Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare



Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan med ett språk som söker det osägbara. 
Paul Celans passfoto, 1938. Bild: Darldarl

Paul Celans passfoto, 1938. Bild: Darldarl

De enkla men samtidigt komplicerade ordsammansättningarna ger dikterna lekfullhet. Likt ett barn sätts orden ihop, naivt, nästan trotsigt och okomplicerat. Samtidigt ges orden studs, och de studsar fram mellan känsloregister, djupa dalar, vackra fraser och lätthetens fjädrar. De snuddar vid den emotionella ådran och kittlar ovetandet.
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul föddes med efternamnet Anczel, i den rumänska staden Cernauti, (tyska Czernowitz) och som enda son till byggnadsteknikern Leo och Friedrike Anczel.

Staden var huvudstaden i Bukovina. Bukovina löd, från slutet av 1700-talet fram till andra världskrigets slut, under Hamburgsmonarkin, efter kriget hörande till Rumänien. Sedan 1940 var staden under sovjetiskt territorium. Antisemitismen, även om den börjat breda ut sig på 30-talet, hade inga starkare anor i staden. Den tyskspråkiga judiska minoriteten hade haft en stark och förhållandevis trygg ställning och en betydande roll i landets kulturella och ekonomiska liv, särskilt under de sista decennierna, av 1800-talet och fram till första världskriget. En tid som alltjämt kallades den gyllene tidsåldern.

Nu 1941, efter det att tyska och rumänska trupper intagit Czernowitz, upprättades ett getto i staden, det första i Bukovinas historia, varifrån den judiska befolkningen snart började föras bort till förintelselägren. En omfattande deporteringsaktion ägde rum i juni 1942. Bland dem som i boskapsvagnar transporterades till ett läger vid floden Bug var Celans föräldrar. Själv lyckades han klara sig undan den tid som massdeportationerna pågick, men kom senare att hamna i ett arbetsläger utanför staden, där han fick mottaga budet om föräldrarnas död. Modern avrättades som arbetsoförmögen och fadern dog i tyfus.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur Die Niemandsrose 1963

Aspträd, ditt löv är vitt i mörkret.
Min moders hår blev aldrig vitt.

Maskros, Ukraina är så grönt.
Min blonda mor kom inte hem.

Regnmoln, dröjer du vid brunnar?
Min tysta moder gråter nu för alla.

Runda stjärna, du virar gyllne slingan.
Min moders hjärta sårades av bly.

Ekdörr, vem lyfte dig ur järnen?
Min blida mor kan inte komma.

Efter det att Röda Armén återtagit Bukovina kunde Celan komma tillbaka till staden och återuppta sina studier. Hans vänner fann honom mycket förändrad. När han var med dem kunde han börja recitera fabler på jiddisch eller tala om det hebreiska språkets skönhet, det språk han tidigare velat undvika. Han började också läsa Martin Bubers skrifter om judendomen och chassidismen. I Israel Chalfens biografi kan man läsa om detta, om Celans senare tillvaro i Rumänien efter kriget och om hans väg därifrån, den väg som via Wien skulle föra honom till Paris, där han kom att uppehålla sig från 1948 fram till sin död 1970.

Den judiska traditionen och den judiska historien är ständigt närvarande i Celans diktning. Från hans första egentliga diktsamling "Mohn und Gedächtnis". "I Die Niemandsrose" kan man följa det judiska temat, som framträder kanske tydligare där än i någon av de andra samlingarna.

 

Hur förhåller sig Celan till chassidismen? Det finns vissa som menar att Celan skapar ur samma grund som hos de chassidiska berättelserna. Andra betonar att element i den hebreiska lärda traditionen, ingår i Celans diktningar. Var förkunskaper nödvändiga för att kunna tolka Celans dikter? Vissa hävdar att han ofta räknade med en kännedom om den judiska eller chassidiska religionshistorien.

Om hjärta anses vara vanligt inom mystikernas språk är det inte desto mindre vanligt i lyrikern. Celans dikter innehåller ofta ordet "hjärta. I Peter Horst Neumanns bok Zur Lyrik Paul Celans (Göttingen 1968) finns ett kapitel där han diskuterar sammansättningar och nybildningar. Neumann urskiljer ett antal återkommande grundord, och utifrån dem bildande sammansättningar. I boken har han tolkat Celans diktande fram till 1967. Där visar det sig att "hjärta" är ett av det ofta förekommande orden och även hur förhållandet mellan grundord och sammansättningar förändrar sig från diktsamling till diktsamling. Ordet hjärta förekommer 29 gånger i "Mohn und Gedächtnis". I dikten "Von Schwelle zu Schwelle" återfinns ordet sex gånger i dess grundform.

Därefter börjar sammansättningarna ta överhanden. I dikten "Sprachgitter" är förhållandet grundord/sammansättning 4/6 och i Die Niemandsrose 6/16. Ur den statistiska sammanställningen som Neumann gör, kan man iaktta Celans tilltagande benägenhet för att skapa ständigt nya sammansättningar. Neumann ser detta som en av utvecklingsprinciperna för Celans diktning. De återkommande nyckelorden och de nya sammansättningarna innebär en samtidig utvidgning och förstelning, något som illustrerar, menar Neumann, diktens födelse ur språknöd och språkskepsis.

Utifrån detta kan man iaktta kontinuiteten och förvandlingen i Celans lyrik och se förbindelser mellan olika ord och olika stadier i dikten. "Hjärtvägg" är en sådan sammansättning. Den förekommer i två olika dikter, i "Sprachgitter", där det heter: "ingen skar oss ordet från hjärtväggen". Denna förbindelse mellan "hjärtvägg och "ord" upprepar sig i dikten "Blomma", där ur hjärtväggar en blomma växer fram som ett blindord.

Tillväxt

Hjärtvägg efter hjärtvägg
Bläddrar fram-.

Ett ord än, som detta, och hamrarna
Svänger i det fria.

Helt i linje med sådana föreställningar tycks sammansättningen "ordvägg" befinna sig i. I en dikt i "Antwende" står det:

Ur nävar, vita
Av den ur ordväggen
Frihamrande sanningen,
Blommar för dig en ny hjärna upp.

Nybildningen "hjärtmun" i en dikt i "Die Niemandsrose" anknyter till sambandet mellan ordet hjärta och ord. Ur ordet hjärta, växer ordet Schibbolet, och här som på andra punkter när det gäller den dikten, knyter den an till de tidigare raderna i "Von Schwelle zu Schwelle", där hjärtat uppmanas att ropa detta lösenord:

Hjärta:
ge dig också här tillkänna,
här, på torgets mitt.
Ropa, ut det, detta Schibbolet.

Nybildningarna hjärtskuggelina och andräktslina hör också hemma i detta sammanhang, liksom uttrycket ordskuggor.

Vissa anser Celans diktning som en poetisk vägran och en vägran att "poetisera". I sammanhanget kan citeras ur Celans svar på "Librarie Flinckers" rundfråga 1958: "Den tyska lyriken går, tror jag, andra vägar än den franska. Med de dystraste ting i minnet, de mest tvivelaktiga omkring sig, kan den, vid all påminnelse om den tradition i vilken den befinner sig, inte längre tala det språk som månget bevåget öra alltjämt tycks vänta sig av den. Dess språk har blivit nyktrare, mer faktiskt, det misstror det "vackra", den försöker vara sann. Detta sätter Celan i relation till Novalis och dennes tankar om en poetiserad värld, en förvandling av allt till poesi och en förvandling av världen genom sin poesi. Hos Novalis finns bilden av poeten, som likt en gruvarbetare ska gräva sig ner i det inre för att nå dess skatter och föra dem upp till ljuset.

I en dikt av Celan däremot, så anas den spruckna skuggan. Den kämpar sig på något sätt allt djupare ner. I dikten "Det var jord i dem", medför inte grävandet att de når fram till de vises sten, som skulle kunna skapa ett poetiskt guld:

de blev inte visa, fann ej någon sång
uppfann sig intet slags språk.

I en annan dikt konstaterar Celan lakoniskt: "Vilket ord du än säger, du tackar fördärvet".

 

Paul Celan och Ingeborg Bachmann

 

 

 

 

Förhållandet mellan dikt och verklighet är inte något självklart, och oproblematiskt. I det tidigare nämnda svaret på rundfrågan från Librarie Flincker säger Celan.

"Verklighet är inte, verklighet skall sökas och vinnas". Dikten existerar inte som något förutvarande material som diktaren har att ge form åt genom sitt hantverk. "Visst finns det något som man idag betecknar som hantverk, skriver Celan i ett brev till Hans Bender 1960. Men hantverk är, fortsätter han, en förutsättning för all diktning. Detta hantverk har helt viss ingen gyllene grund, vem vet om det överhuvudtaget har en grund. Det har sina avgrunder och djup, somliga (ack jag hör inte till dem), har till och med ett namn för detta. Hantverk, det är händernas sak.

Celan fortsätter analysera:

Och dessa händer återigen, tillhör endast en människa, det vill säga en unik och dödlig själavarelse som med sin röst och stumhet söker en väg. Endast sanna händer skriver sanna dikter. Jag ser ingen principiell skillnad mellan handtryckning och dikt.

Hans syn på sitt diktande framkommer tydligt i denna fras: Ett under skrivandets gång sig förtydligande jag -

Som inte är något lyriskt jag. Det dricker då och då kaffe. Dikten, som han på mycket och månget sätt ser som den omöjliga vägen. De omöjligas väg.

Den sanna modernisten utrycker sina tolkningar genom att krasst se på den undertryckta skönheten i allt. Att bejaka sanningen och det konsekventa, snarare än att försköna och uppmuntra det enkla och vardagliga. I det mörkare hålet, kommer ett mörkare hål att skapas, av enkelheten och logikens händer.

Det finns att läsa om den djupa sorgen. Den svarta sorgen, Sorgen utan ände. Beskrivningarna finns av förintelsens horribla detaljer. I korta fraser, lämnas tankarna och känslorna, och med tydliga avstamp, stannar de kvar på insidan.

Den stora sorgen efter den avlidna modern blir så tung och djup i alla sina enkla uttryck: Min moders hår blev aldrig vitt.

De enkla men samtidigt komplicerade ordsammansättningarna ger dikterna lekfullhet. Likt ett barn sätts orden ihop, naivt, nästan trotsigt och okomplicerat. Samtidigt ges orden studs, och de studsar fram mellan känsloregister, djupa dalar, vackra fraser och lätthetens fjädrar. De snuddar vid den emotionella ådran och kittlar ovetandet.

Kärleken, åtrån till flickan med det långa håret, håret som finns med överallt, havet, längtan, sorgen, och känslan av att man tolkar det utifrån Celans känsloregister men också en utförlig frihet att tolka det med en egen tolkning som bottnar i sanningens ej konkreta existens. Att följa omöjligheten, att händerna skapar, och att verkligheten i relation till vad den faktiskt är, inte kan definieras. Den skall sökas och slutligen vinnas. Och då är det svårt att finna en självklar riktning och tolkning i Celans poesi. Den känns öppen, ej sluten och inte definitiv.

Ur Mohn und Gedächtnis 1952

Talgljus

Munkarna med håriga fingrar slog upp boken: september.
Jason kastar nu snö på den uppkomna sådden.
Ett halsband av händer gav dig skogen, så går du död över linan.
Ett mörkare blå kommer ditt hår till del och jag talar om kärlek.
Musslor talare jag och lätta moln, och en båt knoppas i regnet.
En liten hingst jagar över de bläddrande fingrarna
Svart springer porten upp, jag sjunger:
Hur levde vi här?

Med handen full av timmar, så kom du till mig- jag sade:
Ditt hår är ej brunt.
Så lyfte du det lätt på lidandets våg, då var det tyngre än jag...

De kommer på fartyg till dig och lastar det på, de bjuder det till
salu på lustens marknad.
Du ler mot mig ur djupet, jag gråter mot dig ur skålen, som
förblir lätt.
Jag gråter: ditt hår är ej brunt, de erbjuder havets vatten och du
ger åt dem lockar...
Du viskar: de fyller redan världen med mig och jag förblir dig en
Hålväg i hjärtat.
Du säger. lägg årens bladverk till dig - det är tid att du kommer och kysser mig!

Årens bladverk är brunt, ditt hår är det ej.

Åren från dig till mig

Åter vågas ditt hår då jag gråter. Med dina ögons blå
Dukar du vårt kärleks bord: en bädd mellan sommar och höst.
Vi dricker det någon bryggt som inte var jag, inte du, inte heller
en tredje:
Vi sörplar i oss det tomma och sista.

Vi ser på varandra i djuphavets speglar och räcker varandra
snabbare maten:
natten är natten, den börjar med morgonen,
Den lägger mig hos dig.

Ur Die Niemandsrose 1963

Det var jord i dem, och
de grävde

De grävde och grävde, så gick
Förbi deras dag, deras natt. Och de lovade ej Gud
Som, så hörde de, visste allt detta.

De grävde och hörde ej mer;
de blev inte visa, fann ej på någon sång,
Uppfann sig intet slags språk.
De grävde.

Det kom en stillhet, en storm och kom då.
Och haven de kom nu alla.
Jag gräver, du gräver, också masken gräver så
och det sjungande där säger, de gräver

o någon, ej någon, o ingen o du:
Vart gick det, då det gick ingenstans?
O du gräver, och jag gräver, till dig, gräver jag nu
Och på fingret väcks ringen i glans.

Vid VIN och ÖVERGIVENHET, vid bådas bottensats:

Jag red Gud ut i fjärran- närheten, han sjöng.
det var
vår sista ritt över
människo-fållorna.

De böjde sig ner, när
de hörde oss över sig, de
skrev, de
ljög våra gnägganden
över i ett av
deras bildförsedda språk

Så många himlakroppar, som man
Håller fram åt oss. Jag var,
då jag såg på dig- när?-
därute hos
de andra världarna

O dessa vägar, galaktiska
O denna timme, som
vägde nätterna hitöver
i våra namns börda. Det är,
jag vet det, inte sant
att vi levde, det gick
blott blint en andedräkt mellan
Där borta och Inte-där och Emellanåt,
Kometlikt ven ett öga
åt det utslocknade till, i klyftorna,
där, där det upphörde att glöda,
stod spenpräktig tiden,
vid vilken redan det växte upp
och nedåt och undan, det
som är eller var eller kommer att vara

jag vet,
jag vet och du vet, vi visste,
vi visste inte, vi
var ju där och inte därborta,
och emellanåt, när
mellan oss blott Intet stod, fann vi
helt fram till varandra.

 

Referenser

Paul Celan, Dikter, Urval, översättning, inledning och kommentarer av Lars-Inge Nilsson, Ellerströms, 1985

Paul Celan, Dikter 2, Urval, översättning, efterskrift och kommentarer av Lars- Inge Nilsson, Ellerströms 1999

Fler artiklar om Paul Celan

Litteratur: Paul Celan - Andningsvändning
Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan
Litteratur: Paul Celan; Meridian: samlad prosa
Litteratur: Jean Daive, Under kupolen.Vandringar med Paul Celan
En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan
Litteratur: Nelly Sachs & Paul Celan, Brev

Linda Johansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts