I huvudet på Björn Gustavsson

I denna sommarkrönika: tre starka diktsamlingar plus en minst lika stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla ...

Av: Björn Gustavsson | 20 juni, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | 19 januari, 2011
Essäer om religionen

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan



Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism. 
Stefan Zweigs byst

Stefan Zweigs byst

Medan Jünger, åtminstone senare i livet, tycks ha strävat efter att betrakta skeendena som från en kylig inre exil framstår Zweig som en utpräglad samhällsvarelse, en människa som kände starkt för de tider han levde i, och framförallt för det kosmopolitiska intellektuella Europa som han såg gå under i första världskrigets förödelse och sedan sopas åtsidan av mellankrigstidens totalitära rörelser (frågan om hur han hade tolkat samma utveckling om han hade överlevt andra världskriget får vi dess värre aldrig besvarad). För vår egen samtid har Zweig ibland själv fått stå som representant för en historisk personlighetstyp, nämligen sin tids kosmopolitiska intellektuella, konstnärer och författare.
Stefan Zweigs hus i Petropolis. Foto: Wikipedia

Stefan Zweigs hus i Petropolis. Foto: Wikipedia

Annons:

Stefan Zweig är idag mest känd för sin självbiografi, Världen av igår, som samtidigt är en skildring av det kosmopolitiska förkrigseuropas och Österrike-Ungerns undergång under världskrigen och mellankrigstidens totalitära regimer. Under sin livstid var han däremot känd både för sina psykologiska romaner och för sina psykologiskt och skönlitterärt hållna historiska biografier. Världen av igår är mycket riktigt ett slags "Stefan Zweig och hans tid" snarare än en klassisk självbiografi. Författaren själv är märkligt frånvarande – hans privatliv nämns knappast alls – istället är det hans iakttagelser kring kulturella och politiska förändringar som hamnar i förgrunden i detta essäistiskt hållna verk där det framförallt är kontrasten mellan förkrigstid och efterkrigstid som står i centrum.

Bland biografierna finns bland annat hans biografi över den franske revolutionären, politikern och polisministern Joseph Fouché, ett verk som till författarens egen förvåning blev tämligen populär i mellankrigstidens Europa. I Världen av igår nämner han att det var ett av de av hans verk som åtnjöt viss popularitet även bland nazisterna, trots att det liksom hans övriga verk senare förbjöds på grund av författarens judiska börd.

Denna popularitet hänger, som vi ska se, nära samman med bokens fokus, även om den står i direkt motsats till dess syfte. Fouchébiografin publicerades 1929 med titeln Joseph Fouché: Bildnis eines politischen Menschen. I Sverige publicerades den redan följande år under den något mer anspråkslösa titeln Joseph Fouché: En politikers biografi, och igen 1948, då med den klart mer neutrala Joseph Founché: Hertig d'Otrante. I viss kontrast till i författarens självbiografi står titelpersonen här tydligt i centrum, i alla fall på ytan. Bokens syfte var emellertid ett annat än att bara ge en historiskt riktig bild av Fouchés liv.

Istället handlar det om ett försök att analysera det slags människa som kan bli arkitekten till en polis- och övervakningsstat, kanske rent av att fånga samhällsomvälvningens och förödelsens själva natur, men i så fall främst genom att fokusera på en människotyp som frodades i den.
När franska revolutionen bröt ut var Joseph Fouché kemilärare på en katolsk skola i en fransk småstad, där han bland annat umgicks med den lokale advokaten Maximilien Robespierre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid revolutionens utbrott befann han sig fortfarande där, men skulle snart söka sig till händelsernas centrum. När han till sist blev invald i nationalförsamlingen väckte han emellertid Robespierres ogillande genom att sluta sig till de moderata krafterna. Senare skulle han dock byta sida (för första gången av många) till radikalerna i Jakobinklubben. Under skräckväldet tjänstgjorde han som nationalförsamlingens representant i Lyon, där han gjorde sig känd för såväl massavrättningar som förföljelser av katolska kyrkan. Zweig ger dessutom Fouché äran av att ha varit först med den statssocialistiska doktrinen att all egendom ytterst tillhör staten och kan tas i bruk av denna vid behov. Givetvis röstade Fouché för att avrätta Ludvig XVI.

Att vara fiende till Robespierre var emellertid inte hälsosamt i skräckväldets Frankrike, ens för den mest aktiva jakobin. Med tiden återkallades Fouché till Paris och blev då ledande i intrigerna för att störta Robespierre och det styrande Säkerhetsutskottet (Comité de salut public), av allt att döma mest i självförsvar eftersom risken för att han själv skulle arresteras verkar ha blivit alltmer tilltagande.

Även efter det att Robespierre hade ställts inför rätta och avrättats höll Fouché emellertid fast vid sin radikalism och blev därför snabbt marginaliserad av sina tidigare medkonspiratörer, som nu utgjorde den nya regeringen. Under en tid levde han i djup fattigdom, något som närmast framstår som ett mysterium i Zweigs framställning, där Fouché annars alltid framstår som den store cyniske intrigören och kappvändaren. Det är här som författaren tvingas erkänna att Fouché trots allt ändå måste ha haft en republikansk eller revolutionär grundinställning, trots att han så ofta övergav denna av mer taktiska skäl. Snart fann Fouché också, med hjälp av sina gamla kontakter i såväl Jakobinklubben som i den nya regimen, en ny roll som polisspion. Efter ett par år hade han än en gång klättrat upp till maktens tinnar och utsågs till republikens polisminister. Som sådan byggde han upp både ett omfattande nätverk av informatörer och en betydande privat förmögenhet. Det var också han som till sist stängde Jakobinklubben och förklarade den olaglig.

När den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte återvände till Paris höll sig Fouché i kulisserna medan denne förberedde sin statskupp. I en av biografins mest talande scener beskriver Zweig hur polisministern Fouché bjuder in Bonaparte och samtliga dennes medsammansvurna till en privat middag i sitt hem. Under hela middagen nämns inte ett ord om någon sammansvärjning, endast gästlistan antyder vem som vet vad, men den blivande kejsaren måste ha vetat att han kunde bli arresterad i vilket ögonblick som helst. Fouché agerade över huvud taget inte mot sammansvärjningen, men anslöt sig öppet till maktövertagandet först när utgången väl var tydlig. Sedan stannade han som polisminister i den nya regeringen.

När Napoleon krönte sig till kejsare blev Fouché hertig av Otranto. Samarbetet med Napoleon var emellertid inte konfliktfritt. Zweig beskriver det snarare som ett spel mellan två män som samtidigt behövde varandra och sökte makt på varandras bekostnad. Parallellt med detta pågick också maktkampen mellan Fouché och den lika kappvändande utrikesministern Talleyrand (också han minister under Republiken, Kejsardömet och det återupprättade Kungadömet). Under kejsardömet var kejsaren naturligtvis den mäktigaste. När Napoleon föll, föll också Fouché (men inte Talleyrand, som redan hade gått över till motståndarsidan och till och med kom att representera det återupprättade Kungariket under Wienkongressen). När Napoleon kom tillbaka från Elba för att återta makten sökte Fouché upp honom i Paris och blev ånyo kejserlig polisminister.

Efter Waterloo var Fouché emellertid snabb med att genomföra en statskupp och för en tid var han statsöverhuvud i en provisorisk regering. Möjligen funderade han på att återinföra republiken. Armén var emellertid redan besegrad och han kapitulerade, och tillträdde omedelbart som kunglig polisminister. När läget väl stabiliserats visade det sig emellertid att kungliga familjen, naturligt nog, var långt ifrån bekväm med att ha en polisminister som var medskyldig till avrättningen av Ludvig XVIII och en stor del av den kungliga familjen. Fouché slutade sina dagar i total isolering i den österrikiska hamnstaden Trieste, där han som av en händelse hade varit fransk guvernör när staten intagits av österrikarna bara några år tidigare.

För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av en fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska opportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsardömet. Därmed kombinerar Zweig tidens fascination för å ena sidan psykologi och psykologiska typer, och, å andra sidan, samhällsförändringar, liknande den som mellankrigstidens Europa själv hade kastats in i. Här för den mestadels liberale Zweig tankarna till en författare med helt annan politisk inställning, nämligen Ernst Jünger, som också han byggde romaner samtidigt kring idéer om personlighetstyper och kulturhistoriska skiftningar, i båda fallen fenomen som kan sammanfattas under begreppet Gestalt.

Medan Jünger, åtminstone senare i livet, tycks ha strävat efter att betrakta skeendena som från en kylig inre exil framstår Zweig som en utpräglad samhällsvarelse, en människa som kände starkt för de tider han levde i, och framförallt för det kosmopolitiska intellektuella Europa som han såg gå under i första världskrigets förödelse och sedan sopas åt sidan av mellankrigstidens totalitära rörelser (frågan om hur han hade tolkat samma utveckling om han hade överlevt andra världskriget får vi dess värre aldrig besvarad). För vår egen samtid har Zweig ibland själv fått stå som representant för en historisk personlighetstyp, nämligen sin tids kosmopolitiska intellektuella, konstnärer och författare.

Kanske förklaras hans fascination för Fouché inte bara av att den personlighetstyp som han lät denne representera hos var en som han såg frodas i sin egen samtid, utan också därför att den var så främmande för hans egen personlighet; opportunisten i motsats till upplysningsmannen, politikern i motsats till den intellektuelle, den hänsynslöse i motsats till den fredlige.

Även om Zweig själv främst framstår som en tämligen opolitisk liberal var han också en person som skulle komma att sakna den lugnande och enande hand som Habsburgmonarkin tycktes ha hållit över Mellaneuropas nationer. Zweig var kanske aldrig någon konsekvent liberal, men trots sin ofta kulturradikala inställning framstår han på många sätt som en helt igenom borgerlig person. Hans egen bakgrund var i det välbemedlade och välutbildade judiska borgerskapet i Wien, och till skillnad från den ursprungligen småborgerliga Fouché (och den under uppväxttiden lika småborgerlige Jünger) verkar han ha varit fullt till freds med sin egen stabilt borgerliga bakgrund.

Handlade det också om kontrasten mellan revolutionären och en person som ytterst föredrog stabilitet framför förändring? I Världen av igår sade sig Zweig anse sig lycklig lottad som fått uppleva flera liv, i flera världar, från förkrigstidens bildningsborgerliga Wien till mellankrigstidens bohemiska Paris och Berlin, men också världskrigens förödelse. Fouché skulle rimligen – åtminstone i Zweigs tappning – ha sagt det samma, men med det tillägget att han såg förändringen som en personlig möjlighet, ville vara med och orsaka den och stå i dess centrum, till och med oavsett från vilken utgångspunkt eller vilka konsekvenser det kunde få. Sådana är, enligt Zweig, de människor som frodas i vad Jünger en gång beskrev som tider "då hundarna kommit lösa".

Tobias Harding

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 22 november, 2011

Georg Brandes, en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier

Det händer inte så ofta att en doktorsdisputation drar horder av besökare, inte bara släkt och vänner, utan personer ur de mest skilda läger. Så var dock fallet då Pil Dahlerup 1983 vid ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 14 Maj, 2014

Av det ni lämnar i ruiner ska jag bygga ett tempel

Det känns som att det svenska litteraturklimatet blir alltmer fientligt gentemot poesin. Att den litterära jordmånen dödar dess rötter. Att den inte längre tillåts växa. Den har blivit en fridlyst ...

Av: Tim Sterner | Gästkrönikör | 24 november, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 08 augusti, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.