Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Nelson

”Jag anser mig vara ett misslyckande.”



Om den stora, perfekta ensamheten. Ett samtal mellan de bägge brasilianska författarna Clarice Lispector och Nelson Rodrigues.

 

Clarice Lispector intervjuar Nelson Rodrigues


Clarice

Clarice

Jag måste säga att, under hela intervjun, log han inte en enda gång. Gentemot de stora sanningarna ler man inte. Men Nelson hade ännu inte sagt allt han ville säga vad gällde frågan: vad är kärlek. Vi återvände således till ämnet.
Clarice Lispectors staty

Clarice Lispectors staty

Annons:

Wera Wilhelmina  har översatt en intervju eller ett samtal mellan Clarice Lispector  och Nelson Rodrigues. Båda är nu döda.  Tidskriften Karavan publicerade flera texter om Rodriquez förra året, samtliga översatta av Wera Wilhelmina. Men inte denna intervju som vi gärna publicerar i Tidningen Kulturen.

Jag varnade Nelson Rodrigues att jag ville göra en annorlunda intervju. Eftersom han är en så mångfasetterad man bad jag honom om en enda sak: sanningen. Sagt och gjort.

- Är du vänster eller höger?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Jag fullständigt vägrar att vara vänster eller höger. Jag är av den sorten som furiöst försvarar sin egen ensamhet. Denna hållning baserar jag på två saker, nämligen två volymer om Historiens inbördeskrig. Jag kom fram till det oerhört uppbenbara: på bägge sidor var samtliga rötägg. Samtliga. Jag vill inte vara ett rötägg varken åt vänster eller åt höger.

- Nelson, du refererar till ensamheten. Känner du dig ensam?

- Vad gäller mitt kärleksliv så har jag mött Lúcia. Och jag ska vara tydlig: den stora, perfekta ensamheten kräver ett idealiskt sällskap.

- Åh, Nelson, det är så sant.

- Men gentemot resten av världen är jag en underbart ensam man. En gång blev jag svårt sjuk, dödligt sjuk. Under tre månaders vånda tog jag emot tre besök, ett per månad. Märk väl att min sjukdom nämndes på förstasidorna. På sjukhuset led jag, i kropp och själ, av den outhärdliga sanningen: vänner existerar inte.

- Nelson, efter min brandolycka tillbringade jag nästan tre månader på sjukhus. Och jag fick besök, till och med av främlingar. Jag är inte sympatisk. Men vad är det då jag har gett till människor som får dem att komma och hålla mig sällskap? Jag tror inte på att du inte har några vänner. Det är bara det att de är få.

- Antingen ger jag väldigt lite, eller så accepterar inte folk det jag har att ge.

- Men du har nått riktig framgång – och framgång kommer när man ger något till andra. Det gör du.

- Jag har det jag skulle kalla för okända vänner. Folk jag aldrig sett, som jag stöter på i ett gatuhörn, eller på en begravning. En gång besökte jag ett kapell för att ta farväl av en kollega som dött. Klockan var två på morgonen. En ung kvinna kom ut från ceremonin, hon höll i ett anteckningsblock. Hon neg mot mig och sa: "Jag vill ha den äran att skaka hand med författaren till A Vida Como Ela É (Livet som det är)". Och hon bad om min autograf. Jag upplevde att jag befann mig i ett ögonblick av den mellanmänskliga ömhetens fattigdom. Vad jag vill säga är: en potentiell och sann vän är den främling som vi stöter ihop med för ett ögonblick och sedan aldrig ser igen. Denna vän kan vi älska och älskas av. Det sorgliga med vänskap är den slitsamma avgrund som samvaron för med sig.

- Men Hélio Pellegrino (brasiliansk psykoanalytiker och författare, öv anm) är din vän, och Otto Lara Resende (brasiliansk journalist och författare, öv anm) är din vän.

- Nej. Det är jag som är vän med dem. Det är möjligt att någon av oss älskar någon av oss. Det svåra (för att inte säga omöjliga) är att bli älskad tillbaka. Idag, innan jag kom hit, åt jag lunch med Hélio Pellegrino, det gör jag varje lördag. På grund av en av mina åsikter utbrast han med sin varma vackra kyrkliga baryton: du ljuger! du ljuger! Det skulle aldrig falla mig in, att, varken i detta eller i något tidigare liv, kalla honom för lögnaktig. I den sekunden skapade han världens mest desperata och radikala ensamhet oss emellan. Denna typ av aggressivitet borde inte få existera i vänskapens historia. Man kan fråga sig: och varför? Svar: det är omöjligt att diskutera politik på ett nobelt sätt. Så fort man tänker politiskt kring ett ämne blir det omänskligt, och problemen blir omänskliga. Och Otto har aldrig ringt mig. Detta säger jag med den största, mest ärade, mest otröstliga bitterhet.

- Du talar om återfödelse och tidigare liv. Är du esoterisk? Tror du på återfödelse?

- Jag är bara kristen, om det är vad jag är. Det enda som håller mig på benen är övertygelsen om själens odödlighet. Jag vägrar att nedvärdera människan till ett sorgligt djur. Vilken skam vore vi inte om vi dog när vi dog.

- Nelson, hur många anställningar har du som skribent?

- Jag har tre stycken dagliga spalter, obligatoriska (jag skriver mest för att uppfylla outhärdliga krav). Jag har två krönikor i Globo. I Journal dos Sports skriver jag fotbollskrönikor. När jag ska skriva en roman eller en pjäs befinner jag mig i ett tillstånd av ren och skär utmattning och det hela blir en enorm ansträngning. Min arbetsvillkor är omänskliga.

- Arbetar du på en roman eller pjäs just nu?

- Jag har tusen roman- och teaterprojekt. Men jag har inte tid att förverkliga dem.

- Ser du dig själv som konstnärligt förverkligad?

- Nej. Tvärtom anser jag mig vara ett misslyckande. Jag har inte förverkligat mig och jag tror inte på någons förverkligande. Det skulle väl vara Napoleon då.

- Nelson, vad är viktigast i världen?

- Kärlek.

- Vad är det viktigaste för en individ?

- Ensamhet.

- Vad är kärlek, Nelson?

- Jag är nästintill skrattretande romantisk. Jag tror att all kärlek är evig och, om den tar slut, så var det inte kärlek. För mig är kärlek något som fortgår bortom livet och bortom döden. När jag säger det här känner jag att mina ord får en oemotståndligt löjeväckande klang, men jag lever erkännandes att det löjeväckande är en av mina allra mest värdefulla dimensioner.

- Nelson, du har intervjuats många gånger. Har alla intervjuer liknat den här?

- Nej, jag gör en stor ansträngning, en självuppoffrande ansträngning, för att inte fuska mot dig och mot läsaren.

Jag måste säga att, under hela intervjun, log han inte en enda gång. Gentemot de stora sanningarna ler man inte. Men Nelson hade ännu inte sagt allt han ville säga vad gällde frågan: vad är kärlek. Vi återvände således till ämnet.

- Jag hänvisar inte till sex. Sex utan kärlek är ett ovärdigt kristallin. Alltid när en man eller en kvinna begär något på ett kärlekslöst sätt blir det till snusk.

- Du är en framgångsrik man. Har framgången skadat ditt privatliv?

- Det har den inte just därför att jag och Lúcia har byggt upp vår ensamhet.

- Tyckte du om att intervjuas av mig?

- Djupt. Det som räknas i livet är dess stunder av bekännelse.

Clarice Lispector

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.