Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Roland Barthes

Roland Barthes och den tidlösa autarkin



Roland Barthes, som föddes för precis 100 år sedan och dog 1980, etablerade sig som ledande fransk intellektuell med den litteraturteoretiska essän "Litteraturens nollpunkt" (1953), en position som bara förstärktes, också internationellt, under hela hans bana.




 

 

På Collège de France arbetade Barthes med en serie seminarier där han projekterade vad som skulle bli en "roman". Men inte en vanlig roman, utan – naturligtvis – en roman som överskred allt som tidigare varit känt som roman. Detta ledde förstås inte till något färdigt resultat men seminarierna finns numera dokumenterade och utgivna: man har sammanställt Barthes egna manuskript med ljudupptagningar och därmed åstadkommit tre volymer text som, om de översattes till svenska, skulle heta: Det neutrala, Hur man lever tillsammans, Romanförberedelser.

Annons:

Faktiskt också efter hans död: hans rykte och hans författarskap har vidgats med en rad posthuma utgivningar. Barthes är något ovanligt, rentav unikt: en litteraturforskare och kritiker som ständigt är aktuell och hela tiden visar nya sidor. Han var en känslig indikator på aktuella strömningar: han var ledande i 1960-talets strukturalism men markerade också uppbrottet till post-strukturalism med den berömda essän om "Författarens död" (1968).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han var framför allt en otroligt mångsidig skribent, som främst sysslade med litteratur, men aldrig bara med litteratur, skrev också om moderna "mytologier" (Mythologies 1957), om mode, om en resa till Japan (Tecknens rike 1970), om sig själv (Roland Barthes par Roland Barthes 1975), om kärlek (Kärlekens samtal 1977), om foton och sorg (Det ljusa rummet 1980). Varje gång på ett sätt som man måste kalla överskridande: hans strukturalism slår över i postmodern hermeneutik (S/Z 1970), när han skriver om litteratur och läsning skriver han om en läsning som överskrider litteraturen (Le plaisir du texte 1973). När han skriver om sig själv är det om sig själv som "text". När han skriver om kärlek är det om kärleken som "diskurs". En rad av dessa texter har fått oöverskådlig betydelse.

Barthes fick en akademisk plattform på Collège de France men var aldrig (bara) akademiker. I sin tillträdesföreläsning förundrar han sig över att ha blivit vald till detta lärda ämbete: "även om det är sant att jag länge ville skriva in mig i den litterära, lexikografiska och sociologiska vetenskapens fält, så går det inte att komma ifrån att det enda jag har åstadkommit är essäer, en tvetydig genre där skriften gör analysen rangen stridig." Han hade inte heller gått den i Frankrike vanliga akademiska banan: han hade t.ex. undervisat franska i Egypten! Collège de France är heller inget vanligt universitet: där söker man inte plats utan kallas till professor – Barthes kallades 1977 – och förväntas inte hålla vanlig undervisning men väl hålla föreläsningar som är öppna för allmänheten: ett universitet som ändå inte är ett universitet.

Collège de France arbetade Barthes med en serie seminarier där han projekterade vad som skulle bli en "roman". Men inte en vanlig roman, utan – naturligtvis – en roman som överskred allt som tidigare varit känt som roman. Detta ledde förstås inte till något färdigt resultat men seminarierna finns numera dokumenterade och utgivna: man har sammanställt Barthes egna manuskript med ljudupptagningar och därmed åstadkommit tre volymer text som, om de översattes till svenska, skulle heta: Det neutrala, Hur man lever tillsammans, Romanförberedelser.

Men inte en vanlig roman, utan – naturligtvis – en roman som överskred allt som tidigare varit känt som roman.

De ger en unik ingång till Barthes sätt att tänka och arbeta. Jag uppfattar den mittersta som den mest intressanta, den har underrubriken Romanförsök att upprätta några utrymmen för vardagsliv. De romaner som Barthes här tar upp är exempelvis Robinson Crusoe, Thomas Manns Bergtagen, André Gides La séquestrée de Poitiers (som inte finns på svenska), och, framför allt, Prousts På spaning efter den tid som flytt. Proust är också det stora exemplet i den första seminarieserien och Barthes har kondenserat sina grundtankar – om hur Proust gör det som han själv siktar till: går från essä till roman - i en essä, som han gav namn efter romanens första mening: "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs." Jag har översatt denna text till min antologi Essä (2013).

I Det neutrala undersöker Barthes med Prousts hjälp hur man kan tänkas skriva en roman utan att ändå skriva en roman, en "roman utan berättelse". I Hur man lever tillsammans undersöker han hur man kan tänkas leva tillsammans med andra utan att ändå göra det. Han inleder med att ta avstånd från blotta tanken på en "metod" för sin undersökning och lanserar därför en anti-metod: han samlar ett trettiotal uppslagsord, ordnar dem i bokstavsordning och upprättar en "dossier" för varje ord, där han samlar det som faller honom in. Det handlar om hur det övergripande temat – att leva tillsammans utan att ge upp sin individualitet – blir belyst från olika håll och genom exempel från de valda verken och några till.

Ett exempel: Autarki.

En mindre "dossier". Ordet syftar på självtillräcklighet, att vara sig själv nog; Barthes tänker sig en liten grupp, en "koloni", där man är avhängiga av varandra men oberoende av omvärlden. Han erbjuder två exempel: sanatoriet - som han hämtar från Thomas Manns Bergtagen - en "fullständigt autartisk miljö", där den utanför liggande världen så att säga försvinner och allt handlar om det interna-inre livet, om hälsan, om "sana". (Barthes hade själv tillbringat flera ungdomsår på sanatorium). Och: Jules Vernes kapten Nemo på sin u-båt Nautilus: havet förser honom med allt han behöver och han vill varken gå i land eller träffa andra människor.

Nemo är en eremit, sanatoriet är ett kloster: och just eremit- och klosterlivet är återkommande exempel när Barthes försöker lösa den cirkelns kvadratur som handlar om att leva samman utan att ändå leva samman. Eremiten lever, per definition, inte samman med någon eller någonting alls; men Barthes föreställer sig kolonier av eremiter där var och en lever på sina egna villkor - där man lever "idiorytmiskt": i sin egen takt men ändå samstämt med kollektivet, som ett slags förstadium till det regelstyrda klosterlivet.

Eremiten går förstås för långt i den självtillräckliga riktningen för att kunna kvalificera till samlevnad; medan sanatoriet/klostret inte ger tillräcklig plats för individualitet och det egna. Slutsats: varken det ena eller det andra duger. Kanske både-och?

Ungefär så vandrar Barthes igenom sina uppslagsord och sina exempel. Det han söker är något som, per definition, inte finns.

Det är bokstavligen en utopi, en icke-plats. Barthes avslutar också sitt seminarium med att konstatera att människan befinner sig mittemellan utopins "inte längre" och dess "senare". Varpå han lägger till att det närvarande inte alls finns: "L'Homme: entre le Jamais plus et le Plus tard. Il n'y a pas de présent: c'est un temps impossible." Och jag tror att det just är detta som gör Barthes så eggande att läsa, så ständigt aktuell: han skriver alltid om något som inte finns men som kanske ändå kan tänkas finnas. Någon gång, "senare", någonstans.

Arne Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.