Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes



Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år. 

100 år sedan hans födelse


Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Deras sexuella läggning präglade deras tänkande på så vis att de tänkte på tvärs mot etablerade synsätt och system. Att tänka det avvikande, det marginella, det kodade. Tillsammans besökte de gaybarer och gayklubbar i Paris i början av 1960-talet. Barthes brukade också resa till Marocko för att ragga. Han var promiskuös och hade många älskare utan att binda sig i någon fast relation.
Roland Barthes. Foto: Wikipedia

Roland Barthes. Foto: Wikipedia

Annons:

Den 12 november är det 100 år sedan Roland Barthes föddes. I samband med jubileet har det kommit ut en ny biografi av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes (Seuil, 716 sid.). Det är tredje biografin sedan Barthes död i mars 1980 till följd av en olycka. Den 25 februari hade han på inbjudan av Jack Lang ätit lunch på en restaurang på rue des Blancs-Manteaux i sällskap med François Mitterrand och några kulturpersonligheter. Syftet var att knyta ledande intellektuella till Mitterrand inför den stundande presidentvalskampanjen för att ge honom extra stjärnglans. Då Barthes återvände till fots från Maraiskvarteren till sitt arbetsrum på Collège de France, blev han påkörd av en lastbil. En månad senare dog han i sviterna av olyckan.

I april befann jag mig på Svenska institutet i Paris och tänkte besöka sal 8 på Collège de France där Barthes hade hållit sin installationsföreläsning i januari 1977 inför ett fullsatt auditorium. I ryggsäcken hade jag Samoyaults biografi. Jag följde Barthes sista promenadväg i livet från rue des Blancs-Manteaux i närheten av Svenska institutet, över Notre-Damebron och uppför rue de la Montagne-Sainte-Geneviève till rue des Écoles där han hade blivit påkörd. Jag korsade gatan och fortsatte till Collège de France som var stängt. Då satte jag mig på ett café, beställde en café crême och började läsa den nya biografin.

I inledningen säger Tiphaine Samoyault att hon tänker trotsa Barthes varning för "le démon de la totalité" (totalitetens demon) till framtida biografer. Inte heller tänker hon låta sig dikteras av hans idé om "biografem" så som tidigare levnadstecknare gjort. Enligt Barthes är det mest trovärdiga sättet att skildra ett liv att fokusera på "biografem", det vill säga vissa nyckelhändelser, detaljer, fixa idéer, fantasier. Till sitt förfogande har Samoyault tidigare outgivet material: brev, anteckningsböcker, manuskript och det omfattande kartotek som fungerade som en sorts idébank för författarskapet.

När blev Barthes egentligen Barthes? frågar hon sig själv. Och hon svarar att det inte finns en utan många Barthes som definierar sig genom skrivakten, genom ett rörligt tänkande alltid på väg någon annanstans. Skrivandet som intellektuell handling blir det viktiga, att sprida ut jaget och dess begär i bok efter bok, artikel efter artikel. Samoyaults syfte med sin biografi går ut på att fånga in dessa utspridda jag som är Barthes metamorfoser som intellektuell och människa. En delvis ny bild av honom träder då fram: den polymorfe Roland Barthes med många skiftande ansikten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid sidan av Michel Foucault dominerade Barthes det intellektuella livet under andra hälften av 1900-talet. De var nära vänner och homosexuella. Foucault kom ut med sin homosexualitet men det gjorde aldrig Barthes.

Deras sexuella läggning präglade deras tänkande på så vis att de tänkte på tvärs mot etablerade synsätt och system. Att tänka det avvikande, det marginella, det kodade. Tillsammans besökte de gaybarer och gayklubbar i Paris i början av 1960-talet. Barthes brukade också resa till Marocko för att ragga. Han var promiskuös och hade många älskare utan att binda sig i någon fast relation.

 

litteraturens nollpunkt

 

Barthes tänkande kan också beskrivas som promiskuöst eftersom han ständigt raggade nya idéer som han sedan dumpade. Hans tänkande var rastlöst och libidinöst och därför befann han sig alltid ett steg före sin samtid. Han var outsidern som blev en intellektuell ikon. Han deltog i otaliga symposier över hela Europa och fick inbjudningar att föreläsa vid amerikanska och engelska universitet. När en ny bok av honom kom ut, intervjuades han i fransk tv och radio och oftast satte boken igång en livlig debatt. Ändå kände Barthes sig som en hycklare som klampat in på områden som han inte behärskade. Hans personlighet karakteriserades av en kreativ osäkerhet och nyfikenhet som ständigt ledde honom in på nya vägar.

Att avkoda det hemliga och det fördolda utgjorde den röda tråden i Barthes intellektuella liv. Det hemliga hade naturligtvis att göra med homosexualiteten som han upptäckte hos sig själv i tjugoårsåldern. Men det hemliga var även relaterat till tidiga erfarenheter av förlust och sjukdom.

1916 försvann fadern till havs då hans patrullbåt sänktes av tyska jagare i Nordsjön. Senare i livet sa Barthes att faderns död befriade honom från ett fadersuppror, samtidigt som förlusten gjorde honom sårbar och rädd. Fadersfiguren som stöd och beskydd försvann för alltid till havs.

Efter sin mans död fick Roland Barthes mor, Henriette Barthes, ensam ta hand om sitt barn. Hon arbetade som bokbindare i Paris men kunde knappt försörja familjen. Det uppstod en bindning mellan mor och son som varade ända till hennes död 1977.

 

barthes karlekens samtal omslag inb

 

Barthes återhämtade sig aldrig från förlusten av modern. Han bodde hela sitt liv tillsammans med henne i Paris och de delade även ett sommarhus i byn Urt vid spanska gränsen. Hon skötte hushållet och han kunde ägna sig åt sitt intellektuella arbete. De talade aldrig om hans homosexualitet. Hos modern fann han en kravlös och total kärlek.

När Barthes var i tjugoårsåldern, visade sig de första symtomen på tuberkulos. Han vistades långa perioder på sanatorier och under andra världskriget utkämpade han sin eget krig mot sjukdomen. Isoleringen på sanatorier stärkte hans intellektuella självständighet samtidigt som han där upplevde en stark gemenskap. Först 1946 kunde han friskförklaras och återvända till ett normalt liv. Han hade vunnit envigen med döden men under resten av sitt liv skulle han ängsligt notera tecken på sjukdomen. Det gällde att läsa av kroppens signaler och försöka tyda dem.

Faderns död, homosexualiteten och tuberkulosen gjorde Barthes till en avkodare av Eros och Thanatos hemliga tecken. Detta sätt att tänka blev helt naturligt hos honom. I Mytologier från 1957 dekonstruerade han sådana skilda fenomen som mode, reklam, mat, film i syfte att visa på det borgerliga samhällets dolda värdesystem. Det moderna samhället hade sina egna myter, självklara åsikter och föreställningar som styrde människors tankar och beteenden. Den borgerliga ideologin låg dold i vardagslivet. Med denna bok grundade Barthes semiologin. Det var en bok som socialisten François Mitterrand var speciellt förtjust i.

Litteraturens nollpunkt från 1953 blev startskottet på Barthes karriär samtidigt som den pekade framåt mot hans fortsatta intellektuella utveckling. Nyckelbegreppet här är "le degré zéro", det vill säga nollpunkten. Boken kan ses som ett svar på Sartres krav på författarens ansvar att engagera sig. Men Barthes syn på litteraturens engagemang är inte politisk utan språklig och formell. Den sanne författaren är den som befriat sig från den konventionella uppfattningen om litteratur och moral. Han behärskar därför ett neutralt skrivsätt som Barthes beskriver som språkets utopi. Detta kommer att bli hans intellektuella metod: att ständigt positionera sig på skrivandets nollpunkt för att tänka nytt.

 

På 1950-talet ägnade sig Barthes mycket åt teaterkritik då han vurmade för Brecht och den politiska teatern. Det var en övergående fas i hans liv. Men han behöll känslan av livet och samhället som ett skådespel, en teatralitet där politiken och kulturen utgjorde olika arenor för iscensättningar av meningssystem. Barthes var en utpräglad individualist och därför skrev han inte under "De 121:s manifest" för Algeriets självständighet i början av 1960-talet. De flesta franska intellektuella med Sartre i spetsen skrev under manifestet. Inte heller deltog Barthes i händelserna i maj 1968 utan höll sig på avstånd. Det blev han mycket kritiserad för.

En lyckad maj 1968 skulle enligt Barthes ha krävt en politisk reflexion över former för icke-alienerat liv. Det blev projektet i Sade, Fourier, Loyola (1971): att uppfinna begärets språk och politik, att placera det utopiska affektiva subjektet i centrum av det politiska livet. Till att börja med var det just vad som hände under de första dagarnas spontana protester i maj 1968 men sedan ideologiserades proteströrelsen.

Desto mer förvånande var det att Barthes 1974 gjorde en resa till Kina i kulturrevolutionens kölvatten tillsammans med Sollers och Kristeva. Hans ressällskap var övertygade kommunister men han förhöll sig mer skeptisk till Maos kommunistiska paradis.

En resa eller rättare sagt tre resor som fick avgörande betydelse för Barthes tänkande gjorde han i mitten av 1960-talet. Målet var Japan. Mötet med den japanska kulturen blev en uppenbarelse för honom som resulterade i boken Teckenriket från 1970.

Han fascinerades av fokuseringen inom haikudiktningen och zen på tillstånd då medvetandet tömts på mening. Japan blev det tomma tecknet som inte lät sig tydas enligt västerländska tankemodeller. Barthes älskade att resa i länder där han kände sig som en främling utan kunskap om språket. Han upplevde då en närmast erotisk känsla av kroppsligt vara som kunde liknas vid satori. Att skakas om i sina föreställningar och befrias från talets och meningens tyranni.
I backspegeln har många av Barthes idéer blivit allmänt postmodernt tankegods. Ta till exempel misstron mot systemtänkande och relativiseringen av sanningen, förkärleken för fragment och intertextualitet, föreställningen om författarens och jagets död, dekonstruktionen av meningsstrukturer etc.

Relevanta och intressanta är däremot sådana idéer som det tomma tecknet i Teckenriket eller den hedonistiska läsarten i Le Plaisir du texte (Textens njutning). Det gäller även begreppet punctum som avser det som fångar blicken i ett foto. Eller reflexioner kring begärets politik. Men framför allt gäller det idén om det neutrala som han återkom till under hela sin karriär.

Med termen det neutrala menas glappet mellan meningssystem, det som inte kan definieras, det som faller utanför tänkandets ramar. Där trivs den polymorfe Roland Barthes allra mest. Där känns han särskilt angelägen och aktuell idag på 2010-talet. Det är ett tänkande riktat rakt in i samtidens intellektuella debatt, ett tänkande för framtiden.

Bo Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.