken är landsort eller storstad. Eller tingen som sådana.

I sin tanke-trilogi åker en författare ut på italienska landsbygden för att skriva en kulturhistorisk essä om...jukeboxen! I jakten på den och den Wurlitzern blir vi mer och mer varse att just jukeboxen är både-och, både en tingest symboliserande det chosefritt fräna moderna, men nu också en rest från den tid vi trodde var lättare och gladare, 50 och 60-talet.

Typiskt skriver han in deras existens på de caféer och barer som ligger i gränsland, cafeteriorna på busshållplatser, halvförorternas grillsyltor.I hans författarskap verkar alla vara på väg genom ett slags vattnigt landskap som inte är något, men mycket samtidigt. Som skånsk november, där det är brunt och jordigt och silvrigt och vattnigt samtidigt. Sällan har jag satt mig in i ett författarskap där själva dagern är så konsekvent. Gnistrande vita vintrar eller färgsprakande sommardagar letar man sannerligen förgäves hos i hans konstnärskap.

Hans stil pendlar hela tiden mellan det träigt utredande essäistiska, men just som det håller på att lösas upp i väl akademiskt träiga dimmor, bryter små genialt valda detaljer in för att ge det hela sinnlig konkretion. Han uppfinner ord för att bryta tidens flykt och närmast ge oss en läshänvisning. Smaka på ordet "stammingslust". Detta i anslutning till en passage bilder där grammatiken är fel, men så konstnärligt rätt. En räcka meningar där allt börjar på "Och...". Där är du. Här är jag, och gummistövlarna är gummistövlarna för att parafrasera Werner Aspenström.

Men var kommer blyertspennan in i det hela? Peter Handke skriver alla romaner för hand, med blyertspenna, sen överförs det av en slitvarg på bokförlaget. I detta ligger en hel del man kan spinna vidare på, såklart ett stråk av tjurig kulturkonservatism.

Hur denna bakåtsträvarmentalitet är kopplad till hans mer osmakliga hyllande av Milosevic under 90-talet vill jag låta vara osagt, men Handke bör nog milt sagt fortsätta vara en fantastisk författare som gång på gång visar att det är omöjligt att vara författare och sätta läsvärda metalitterära krokben för sitt författarskap, och lämna samhällsdebatten därhän.

Jesper Nordström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | Utopiska geografier | 26 mars, 2012

Aquilino Ribeiro, enligt Bottelho. Detalj

Aquilino Ribeiro - en glömd författare

Att den portugisiska prosan tillhör världens främsta är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Få länder har så många författare av nobelprisklass. Antonio Lobo Antunes med sin stundtals heidlöst formexperimentella stil ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 24 november, 2015

Mathias Jansson

Mathias Jansson. Icktjärn-sviten

En dikt av Tidningen Kulturens medarbetare Mathias Jansson.

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 januari, 2016

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 16 mars, 2012

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 11 november, 2014

Mellan det trista och det sublima -en konstrunda i Berlin, maj…

Berlins konstgallerier är lokaliserade runt tre huvudstråk. Det mest centralt belägna går mellan tunnelbanestationerna Oranienburger-Tor och Rosenthal Platz. Området rymmer ett 40-tal gallerier, tätats runt Auguststrasse och Linienstrasse. Här hittar ...

Av: Carsten Lindström | Kulturreportage | 09 juni, 2011

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | Litteraturens porträtt | 07 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.