Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan



Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism. 
Stefan Zweigs byst

Stefan Zweigs byst

Medan Jünger, åtminstone senare i livet, tycks ha strävat efter att betrakta skeendena som från en kylig inre exil framstår Zweig som en utpräglad samhällsvarelse, en människa som kände starkt för de tider han levde i, och framförallt för det kosmopolitiska intellektuella Europa som han såg gå under i första världskrigets förödelse och sedan sopas åtsidan av mellankrigstidens totalitära rörelser (frågan om hur han hade tolkat samma utveckling om han hade överlevt andra världskriget får vi dess värre aldrig besvarad). För vår egen samtid har Zweig ibland själv fått stå som representant för en historisk personlighetstyp, nämligen sin tids kosmopolitiska intellektuella, konstnärer och författare.
Stefan Zweigs hus i Petropolis. Foto: Wikipedia

Stefan Zweigs hus i Petropolis. Foto: Wikipedia

Annons:

Stefan Zweig är idag mest känd för sin självbiografi, Världen av igår, som samtidigt är en skildring av det kosmopolitiska förkrigseuropas och Österrike-Ungerns undergång under världskrigen och mellankrigstidens totalitära regimer. Under sin livstid var han däremot känd både för sina psykologiska romaner och för sina psykologiskt och skönlitterärt hållna historiska biografier. Världen av igår är mycket riktigt ett slags "Stefan Zweig och hans tid" snarare än en klassisk självbiografi. Författaren själv är märkligt frånvarande – hans privatliv nämns knappast alls – istället är det hans iakttagelser kring kulturella och politiska förändringar som hamnar i förgrunden i detta essäistiskt hållna verk där det framförallt är kontrasten mellan förkrigstid och efterkrigstid som står i centrum.

Bland biografierna finns bland annat hans biografi över den franske revolutionären, politikern och polisministern Joseph Fouché, ett verk som till författarens egen förvåning blev tämligen populär i mellankrigstidens Europa. I Världen av igår nämner han att det var ett av de av hans verk som åtnjöt viss popularitet även bland nazisterna, trots att det liksom hans övriga verk senare förbjöds på grund av författarens judiska börd.

Denna popularitet hänger, som vi ska se, nära samman med bokens fokus, även om den står i direkt motsats till dess syfte. Fouchébiografin publicerades 1929 med titeln Joseph Fouché: Bildnis eines politischen Menschen. I Sverige publicerades den redan följande år under den något mer anspråkslösa titeln Joseph Fouché: En politikers biografi, och igen 1948, då med den klart mer neutrala Joseph Founché: Hertig d'Otrante. I viss kontrast till i författarens självbiografi står titelpersonen här tydligt i centrum, i alla fall på ytan. Bokens syfte var emellertid ett annat än att bara ge en historiskt riktig bild av Fouchés liv.

Istället handlar det om ett försök att analysera det slags människa som kan bli arkitekten till en polis- och övervakningsstat, kanske rent av att fånga samhällsomvälvningens och förödelsens själva natur, men i så fall främst genom att fokusera på en människotyp som frodades i den.
När franska revolutionen bröt ut var Joseph Fouché kemilärare på en katolsk skola i en fransk småstad, där han bland annat umgicks med den lokale advokaten Maximilien Robespierre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid revolutionens utbrott befann han sig fortfarande där, men skulle snart söka sig till händelsernas centrum. När han till sist blev invald i nationalförsamlingen väckte han emellertid Robespierres ogillande genom att sluta sig till de moderata krafterna. Senare skulle han dock byta sida (för första gången av många) till radikalerna i Jakobinklubben. Under skräckväldet tjänstgjorde han som nationalförsamlingens representant i Lyon, där han gjorde sig känd för såväl massavrättningar som förföljelser av katolska kyrkan. Zweig ger dessutom Fouché äran av att ha varit först med den statssocialistiska doktrinen att all egendom ytterst tillhör staten och kan tas i bruk av denna vid behov. Givetvis röstade Fouché för att avrätta Ludvig XVI.

Att vara fiende till Robespierre var emellertid inte hälsosamt i skräckväldets Frankrike, ens för den mest aktiva jakobin. Med tiden återkallades Fouché till Paris och blev då ledande i intrigerna för att störta Robespierre och det styrande Säkerhetsutskottet (Comité de salut public), av allt att döma mest i självförsvar eftersom risken för att han själv skulle arresteras verkar ha blivit alltmer tilltagande.

Även efter det att Robespierre hade ställts inför rätta och avrättats höll Fouché emellertid fast vid sin radikalism och blev därför snabbt marginaliserad av sina tidigare medkonspiratörer, som nu utgjorde den nya regeringen. Under en tid levde han i djup fattigdom, något som närmast framstår som ett mysterium i Zweigs framställning, där Fouché annars alltid framstår som den store cyniske intrigören och kappvändaren. Det är här som författaren tvingas erkänna att Fouché trots allt ändå måste ha haft en republikansk eller revolutionär grundinställning, trots att han så ofta övergav denna av mer taktiska skäl. Snart fann Fouché också, med hjälp av sina gamla kontakter i såväl Jakobinklubben som i den nya regimen, en ny roll som polisspion. Efter ett par år hade han än en gång klättrat upp till maktens tinnar och utsågs till republikens polisminister. Som sådan byggde han upp både ett omfattande nätverk av informatörer och en betydande privat förmögenhet. Det var också han som till sist stängde Jakobinklubben och förklarade den olaglig.

När den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte återvände till Paris höll sig Fouché i kulisserna medan denne förberedde sin statskupp. I en av biografins mest talande scener beskriver Zweig hur polisministern Fouché bjuder in Bonaparte och samtliga dennes medsammansvurna till en privat middag i sitt hem. Under hela middagen nämns inte ett ord om någon sammansvärjning, endast gästlistan antyder vem som vet vad, men den blivande kejsaren måste ha vetat att han kunde bli arresterad i vilket ögonblick som helst. Fouché agerade över huvud taget inte mot sammansvärjningen, men anslöt sig öppet till maktövertagandet först när utgången väl var tydlig. Sedan stannade han som polisminister i den nya regeringen.

När Napoleon krönte sig till kejsare blev Fouché hertig av Otranto. Samarbetet med Napoleon var emellertid inte konfliktfritt. Zweig beskriver det snarare som ett spel mellan två män som samtidigt behövde varandra och sökte makt på varandras bekostnad. Parallellt med detta pågick också maktkampen mellan Fouché och den lika kappvändande utrikesministern Talleyrand (också han minister under Republiken, Kejsardömet och det återupprättade Kungadömet). Under kejsardömet var kejsaren naturligtvis den mäktigaste. När Napoleon föll, föll också Fouché (men inte Talleyrand, som redan hade gått över till motståndarsidan och till och med kom att representera det återupprättade Kungariket under Wienkongressen). När Napoleon kom tillbaka från Elba för att återta makten sökte Fouché upp honom i Paris och blev ånyo kejserlig polisminister.

Efter Waterloo var Fouché emellertid snabb med att genomföra en statskupp och för en tid var han statsöverhuvud i en provisorisk regering. Möjligen funderade han på att återinföra republiken. Armén var emellertid redan besegrad och han kapitulerade, och tillträdde omedelbart som kunglig polisminister. När läget väl stabiliserats visade det sig emellertid att kungliga familjen, naturligt nog, var långt ifrån bekväm med att ha en polisminister som var medskyldig till avrättningen av Ludvig XVIII och en stor del av den kungliga familjen. Fouché slutade sina dagar i total isolering i den österrikiska hamnstaden Trieste, där han som av en händelse hade varit fransk guvernör när staten intagits av österrikarna bara några år tidigare.

För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av en fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska opportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsardömet. Därmed kombinerar Zweig tidens fascination för å ena sidan psykologi och psykologiska typer, och, å andra sidan, samhällsförändringar, liknande den som mellankrigstidens Europa själv hade kastats in i. Här för den mestadels liberale Zweig tankarna till en författare med helt annan politisk inställning, nämligen Ernst Jünger, som också han byggde romaner samtidigt kring idéer om personlighetstyper och kulturhistoriska skiftningar, i båda fallen fenomen som kan sammanfattas under begreppet Gestalt.

Medan Jünger, åtminstone senare i livet, tycks ha strävat efter att betrakta skeendena som från en kylig inre exil framstår Zweig som en utpräglad samhällsvarelse, en människa som kände starkt för de tider han levde i, och framförallt för det kosmopolitiska intellektuella Europa som han såg gå under i första världskrigets förödelse och sedan sopas åt sidan av mellankrigstidens totalitära rörelser (frågan om hur han hade tolkat samma utveckling om han hade överlevt andra världskriget får vi dess värre aldrig besvarad). För vår egen samtid har Zweig ibland själv fått stå som representant för en historisk personlighetstyp, nämligen sin tids kosmopolitiska intellektuella, konstnärer och författare.

Kanske förklaras hans fascination för Fouché inte bara av att den personlighetstyp som han lät denne representera hos var en som han såg frodas i sin egen samtid, utan också därför att den var så främmande för hans egen personlighet; opportunisten i motsats till upplysningsmannen, politikern i motsats till den intellektuelle, den hänsynslöse i motsats till den fredlige.

Även om Zweig själv främst framstår som en tämligen opolitisk liberal var han också en person som skulle komma att sakna den lugnande och enande hand som Habsburgmonarkin tycktes ha hållit över Mellaneuropas nationer. Zweig var kanske aldrig någon konsekvent liberal, men trots sin ofta kulturradikala inställning framstår han på många sätt som en helt igenom borgerlig person. Hans egen bakgrund var i det välbemedlade och välutbildade judiska borgerskapet i Wien, och till skillnad från den ursprungligen småborgerliga Fouché (och den under uppväxttiden lika småborgerlige Jünger) verkar han ha varit fullt till freds med sin egen stabilt borgerliga bakgrund.

Handlade det också om kontrasten mellan revolutionären och en person som ytterst föredrog stabilitet framför förändring? I Världen av igår sade sig Zweig anse sig lycklig lottad som fått uppleva flera liv, i flera världar, från förkrigstidens bildningsborgerliga Wien till mellankrigstidens bohemiska Paris och Berlin, men också världskrigens förödelse. Fouché skulle rimligen – åtminstone i Zweigs tappning – ha sagt det samma, men med det tillägget att han såg förändringen som en personlig möjlighet, ville vara med och orsaka den och stå i dess centrum, till och med oavsett från vilken utgångspunkt eller vilka konsekvenser det kunde få. Sådana är, enligt Zweig, de människor som frodas i vad Jünger en gång beskrev som tider "då hundarna kommit lösa".

Tobias Harding

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.