Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

P. Brueghel, Ikaros fall

Den orfiske Erik Lindegren



Erik Lindegren (1910-1968) kan sägas inkarnera den lyriska modernismen i Sverige framför allt genom diktsamlingen "Mannen utan väg", en modern klassiker. Men vem läser Lindegren idag? 
Erik Lindegren, 1954

Erik Lindegren, 1954

En hallucinatorisk vision av lidande och död, hopplöshet och förljugenhet kommer till uttryck imannen utan väg. Boken är mycket mörk i sin livssyn men samtidigt finns där glimtar av ljus. Slutraderna nämner "hindens dröm i labyrinten", en möjlig väg ut ur den moderna tillvarons helvete. I sina båda andra diktsamlingar - Sviter och Vinteroffer - kommer Lindegren att pröva olika strategier för flykt undan det existentiella predikament som skildras i mannen utan väg.
Hamlet och Horatius av Eugène Delacroix

Hamlet och Horatius av Eugène Delacroix

Annons:

Ett tecken på en författares popularitet är om det skrivs avhandlingar om författarskapet. Senast en avhandling publicerades om Lindegren var på 1980-talet. Gunnar Ekelöf, ett annat av modernismens stora namn, läses och diskuteras ännu på 2010-talet. Hans diktning känns mycket levande och samtida, men inte Lindegrens. Varför är det så? Kanske är han mer samtida än vi tror.

Bortglömd

Orsaken till att Lindegren har glömts bort är nog att han var en orfisk poet. Likt alla orfiska poeter ville han förvandla tillvaron genom sången eller lyriken och likt de flesta orfiska poeter brände han ut sig tidigt. Hans produktiva period varade bara i cirka 15 år sedan tystnade han. Den diktsamling som han sa sig arbeta på i intervjuer under 1960-talet var nog inte mer än ett önsketänkande.

Orsaken till att Lindegren har glömts bort är nog att han var en orfisk poet.

Ekelöf däremot fick en lång karriär som poet eftersom han fortsatte att producera sig i över 35 år. Han var en jordnära språkarbetare med skit under naglarna medan Lindegren seglade i lyriska rymder likt en Ikarosfigur.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Överspända lyriska utflykter i det blå har länge varit passé men visst behöver vi orfiska poeter och därför är det dags nu att återupptäcka Erik Lindegren. Kulturpersonligheten och diktarfursten har trätt in i glömskan liksom den modernistiske polemikern och ledamoten i Svenska Akademien. Kvar är poesin och det är något av en befrielse. Lindegren står inte längre i vägen för sitt eget verk.

Fokus i Lindegrens verk ligger naturligtvis på de tre publicerade diktsamlingarna. Han är något så ovanligt som en poet som lyckades skriva in sig den svenska litteraturens kanon genom tre utgivna diktböcker. Posthum ungdom är däremot bara av litteraturhistoriskt intresse som en för tidig debut av en diktare i vardande. Den bundna formen känns som en tvångströja men strävan mot själförbrännande extas i några av texterna kommer däremot att bli karakteristisk för det fortsatta författarskapet. Intressant nog innehåller Posthum ungdom ett par traditionella sonetter som pekar fram mot de sprängda sonetterna i mannen utan väg. Ändå gjorde nog Lindegren helt rätt i att utesluta debutboken från sin verklista.

De spridda dikterna i tidningar och tidskrifter, som Lindegren lät trycka från 1934 till 1967, är väl inget mer än tillfällighetsdikter och stilövningar. Intressant att notera är att han är mer avslappnad i dessa texter och att han ibland till och med kan vara humoristisk och ironisk. Annars är ju detta två tonlägen som en orfisk poet har särskilt svårt för. Men här finns även starka dikter, till exempel minnesdikten till Gösta Oswald efter hans död genom drunkning. En humoristisk pärla är inlägget i debatten kring tredje ståndpunkten i början av 1950-talet: "När var tar sin / så tar Du min, / och sedan går jag utan." Vem denne "Du" är kan man bara gissa men det är väl inte helt fel att påstå att det rör sig om den lindegrenska musan.

Kärleksmöte med intet

Redaktörerna för Erik Lindegren: Samlade dikter är värda en särskild eloge. De 38 dikterna till Halmstadgruppens utställning 1947 är illustrerade med svartvita reproduktioner av målningarna. Annars brukar ju bara dikterna till Waldemar Lorentzons "Kosmisk moder", Erik Olsons "Sökaren" och Stellan Mörners "Leenden drar förbi" tryckas i antologier. Tre av dikterna ingår för övrigt i Sviter som kom ut samma år som utställningen ägde rum. Egentligen utgör de 38 texterna den fjärde diktsamling som Lindegren aldrig kom sig för att skriva. Hur hanterar han då ekfrasgenren? Han förhåller sig ganska fri till målningarnas motiv genom att använda en associativ metod där bilder får alstra andra bilder i ett kontinuerligt flöde med berättande puls.

Det är den metod som Lindegren utarbetade för mannen utan väg och som han därefter renodlade i sina båda andra diktböcker. Därför ger de 38 dikterna till Halmstadgruppens utställning ett koncentrat av hans diktning samtidigt som nya idékomplex prövas. Bakom det bländande bildmakeriet i hans dikter döljer sig en livssyn som är lika aktuell idag som då de skrevs.

Det handlar om en metafysisk längtan, vars mål är ett "kärleksmöte med intet" och sökandet efter "ett urgammalt språk". Här visar sig Lindegren vara en mystiker i skuggan av det kalla kriget och han lyckas skapa ett språk för att återge människan hennes förlorade metafysiska dimension. Huvudnumret är naturligtvis "Kosmisk moder", en av den svenska lyrikens vackraste dikter. "Förvandla mig" lyder den mystiska formeln i dessa texter där atmosfären präglas av undergång och uppenbarelse. Ruiner, förlista skepp och oändliga rymder återkommer i dikterna. Sviten till Halmstadgruppens utställning 1947 utgör en höjdpunkt i Lindegrens författarskap. Målningarna ger dikterna en enhetlig struktur som han annars bara lyckas uppnå i mannen utan väg. Och nyckelordet i författarskapet - labyrinten - dyker även upp i dessa texter.

Det finns två tematiska konstanter i Erik Lindegrens verk: viljan till förvandling och synen på världen som en labyrint. Denna tematik får sin första genomarbetning i mannen utan väg som kom ut i liten upplaga på eget förlag 1942 och som gavs ut på nytt av Bonniers förlag 1945. Boken med sina 40 sprängda sonetter skrevs i ett kreativt rus på våren och sommaren 1940 då Europa befann sig i krig och Hitlers arméer erövrade land efter land.

I likhet med Eliots Det öde landet är mannen utan väg en civilisationskritisk dikt som ger uttryck åt den västerländska civilisationens kris. Lindegren menade att sviten hade inspirerats av psykoanalysen och kanske kan den läsas som en psykoanalys av en apokalyptisk epok. Inledningsdiktens Narkissos kan ses som den moderna människan som är fången i sin egen destruktiva solipsism. Det är nog ingen tillfällighet att speglar och spegelsalar utgör ett centralt bildkomplex i diktsviten.

Det är en märklig upplevelse att läsa mannen utan väg en högsommardag 2010. Det här är dikter som känns samtida in på bara huden. Vi befinner oss också i en apokalyptisk tid med en klimatkatastrof runt hörnet, ekonomisk kris, terroristhot och krig och konflikter i världen. Att boken orsakade en obegriplighetsdebatt när det begav sig är kanske inte så konstigt men idag är vi vana vid samplingsteknik, katalogstil och ett associativt skrivsätt.

I mottot talas det om att "skugglös slingrar sig misstagens väg / på jorden det främmande djupet" och det är just denna väg i det främmande djupet som dikterna dramatiserar genom en kaskad av bilder. Det främmande djupet är en idé som kan föra tankarna både till nyplatonismen och gnosticismen och som får bli en bild för det moderna samhället med dess militarism och materialism. Som motvikt introduceras i den tredje dikten "vandrarn med hjulet i handen", det vill säga den andlige sökaren som i sin hand bär symbolen för ett helt annat medvetande: det kosmiska hjulet.

Det främmande djupet är en idé som kan föra tankarna både till nyplatonismen och gnosticismen och som får bli en bild för det moderna samhället med dess militarism och materialism.

Ikaros och Hamlet

En hallucinatorisk vision av lidande och död, hopplöshet och förljugenhet kommer till uttryck i mannen utan väg. Boken är mycket mörk i sin livssyn men samtidigt finns där glimtar av ljus. Slutraderna nämner "hindens dröm i labyrinten", en möjlig väg ut ur den moderna tillvarons helvete. I sina båda andra diktsamlingar - Sviter och Vinteroffer - kommer Lindegren att pröva olika strategier för flykt undan det existentiella predikament som skildras i mannen utan väg.

Både Sviter och Vinteroffer inleds med en dikt om en himmelsfärd: "Hamlets himmelsfärd" och "Ikaros". Dikterna anger den orfiska riktningen i böckerna. "Hamlets himmelsfärd" återger ödeslinjen i Shakespeares drama alltifrån insikten om sveket och hämnden till huvudpersonens död i slutscenen. Samtidigt finns här en längtan efter att befrias från sitt eget öde genom att söka det "tredje ögat". Intressant nog skrev Lindegren en annan Hamletdikt som publicerades så tidigt som 1937 - "Prolog till en ny Hamlet" - där fokus ligger på själva dödsscenen. Bortom döden finner prinsen en "svart pärla" som kanske kan uppfattas som pupillen i det tredje ögat. Båda dikterna ger uttryck åt driften att övervinna ödet genom den orfiska blicken och sången som förvandlar existensen. Detta blir projektet i Sviter.

Hamletgestalten fascinerade Lindegren och han översatte även pjäsen för en teateruppsättning. Utvecklingen i hans författarskap kan egentligen sammanfattas med hjälp av de tre mytiska gestalter som figurerar i första dikten till de tre utgivna samlingarna: Narkissos i mannen utan väg, Hamlet i Sviter och Ikaros i Vinteroffer. Narkissos är fången i självmedvetandets helvete, Hamlet gör uppror mot sitt öde medan Ikaros genom flykten lyckas ta sig ut ur världens labyrint då han upptäcker en "Verklighet född". Det är målet för Lindegrens diktning: visionen av en annan verklighet och en annan människa. Men det är en vision som kräver rituella offer, vilket tematiseras i Vinteroffer, hans sista bok från 1954. Kanske slutade han att skriva därför att han hade sagt allt som han ville säga. Det är märkligt så mycket som blir sagt i ett verk som bara omfattar cirka 200 sidor.

Det orfiska draget

Det orfiska draget hos Lindegren märks även i den suggestiva musikaliteten i hans texter och det blir speciellt tydligt i Sviter. Här förekommer några prosadikter, till exempel den kafkaliknande "Kostymen K". Lindegren försöker sig också på en annan ny genre - porträttdikten - om visionärerna Shelley och Hölderlin. Förvandlingstemat får nog sin mest fullödiga formulering i "Arioso", den skönast sjungande dikten i svensk lyrik.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

I slutet av boken åkallas Ikaros med en önskan om att "byta vingar". Kärleken representerar dessa nya vingar och därför avslutas Sviter med några fina kärleksdikter. Slutraderna lyder med en anspelning på genombrottsboken: "det brinnande steget utan väg / den eviga resan utan väg". Det är Eros/Ikaros väg i den väglösa rymden.

Vinteroffer tillkom under en intensiv skaparperiod i början av 1950-talet. Det är delvis en ny Lindegren som här kommer till tals. Boken andas självrannsakan och avsked till livet trots att det bara är en drygt 40-årig poet som skrivit dikterna. Här finns en vilja att avstå, att avsäga sig själva livsdriften, vilket kommer till uttryck genom bildkomplexet snö-grav-barn. Det gäller att glömma och dö bort från sig själv för att födas som barn av en annan verklighet. Denna rituella offertanke utgör det centrala budskapet i de flesta religiösa och mystiska läror. Innebär det att Lindegren är en andlig diktare? Både ja och nej.

Han kan beskrivas som en andlig sökare i orfisk anda såtillvida att hans andlighet knyter an till antikens mysteriekulter snarare än till kristendomen. Lindegrens sensibilitet är polyteistisk och därför genomströmmas tillvaron i hans ögon av andliga energier och krafter. Som poet har han både ett arkaiskt och modernt temperament och det är just den klyvnaden som alstrar spänningen i hans diktning.

Visionen av en annan existens beskrivs i några dikter i de avslutande sektionerna av Vinteroffer som en stad omgiven av murar. Det är den mytiska och visionära staden som förekommer i de flesta apokalypser dit poeten till sist kan träda in.

O lycksalighet att slå upp sitt öga
och inte finnas till,
o murar som dansar i öknen
om jag så slog min hjärna till blods!
Murar dansande i min själ,
murar stödjande min kropp,
murar som jag kysser, som välsignar
att jag aldrig funnits till.

Den orfiske vandraren med hjulet i handen, som omnämns i början av mannen utan väg, har nått sitt mål: den plats inom oss där vi alltid är tillsammans.

Visst är Erik Lindegren vår samtida både i sin apokalyptiska ångest och sitt sökande efter en sannare tillvaro.

Bo Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.