Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Annunciazione, Madrid, Museo del Prado. (Wikimedia)

Rainer Maria Rilke – människan och poeten



Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var han inte modern. Tvärtom var Rilke en utpräglat omodern människa och diktare. Snarare än att höra till sin egen tid personifierade han de starka band som alltid fanns mellan romantikens och modernismens ideal, trots många modernisters rabulistiska och historieförnekande utspel.

Det har funnits en mängd olika sätt att närma sig Rilke både ur ett svenskt och ett mer allmänt historiskt perspektiv. För den som något vill bekanta sig med detta hänvisar jag till Carl-Johan Malmborgs recension av Camilla Hammarströms nyöversättning av "Duinoelegier" (2010).
Duinoelegier. Lejd förlag.

Duinoelegier. Lejd förlag.

Rilke levde för dikten. Hörnpelaren i hans självuppfattning var att han var en utvald, ett käril för den stora konsten. Allt annat fick foga sig: människorelationer, ekonomi, ansvar, personlig lycka. Det hindrade inte att poeten föredrog ett bekvämt liv: hellre förstaklassbiljetter och lyxhotell än understöd till dotterns skolgång. Hellre umgänge med Europas grädda i slott och palats än med de arbetare han tidvis idealiserade i det han skrev. Och hela tiden, mer eller mindre förfinat, tiggarhanden utsträckt. Servila brev till nobiliteter, men också en ständig, ömtålig omsorg om den egna självständigheten som varken kärleksrelationer eller underdåniga tiggarvänskaper fick hota. Rilkes liv var som ett korthus där varandra uppvägande konstruktioner för det mesta upprätthöll den ömtåliga balansen. Resultatet blev ensamhet och rotlöshet, men också den stora dikt som allt tjänade till att frambringa.

Redan från början vill jag här hävda att Rainer Maria Rilke sålunda framstår som en människa med tvivelaktig personliga egenskaper, men också som en människa, som, efterhand, utvecklades till en mogen poet – 1907 – och slutligen till ett formidabelt diktargeni (Romanen Malte Laurids Brigge (1910), Sonetterna (1923) och fr. Duinoelegier (1923)). Hans poetiska gärning kan indelas i åtminstone tre epoker: före 1907, 1907-1910(12) och 1922-23. Mellan den andra och tredje epoken uppstod tystnad.

Från omkring 1890-talets början eller mitt till och med 1906 skrev han en ganska blommig, kladdig och lättvindig kärlekspoesi (som beundrades av dem som beundrar sådant). Från 1907 framstår han däremot som en gudabenådad och formstark poet. I dubbelvolymen Nya dikter 1907-08 finner vi en rad mästerverk, exempelvis den i gängse litteraturhandböcker kända dikten "Pantern". 1910 utkommer den lätt kamouflerat autobiografiska romanen Malte Laurids Brigge. Tystnad. 1922-23 exploderar hans gärning, och han skriver under mycket kort tid – några februariveckor 1922 - på sina sonetter (Die Sonette an Orpheus) och avslutade samtidigt det verkliga storverket Duinoelegier.

Från 1923 och framåt brottades Rilke allt oftare med hälsoproblem som krävde många och långa vistelser på ett sanatorium i Territet, nära Montreux vid Genèvesjön. Hans tid i Paris mellan januari och augusti 1925 var ett försök att undgå sjukdomen genom byte av miljö och levnadsvillkor. Trots hälsoproblemen tillkom många värdefulla dikter under åren 1923-1926, bland annat Gong och Mausoleum samt ett omfattande lyriskt verk på franska. Kort före sin död diagnosticerades Rilkes sjukdom som leukemi. Poeten dog den 29 december 1926 på Valmontsanatoriet i Schweiz och begravdes den 2 januari 1927 på Rarons kyrkogård väster om Visp.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bakom, under och mellan raderna i hans verk finner vi emellertid just hans liv. Detta bör vi nog ha i minnet. Han omgav sig med ett entourage av (främst) unga kvinnor, ljög om sin härkomst, bodde på slott och herresäten, var politiskt reaktionär på gränsen till fascist, brydde sig knappast alls om andra människor och profiterade ekonomiskt starkt på sin omgivning

Men inte heller detta är naturligtvis hela sanningen. Enligt tex Erik Lindgren var han en mycket komplex och mångdimensionell människa, och med sviter av barndom och uppväxt. Ett kosmiskt medium, en korsning mellan marionett och ängel. Han var både romantiker – under senare år på gott – starkt influerad av Hölderlin (dessförinnan av den som poet betydligt sämre Heine). En framtisvisionär. Även om det måhända kan vara svårt att tro. Enkel och elementär – men även orfisk. En man som spelade idealbilden av sig själv, både som människa och författare. Besatt av ångest och död och – inte minst i "Malte Laurids Brigge – gestaltare av konflikten mellan "enskild död" och "fabriksmässig massdöd".

Rainer Maria Rilke porträtterad av Paula Modersohn Becker

Rainer Maria Rilke porträtterad av Paula Modersohn Becker.

Men, som antytts; mycket av detta bottnar i Rilkes uppväxt och ungdom. Med en halvgalen mor och far som tvingade honom att vistas på en militärakademi mellan sitt tionde och 16:e år. Han sög dock näring, tycks det mig, både i liv och verk av både fiktion och fakta.

Malte Laurids Brigge (Brigge) var en dansk, lite vilsen poet, inspirerad av J.P Jacobsens Niels Lyhne. Detta verk överbryggar för övrigt – genom sin långa tillkomsttid (1904-10) - Rilkes, enligt min mening, begynnande poetiska mästerskap och höjdpunkten (jämte elegierna) i det senare, Nya dikter (1907-08). Den ångest, fruktan och dödsskräck, som präglar romanen, återfinns också i mer stram och poetiskt pregnant version i Nya dikter, och den överromantiska stilen lämnas en gång för alla därhän. Men det var "överromantiken" som först skapade hans berömmelse – inte minst genom översvallande kritik av vår egen Ellen Key (när han blev verkligt betydande övergav hon honom). Jag kan här inte låta bli att en aning brutalt och provokativt hävda: det är ju så det brukar gå till när "populära författare" växer till sig och blir riktigt bra. Särskilt poeter, men också experimentella prosaförfattare.

Romanen Brigge har för övrigt påverkat en rad författare såsom Auden, Eliot och Fraenkel. Omvänt är den i stor utsträckning i sig påverkad av Goethe, Nietzsche, Dostojevskij och andra. Många av de konkreta detaljscenerierna i Brigge har dock, tycker jag, svårt att hålla jämna steg med en annan inspiratör: Sören Kierkegaard i dennes skarpsinniga Sjukdom till döds. Rilke själv lär ha hävdat, efter att ha läst Dostojevskijs "Döda huset! Att han var väl förtrogen med en sibirisk straffånges belägenhet alltsedan sin militära tvångsvistelse från tioårsåldern.

Kontakten med skulptören Rodin kan här inte överskattas (Rilke skrev en bok om Rodin). Dels fick Rilke direktkontakt med de förkomna existenserna i Paris, dels stramade hans språk upp (som följd av iakttagelser av Rodins arbetssätt), något som väl kommer till uttryck i Nya dikter. Enskildheter utmejslas alltmer i flerdubbel bemärkelse. Rilkes tidigare "innerlighetsvisioner" förvandlas till gestaltningar av konkret liv. Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

Brigge är fylld av anspelningar på ton och stoff hos Gide, Bang, Dostojevskij, Baudelaire och – fr. J.P. Jacobsen. Ibsen, Sapfo, Gaspara Stampa (en renässanskvinna från Italien) passerar revy. Tesen om "den enskilda döden" blir inte riktigt övertygande, men spänningenmellan rationellt och irrationellt gestaltas på ett mycket intressant sätt. Brigge – denne fiktive danske adelsman – representerar dock Rilkes inte bara fiktiva idéer, utan även hans faktiska livslögner. Fr. framträder i Brigge, hävdar jag, Rilkes oerhörda suggestibilitet och identitetsutplånande ångest, hans tingmystik och upplevelse av egen – och andras! - vanmakt. Brigge är en människa som är den siste och den förste "i färd med att börja om från början". Brigge är ett omistligt komplement till Nya dikter och Duinoelegier.

Rilkes Duinoelegier var – och är måhända i vissa kretsar fortfarande – för Tyskland vad Eliots "Det öde landet" är för England. Eliots stora dikt publicerades 1922, Rilkes året därpå, 1923. Duinoelegier följer, som sagt, efter ett långt uppehåll efter mästerverket Nya dikter 1907-08. Men verket har ändå sina rötter tidigvintern 1912, när Rilke vistas som gäst på det dalmatinska slottet Duino nära Trieste. Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom:

Vem, om jag ropade, skulle väl höra min röst
i kretsen av änglar? Och även om en av dem plötsligt
tryckte mig till sitt bröst: hur skulle jag inte förintas
av hans starkare form?

Därmed var början på den första elegin – av tio – snart färdigskriven, och den följs strax av fragment till inledningsraderna till nr tre och tio. Liksom nedkastade i en hast. Men sedan tar det – slut. Fram till i februari 1922, när en serie sonetter och delar av elegierna koncipieras enormt snabbt. Detta år är inspirerat på ett sätt jag inte känner motsvarigheten till (möjligen när Dostojevskij skrev stora delar av Idioten på två månader). Duinoelegier publiceras som sonetterna 1923. Duinoelegier är ett stramt, Hölderlin-lyriskt, metriskt (jämför Ekelund och Ekelöf!) och tematiskt Mästerstycke. Stilen och tonen är mycket intensiv. Associationsflödet likaså, vilket vilket bl.a. givit upphov till att diktcykeln – som Eliots Det öde landet - uppfattats som obegriplig. Det är inte, läst med öppet sinne. Rilke menar för övrigt att elegierna inte bygger på idéer eller fiktion, utan på erfarenhet.

Människolivets korthet och obeständighet och dödens ofrånkomlighet är utgångspunkterna. Formmässigt är de mer eller mindre varierade. Ett huvudtema – det viktigaste, tror jag – är dialektiken mellan de trygga djuren, "änglarnas" frihet och människans utsatthet och svårigheter. Men vad står egentligen änglarna för, som vi möter redan i anslaget i den första elegin, och sedan får följa? "Änglarna" står åtminstone inte för de änglar som vi ex. Möter i katolsk konst – Rilke föddes i Prag och växte upp i katolsk miljö – exempelvis Hos Botticelli eller Rafael. Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Ty det sköna är fara,
är en skräck som vi uthärdar knappt i dess början
och beundran är tacksamhet mest att vi sluppit
undan dess närhets hot. Förfärlig är änglarnas anblick.

Redan i Nya dikter möter vi dem. Karin Boyes översättning av "Ängeln" lyder:

Med blott en vink avvisar han de ting
som kan förplikta eller stänga inne,
ty närmre, högre drager i hans sinne
det evigt kommande i sin ring.

Gestalter fyller rymden vart han vänder,
och kallar enär han beredd att gå.
Men lämna intet i hans lätta händer
av det som tynger dig – de kommer då

till dig i en natt i brottningskamp och prövning
och rasar genom huset som en storm
och kramar dig i skapelsens bedövning
och bryter loss dig ur din fasta form.

 

Rainer Maria Rilke, 1900.

Rainer Maria Rilke, 1900.

Änglarna liknar barnet med sin i positiv mening naiva och oförvillade blick. Änglarna liknar också den kallelsedrivne hjälten (prästen snarare än krigaren). Människans aktivitet pendlar mellan kärleken och det misslyckade. Hängivenhet för den Andre – den kärlek som inte kräver något gensvar – är höjden av det mänskliga, och sålunda änglalikt. Och det förblivande värdet i kärleken ligger i distansen och resignationen – inte i det flyktiga mötet eller den förledande närheten.

Ack, är det inte snart tid att den äldsta av plågor
en gång görs fruktbar, tid att vi lär oss
skiljas i kärlek från den som vi älskar
liksom strängen darrande skiljes från pilen
i längtan utöver sig själv? Ty intet kan äga bestånd.

Naturligtvis är Rilkes form alltför orolig - alltför modern – för att den skall kunna jämföras med den klassiska renheten hos en Dante eller en Milton, och inte heller har hans verk samma rätlinjiga klarhet och monumentalitet i uppbyggnaden som vi finner hos dem. I gengäld är han den poetiska koncentrationens mästersmed och överträffar åtminstone avgjort Milton i förmågan att pressa samman känslo- och tankeinnehållet i en pregnant formulering eller en överrumplande bild, som tycks mättad av erfarenhet och kontemplation. Men även i sin teoretiska aspekt på tillvaron har han åtskilligt att ge och även om mycket i hans verk vid första ögonkastet kan tyckas fantastiskt och överspänt, så innehåller det i allmänhet en hållbar kärna av empirisk iakttagelse. Hans uppfattning av djurlivet må gärna avfärdas som romantisk önskedröm och hans ängelssymbolik må gärna förvisas till mytologins område; kvar står den levande visionen av en öppen och föränderlig verklighet, där människan är infogad som en länk i en oändlig serie av utvecklingsplan – en serie vars ursprung vi ännu inte kan skönja och vars kommande uppenbarelseformer vi endast glimtvis kan ana i ögonblick som bryter in i vårt liv med den elementära kraften hos dunkla och okontrollerbara krafter.

 

 
Carsten Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.