Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Paola Gemma Francesca Russo.

Var och en måste söka sanning på sitt eget sätt



Paola Russo är en svensk-italiensk författarinna som har publicerat många böcker. Hon är rätt så ung, och hennes produktion av romaner, sagor, filosofiska resor med mera, från hennes första roman "En säck full av Gud" till sagorna om Griskaninen, överraskar för kvalitet och djupenhet. Jag träffade Paola Gemma Francesca Russo för en intervju. 

En intervju med Paola Russo


Allt finns i allt. Och för varje berättelse, för varje romanfigur, lär jag mig själv mer om mig själv. Sen är det ju i mycket ett bearbetande av sorg, hela livet alltså. Ett pågående sorgearbete, som kan vara väldigt svårt men också väldigt underbart och alltid, alltid levande. Sorg är liv.

Annons:

Hur fick du lusten att börja skriva. Var det en kallelse?

- Jag har alltid tyckt om att skriva. Känt att det skrivna ordet var mitt främsta verktyg, den begåvning jag lättast kunde använda mig av. Så ja, ett kall i bemärkelsen en nödvändighet, någonting oundvikligt, att skriva för att berätta.

En säck full av Gud från 2009 är, etymologiskt menat, en riktig saga (dvs. berättelse), en lång berättelse om din italiensk familj. En sorts "Buddenbrook av Thomas Mann", har någon skrivit. Vid sidan om denna, inte alls udda, jämförelse, påminner mig boken om Terrassen av Ettore Scola, olika generationer, samma stad fast utan riktiga patriarker.

- En säck full av Gud kom till på tre månader och bygger i mycket på verkliga personer och berättelser ur min pappas släkt. Människor jag känt själv, men även generationer jag aldrig mött. Jag tror att det ligger för mig att skriva just episka romaner med många människor och ett obegränsat berättarperspektiv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Staden är ju som du säger viktig, rummet som trots allt det som försvinner, alltid finns kvar. Med sina minnen. En mycket rolig roman att skriva och samtidigt tungt. Ett avsked, ett slags bokslut. Jag minns att jag gick omkring och smågrät i en vecka efteråt, när jag plötsligt insåg att dessa gamla släktingar jag bara sett på urblekta fotografier i svarta album hade varit kött som jag, och att jag, en dag, kommer att bli papper som dom.

Episk, jo. Men i En säck full av Gud vittnar du om en verklig förtjusning för berättandet. Saken är ganska så ovanlig i en tid där konsten att berätta verkar har givit plats till korta romaner som "berättar" ingenting.

- Att berätta ligger för mig, betydligt mer än att leka med språket. I detta finns ju även en utmaning, att gå bortom det som känns enklast. Att skriva en jag-roman, att inte berätta så episkt, så allomfattande och myllrande. Men det är och förblir otroligt roligt med dessa stora berättelser, sagorna, spännvidden tilltalar mig, överflödet. Det är väl en karaktärsfråga antagligen. Jag älskar barocken.

Är det fortfarande möjligt att skriva de stora romanerna? Den stora berättelsens tid är förbi i och med postmodernismen...

- Allt är möjligt, annars vore det ju meningslöst att skriva. Att sätta upp mentala gränser innan man ens har försökt skapa något. Så visst, klart att det går att skriva Den Stora Berättelsen, den kommer alltid att ha sin tid. Det handlar bara om att någon orkar, vill och kan skriva den.

Finns det fortfarande en möjlig balans mellan förnuft och hjärta?

- Absolut. Återigen, allt blir vad man gör det till. Om man är intresserad av att ta reda på varför man är här på jorden och sedan dessutom tror att man har en uppgift i att skriva romaner, då tror jag att allt är möjligt och måste vara möjligt. Om detta sedan är en rent personlig övertygelse spelar ingen roll för mig. Tanken på att saker är "omöjliga" är ett andligt självamputerande och ett förminskande av livet och den egna betydelsen.

Med En Höstsaga och på något sätt Vitas, fortsätter du de långa och underbara berättelserna. Nu är staden och verkligheten inte längre Rom och Italien utan Stockholm och Tegnérlunden. Men vitalitet, glädjen att berätta är lika starka. Hos dig är liv och död olika aspekter av samma verklighet och gårdagens glädjen är bara baksidan av dagens smärta.

- Allt finns i allt. Och för varje berättelse, för varje romanfigur, lär jag mig själv mer om mig själv. Sen är det ju i mycket ett bearbetande av sorg, hela livet alltså. Ett pågående sorgearbete, som kan vara väldigt svårt men också väldigt underbart och alltid, alltid levande. Sorg är liv.

Vitas är en, om du tillåter, metafysisk roman där du visar olika verkligheter som ändå bebor en och samma människa. En utflykt i själens rike i sällskap med naturen.

- Vitas är en berättelse där naturen och människan i viss mån tävlar om att försöka bemästra varandra. Även vägar och hav har tankar, och utgångspunkten fann jag i Lucretius lära om Tingens Natur. Människans försök att sedan alltid rationellt förstå något hon egentligen vet att hon aldrig kommer att förstå: denna medvetenhet om att vi är och förblir blinda är intressant, fruktsam och grunden alla våra mer eller mindre frustrerade förhållningssätt till vår existens. Vi simmar runt i samma glas. Vi är samma glas och vi är varandra. Men detta går inte att förstå rationellt.

Gud eller den andliga sfären aldrig fångas av klichéer i det du skriver, men i detta sekulariserade land, där bara ordet Gud har blivit en blasfemi, dina ödmjuka och ljusa beskrivningar blir tecken till en berättapsykologi som aldrig tolkar utan bara låter DET visas...

- Jag tror inte mycket på att skriva saker på näsan på människor eller mig själv, inte ens mina egna uppriktiga övertygelser. Varken i livet eller i skrivandet. Det blir väldigt trist och begränsar eller omöjliggör oftast ett samtal. Gud och andlighet kan inte vara klichéer och allt handlar om att var och en måste söka sanning på sitt eget sätt. Uppriktigheten är det enda vi har att utgå ifrån. Men som någon sa - man kan vara uppriktig och samtidigt korkad. Jag kanske har helt fel i det jag tror, men det är ointressant, jag måste ju skriva det som är sant för mig. Så visst tolkar jag, men utan att påstå att jag har rätt och visst visar jag en väg.

Det förvånar inte mig att du har börjat skriva små sagoböcker som du själv illustrerar. Men berättar mer för oss.

Jag ville försöka att både illustrera och skriva en barnbok och gjorde det. Det finns en avkoppling i tecknandet som inte finns i skrivandet, och en direkthet som kommer utan ansträngning. Jag har ju ingen teknik och tecknar på ett både barnsligt och expressivt sätt. Jag har heller ingen önska att "lära" mig att teckna bättre. Det har blivit två böcker hittills om Griskaninen, Fleecepappan och Farfar och det verkligt roliga är att barn tycker om dom. Att dom sedan kanske inte går hem inom bokhandelns barnboksutbud bekymrar mig inte nämnvärt, dom finns och förr eller senare kommer dom att uppmärksammas. Jag har tänkt mig att göra en serie om fem.

Arbetar Paola Russo på en ny bok?

Jag har dels en ungdomsroman som kommer ut nu i september på Bokförlaget Mormor: Underjordens hemlighet. Det ska bli mycket spännande att se hur den tas emot. Tanken är att eventuellt skriva en uppföljare under vintern. Sen har jag en idé om en jag-roman som jag tror kommer att bli verkligt spännande att skriva. Det viktiga är att inte göra det för enkelt för sig, att vara uppriktig och att försöka. Resten ligger utanför min makt.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.