Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij

... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt ...

Av: Freke Räihä | 25 oktober, 2010
Utopiska geografier

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 december, 2016
Essäer om konst

Roger Karlsson på scen. Foto: Carina Hedlund.

Porträtt: Roger Karlsson

När jag promenerar hem från showen ”Storhetsvansinne” med Niklas Strömstedt är det inte Niklas musik som ringer i öronen. Nej, i huvudet surrar en av Roger Karlssons låtar. Inget ont ...

Av: Thomas Wihlman | 20 mars, 2016
Musikens porträtt

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes



Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år. 

100 år sedan hans födelse


Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Deras sexuella läggning präglade deras tänkande på så vis att de tänkte på tvärs mot etablerade synsätt och system. Att tänka det avvikande, det marginella, det kodade. Tillsammans besökte de gaybarer och gayklubbar i Paris i början av 1960-talet. Barthes brukade också resa till Marocko för att ragga. Han var promiskuös och hade många älskare utan att binda sig i någon fast relation.
Roland Barthes. Foto: Wikipedia

Roland Barthes. Foto: Wikipedia

Annons:

Den 12 november är det 100 år sedan Roland Barthes föddes. I samband med jubileet har det kommit ut en ny biografi av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes (Seuil, 716 sid.). Det är tredje biografin sedan Barthes död i mars 1980 till följd av en olycka. Den 25 februari hade han på inbjudan av Jack Lang ätit lunch på en restaurang på rue des Blancs-Manteaux i sällskap med François Mitterrand och några kulturpersonligheter. Syftet var att knyta ledande intellektuella till Mitterrand inför den stundande presidentvalskampanjen för att ge honom extra stjärnglans. Då Barthes återvände till fots från Maraiskvarteren till sitt arbetsrum på Collège de France, blev han påkörd av en lastbil. En månad senare dog han i sviterna av olyckan.

I april befann jag mig på Svenska institutet i Paris och tänkte besöka sal 8 på Collège de France där Barthes hade hållit sin installationsföreläsning i januari 1977 inför ett fullsatt auditorium. I ryggsäcken hade jag Samoyaults biografi. Jag följde Barthes sista promenadväg i livet från rue des Blancs-Manteaux i närheten av Svenska institutet, över Notre-Damebron och uppför rue de la Montagne-Sainte-Geneviève till rue des Écoles där han hade blivit påkörd. Jag korsade gatan och fortsatte till Collège de France som var stängt. Då satte jag mig på ett café, beställde en café crême och började läsa den nya biografin.

I inledningen säger Tiphaine Samoyault att hon tänker trotsa Barthes varning för "le démon de la totalité" (totalitetens demon) till framtida biografer. Inte heller tänker hon låta sig dikteras av hans idé om "biografem" så som tidigare levnadstecknare gjort. Enligt Barthes är det mest trovärdiga sättet att skildra ett liv att fokusera på "biografem", det vill säga vissa nyckelhändelser, detaljer, fixa idéer, fantasier. Till sitt förfogande har Samoyault tidigare outgivet material: brev, anteckningsböcker, manuskript och det omfattande kartotek som fungerade som en sorts idébank för författarskapet.

När blev Barthes egentligen Barthes? frågar hon sig själv. Och hon svarar att det inte finns en utan många Barthes som definierar sig genom skrivakten, genom ett rörligt tänkande alltid på väg någon annanstans. Skrivandet som intellektuell handling blir det viktiga, att sprida ut jaget och dess begär i bok efter bok, artikel efter artikel. Samoyaults syfte med sin biografi går ut på att fånga in dessa utspridda jag som är Barthes metamorfoser som intellektuell och människa. En delvis ny bild av honom träder då fram: den polymorfe Roland Barthes med många skiftande ansikten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid sidan av Michel Foucault dominerade Barthes det intellektuella livet under andra hälften av 1900-talet. De var nära vänner och homosexuella. Foucault kom ut med sin homosexualitet men det gjorde aldrig Barthes.

Deras sexuella läggning präglade deras tänkande på så vis att de tänkte på tvärs mot etablerade synsätt och system. Att tänka det avvikande, det marginella, det kodade. Tillsammans besökte de gaybarer och gayklubbar i Paris i början av 1960-talet. Barthes brukade också resa till Marocko för att ragga. Han var promiskuös och hade många älskare utan att binda sig i någon fast relation.

 

litteraturens nollpunkt

 

Barthes tänkande kan också beskrivas som promiskuöst eftersom han ständigt raggade nya idéer som han sedan dumpade. Hans tänkande var rastlöst och libidinöst och därför befann han sig alltid ett steg före sin samtid. Han var outsidern som blev en intellektuell ikon. Han deltog i otaliga symposier över hela Europa och fick inbjudningar att föreläsa vid amerikanska och engelska universitet. När en ny bok av honom kom ut, intervjuades han i fransk tv och radio och oftast satte boken igång en livlig debatt. Ändå kände Barthes sig som en hycklare som klampat in på områden som han inte behärskade. Hans personlighet karakteriserades av en kreativ osäkerhet och nyfikenhet som ständigt ledde honom in på nya vägar.

Att avkoda det hemliga och det fördolda utgjorde den röda tråden i Barthes intellektuella liv. Det hemliga hade naturligtvis att göra med homosexualiteten som han upptäckte hos sig själv i tjugoårsåldern. Men det hemliga var även relaterat till tidiga erfarenheter av förlust och sjukdom.

1916 försvann fadern till havs då hans patrullbåt sänktes av tyska jagare i Nordsjön. Senare i livet sa Barthes att faderns död befriade honom från ett fadersuppror, samtidigt som förlusten gjorde honom sårbar och rädd. Fadersfiguren som stöd och beskydd försvann för alltid till havs.

Efter sin mans död fick Roland Barthes mor, Henriette Barthes, ensam ta hand om sitt barn. Hon arbetade som bokbindare i Paris men kunde knappt försörja familjen. Det uppstod en bindning mellan mor och son som varade ända till hennes död 1977.

 

barthes karlekens samtal omslag inb

 

Barthes återhämtade sig aldrig från förlusten av modern. Han bodde hela sitt liv tillsammans med henne i Paris och de delade även ett sommarhus i byn Urt vid spanska gränsen. Hon skötte hushållet och han kunde ägna sig åt sitt intellektuella arbete. De talade aldrig om hans homosexualitet. Hos modern fann han en kravlös och total kärlek.

När Barthes var i tjugoårsåldern, visade sig de första symtomen på tuberkulos. Han vistades långa perioder på sanatorier och under andra världskriget utkämpade han sin eget krig mot sjukdomen. Isoleringen på sanatorier stärkte hans intellektuella självständighet samtidigt som han där upplevde en stark gemenskap. Först 1946 kunde han friskförklaras och återvända till ett normalt liv. Han hade vunnit envigen med döden men under resten av sitt liv skulle han ängsligt notera tecken på sjukdomen. Det gällde att läsa av kroppens signaler och försöka tyda dem.

Faderns död, homosexualiteten och tuberkulosen gjorde Barthes till en avkodare av Eros och Thanatos hemliga tecken. Detta sätt att tänka blev helt naturligt hos honom. I Mytologier från 1957 dekonstruerade han sådana skilda fenomen som mode, reklam, mat, film i syfte att visa på det borgerliga samhällets dolda värdesystem. Det moderna samhället hade sina egna myter, självklara åsikter och föreställningar som styrde människors tankar och beteenden. Den borgerliga ideologin låg dold i vardagslivet. Med denna bok grundade Barthes semiologin. Det var en bok som socialisten François Mitterrand var speciellt förtjust i.

Litteraturens nollpunkt från 1953 blev startskottet på Barthes karriär samtidigt som den pekade framåt mot hans fortsatta intellektuella utveckling. Nyckelbegreppet här är "le degré zéro", det vill säga nollpunkten. Boken kan ses som ett svar på Sartres krav på författarens ansvar att engagera sig. Men Barthes syn på litteraturens engagemang är inte politisk utan språklig och formell. Den sanne författaren är den som befriat sig från den konventionella uppfattningen om litteratur och moral. Han behärskar därför ett neutralt skrivsätt som Barthes beskriver som språkets utopi. Detta kommer att bli hans intellektuella metod: att ständigt positionera sig på skrivandets nollpunkt för att tänka nytt.

 

På 1950-talet ägnade sig Barthes mycket åt teaterkritik då han vurmade för Brecht och den politiska teatern. Det var en övergående fas i hans liv. Men han behöll känslan av livet och samhället som ett skådespel, en teatralitet där politiken och kulturen utgjorde olika arenor för iscensättningar av meningssystem. Barthes var en utpräglad individualist och därför skrev han inte under "De 121:s manifest" för Algeriets självständighet i början av 1960-talet. De flesta franska intellektuella med Sartre i spetsen skrev under manifestet. Inte heller deltog Barthes i händelserna i maj 1968 utan höll sig på avstånd. Det blev han mycket kritiserad för.

En lyckad maj 1968 skulle enligt Barthes ha krävt en politisk reflexion över former för icke-alienerat liv. Det blev projektet i Sade, Fourier, Loyola (1971): att uppfinna begärets språk och politik, att placera det utopiska affektiva subjektet i centrum av det politiska livet. Till att börja med var det just vad som hände under de första dagarnas spontana protester i maj 1968 men sedan ideologiserades proteströrelsen.

Desto mer förvånande var det att Barthes 1974 gjorde en resa till Kina i kulturrevolutionens kölvatten tillsammans med Sollers och Kristeva. Hans ressällskap var övertygade kommunister men han förhöll sig mer skeptisk till Maos kommunistiska paradis.

En resa eller rättare sagt tre resor som fick avgörande betydelse för Barthes tänkande gjorde han i mitten av 1960-talet. Målet var Japan. Mötet med den japanska kulturen blev en uppenbarelse för honom som resulterade i boken Teckenriket från 1970.

Han fascinerades av fokuseringen inom haikudiktningen och zen på tillstånd då medvetandet tömts på mening. Japan blev det tomma tecknet som inte lät sig tydas enligt västerländska tankemodeller. Barthes älskade att resa i länder där han kände sig som en främling utan kunskap om språket. Han upplevde då en närmast erotisk känsla av kroppsligt vara som kunde liknas vid satori. Att skakas om i sina föreställningar och befrias från talets och meningens tyranni.
I backspegeln har många av Barthes idéer blivit allmänt postmodernt tankegods. Ta till exempel misstron mot systemtänkande och relativiseringen av sanningen, förkärleken för fragment och intertextualitet, föreställningen om författarens och jagets död, dekonstruktionen av meningsstrukturer etc.

Relevanta och intressanta är däremot sådana idéer som det tomma tecknet i Teckenriket eller den hedonistiska läsarten i Le Plaisir du texte (Textens njutning). Det gäller även begreppet punctum som avser det som fångar blicken i ett foto. Eller reflexioner kring begärets politik. Men framför allt gäller det idén om det neutrala som han återkom till under hela sin karriär.

Med termen det neutrala menas glappet mellan meningssystem, det som inte kan definieras, det som faller utanför tänkandets ramar. Där trivs den polymorfe Roland Barthes allra mest. Där känns han särskilt angelägen och aktuell idag på 2010-talet. Det är ett tänkande riktat rakt in i samtidens intellektuella debatt, ett tänkande för framtiden.

Bo Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 Maj, 2012

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd

Kanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias ...

Av: Elin Miller | Resereportage | 03 april, 2013

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.