Solkonungen i Versailles i modern kaross

Konstnären Xavier Veilhan har med sina färgstarka stålskulpturer invaderat slottet i Versailles denna varma och soliga höst Versailles Jag tog mig ut till Versailles med Paris snabbtåg eller RER som det heter ...

Av: Anne Edelstam | 17 november, 2009
Allmänna reportage

Torun Börtz. Foto: Nora-Börtz-Vagenheim

Det kriminella 2015, enligt Eriksson

Bengt Eriksson bjuder oss på en kavalkad över förra årets bästa deckare.

Av: Bengt Eriksson | 12 januari, 2016
Kulturreportage

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | 26 januari, 2007
Utopiska geografier

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | 17 januari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”



Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och så den bok jag älskar högst i Wijkmarks digra produktion, "Den stundande natten". Dessa och essä-samlingen "Litteratur och människovärde" står som underlag för denna essä och visar på Wijkmarks förmåga att ställa de stora existentiella frågorna och på ett grundläggande, försåtligt sätt foga in dem i sina romaner. 

Om Carl-Henning Wijkmark


Den unge Wijkmark. Foto: Modernista

Den unge Wijkmark. Foto: Modernista

Carl-Henning Wijkmark har kallats kosmopolit och litterär outsider, kanske mer uppskattad utomlands än vad han varit i Sverige. Han var också den förste svenske författare någonsin som presenterades i den franska televisionens populära litteraturprogram "Apostrophes". Romanen Den svarta väggen har emellertid fått mycket bra kritik även på hemmaplan.
Den stundande natten. Bild: Hebriana Alainentalo

Den stundande natten. Bild: Hebriana Alainentalo

Annons:

Inledning

[...] Det är ovisst vart döden väntar oss; väntar den gör vi i varje fall. Den väl genomtänkta uppfattningen (préméditation) av döden är den väl genomtänkta uppfattningen av frihet: det finns inte längre något ont för den som rätt har förstått förlusten av livet inte är något ont: vetenskapen att vi dör befriar oss från varje underkastelse och alla tvång."
/ Montaigne

Wijkmark växte upp i ett akademikerhem. Fadern var teologie doktor och modern ämneslärare. Carl-Henning Wijkmark tog en fil.kand. i Lund 1957 och en fil.lic. i Stockholm 1967.

Under långa perioder har Wijkmark varit bosatt i Tyskland och i Frankrike. Som översättare har Wijkmark bland annat översatt Fredrich Nietzsche och Walter Benjamin.

Carl-Henning Wijkmark har också gjort en betydande insats som översättare och presentatör av tysk och fransk efterkrigslitteratur och han har publicerat ett flertal essäsamlingar.

I
Jägarna på Karinhall (1972)

Wijkmarks debutroman, är i sin ramberättelse en studie i lättja, överdrivna karaktärer, dekadens och en satir som sträcker sig genom hela romanen. Men under detta bubblar kampen om maktstrukturer och tron på över-människan vars skugga skapar en dubbelnatur där du med ena handen känner empati och älskar din familj med en vilja att ge dem de bästa förutsättningarna i livet, samtidigt som den andra handen, fylld av människoförakt, våldtar, mördar, utrotar och spärrar in samhällets sjuka och svaga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När Wijkmark i Jägarna på Karinhall ger sig på satirens form och dess svarta humor så når han nästan en fulländning, lägg därtill en stor leklust och ett fantastiskt språk, så har vi en roman som både roar och oroar. Själv skrattade jag högt många gånger under min första läsning, precis som jag skrattar när jag läser Sture Dahlströms böcker eller en Boris Vian.

I centrum för Jägarna på Karinhall står den ytterligt svårfångade historiska gestalten Hermann Göring – Hitlers närmaste man, talmannen i tyska riksdagen, befälhavaren för Luftwaffe, riksmarskalken och instiftaren av Gestapo. Med mera. Karinhall var Görings jaktslott, döpt efter hans tidigt döda första hustru, svenska Carin, och det är även hennes begravningsplats.

I Wijkmarks roman är det augusti 1936 och Berlinolympiaden står för dörren.

Wijkmark gör det hela till en blodig karneval. Göring är det svårplacerade Tyskland personifierat – en blandning av operettfigur, maktmänniska, hårdför militär, flygaress, vällusting, estradör, nyrik och salongslejon.

Som Steve Sem-Sandberg har påpekat i en essä om romanen, beskriver Carl-Henning Wijkmark ondskan inte som en metafysisk storhet, utan som resultatet av möjligheten till excesser. Göring är en grotesk figur i löjliga karnevalsuniformer som fått en chans att leva ut, och naturligtvis tagit den.

"En alldeles svart, nästan blåsvart flicka stod framför honom, hon var klädd tyroler-klänning med rosetter i håret [...].

Göring verkade inte egentligen överraskad. Men tankfull och lite nervös Gåvan från italienska folket, tyrolerdräkt – kanske funderade han igen på den politiska rebus som flickan tycktes utgöra.
Var det en elak rebus eller bara en raljant och oförarglig. Visst var det en gliring mor raspolitiken"
/ ur Jägarna på Karinhall

II
Den moderna döden (1978)

"Svart, vitt och grått är de enda färgerna: ångesten och tidlöshetens färger, hjärnans och askans färger. Det levande blodet lyser inte med sitt mänskliga och hoppfulla röda. Lidandet, den stelnande konvulsionen är allt. Ur det gråvita sjunger själva tystnadens ton. Det våldsamma sammanstörtande försiggår i stillhet och tystnad, bortom nuet med explosionerna och skriken, i den alltbevarande och alltutplånande evigheten, tidlösheten."  / Picasso

Picasso, en av världens mest betydande konstnärer, likaså visionär i ett framåtskådande som gällde de flesta konstformer som han kom att förnya.

Med Den moderna döden blir även Wijkmark visionär med ett innehåll som låg några decennier före sin tid i västvärlden och vårt samtida Sverige – där humanism, naturvetenskap, sociologi och teologi kolliderar alltmer – och där boken i dag känns mycket brännande och utmanar varje läsares ställningstagande och frågeställningar, i synnerhet våra demografiska problem som länge var en så svår fråga att ingen vågade ta i den.

Det handlar alltså, för Wijkmark, om tankefigurer som riktas åt olika håll, alla med olika livsingångar och berättelser. Hos Carl-Henning Wijkmark blir det en värld full av skuggor och äventyr. Allt kretsar kring ändlighetens mänskliga siluettklippning. Och det fordras en like för att jaget skall bli synligt.

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts formspråksetik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat det litterära verket så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att formerna i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen.

Det har gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria.

III
Dressinen (1983)

Carl-Henning Wijkmarks bok, nyutgiven i Modernistas serie av moderna klassiker, är en slags idéhistorisk äventyrsroman. Den är extremt välskriven, berättad i jagform av Moulin, och språket har drag av vetenskapsmannens torrt konstaterande redovisande.

Frågor som rör kultur och natur, människa och djur, tid och rum. Ständigt funderar Moulin över aporna – vad förstår de egentligen och vad tänker de? Har de något minne, någon planeringsförmåga, känner de nyfikenhet, har de humor? Och bakom alla dessa frågor ligger naturligtvis den stora – vad är det egentligen som gör oss mänskliga?

Med erfarenheterna av kolonialismens konsekvenser dör något inuti Moulin. Dressinen är en dyster berättelse, där tron på att människan sakta, men säkert, går samma väg som det fåfänga hoppet om utveckling hos aporna. De vänder tillbaka till naturen.

Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord).

Den "högre sanning" den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan, inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling.

IV
Litteratur och människovärde (1998)

Litteratur och människovärde är en essäbok om historiefilosofiska sammanhang eller vad Wijkmark själv kallar för subversiv klassicism. Denna samling rör sig mycket nära dialogromanen Den moderna döden.

I flera av sina romaner och essäer tar Wijkmark upp historiska skeenden som i Sista dagar (1986), handlar om Algerietkrigets sista dagar, eller i Dacapo från 1994 där romankaraktären reser i spåren efter det sammanbrutna Östeuropa efter kommunismens fall, tillika i Du som ej finns (1997) där fonden för handlingen blir det finska fortsättningskriget.

Wijkmark:

"Jag upptäckte att moraliska fundamentet för den s.k. svenska modellen är livsfarligt tunt, att det på sina svagaste punkter – omsorgen om flyktingar och 'ickeproduktiva' människor – sedan länge håller på att raseras. I det läget är det litteraturens skyldighet att kompromisslöst försvara principen om alla människors lika värde som ett moraliskt minimum som demokratin inte kan klara sig utan."
/ ur Litteratur och människovärde (s.6)

Hos Wijkmark är det bokstavligen litteratur mot döden, istället för med döden som i den lukrativa svenska kriminallitteraturen. Samtidigt är Wijkmark på klassiskt vis en moralist, vilket betyder att han gömmer alla moraliska ståndpunkter för att istället vinna i gestaltningen av dem. Det är bara att läsa hans essäer för att förstå det – Den moderna döden, Rött och svart, Litteratur och människovärde. Under allt rör sig idéernas värld och där rör sig människor som genomströmmas av drivkrafter, men noga läst varierar han också briljant en och samma tankefigur i roman efter roman.

Vilhelm Ekelund sammanfattar: "Hemligheten med att skriva godt ligger till stor del i konsten att – tiga."

Vi kan säga att uttrycket i modernismen, för diktaren, är en fråga om att bryta ned fasta och invanda föreställningar där diktaren kan roa sig med att omforma nytt liv i stelnade uttryck och döda metaforer. I den modernistiska ofullkomlighetstanken iscensätts den konstanta anamorfosen som indirekt inte är det fullbordade.

"Även de största mästarnas skapelse äro aldrig fullkomliga.
Men i dem är strävandet efter det fullkomliga – fullkomligt."

Det centrala för Wijkmark blir jagets ursprung och när, vart och vad som hände när vi utvecklade ett jag – ett värderat jag som följer marknadskrafternas skiftningar genom historiens skuggor – som bundna till ett kollektiv av civilisationens förvandlingar vilka speglar, vårt land, lika mycket som oss själva och vårt förhållande till yttervärlden.

Immanuel Kant med några citerade rader, som jag vet att Carl-Henning Wijkmark sätter högt: "Allting har ett pris, bara människan har ett värde". I essäsamlingen Litteratur och människovärde undersöker, eller snarare åskådliggör, Wijkmark vad som blivit av denna insikt, eller maxim, i dagens samhälle – ett samhälle som ersatt de kristna och humanistiska värdeskalorna med en ekonomisk värdeskala. Den bittra slutsatsen är att människan är raderad från maximen, och att blott priset har ett värde.

Ordet i sig blev till något autonomt och kunde hoppa ut ur texten, vilket gjorde att den skrivna satsen tappade riktning och började skymma äldre texters verkliga helhetsmening; det skrivna fick alltså liv på bekostnad av helheten – helheten hade blivit ett fragment, den existerade inte längre.
Nietzsches paradox:

"Helheten är inte hel längre."

V
Den svarta väggen (2002)

Carl-Henning Wijkmark har kallats kosmopolit och litterär outsider, kanske mer uppskattad utomlands än vad han varit i Sverige. Han var också den förste svenske författare någonsin som presenterades i den franska televisionens populära litteraturprogram "Apostrophes". Romanen Den svarta väggen har emellertid fått mycket bra kritik även på hemmaplan. Det är en dystopi vars handling förlagts till Sverige i en nära framtid. Nationen har genomgått ett allmänt förfall och befinner sig i praktiken i klorna på den ryska maffian. Samtidigt har den förlorade självständigheten kompenserats ideologiskt med en tilltagande nationalism, vilket bland annat fått till följd att landet lämnat EU. I likhet med flera andra av Wijkmarks romaner är huvudpersonen en man på jakt efter sitt förflutna. Efter nära femtio års bortavaro återvänder han för att försöka ta reda på sanningen om sin far, en grekisk diplomat som utvisades från Sverige under andra världskriget.

Den moraliska aspekten som Wijkmark lägger ner i sina böcker återfinns mycket tydligt även i Den svarta väggen som utspelas 2009 och kan med rätta kallas för en dystopi över ett kollapsat land.

"Jag hade hört av någon, inte pappa, att den finlandssvenska folkspillran bevarade typer som i Sverige undanröjts av utveckling.

"En sådan mänsklig kvastfening, fantiserade jag, såg jag nu framför mig, en ensam kvarleva av en annars utdöd svensk människosort. Hans privatliv föreställde jag mig som dämpat och avskärmat [...] Allt skulle de förbättra utom tillväxten som ju förstör världen."
/ ur Den svarta väggen (s. 115)

VI
Den stundande natten (2007)

Här framträder en fiktiv berättelse om den fiktiva skådespelaren Hasse som är i sin sista fas av cancern eller döendet och inte kommer att lämna sjuksalen förrän han är död och som trots sin fiktiva berättelse konstigt nog är en av de bästa skildringarna jag läst om döendet och själva döden.

Hasse förbereder sig genom att läsa på om döden, han tar sig igenom sjukhusbiblioteket och kan på så vis beröra många av de teman Wijkmark varit inne på i sina tidigare böcker: dödshjälp, självmord och värdeförlusten i det samhälle som sätter prislapp på allt. Hasses tankar svävar mellan klarvakenhet och dröm, till slut hittar han den bild av döden som passar honom bäst: en antik liten kvinnofigur med vacker håruppsättning men helt utsuddade ansiktsdrag.

Wijkmark använder sig av mestadels tre personer till sin ramberättelse trots att det i bokens början finns det en fjärde person i deras sjuksal, en någon vi aldrig får se men som är bokens andliga dimension och som trots att han dör tidigt finns med som tankegods boken igenom. De kallar honom för Monte.

Varför tänker jag på Montaigne?

Så här tänker Hans i Den stundande nattens inledande del.

"Det märkvärdiga med Monte var att han hade så stark närvaro trots att vi inte kunde se och höra honom. [...] och Monte fick outtalat rollen av en dold, en bortvänd gudomlighet [...] jag kände att Montes närvaro förde samman oss tre i en obestämd men stark gripenhet. Han var, även om vi inte tänkte det rent ut, en förlösare, en katalysator för våran situation. I känslan för honom kunde vi mötas [...]." (s.10 ff.).

Wijkmarks bok söker varken tröst eller hopp, inte heller det tröstlösa. Hans karaktärer, trots det fiktiva, känns i sin vardag så fullständigt verkliga, kanske för att de är helt befriade från "högre" tankar och bara följer med den ström vi alla ska färdas i. Visst, huvudpersonen Hasse, läser en hel del för att finna någon slags mening men utvecklar aldrig sina tankar kring läsandet.

Dock, i det verkliga livet öppnar sig inte döden utan förblir stum och ogenomträngbar och enda sättet att komma förbi den förblir i litteraturen något som Wijkmark otroligt vackert visar med sin Den stundande natten men mer om det tänker jag inte avslöja här utan rekommendationen blir att läsa boken.

Hasse under sina sista dagar i livet och det första mötet med sitt totemdjur:

"Jag tänder lampan, då ser jag honom. Han sitter, eller hänger i taket rakt ovanför mitt huvud. Han är helt stilla, de stora ögonen betraktar mig liksom över axeln, prövande med också förtroligt, Igen får jag tårar i ögonen; det är så mäktigt. Det är kärlek."

Hasses andra livsmöte i döendet med sitt totemdjur:

"Efter det tar mörkret vid, en lycklig bildlös dvala. Den avbryts efter ett par lätta vingslag mot min panna, nu känner jag igen den och blir inte rädd av det fuktiga lilla tryck som sen kommer, som en fallande regndroppe, en kyss till avsked. Med halvslutna ögon ser jag honom fladdra ut genom fönstret, lite vingligt och osäkert mot gryningsljuset.

Så är då avskedet klart, den sista hälsningen mottagen och besvarad."

VII
Som avslut

Döendet är i viss mån tabu för många, ett ämne man helst inte närmare vill fördjupa sig i.

Dessutom förekommer döendet och döden i framskriden ålder på sjukhus sällan i litteraturen. Tabut kring det har dock lättat på senare tid och Carl-Henning Wijkmark undrar vad det kan bero på. Han misstänker att den demografiska utvecklingen och dess allvar har börjat gå upp för många. Förändringar och besparingar i sjukvården skapar oro som tvingar ämnet i boken ut i offentligheten. Ett annat symtom på aktualitet är diskussionen kring dödshjälp som återkommer allt oftare.

Rekommenderar alltid Peter Noll och hans Den utmätta tiden.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | Utopiska geografier | 05 mars, 2012

Casablanca

Vive la démocratie!

Den 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om film | 29 juli, 2017

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

33 meter över havet

Vi skulle stråla samman. Frågan blev var ses vi? Vi kom från lite olika håll och skulle senare ut på middag på Tabac i gamla stan respektive föreställningen ”Knitting Peace” ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 21 februari, 2014

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Utsikten från Strandverket är något utöver det vanliga. Foto: Lena Andersson

När utanförskap skapar konst

Konst vid sidan av den etablerade konstscenen. Det är något som Strandverket vill lyfta fram med utställningen Mystrium.

Av: Lena Andersson | Essäer om konst | 01 juni, 2017

Eyvind Johnsons Norrbotten

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 16 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.