En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare



Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan med ett språk som söker det osägbara. 
Paul Celans passfoto, 1938. Bild: Darldarl

Paul Celans passfoto, 1938. Bild: Darldarl

De enkla men samtidigt komplicerade ordsammansättningarna ger dikterna lekfullhet. Likt ett barn sätts orden ihop, naivt, nästan trotsigt och okomplicerat. Samtidigt ges orden studs, och de studsar fram mellan känsloregister, djupa dalar, vackra fraser och lätthetens fjädrar. De snuddar vid den emotionella ådran och kittlar ovetandet.
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul föddes med efternamnet Anczel, i den rumänska staden Cernauti, (tyska Czernowitz) och som enda son till byggnadsteknikern Leo och Friedrike Anczel.

Staden var huvudstaden i Bukovina. Bukovina löd, från slutet av 1700-talet fram till andra världskrigets slut, under Hamburgsmonarkin, efter kriget hörande till Rumänien. Sedan 1940 var staden under sovjetiskt territorium. Antisemitismen, även om den börjat breda ut sig på 30-talet, hade inga starkare anor i staden. Den tyskspråkiga judiska minoriteten hade haft en stark och förhållandevis trygg ställning och en betydande roll i landets kulturella och ekonomiska liv, särskilt under de sista decennierna, av 1800-talet och fram till första världskriget. En tid som alltjämt kallades den gyllene tidsåldern.

Nu 1941, efter det att tyska och rumänska trupper intagit Czernowitz, upprättades ett getto i staden, det första i Bukovinas historia, varifrån den judiska befolkningen snart började föras bort till förintelselägren. En omfattande deporteringsaktion ägde rum i juni 1942. Bland dem som i boskapsvagnar transporterades till ett läger vid floden Bug var Celans föräldrar. Själv lyckades han klara sig undan den tid som massdeportationerna pågick, men kom senare att hamna i ett arbetsläger utanför staden, där han fick mottaga budet om föräldrarnas död. Modern avrättades som arbetsoförmögen och fadern dog i tyfus.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur Die Niemandsrose 1963

Aspträd, ditt löv är vitt i mörkret.
Min moders hår blev aldrig vitt.

Maskros, Ukraina är så grönt.
Min blonda mor kom inte hem.

Regnmoln, dröjer du vid brunnar?
Min tysta moder gråter nu för alla.

Runda stjärna, du virar gyllne slingan.
Min moders hjärta sårades av bly.

Ekdörr, vem lyfte dig ur järnen?
Min blida mor kan inte komma.

Efter det att Röda Armén återtagit Bukovina kunde Celan komma tillbaka till staden och återuppta sina studier. Hans vänner fann honom mycket förändrad. När han var med dem kunde han börja recitera fabler på jiddisch eller tala om det hebreiska språkets skönhet, det språk han tidigare velat undvika. Han började också läsa Martin Bubers skrifter om judendomen och chassidismen. I Israel Chalfens biografi kan man läsa om detta, om Celans senare tillvaro i Rumänien efter kriget och om hans väg därifrån, den väg som via Wien skulle föra honom till Paris, där han kom att uppehålla sig från 1948 fram till sin död 1970.

Den judiska traditionen och den judiska historien är ständigt närvarande i Celans diktning. Från hans första egentliga diktsamling "Mohn und Gedächtnis". "I Die Niemandsrose" kan man följa det judiska temat, som framträder kanske tydligare där än i någon av de andra samlingarna.

 

Hur förhåller sig Celan till chassidismen? Det finns vissa som menar att Celan skapar ur samma grund som hos de chassidiska berättelserna. Andra betonar att element i den hebreiska lärda traditionen, ingår i Celans diktningar. Var förkunskaper nödvändiga för att kunna tolka Celans dikter? Vissa hävdar att han ofta räknade med en kännedom om den judiska eller chassidiska religionshistorien.

Om hjärta anses vara vanligt inom mystikernas språk är det inte desto mindre vanligt i lyrikern. Celans dikter innehåller ofta ordet "hjärta. I Peter Horst Neumanns bok Zur Lyrik Paul Celans (Göttingen 1968) finns ett kapitel där han diskuterar sammansättningar och nybildningar. Neumann urskiljer ett antal återkommande grundord, och utifrån dem bildande sammansättningar. I boken har han tolkat Celans diktande fram till 1967. Där visar det sig att "hjärta" är ett av det ofta förekommande orden och även hur förhållandet mellan grundord och sammansättningar förändrar sig från diktsamling till diktsamling. Ordet hjärta förekommer 29 gånger i "Mohn und Gedächtnis". I dikten "Von Schwelle zu Schwelle" återfinns ordet sex gånger i dess grundform.

Därefter börjar sammansättningarna ta överhanden. I dikten "Sprachgitter" är förhållandet grundord/sammansättning 4/6 och i Die Niemandsrose 6/16. Ur den statistiska sammanställningen som Neumann gör, kan man iaktta Celans tilltagande benägenhet för att skapa ständigt nya sammansättningar. Neumann ser detta som en av utvecklingsprinciperna för Celans diktning. De återkommande nyckelorden och de nya sammansättningarna innebär en samtidig utvidgning och förstelning, något som illustrerar, menar Neumann, diktens födelse ur språknöd och språkskepsis.

Utifrån detta kan man iaktta kontinuiteten och förvandlingen i Celans lyrik och se förbindelser mellan olika ord och olika stadier i dikten. "Hjärtvägg" är en sådan sammansättning. Den förekommer i två olika dikter, i "Sprachgitter", där det heter: "ingen skar oss ordet från hjärtväggen". Denna förbindelse mellan "hjärtvägg och "ord" upprepar sig i dikten "Blomma", där ur hjärtväggar en blomma växer fram som ett blindord.

Tillväxt

Hjärtvägg efter hjärtvägg
Bläddrar fram-.

Ett ord än, som detta, och hamrarna
Svänger i det fria.

Helt i linje med sådana föreställningar tycks sammansättningen "ordvägg" befinna sig i. I en dikt i "Antwende" står det:

Ur nävar, vita
Av den ur ordväggen
Frihamrande sanningen,
Blommar för dig en ny hjärna upp.

Nybildningen "hjärtmun" i en dikt i "Die Niemandsrose" anknyter till sambandet mellan ordet hjärta och ord. Ur ordet hjärta, växer ordet Schibbolet, och här som på andra punkter när det gäller den dikten, knyter den an till de tidigare raderna i "Von Schwelle zu Schwelle", där hjärtat uppmanas att ropa detta lösenord:

Hjärta:
ge dig också här tillkänna,
här, på torgets mitt.
Ropa, ut det, detta Schibbolet.

Nybildningarna hjärtskuggelina och andräktslina hör också hemma i detta sammanhang, liksom uttrycket ordskuggor.

Vissa anser Celans diktning som en poetisk vägran och en vägran att "poetisera". I sammanhanget kan citeras ur Celans svar på "Librarie Flinckers" rundfråga 1958: "Den tyska lyriken går, tror jag, andra vägar än den franska. Med de dystraste ting i minnet, de mest tvivelaktiga omkring sig, kan den, vid all påminnelse om den tradition i vilken den befinner sig, inte längre tala det språk som månget bevåget öra alltjämt tycks vänta sig av den. Dess språk har blivit nyktrare, mer faktiskt, det misstror det "vackra", den försöker vara sann. Detta sätter Celan i relation till Novalis och dennes tankar om en poetiserad värld, en förvandling av allt till poesi och en förvandling av världen genom sin poesi. Hos Novalis finns bilden av poeten, som likt en gruvarbetare ska gräva sig ner i det inre för att nå dess skatter och föra dem upp till ljuset.

I en dikt av Celan däremot, så anas den spruckna skuggan. Den kämpar sig på något sätt allt djupare ner. I dikten "Det var jord i dem", medför inte grävandet att de når fram till de vises sten, som skulle kunna skapa ett poetiskt guld:

de blev inte visa, fann ej någon sång
uppfann sig intet slags språk.

I en annan dikt konstaterar Celan lakoniskt: "Vilket ord du än säger, du tackar fördärvet".

 

Paul Celan och Ingeborg Bachmann

 

 

 

 

Förhållandet mellan dikt och verklighet är inte något självklart, och oproblematiskt. I det tidigare nämnda svaret på rundfrågan från Librarie Flincker säger Celan.

"Verklighet är inte, verklighet skall sökas och vinnas". Dikten existerar inte som något förutvarande material som diktaren har att ge form åt genom sitt hantverk. "Visst finns det något som man idag betecknar som hantverk, skriver Celan i ett brev till Hans Bender 1960. Men hantverk är, fortsätter han, en förutsättning för all diktning. Detta hantverk har helt viss ingen gyllene grund, vem vet om det överhuvudtaget har en grund. Det har sina avgrunder och djup, somliga (ack jag hör inte till dem), har till och med ett namn för detta. Hantverk, det är händernas sak.

Celan fortsätter analysera:

Och dessa händer återigen, tillhör endast en människa, det vill säga en unik och dödlig själavarelse som med sin röst och stumhet söker en väg. Endast sanna händer skriver sanna dikter. Jag ser ingen principiell skillnad mellan handtryckning och dikt.

Hans syn på sitt diktande framkommer tydligt i denna fras: Ett under skrivandets gång sig förtydligande jag -

Som inte är något lyriskt jag. Det dricker då och då kaffe. Dikten, som han på mycket och månget sätt ser som den omöjliga vägen. De omöjligas väg.

Den sanna modernisten utrycker sina tolkningar genom att krasst se på den undertryckta skönheten i allt. Att bejaka sanningen och det konsekventa, snarare än att försköna och uppmuntra det enkla och vardagliga. I det mörkare hålet, kommer ett mörkare hål att skapas, av enkelheten och logikens händer.

Det finns att läsa om den djupa sorgen. Den svarta sorgen, Sorgen utan ände. Beskrivningarna finns av förintelsens horribla detaljer. I korta fraser, lämnas tankarna och känslorna, och med tydliga avstamp, stannar de kvar på insidan.

Den stora sorgen efter den avlidna modern blir så tung och djup i alla sina enkla uttryck: Min moders hår blev aldrig vitt.

De enkla men samtidigt komplicerade ordsammansättningarna ger dikterna lekfullhet. Likt ett barn sätts orden ihop, naivt, nästan trotsigt och okomplicerat. Samtidigt ges orden studs, och de studsar fram mellan känsloregister, djupa dalar, vackra fraser och lätthetens fjädrar. De snuddar vid den emotionella ådran och kittlar ovetandet.

Kärleken, åtrån till flickan med det långa håret, håret som finns med överallt, havet, längtan, sorgen, och känslan av att man tolkar det utifrån Celans känsloregister men också en utförlig frihet att tolka det med en egen tolkning som bottnar i sanningens ej konkreta existens. Att följa omöjligheten, att händerna skapar, och att verkligheten i relation till vad den faktiskt är, inte kan definieras. Den skall sökas och slutligen vinnas. Och då är det svårt att finna en självklar riktning och tolkning i Celans poesi. Den känns öppen, ej sluten och inte definitiv.

Ur Mohn und Gedächtnis 1952

Talgljus

Munkarna med håriga fingrar slog upp boken: september.
Jason kastar nu snö på den uppkomna sådden.
Ett halsband av händer gav dig skogen, så går du död över linan.
Ett mörkare blå kommer ditt hår till del och jag talar om kärlek.
Musslor talare jag och lätta moln, och en båt knoppas i regnet.
En liten hingst jagar över de bläddrande fingrarna
Svart springer porten upp, jag sjunger:
Hur levde vi här?

Med handen full av timmar, så kom du till mig- jag sade:
Ditt hår är ej brunt.
Så lyfte du det lätt på lidandets våg, då var det tyngre än jag...

De kommer på fartyg till dig och lastar det på, de bjuder det till
salu på lustens marknad.
Du ler mot mig ur djupet, jag gråter mot dig ur skålen, som
förblir lätt.
Jag gråter: ditt hår är ej brunt, de erbjuder havets vatten och du
ger åt dem lockar...
Du viskar: de fyller redan världen med mig och jag förblir dig en
Hålväg i hjärtat.
Du säger. lägg årens bladverk till dig - det är tid att du kommer och kysser mig!

Årens bladverk är brunt, ditt hår är det ej.

Åren från dig till mig

Åter vågas ditt hår då jag gråter. Med dina ögons blå
Dukar du vårt kärleks bord: en bädd mellan sommar och höst.
Vi dricker det någon bryggt som inte var jag, inte du, inte heller
en tredje:
Vi sörplar i oss det tomma och sista.

Vi ser på varandra i djuphavets speglar och räcker varandra
snabbare maten:
natten är natten, den börjar med morgonen,
Den lägger mig hos dig.

Ur Die Niemandsrose 1963

Det var jord i dem, och
de grävde

De grävde och grävde, så gick
Förbi deras dag, deras natt. Och de lovade ej Gud
Som, så hörde de, visste allt detta.

De grävde och hörde ej mer;
de blev inte visa, fann ej på någon sång,
Uppfann sig intet slags språk.
De grävde.

Det kom en stillhet, en storm och kom då.
Och haven de kom nu alla.
Jag gräver, du gräver, också masken gräver så
och det sjungande där säger, de gräver

o någon, ej någon, o ingen o du:
Vart gick det, då det gick ingenstans?
O du gräver, och jag gräver, till dig, gräver jag nu
Och på fingret väcks ringen i glans.

Vid VIN och ÖVERGIVENHET, vid bådas bottensats:

Jag red Gud ut i fjärran- närheten, han sjöng.
det var
vår sista ritt över
människo-fållorna.

De böjde sig ner, när
de hörde oss över sig, de
skrev, de
ljög våra gnägganden
över i ett av
deras bildförsedda språk

Så många himlakroppar, som man
Håller fram åt oss. Jag var,
då jag såg på dig- när?-
därute hos
de andra världarna

O dessa vägar, galaktiska
O denna timme, som
vägde nätterna hitöver
i våra namns börda. Det är,
jag vet det, inte sant
att vi levde, det gick
blott blint en andedräkt mellan
Där borta och Inte-där och Emellanåt,
Kometlikt ven ett öga
åt det utslocknade till, i klyftorna,
där, där det upphörde att glöda,
stod spenpräktig tiden,
vid vilken redan det växte upp
och nedåt och undan, det
som är eller var eller kommer att vara

jag vet,
jag vet och du vet, vi visste,
vi visste inte, vi
var ju där och inte därborta,
och emellanåt, när
mellan oss blott Intet stod, fann vi
helt fram till varandra.

 

Referenser

Paul Celan, Dikter, Urval, översättning, inledning och kommentarer av Lars-Inge Nilsson, Ellerströms, 1985

Paul Celan, Dikter 2, Urval, översättning, efterskrift och kommentarer av Lars- Inge Nilsson, Ellerströms 1999

Fler artiklar om Paul Celan

Litteratur: Paul Celan - Andningsvändning
Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan
Litteratur: Paul Celan; Meridian: samlad prosa
Litteratur: Jean Daive, Under kupolen.Vandringar med Paul Celan
En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan
Litteratur: Nelly Sachs & Paul Celan, Brev

Linda Johansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.