Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet



En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor på ett block, ett block som jag nog gömmer för de barn som via väninnor finns i min krets.

Om Peter Handke och hans blyertspenna


En parodi på en baksidestext till Peter Handke blev det också, denna författare som också verkar ha lite att säga men sätter fokus på textens form och skrivprocess som ingen an. Så skrev jag alltså igång denna text.
det liminala geometriska centrumet

det liminala geometriska centrumet

Annons:

En parodi på en baksidestext till Peter Handke blev det också, denna författare som också verkar ha lite att säga men sätter fokus på textens form och skrivprocess som ingen an. Så skrev jag alltså igång denna text.

"Den pensionerade liminalitetsteoretikern Gregor Von Knöppendorf hade begett sig via en skumpig buss utan skylt till den avlägsna ständigt grågröna byn i bortre Montenegro för att där skriva den slutliga essän om blyertspennans sensualism".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baksidestexter är ju komprimeringar och förenklingar av komplexa texter och blir därför tämligen banala, ja pekorala. De syftar till att snabbt få vederbörande som håller i boken att köpa eller låna den, likt buljongtärningar innehåller de allt, men smakar schablonmässigt.

Men vilka strimmor och tendenser kan vi se lösa upp sig i kokvattnet av Handke-Tärningen?

För det första skulle jag vilja hävda att vi ser ett stråk av distanserad beröringsskräck i hans författarskap, parad med en hypersensibilitet för detaljer. I hans romaner är det som om fiktionen vänds ut och in, det litteraturhistoriska begreppet peripeti är satt ur spel, det finns inga dramatiska vändpunkter eller närmare konflikter oftast.

I romanen "Smärtans kines" driver en man runt på bussar, barer, gator och begår ett dråp med en sten mot en skränig och störande nynazist. Sen går han nöjt och lägger sig, på nybäddat dagen till ära. Det är i princip hela handlingen och eftersom brottet sätts ur fokus blir allt annat så tydligt, alla detaljer står ut med en smått kuslig, distanserad precision. Titeln "Smärtans Kines" är såklart hämtat helt ur periferin och berör inget om mordet.

Vilka mekanismer låg bakom att undertecknad uppfann ordet liminalitetsteoretiker? Liminalitet är fikonspråksordet för gräns, snitt, övergång. De färgade fönstren i en gotisk kyrka är liminala, de är gräns mellan jordiskt och himmelskt. Handke verkar nästan besatt av orter och geografi som är just detta; gränser och både-och/varken-eller. En by så svår att hitta i busskartan att man börjar betvivla dess existens. En villaförort till Paris som varken är landsort eller storstad. Eller tingen som sådana.

I sin tanke-trilogi åker en författare ut på italienska landsbygden för att skriva en kulturhistorisk essä om...jukeboxen! I jakten på den och den Wurlitzern blir vi mer och mer varse att just jukeboxen är både-och, både en tingest symboliserande det chosefritt fräna moderna, men nu också en rest från den tid vi trodde var lättare och gladare, 50 och 60-talet.

Typiskt skriver han in deras existens på de caféer och barer som ligger i gränsland, cafeteriorna på busshållplatser, halvförorternas grillsyltor.I hans författarskap verkar alla vara på väg genom ett slags vattnigt landskap som inte är något, men mycket samtidigt. Som skånsk november, där det är brunt och jordigt och silvrigt och vattnigt samtidigt. Sällan har jag satt mig in i ett författarskap där själva dagern är så konsekvent. Gnistrande vita vintrar eller färgsprakande sommardagar letar man sannerligen förgäves hos i hans konstnärskap.

Hans stil pendlar hela tiden mellan det träigt utredande essäistiska, men just som det håller på att lösas upp i väl akademiskt träiga dimmor, bryter små genialt valda detaljer in för att ge det hela sinnlig konkretion. Han uppfinner ord för att bryta tidens flykt och närmast ge oss en läshänvisning. Smaka på ordet "stammingslust". Detta i anslutning till en passage bilder där grammatiken är fel, men så konstnärligt rätt. En räcka meningar där allt börjar på "Och...". Där är du. Här är jag, och gummistövlarna är gummistövlarna för att parafrasera Werner Aspenström.

Men var kommer blyertspennan in i det hela? Peter Handke skriver alla romaner för hand, med blyertspenna, sen överförs det av en slitvarg på bokförlaget. I detta ligger en hel del man kan spinna vidare på, såklart ett stråk av tjurig kulturkonservatism.

Hur denna bakåtsträvarmentalitet är kopplad till hans mer osmakliga hyllande av Milosevic under 90-talet vill jag låta vara osagt, men Handke bör nog milt sagt fortsätta vara en fantastisk författare som gång på gång visar att det är omöjligt att vara författare och sätta läsvärda metalitterära krokben för sitt författarskap, och lämna samhällsdebatten därhän.

Jesper Nordström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts