Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Thomas Bernhard. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard – (Självbiografins utveckling som grund för de kommande faktionerna)



Käre läsare, så speciellt och anmärkningsvärt, att jag – i min egen skrivarprocess – skulle stöta på dessa rader vid omläsningen av Bernhards "Undergångaren"; just för att de uttrycker så nära vad jag själv nu för tiden tänker om det skönlitterära.




Det är ändå inte det faktiska eländet som är det centrala i Bernhards litteratur där vi måste ha Självbiografierna som utgångspunkt, utan hur stoffet transformeras till litteratur. Bernhards stil står nära de religiösa mässkrifterna, med upprepningar utan vilopauser, som spridda forsar av vrede över det mänskliga lidandet; ett forsande flöde som överskrider också den subjektiva avsikten.
Om en sida, i låt oss säga Utplåning, fylls av förakt över de bildades och överklassens pladder, kan sidan efter fylla ett lika föraktfullt utfall mot de obildade. Hos Bernhard är inget "sant", inte heller konsekvent.
Bodil Malmsten. Foto: Wikipedia

Bodil Malmsten. Foto: Wikipedia

Annons:

"Jag tänkte med ett glas mineralvatten framför mig, läsa om 'Den unge Törless förvillelser´ av Musil, men det lyckades inte, jag står inte ut med berättelser längre, läser en sida och är ur stånd att läsa vidare. Jag står inte ut med beskrivningar längre [...]. Därför nöjde jag mig med landskapsbetraktande".

Det är ju om denne Thomas Bernhard, författare och dramatiker, som jag måste skriva. Måste för att själv komma igång igen, måste för att det är hans böcker jag läser och omläser, måste för att det är hans tankegångar som ständigt växer i mig, måste för att jag vill ... tänker jag ... i någon form av sanning ... tänker jag.

Sanningen är alltid ett misstag, trots att den till 100% är sanningen, varje misstag är ingenting annat än sanningen, så tänkte jag för att kunna fortsätta, på så vis hade jag möjlighet att gå vidare, på så vis behövde jag inte avstå från mina planer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man kan läsa Thomas Bernhards inre moral som både svarande och kärande, både ombud och domare, som formats under hans österrikiska uppväxt under trettio- och fyrtiotalen. Vars brott bestod i att barndomen blev stulen, Bernhard vänder sig mot sin skolgång på internat och den rasbiologiskt färgade undervisningen, detta i hand med kraven på total disciplin hos de inplockade nazistiska lärarna, efter kriget mot de katolska lärarna som systematiskt och dogmatiskt behöll skolans disciplinära elitistiska undervisningsmetoder. Bernhard vänder sig även mot läkarna vars försumlighet, enligt Bernhard, tog livet av både mor och morfar, och senare deras oaktsamhet som satte hans eget liv, som lungsjuk, på spel. Han vänder sig mot alla och skriver.

"Sanning kan dö, sanning kan dödas. Det andliga livet återfinns människor emellan, inte i en hjärna. Visst pågår processer i hjärnan när vi tänker men det är inte i hjärnan tankarna kommer till utan ute i verkligheten (verkligheten som dröm...). Dessutom betyder kroppens förmåga en hel del. Ja, om sådant kan vi brevledes gräla, dock utan att aldrig lyckas övertyga varandra. Min vän, min vän, sanning kan falla sönder i sanningar. Sanningar kan uppstå i sanning. Viljans tankar varken föds eller dör. De namnges. De kan mista namnet. Det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Det kan levas bort. Skuld kan ångras bort. Brott kan sonas bort. Tvister kan biläggas. Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val – trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet. Vi kan aldrig demonstrera dess sanning" – i en drömd verklighet!

(II)

Genom nazismen och antisemitismen som fyller Bernhard i ungdomen tycker han sig se igenom ett folk fyllt av människoförakt, förtal av andra grupper, där vanliga hederliga människor trampar ned andra utan att märka det, tillsammans med ett makthyckleri som genomsyras av den propaganda och olaga historieförfalskning av Europa i allmänhet och Tyskland/Österrike i synnerhet. Med grova penseldrag är det lätt att få bilden av en uppväxt som senare kom att bli sin egen sjukdomsvana i Bernhards alltmer uppvisande misantropi.

Denna del i Bernhards liv finns med i den finstämda men brutalt sanningssökande Självbiografierna som består av de fem självupplevda romanerna: Orsaken (1975), Källaren (1976), Andhämtningen (1978), Kylan (1981), Ett barn (1982).

Senare i livet är det inte mänskligheten som Bernhard kom att hata, utan all den människovärdeskränkning han sett från håll och själv fått erfara av dem som låter den allmänmänskliga rädslan ta sitt uttryck i förakt för svaghet vilket ju var en av nazismens byggstenar.

Bernhards egna byggstenar till sin litterära stil är omisskännliga och relativt lika från roman till roman – vilka i stort sett bygger på monologer och i en typisk Bernhard-monolog läser vi av Bernhards uppfattning om personer i hans omedelbara omgivning men också folk i allmänhet. Han har en starkt negativ uppfattning om inte minst Österrikarna men också den vanliga människan, "den dumma pöbeln".

Det är ändå inte det faktiska eländet som är det centrala i Bernhards litteratur, där vi måste ha Självbiografierna som utgångspunkt, utan hur stoffet transformeras till litteratur. Bernhards stil står nära de religiösa mässkrifterna, med upprepningar utan vilopauser, som spridda forsar av vrede över det mänskliga lidandet; ett forsande flöde som överskrider också den subjektiva avsikten.

Om en sida, i låt oss säga Utplåning, fylls av förakt över de bildades och överklassens pladder, kan sidan efter fylla ett lika föraktfullt utfall mot de obildade. Hos Bernhard är inget "sant", inte heller konsekvent.

Hur var det nu Montaigne skrev?

"Allt är oregelbunden och ständig rörelse, utan ledning och mål."

Nej, det var ett citat av Jean Baudrillard jag var ute efter:

"Världen är inte dialektisk – den bekänner sig till extremer ... Vi tänker inte ställa det vackra mot det fula utan söka det som är fulare än fult: det monstruösa ... Vi tänker inte skilja det sanna mot det falska utan söka det som är falskare än falskt: illusion och sken ..."

(III)

Den första boken som jag läste av Thomas Bernhard var Undergångaren (1983), och långt senare blev Undergångaren även föremål för min första publicerade essä i denna tidskrift.

Nu brottas jag med Bernhards sista bok Utplåning: Ett sönderfall som publicerades 1986 och som kom i svensk översättning av Margaretha Holmqvist (Tranan förlag, 2015), alltså året efter Gamla mästare vilken är den avslutande delen i den triologi som påbörjades med Undergångaren och följdes av Skogshuggning (1984).

Så, Utplåning, en bok som jag ännu inte läst färdigt, gör så under essäns gång, boken får helt enkelt ta mig i handen. Dock, själva ramberättelsen är klar. Vi får följa en man med starka drag av Bernhard – viktigt är ändå att läsa huvudkaraktären som en fiktiv gestalt trots likheter och drag av författarens inre och yttre form – som efter hans två förhatliga systrars bud om föräldrarnas och hans brors plötsliga död mycket motvilligt måste bege sig till barndomens föräldrargods Wolfsegg för deras begravning.
Citerar ur Nils Schwartz recension av Utplåning i Expressen den 23 juli i år:

"Rent typografiskt nöjer sig texten med att sönderfalla i två monolitiska block, båda satta i ett enda sammanhängande stycke, utan utgångar, utvägar, vilopauser. I det första textblocket - "Telegrammet" - mottar huvudpersonen, nedan kallad jagutplånaren, en 48-årig österrikisk rentier, privatlärare och amatörfilosof, bosatt i Rom, budet om att hans föräldrar, som han hatar, och hans bror, som han hatar, har omkommit."

Dock, där jag befinner mig i boken så har huvudkaraktären Franz-Josef Murau ännu inte gjort sin hemresa och inte heller börjat falla samman i ett icke-jag. Huvudinnehållet bygger hittills på Muraus inre monologer där en av de mest litterärt oförsonligaste och kritiska bilderna av Österrike som jag läst målas upp: ett land som Bernhard menar, aldrig gjort upp med sitt nationalsocialistiska arv, detta jämte Muraus hat mot föräldrarna och hans två systrars personligheter samt deras livsstil på familjegodset Wolfsegg.

Muraus hat gentemot son familj bygger till en del på deras olikheter. Muraus är den som brutit sig fri från familjens stela och konservativa inställning till samhället, där de blint bevakar arvegods, pengar och varandra. Att Muraus helt lever efter kulturella och humanistiska värderingar kan familjen inte tåla.

"[...] eftersom de omöjligt kunde föreställa sig att en intellektuell människa lever i en yttersta anspänning och är allra mest engagerad just då hon så att säga hänger sig åt overksamheten, medan de inte kunde göra någonting alls i deras overksamhet, eftersom det faktiskt inte hände någonting alls i deras overksamhet, eftersom de i själva verket inte överhuvudtaget var i stånd att tänka, för att då inte tala om att genomföra en intellektuell process. För den intellektuella människan är den så kallade overksamheten ju inte möjlig, Deras overksamhet var dock en faktisk overksamhet, ty ingenting lät sig göra inom dem då de ingenting gjorde. Men den intellektuella människan är tvärtom allra verksam då hon så att säga ingenting gör."
/ ur Utplåning (s.42)

Vill dock slå fast att trots Bernhards alter ego i Utplåning både hatar sin moder och sina två systrar så är Bernhard själv ingen kvinnohatare.

Bernhard själv i en intervju:

"Jag kan bara säga att i ett kvarts århundrade har jag enbart haft med kvinnor att göra. Jag står inte ut med män. Jag kan inte prata med män. De gör mig galen. [...] Allt jag lärt mig har jag lärt från kvinnor – och min morfar.

(IV)

Och vidare: de känslor jag då hyste, skiljer sig från de tankar jag idag tänker, och svårigheten ligger i att dessa anteckningar och antydningar inte gör dessa tankar fullständigt rättvisa, hur som helst vill jag på nytt våga ett försök.

Och vidare: mången angelägenhet, vilken vett och etikett förbjuder oss att avslöja, har jag tillkännagivit min omgivning på det att den kan bli mig en läxa.

Delningen – tudelningen av min ambivalens. Och frågan kvarstår, har jag någon läsare kvar? Någon som följer? Jag kan inte mer än att hoppas, "ambivalensen" är ändå resan som söker både läsare och ett "jag".

Ändå ligger Bernhards satiriska humor och självdistans, som en blöt hinna över hans texter.

Där hans personporträtt oftast är så extremt överdrivna och beskrivs med en osedvanligt torr humor att bara en fullständigt humorfri läsning av hans verk låser sig vid det bokstavliga.

Den framlidne argentinske författaren Roberto Bolâno skrev detta om Bernhard:

"Sorgligt nog är det mycket få personer i El Salvador som har läst Thomas Bernhard [...] och ännu färre som har sinne för humor."

Om vi tar fasta på Bernhards satiriska humor och självdistans så kan vi söka Bernhards röst i Undergångaren där han ser sig som medelmåttan till sina egna högt ställda krav:

"alla röster som bekräftade för mig att jag tillhörde de bästa, men att tillhöra de bästa förslog inte för mig, jag ville vara den bäste eller ingen alls, så jag slutade [...]. Vara bäst eller ingen alls hade alltid varit mitt valspråk [...] därför landade jag också i total anonymitet"
/ Undergångaren (s. 93)

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts formspråksetik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat det litterära verket så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att formerna i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen.

Det har gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria och som Bernhard blivit en mästare på att behärska genom att vara eller inte vara i sina halvt självbiografiska böcker. Tänker främst på Undergångaren, Wittgensteins brorson och Utplåning som kan genrebestämmas som faktion. Lämnar så Självbiografierna (de fem böckerna som står som helt självbiografiska)

Eftersom bokvärlden i dag översvämmas av faktioner, dokumentärer blir till mockumentärer, amerikansk film överför europeisk mytologi till sin egen, konsten iscensätter samhällsprovokationer i vår vardag som sedan kallas installationer, och teatern har en tendens att gå mot mer och mer reality. Traditionell tv ordar jag inte om.

Så vad är då en legitim fiktion? Gammal man söker sig tillbaka: Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

I mötet mellan fakta och fiktion förvandlar fiktionen på ett oundvikligt vis fakta till sin egen avbild. Fakta som placeras inom ramen för ett fiktionsverk fiktionaliseras (vilket den tyska litteraturvetaren Käte Hamburger tidigare påvisat).

I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag.

Vad säger du, Thomas Bernhard, om detta ovan akademiska resonemang?

"Det finns en glänta i skogen, Eine Lichtung ... en ljusning. Där skall kägelhuset byggas i tre våningar som en vitkalkad hög kägla. I bottenvåningen fem rum att bo i. Där uppe ett förlustelserum. Och allra högst upp, i nivå med de vajande trädkronornas toppar, ett meditationsrum. Där uppe är vi oåtkomliga. Det är vår sanna fristad."

(V)

Bernhard:

"Jag älskar motsattsförhållandet mer än något annat"

En annan missuppfattning gällande Bernhards författarskap är att kärleken är den stora frånvaron i hans verk.

Till detta lutar jag mig mot Bodil Malmsten som är en stor Bernhardläsare och kännare:

"Det finns inget litterärt verk så genomträngt av, så pepprat med, så genomsipprat av kärlek som Thomas Bernhards.

Det handlar om den kärlek som själva verket är, kärleken till att skapa det, kärleken till att det finns. En kärlek som är bestående men som ändras beroende på vem som läser och hur, men alltid med orden explosivt lysande mot boksidans mörka fond."

Bodil Malmstens stora kärlek till Thomas Bernhards litteratur, delar jag på alla punkter, delar likaså den hon har för Ludwig Wittgenstein, och citatet ovan där Malmsten visar på kärleken i Bernhards litteratur gör att jag vill avsluta med en fiktiv text som jag hade velat överlämna till Bernhard då han fortfarande var i livet:

"Redan länge har jag i mitt liv längtat efter en person med en föraktfull, genomträngande och överfin förståndskraft, som förstår, begriper, uppskattar allt och som tillsammans med mig skulle kunna flyga fram över 'tingen' och företeelserna. Och underligt nog – denna person skulle trots detta ha ett slags dimhölje och stå under tvånget av ett slags romantiskt snobberi med adel och ära, från vilket han helt inte kunnat frigöra sig. Denna person skulle skänka mig nya impulser och förhoppningar och hålla mig uppe på den väg som för snö rakt mot intigheten. Å, den mening som jag skrev i går – nej, jag säger den inte, ty för andra är den för mycket papper, bläck, penna, medan den för mig är sjudande, vällande immateriellt blod... Den stora själsliga krisen hotade.

Och så – äntligen... ja? Ett hopp – en aning – en glimt – en skälvning – o, min tvillingbror..."

Bernhard tillhör dem som, så att säga, fått Nobelpriset allra minst i förhållande till hur väl förtjänt ett sådant tilldelande enligt många bedömare skulle ha varit.

Så tyckte till exempel hans landsmaninna Elfriede Jelinek när hon tilldelades priset 2004. Och mer än så: hon kritiserade indirekt Svenska Akademien för att ha belönat henne med denna, världens mest prestigefyllda litterära utmärkelse, istället för att postumt ge priset till Thomas Bernhard, hennes uttalade läromästare i konsten att upprepa en fras tills den avlockats varje tänkbar nyans och framförallt i den av allt att döma genomösterrikiska konsten att hata Österrike.

Denna konst, i vilken både Bernhard och Jelinek excellerar i dramer och halvt om halvt självbiografiska romaner, är helt och hållet beroende av utgångspunkten. Punkten varifrån Österrike hatas, nämligen inifrån. Att hata Österrike från tyskt eller ungerskt håll vore helt ointressant. Även om det för Bernhard och Jelinek finns väldigt specifika skäl att rikta in sina attacker mot förljugenheten, perversiteten, katolicismen och den (tydligen) svårligen borttvättbara nationalsocialismen i just deras hemland, är det krigsförklaringen mot den egna miljön som är drivkraften.

Och detta inte helt olik den man ibland finner hos Strindberg, för att ta ett svenskt exempel på samma fenomen.

Göran Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.