En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Thomas Bernhard. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard – (Självbiografins utveckling som grund för de kommande faktionerna)



Käre läsare, så speciellt och anmärkningsvärt, att jag – i min egen skrivarprocess – skulle stöta på dessa rader vid omläsningen av Bernhards "Undergångaren"; just för att de uttrycker så nära vad jag själv nu för tiden tänker om det skönlitterära.




Det är ändå inte det faktiska eländet som är det centrala i Bernhards litteratur där vi måste ha Självbiografierna som utgångspunkt, utan hur stoffet transformeras till litteratur. Bernhards stil står nära de religiösa mässkrifterna, med upprepningar utan vilopauser, som spridda forsar av vrede över det mänskliga lidandet; ett forsande flöde som överskrider också den subjektiva avsikten.
Om en sida, i låt oss säga Utplåning, fylls av förakt över de bildades och överklassens pladder, kan sidan efter fylla ett lika föraktfullt utfall mot de obildade. Hos Bernhard är inget "sant", inte heller konsekvent.
Bodil Malmsten. Foto: Wikipedia

Bodil Malmsten. Foto: Wikipedia

Annons:

"Jag tänkte med ett glas mineralvatten framför mig, läsa om 'Den unge Törless förvillelser´ av Musil, men det lyckades inte, jag står inte ut med berättelser längre, läser en sida och är ur stånd att läsa vidare. Jag står inte ut med beskrivningar längre [...]. Därför nöjde jag mig med landskapsbetraktande".

Det är ju om denne Thomas Bernhard, författare och dramatiker, som jag måste skriva. Måste för att själv komma igång igen, måste för att det är hans böcker jag läser och omläser, måste för att det är hans tankegångar som ständigt växer i mig, måste för att jag vill ... tänker jag ... i någon form av sanning ... tänker jag.

Sanningen är alltid ett misstag, trots att den till 100% är sanningen, varje misstag är ingenting annat än sanningen, så tänkte jag för att kunna fortsätta, på så vis hade jag möjlighet att gå vidare, på så vis behövde jag inte avstå från mina planer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man kan läsa Thomas Bernhards inre moral som både svarande och kärande, både ombud och domare, som formats under hans österrikiska uppväxt under trettio- och fyrtiotalen. Vars brott bestod i att barndomen blev stulen, Bernhard vänder sig mot sin skolgång på internat och den rasbiologiskt färgade undervisningen, detta i hand med kraven på total disciplin hos de inplockade nazistiska lärarna, efter kriget mot de katolska lärarna som systematiskt och dogmatiskt behöll skolans disciplinära elitistiska undervisningsmetoder. Bernhard vänder sig även mot läkarna vars försumlighet, enligt Bernhard, tog livet av både mor och morfar, och senare deras oaktsamhet som satte hans eget liv, som lungsjuk, på spel. Han vänder sig mot alla och skriver.

"Sanning kan dö, sanning kan dödas. Det andliga livet återfinns människor emellan, inte i en hjärna. Visst pågår processer i hjärnan när vi tänker men det är inte i hjärnan tankarna kommer till utan ute i verkligheten (verkligheten som dröm...). Dessutom betyder kroppens förmåga en hel del. Ja, om sådant kan vi brevledes gräla, dock utan att aldrig lyckas övertyga varandra. Min vän, min vän, sanning kan falla sönder i sanningar. Sanningar kan uppstå i sanning. Viljans tankar varken föds eller dör. De namnges. De kan mista namnet. Det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Det kan levas bort. Skuld kan ångras bort. Brott kan sonas bort. Tvister kan biläggas. Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val – trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet. Vi kan aldrig demonstrera dess sanning" – i en drömd verklighet!

(II)

Genom nazismen och antisemitismen som fyller Bernhard i ungdomen tycker han sig se igenom ett folk fyllt av människoförakt, förtal av andra grupper, där vanliga hederliga människor trampar ned andra utan att märka det, tillsammans med ett makthyckleri som genomsyras av den propaganda och olaga historieförfalskning av Europa i allmänhet och Tyskland/Österrike i synnerhet. Med grova penseldrag är det lätt att få bilden av en uppväxt som senare kom att bli sin egen sjukdomsvana i Bernhards alltmer uppvisande misantropi.

Denna del i Bernhards liv finns med i den finstämda men brutalt sanningssökande Självbiografierna som består av de fem självupplevda romanerna: Orsaken (1975), Källaren (1976), Andhämtningen (1978), Kylan (1981), Ett barn (1982).

Senare i livet är det inte mänskligheten som Bernhard kom att hata, utan all den människovärdeskränkning han sett från håll och själv fått erfara av dem som låter den allmänmänskliga rädslan ta sitt uttryck i förakt för svaghet vilket ju var en av nazismens byggstenar.

Bernhards egna byggstenar till sin litterära stil är omisskännliga och relativt lika från roman till roman – vilka i stort sett bygger på monologer och i en typisk Bernhard-monolog läser vi av Bernhards uppfattning om personer i hans omedelbara omgivning men också folk i allmänhet. Han har en starkt negativ uppfattning om inte minst Österrikarna men också den vanliga människan, "den dumma pöbeln".

Det är ändå inte det faktiska eländet som är det centrala i Bernhards litteratur, där vi måste ha Självbiografierna som utgångspunkt, utan hur stoffet transformeras till litteratur. Bernhards stil står nära de religiösa mässkrifterna, med upprepningar utan vilopauser, som spridda forsar av vrede över det mänskliga lidandet; ett forsande flöde som överskrider också den subjektiva avsikten.

Om en sida, i låt oss säga Utplåning, fylls av förakt över de bildades och överklassens pladder, kan sidan efter fylla ett lika föraktfullt utfall mot de obildade. Hos Bernhard är inget "sant", inte heller konsekvent.

Hur var det nu Montaigne skrev?

"Allt är oregelbunden och ständig rörelse, utan ledning och mål."

Nej, det var ett citat av Jean Baudrillard jag var ute efter:

"Världen är inte dialektisk – den bekänner sig till extremer ... Vi tänker inte ställa det vackra mot det fula utan söka det som är fulare än fult: det monstruösa ... Vi tänker inte skilja det sanna mot det falska utan söka det som är falskare än falskt: illusion och sken ..."

(III)

Den första boken som jag läste av Thomas Bernhard var Undergångaren (1983), och långt senare blev Undergångaren även föremål för min första publicerade essä i denna tidskrift.

Nu brottas jag med Bernhards sista bok Utplåning: Ett sönderfall som publicerades 1986 och som kom i svensk översättning av Margaretha Holmqvist (Tranan förlag, 2015), alltså året efter Gamla mästare vilken är den avslutande delen i den triologi som påbörjades med Undergångaren och följdes av Skogshuggning (1984).

Så, Utplåning, en bok som jag ännu inte läst färdigt, gör så under essäns gång, boken får helt enkelt ta mig i handen. Dock, själva ramberättelsen är klar. Vi får följa en man med starka drag av Bernhard – viktigt är ändå att läsa huvudkaraktären som en fiktiv gestalt trots likheter och drag av författarens inre och yttre form – som efter hans två förhatliga systrars bud om föräldrarnas och hans brors plötsliga död mycket motvilligt måste bege sig till barndomens föräldrargods Wolfsegg för deras begravning.
Citerar ur Nils Schwartz recension av Utplåning i Expressen den 23 juli i år:

"Rent typografiskt nöjer sig texten med att sönderfalla i två monolitiska block, båda satta i ett enda sammanhängande stycke, utan utgångar, utvägar, vilopauser. I det första textblocket - "Telegrammet" - mottar huvudpersonen, nedan kallad jagutplånaren, en 48-årig österrikisk rentier, privatlärare och amatörfilosof, bosatt i Rom, budet om att hans föräldrar, som han hatar, och hans bror, som han hatar, har omkommit."

Dock, där jag befinner mig i boken så har huvudkaraktären Franz-Josef Murau ännu inte gjort sin hemresa och inte heller börjat falla samman i ett icke-jag. Huvudinnehållet bygger hittills på Muraus inre monologer där en av de mest litterärt oförsonligaste och kritiska bilderna av Österrike som jag läst målas upp: ett land som Bernhard menar, aldrig gjort upp med sitt nationalsocialistiska arv, detta jämte Muraus hat mot föräldrarna och hans två systrars personligheter samt deras livsstil på familjegodset Wolfsegg.

Muraus hat gentemot son familj bygger till en del på deras olikheter. Muraus är den som brutit sig fri från familjens stela och konservativa inställning till samhället, där de blint bevakar arvegods, pengar och varandra. Att Muraus helt lever efter kulturella och humanistiska värderingar kan familjen inte tåla.

"[...] eftersom de omöjligt kunde föreställa sig att en intellektuell människa lever i en yttersta anspänning och är allra mest engagerad just då hon så att säga hänger sig åt overksamheten, medan de inte kunde göra någonting alls i deras overksamhet, eftersom det faktiskt inte hände någonting alls i deras overksamhet, eftersom de i själva verket inte överhuvudtaget var i stånd att tänka, för att då inte tala om att genomföra en intellektuell process. För den intellektuella människan är den så kallade overksamheten ju inte möjlig, Deras overksamhet var dock en faktisk overksamhet, ty ingenting lät sig göra inom dem då de ingenting gjorde. Men den intellektuella människan är tvärtom allra verksam då hon så att säga ingenting gör."
/ ur Utplåning (s.42)

Vill dock slå fast att trots Bernhards alter ego i Utplåning både hatar sin moder och sina två systrar så är Bernhard själv ingen kvinnohatare.

Bernhard själv i en intervju:

"Jag kan bara säga att i ett kvarts århundrade har jag enbart haft med kvinnor att göra. Jag står inte ut med män. Jag kan inte prata med män. De gör mig galen. [...] Allt jag lärt mig har jag lärt från kvinnor – och min morfar.

(IV)

Och vidare: de känslor jag då hyste, skiljer sig från de tankar jag idag tänker, och svårigheten ligger i att dessa anteckningar och antydningar inte gör dessa tankar fullständigt rättvisa, hur som helst vill jag på nytt våga ett försök.

Och vidare: mången angelägenhet, vilken vett och etikett förbjuder oss att avslöja, har jag tillkännagivit min omgivning på det att den kan bli mig en läxa.

Delningen – tudelningen av min ambivalens. Och frågan kvarstår, har jag någon läsare kvar? Någon som följer? Jag kan inte mer än att hoppas, "ambivalensen" är ändå resan som söker både läsare och ett "jag".

Ändå ligger Bernhards satiriska humor och självdistans, som en blöt hinna över hans texter.

Där hans personporträtt oftast är så extremt överdrivna och beskrivs med en osedvanligt torr humor att bara en fullständigt humorfri läsning av hans verk låser sig vid det bokstavliga.

Den framlidne argentinske författaren Roberto Bolâno skrev detta om Bernhard:

"Sorgligt nog är det mycket få personer i El Salvador som har läst Thomas Bernhard [...] och ännu färre som har sinne för humor."

Om vi tar fasta på Bernhards satiriska humor och självdistans så kan vi söka Bernhards röst i Undergångaren där han ser sig som medelmåttan till sina egna högt ställda krav:

"alla röster som bekräftade för mig att jag tillhörde de bästa, men att tillhöra de bästa förslog inte för mig, jag ville vara den bäste eller ingen alls, så jag slutade [...]. Vara bäst eller ingen alls hade alltid varit mitt valspråk [...] därför landade jag också i total anonymitet"
/ Undergångaren (s. 93)

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts formspråksetik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat det litterära verket så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att formerna i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen.

Det har gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria och som Bernhard blivit en mästare på att behärska genom att vara eller inte vara i sina halvt självbiografiska böcker. Tänker främst på Undergångaren, Wittgensteins brorson och Utplåning som kan genrebestämmas som faktion. Lämnar så Självbiografierna (de fem böckerna som står som helt självbiografiska)

Eftersom bokvärlden i dag översvämmas av faktioner, dokumentärer blir till mockumentärer, amerikansk film överför europeisk mytologi till sin egen, konsten iscensätter samhällsprovokationer i vår vardag som sedan kallas installationer, och teatern har en tendens att gå mot mer och mer reality. Traditionell tv ordar jag inte om.

Så vad är då en legitim fiktion? Gammal man söker sig tillbaka: Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

I mötet mellan fakta och fiktion förvandlar fiktionen på ett oundvikligt vis fakta till sin egen avbild. Fakta som placeras inom ramen för ett fiktionsverk fiktionaliseras (vilket den tyska litteraturvetaren Käte Hamburger tidigare påvisat).

I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag.

Vad säger du, Thomas Bernhard, om detta ovan akademiska resonemang?

"Det finns en glänta i skogen, Eine Lichtung ... en ljusning. Där skall kägelhuset byggas i tre våningar som en vitkalkad hög kägla. I bottenvåningen fem rum att bo i. Där uppe ett förlustelserum. Och allra högst upp, i nivå med de vajande trädkronornas toppar, ett meditationsrum. Där uppe är vi oåtkomliga. Det är vår sanna fristad."

(V)

Bernhard:

"Jag älskar motsattsförhållandet mer än något annat"

En annan missuppfattning gällande Bernhards författarskap är att kärleken är den stora frånvaron i hans verk.

Till detta lutar jag mig mot Bodil Malmsten som är en stor Bernhardläsare och kännare:

"Det finns inget litterärt verk så genomträngt av, så pepprat med, så genomsipprat av kärlek som Thomas Bernhards.

Det handlar om den kärlek som själva verket är, kärleken till att skapa det, kärleken till att det finns. En kärlek som är bestående men som ändras beroende på vem som läser och hur, men alltid med orden explosivt lysande mot boksidans mörka fond."

Bodil Malmstens stora kärlek till Thomas Bernhards litteratur, delar jag på alla punkter, delar likaså den hon har för Ludwig Wittgenstein, och citatet ovan där Malmsten visar på kärleken i Bernhards litteratur gör att jag vill avsluta med en fiktiv text som jag hade velat överlämna till Bernhard då han fortfarande var i livet:

"Redan länge har jag i mitt liv längtat efter en person med en föraktfull, genomträngande och överfin förståndskraft, som förstår, begriper, uppskattar allt och som tillsammans med mig skulle kunna flyga fram över 'tingen' och företeelserna. Och underligt nog – denna person skulle trots detta ha ett slags dimhölje och stå under tvånget av ett slags romantiskt snobberi med adel och ära, från vilket han helt inte kunnat frigöra sig. Denna person skulle skänka mig nya impulser och förhoppningar och hålla mig uppe på den väg som för snö rakt mot intigheten. Å, den mening som jag skrev i går – nej, jag säger den inte, ty för andra är den för mycket papper, bläck, penna, medan den för mig är sjudande, vällande immateriellt blod... Den stora själsliga krisen hotade.

Och så – äntligen... ja? Ett hopp – en aning – en glimt – en skälvning – o, min tvillingbror..."

Bernhard tillhör dem som, så att säga, fått Nobelpriset allra minst i förhållande till hur väl förtjänt ett sådant tilldelande enligt många bedömare skulle ha varit.

Så tyckte till exempel hans landsmaninna Elfriede Jelinek när hon tilldelades priset 2004. Och mer än så: hon kritiserade indirekt Svenska Akademien för att ha belönat henne med denna, världens mest prestigefyllda litterära utmärkelse, istället för att postumt ge priset till Thomas Bernhard, hennes uttalade läromästare i konsten att upprepa en fras tills den avlockats varje tänkbar nyans och framförallt i den av allt att döma genomösterrikiska konsten att hata Österrike.

Denna konst, i vilken både Bernhard och Jelinek excellerar i dramer och halvt om halvt självbiografiska romaner, är helt och hållet beroende av utgångspunkten. Punkten varifrån Österrike hatas, nämligen inifrån. Att hata Österrike från tyskt eller ungerskt håll vore helt ointressant. Även om det för Bernhard och Jelinek finns väldigt specifika skäl att rikta in sina attacker mot förljugenheten, perversiteten, katolicismen och den (tydligen) svårligen borttvättbara nationalsocialismen i just deras hemland, är det krigsförklaringen mot den egna miljön som är drivkraften.

Och detta inte helt olik den man ibland finner hos Strindberg, för att ta ett svenskt exempel på samma fenomen.

Göran Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.