Näktergalen  CC BY-SA 4.0

Fågelsång och konstmusik

Den oerhört produktive och inte sällan provokative danske författaren Kelvin Lindeman skrev bland mycket annat en mängd naturbetraktelser sedan han skaffat hus på landet nära Fredensborg på Själland.

Av: Ivo Holmqvist | 10 mars, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Bror Kajsajuntti, staden och världen

Bror Kajsajuntti är en mycket känd kulturaktivist i Luleå. Foto: Gunnar Svedenbäck Bror Kajsajuntti, staden och världen ”Göra det omöjliga möjligt.” Orden är varken Thomas Moores, Robert Owens eller någon annans av världens mer ...

Av: Ingemar Nilsson | 04 december, 2007
Litteraturens porträtt

Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Saltet: det vita guldet

Jag befinner mig på ”le saline di Trapani”, ett kustområde mellan Trapani och Marsala på Sicilien. Här återvinner man salt från havet sedan forntiden. Inom mig ekar plötsligt min pappas favorit ...

Av: Nadia Scapoli | 26 maj, 2013
Resereportage

John Donne. Anonym målare via Wiki Matijap

John Donne: poet, präst och provokatör



I sin ungdom skrev John Donne satirer, kärleksdikter och närmast hedonistiska elegier, senare även religiösa dikter, präglade av djupsinne och en mystiskt betonad fromhet men oftast svårfattliga. Han tillhörde de poeter som senare, av bland annat T S Eliot, kom att kallas The Metaphysics - de metafysiska poeterna, på grund av deras upptagenhet av existentiella frågor. 
John Donne av Nigel Boonham, 2012, St Paul's Cathedral Garden via wikipedia

John Donne av Nigel Boonham, 2012, St Paul's Cathedral Garden via wikipedia

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.
John Donne. Anonym målare via Wiki Matijap

John Donne. Anonym målare via Wiki Matijap

The Soule
Thee, eye of heaven, this great soule envies not;
By thy male force is all wee have begot;
In the first East thou now begins to shine;
Suck'st early balme, and island spices there;
And wilt anon, in thy loose-rein'd careere
At Tagus, Po, Sene, Thames, and Danon dine,
And see at night thy Westerne land of Myne :
Yet hast thou not more nations seene than shee,
That before thee one day beganne to bee,
And, thy fraill light being quenched, shall long, long outlive thee.

När jag som 25-åring först stötte på John Donne blev jag aningen konfunderad över hans plats i litteraturhistorien i allmänhet och i den svenska i synnerhet. Kanske var detta dock resultatet av att jag förläst mig på – eller delvis missförstått – Ezra Pound (fr. i dennes av Bo Cavefors på svenska så förtjänstfullt utgivna "Litterära essäer", 1975). Numera har jag en något lägre värdering av Pound jämfört med vid denna tid, och en mycket högre värdering av John Donne.

Donne föddes som katolik i England 1572 och dog som (bl.a.) anglikansk* präst 1631. Donne hade emellertid ett brett register. Poet var han naturligtvis, men han var även advokat och episodisk parlamentsledamot vid två tillfällen. På den kyrkliga sidan avancerade han dessutom under King James I (Jakob I) till domprost i Sankt Paulskatedralen, och var under några år också kaplan bland "de tyska prinsarna i Europa". Vidare var han berest, och talade och skrev engelska (naturligtvis), spanska, italienska, tyska och latin flytande. Allra främst framträdde han som provokativ poet, och detta både utom och inom kyrkan, även om den tidigare poesin till största delen publicerades efter hans död. John Donne var känd för sin djupa bildning och humanism.

1601 gifte han sig med den då endast 15-åriga (!) Anne More, med vilken han under 16 års äktenskap fick 12 barn, varav tre var dödfödda och ytterligare tre dog unga. Såväl socialt som religiöst och – inte minst – ekonomiskt gick hans liv i vågor.

På Donnes tid stod anglikanerna i opposition mot katolska kyrkan. Icke-anglikaner beskriver idag ibland anglikaner som "protestanter". Många anglikaner finner beteckningen protestantisk missvisande för att beteckna deras kyrkoidentitet, och föredrar "katolsk och reformerad" (Wikipedia).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

John Donne var alltså född, uppvuxen och grundutbildad i kända katolska kretsar (ex. ingick lordkanslern, renässansmänniskan och den romersk-katolske martyren Thomas More, författare till "Utopia", och myntare av själva begreppet; morbrodern var den kände jesuitprästen Jasper Heywood) , och blev redan tidigt mer än teologiskt intresserad, men också utsatt för fara (detta var alltså på först Elisabeth I tid, död 1603, och senare på King James' - som i sin tur efterträddes av Charles I, sedermera halshuggen av Cromwell. Drottningen var inte bara dotter till anti-papisten Henrik VIII, hon dödade även en mängd katoliker. Husen Tudor (Elisabeth) och Stuart (James) låg i fejd med varandra). Såvitt jag förstår kom han för övrigt under början av 1600-talet i konflikt med både katolicismen och "protestantismen" (han synes ha framhållit betydelsen av en personlig tro, snarare än någon påbjuden sådan; protestanterna, eller anglikanerna, torterade dessutom hans bror, Henry, och styckade en katolsk vän till denne – utan att Gud ingrep). Som redan påtalats, konverterade han likafullt till anglikanska kyrkan, inom vilken han sålunda blev präst, domprost och högt aktad predikant (1615-31).

Rent privat var han, åtminstone fram till mötet med sin Anne, kvinnokarl och rumlare, som snabbt förslösade sitt fadersarv (fadern dog redan 1576, modern överlevde John med ett år). Som ruinerad (eller mer eller mindre ruinerad) levde han sedan i stor utsträckning på sina vänner och släktingar på främst hustruns sida. Fr.o.m. det att han blev utsedd till domprost levde han rikt fram till sin död. Centrum i hans liv åren 1601-31 var och förblev hustrun Anne (som själv dog 1617).

I det mer utpräglat offentliga livet levde han ofta, förefaller det mig, på en knivsegg: som stark kritiker av staten i allmänhet och domstolsväsendet i synnerhet, den allmänt utbredda korruptionen, det löjeväckande hovlivet och allehanda religiösa hycklerier var han i fara – som läst kritiker, satiriker och kärlekspoet var han omhuldad av många, också inflytelserika personer. Kritiker och satiriker, förresten: det mesta Donne skrev formulerades poetiskt, också de religiösa alstren före och (särskilt) efter 1615, då han konverterade.

Som poet var han känd och – genom avskrifter – spridd i vida kretsar (främst, naturligtvis, bland dem som kunde läsa och tillgodogöra sig honom direkt, men delvis även av andra; ryktesvis, eller muntligt – som Bellman). Poetiskt dominerade från början (och egentligen till slutet) en blandning av erotiska kärleksdikter, eller elegier, och tonalt och stilistiskt klangfulla sonetter. John Donnes renässanselegier från den elisabetanska erans 1590-tal cirkulerade alltså som handskrifter under hans livstid och utgavs postumt ung. 40 år – 1635 och 1637 efter deras tillkomst. De påminner formellt om den franska elegin, för de är inte heller skrivna på distikon utan även de på en parvis rimmad, femfotad jambisk vers. Hans ämnesval är dock något mer hedonistiskt inriktat på erotik i de förkristna romarnas efterföljd (John Donne: Elegies. Poems of John Donne. Vol. I. (London: Lawrence & Bullen, 1896).

Som poet har dock John Donne, menar jag, haft en något besynnerlig receptionshistoria. Under 1640-talet (och självfallet under sin livstid) gjorde han succé med sina postumt utgivna publikationer. Ca 50 år senare blev han starkt kritiserad av den klassicistiske, engelske poeten John Dryden. Under sent 1700-tal blev han hårt åtgången av berömdheter som Dr. Samuel Johnsson och likasinnade. Främst för hans brott mot konvenans och konventionalism. Samtidigt blev han hyllad av de engelska romantikerna Coleridge och Browning. Pound var ofta tveksam. Egentligen lyftes Donne upp till skyarna först i.o.m. en hyllningsessä av (Pounds skyddsling!) T.S. Eliot, 1921 – för sin anti-romantiska(!) experimentlusta (Eliot kallar honom för Metafysisk poet, ett epitet som dock introducerades, nedlåtande, av Dr. Johnsson). Denna beteckning ställer jag mig dock högst tveksam till (poängen var, ursprungligen, att Donne blandade natur och himmel, högt och lågt osv. – senare att han blev högkyrklig). Skomakare bliv vid din läst!

Efter 1921 har Donne inom det anglosaxiska spåk- och kulturområdet alltmer befäst sin position som Mästare – om än född mer än 300 år före sin tid. Eliot nämner honom alltså med stor sympati. Så gör dock även ex. Sylvia Plath, Margaret Edson, Michael Cox, Ernest Hemingway, Dorothy Sayers (Donne är Lord Peter Wimseys favorit i hennes deckare om honom!), Thomas Harries osv. Den unge, ryske samizdatpoeten Joseph Brodsky hade läst ytterst lite av John Donne, när han 1963 komponerade sin 208 rader långa, stämningsfulla "Elegi till John Donne".

På svenska publicerades Donne i helfigur först 2012! Det var för övrigt nestor Gunnar Harding (vem annars?) som gjorde detta med volymen "Skabrösa elegier och heliga sonetter" i förlaget Ellerströms Enhörningserie (var annars?).

Men vad är det då som var/är så speciellt med den märkligt moderne kärlekspoeten John Donne? Ja, han är paradoxalt nog modern. I övrigt skall jag återkomma till och avsluta med detta.

Först några ord om den andra stora delen av hans "skriftställarskap" (om man nu kan/får kalla det så) – det kritiska, allmänt satiriska och teologiska (som i och för sig går omlott, och oftast också uttrycks i strängt poetiska former).

Donnes hus i Pyrford Foto matijap via wikipedia

Pro primo. John Donne var alltså mycket bildad och mångsidig. Samtidigt (eller måhända just därför) hade han öga för det korrupta, skenheliga och orättvisa samhället, liksom för de samtida – och förkonstlade och patetiska - litterära kotterierna. Alla dessa förhållanden utsattes sålunda redan tidigt (runt 1590) för hans vassa penna i både mer renodlade poem och mer essäistiskt anlagda texter. Som teolog var han också en okonventionell kritiker i sina (mestadels poetiska formulerade) bidrag i jubileumsskrifter, essäsamlingar och – inte minst – predikningar.

Pro secundo. Född och uppvuxen i bemärkta katolska kretsar började han starkt tvivla på dessa redan vid 21 år fyllda (1593), även om det dröjde ytterligare ett drygt 20-tal år innan han konverterade på allvar (43 år gammal, 1615). Därpå tog dock den kyrkliga karriären ordentlig fart under Jacob/James I regim. Då hade han redan skrivit bl.a. ett försvar för självmordet (Biathanolos, 1608) och de starkt antikatolska skrifterna Pseudo-Martyr (1610) och Ignatius His Conclave (1611). Dessutom de två jubileumsskrifterna, för sin välgörare Sir Robert Drury, An Anatomy of the World (1611) och Of the Progress of the Soul (1612). Under sina sista 15 år blev han mer och mer berömd för sin begravningsdikter och eleganta predikningar (inte minst Death ´s Duel och LXXX Sermons – som båda trycks 1640).

Pro tertio. Hans för eftervärldens allra mest kända arbete torde dock vara de av Donne av sjuklighet och sorg präglade meditationerna som samlats i Devotions upon Emergent Occasions (1624) i vilket den mycket kända Meditation XVII återfinns (se nedan).

Poemet Anatomy of the World (1611), som skrevs till minnet av Elisabeth Drury, dotter till välgöraren Sir Robert Drury, påstås ha förändrat Donnes stil och ton (vilket är delvis, men inte helt, sant). Orsakerna skulle inte bara ha varit sorgen efter dottern Drury och och de egna sjukdomarna, utan även ekonomiska problem, nära vänners frånfälle och religiösa grubblerier. Språkbruket i sin helhet bär även fortsättningsvis, hävdar jag, omisskännliga drag av just John Donne – så också i hans allt djupare, mer mystika och ställvis svårgenomträngliga teologiska skrifter. Men ändå – jo. 1611 var Donne 39 år och hade (oavsett ämne) varit verksam som poet i kanske 20 år (med de erotiskt-existentiella elegierna i fokus). Nu hade han lika många år kvar – 20 (med fokus på religiösa teman).

Vad alltså med John Donne som poetisk särling – både före(främst) och efter 1611? Det hela handlar om en för tiden unik legering av stram form, disparata temata, tonfall och – inte minst! - bruket av ett helt nytt slag av metaforer (åtminstone sedan antiken). Metaforer som driver hejdlöst med såväl de samtida kollegorna i sig som med Petrarca som ideal.

Notis: Petrarca (1304-1374) skrev mycket på latin men blev trots allt mest känd för sina dikter på italienska. Diktsamlingen "Canzoniere" (Sångbok), är hans mest kända verk. "Canzonieri" innehåller olika versformer: sonetter, ballader och canzone bland annat. De allra flesta dikterna handlar om kärlek. Petrarca, som ju var en av de tidigaste renässansförfattarna, blev en mycket viktig förebild för efterkommande poeter. Han var naturnära (Donne var överraskande och komplex), och rymmer mycket rosor,lena lemmar och hög luft.

John Donne öppnar dörren på vid gavel mot kontinenten och in i sitt eget okonventionellt inredda universum.

Exempel på okonventionella metaforer:

1. Att bli förälskad och kåt, liksom att älska, minner om flugbett.
2. Elegi XIX: Att klä av en kvinna liknas vid att utforska Amerika.
3. Elegi XIII: Klyftan mellan en kvinnas bröst leder tankarna till Hellesponten (Dardanellerna - under antiken Hellesponten - är ett 70 km långt sund med en medelbredd på 4 km i Turkiet som förbinder Egeiska havet med Marmarasjön och avskiljer Gallipolihalvön på Balkan och nordvästra Mindre Asiens kust. Det är ett av de turkiska sunden tillsammans med Bosporen.)
4. Två älskande som är från varandra liknas av Donne vid visarna i en kompass.
5. I den artonde heliga sonetten liknar Donne Kristi brud – kyrkan – vid en vidlyftig kvinna:
"Hon blir mer trofast dig och större njutning ger/när hon omfamnad öppnar sig för fler".

Donne är emellertid även i övrigt häpnadsväckande modern och experimentell – samtidigt som han odlar en sträng formmedvetenhet (vilket gör honom svåröversatt till svenska – med bibehållen rytm och metrik). Erotiken är ett tematiskt centrum. Provokationen likaså. Tonfallet är ofta gycklande, muntert, spirituellt (i detta ords båda bemärkelser), uppslagen uppfiskade ur lärdomens källa, budskapet tolerant och uppfordrande. Högt och lågt blandas, vardagligheten återknyter till en del romerska författare. Kontrastverkan är ett medel att alstra spänning.

Om två övervakade älskande som inte får knulla:

Vi är som fångar på en koloni
för boskap, hundar, ett menageri,
och när två enhörningar där ses ströva
man vill dem deras horn beröva.

Eller:

Confined Love

Some man unworthy to be possessor
Of old or new love, himself being false or weak,
Thought his pain and shame would be lesser
If on womankind he might his anger wreak,
And thence a law did grow,
One might but one man know;
But are other creatures so?

Are Sun, Moon, or Stars by law forbidden
To smile where they list, or lend away their light?
Are birds divorced, or are they chidden
If they leave their mate, or lie abroad a-night?
Beasts do no jointures lose
Though they new lovers choose,
But we are made worse than those.

Who e'er rigged fair ship to lie in harbours
And not to seek new lands, or not to deal withal?
Or built fair houses, set trees, and arbors,
Only to lock up, or else to let them fall?
Good is not good unless
A thousand it possess,
But dost waste with greediness.

Så avslutar jag denna introduktion med John Donnes för allmänheten förmodligen mest kända dikt (Ur Devotions upon Emergent Occasions (1624)). Först på engelska (med rytm), sedan på svenska (utan rytm).

Mediation XVII

No man is an island,
Entire of itself,
Every man is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manor of thy friend's
Or of thine own were:
Any man's death diminishes me,
Because I am involved in mankind,
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
It tolls for thee.

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.

Trappistmunken Thomas Merton skrev en bok med inledningsraderna 1955.
Den amerikanske journalisten och romanförfattaren Ernest Hemingway utgick från slutorden i Klockan klämtar för dig (1940), en skildring av det spanska inbördeskriget. John Donne dog förmodligen av magcancer (1631).

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Marocko del II Värt att veta på väg till Essaouira

Vi befinner oss på en dagsresa från Marrakech till Essaouira i en bekväm turistbuss med medföljande guide, som livligt berättar och kommenterar det vi ser på franska och engelska. På ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 03 februari, 2011

Böcker har sina öden…

”To hundrede pund er prisen”, så hette en bok som kom på det danska K E Hermanns förlag 1944. Det en översättning av Graham Greenes tidiga thriller ”A Gun for ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 juni, 2012

Michael Economou

Michael Economou.  Haiku-dikter från ny diktsamling

Poeten Michael Economou visar nya dikter i urval

Av: Michael Economou | Utopiska geografier | 24 maj, 2017

Stillbild ur filmen Meningen med livet (1983) av Monty Python

Såsfläckar på duken - frosseri på film och i konst

“And finally, monsieur, a wafer-thin mint.” Efter mycket trugande tar den extremt tjocka och proppmätta Mr. Creosote emot den tunna chokladbiten, men det blir droppen som får bägaren att rinna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 december, 2016

Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 12 december, 2011

Mitt första minne av Sverige är den "eviga dagen" och Daim glass

Första gången jag smakade en Daimglass åt jag två på en gång på en gunga i en park på Söder i Stockholm.Det var sommaren ´92 när jag kom hit. Rättare ...

Av: Vildana Aganovic | Gästkrönikör | 06 maj, 2010

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Mattias Lundmark – dikter

Mattias Lundmark är född 1988 och bosatt i Umeå där han studerar till psykolog.     *   regnet klöser på kupéfönstret himlen tjocknar som blötlagda havregryn vi är tätt packade ofrivilliga rumskamrater ögonen studsar mot varandra som rädda pingisbollar  

Av: Mattias Lundmark | Utopiska geografier | 16 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.