Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Dante i exil

Ekvivalens, acceptabilitet, förtrogenhet

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har ...

Av: Benny Holmberg | 01 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 oktober, 2010
Kulturreportage

Sorteras eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå?

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 oktober, 2008
Essäer om samhället

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass är död



Günter Grass är död, 87 år gammal. Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist minns en gigant. 
"Bängeln har under tiden hunnit fylla sjuttio och gjort sig ett namn. Men han kan inte sluta skriva historier." - Günter Grass' mamma om sin son.
Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Framför allt två romaner av Günter Grass lästes ivrigt av någorlunda välorienterade svenska gymnasister för vid pass femtio år sedan, dels den omfattande "Blecktrumman" (som senare blev till en sevärd film), och dels den korta "Katt och råtta". Båda hade som spelplats Danzig som varit en fristad i sju år när Grass föddes där 1927. Det förblev den fram till krigsutbrottet 1939, och minnet av Danzig (efter kriget polskt och omdöpt till Gdansk) återkommer ständigt i det han skrev. "Blecktrumman" aktualiserades för oss på nytt för ett år sedan då vi råkade träffa David Bennent som i Volker Schlöndorffs filmatisering av romanen spelade Oscar, pojken som aldrig blir vuxen - se länken nedan.

När Günter Grass fick nobelpriset i litteratur 1999 med motiveringen att "i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte" ansåg en skribent i Der Spiegel att han borde ha fått det långt tidigare, kanske redan 1972 då det i stället gick till hans kollega Heinrich Böll. Berättartalangen hos den frodige Grass var mera påfallande, och han hade tagit mycket större risker än Böll, påstods det (och Svenska Akademien uppskattade ju hans fabulerande). Som bevis citerades några slutrader i den då aktuella "Mitt århundrade" där Grass väckte till liv sin gamla mamma fast hon avlidit nästan femtio år tidigare. Hon hade det här att säga om sin son: "Bängeln har under tiden hunnit fylla sjuttio och gjort sig ett namn. Men han kan inte sluta skriva historier."

Nej, det kunde han inte, han höll på nästan intill slutet som inträffade den 13 april. När Grass fyllde sjuttiofem var både Der Spiegel och andra tyska tidskrifter fulla av artiklar om honom, inte minst tog kontroverserna med den mäktige kritikern Marcel Reich-Ranicki stor plats i spalterna efter att  Grass hade blåst liv i dem på nytt. Med tanke på hans flit vid pennan, skrivmaskinen och datorn var det en träffande titel som Per Øhrgaard valde när han gav ut en läsvärd bok om honom för tretton år sedan, "Fortsættelse følger" (den kom på Gyldendal och är läsvärd) – för övrigt var det ett citat ur Grass eget nobelpristal.

På sina knappt tvåhundra sidor hann professorn i tysk litteratur vid Köpenhamns universitet (som han var den gången) både att referera den långa raden av verk (som hann bli mycket längre) och att kasta ljus över viktiga teman i författarskapet, som plats och tid, framför allt Danzig mellan krigen, och motiviskt, bland annat romanernas många kvinnor alltifrån urmodern på betfältet som vi möter alldeles i början av "Blecktrumman". Han kommenterade också den språkliga uppfinningsrikedomen hos Grass som inte hör till de lättaste att läsa i original.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Øhrgaard jämförde "Katt och råtta" med Klaus Rifbjergs debutroman "Den kroniske uskyld", med många likheter både vad gäller personer (pubertetsynglingarna) och språkligt (virtuositeten), och han hade en del intressant att säga om den politiske Grass. Kring 1968 var man på vänsterkanten mycket kritisk mot Grass och läste hans Brecht-porträtt i pjäsen "Plebejerna repeterar upproret" både ensidigt och enögt, enligt Øhrgaard som med eftertanke analyserade romanen "Lokalbedövad" vars diskussion av upproret inte föll tyska vänstergrupper på läppen den gången.

Øhrgaard var mindre oförsonligt: "När man läser romanen i dag slås man av kärleken och mjukheten i den." 2002, samtidigt med Øhrgaards välbalanserade studie, kom "Im Krebsgang" av Grass. Där rekonstrueras den ohyggliga episod strax före krigsslutet när passagerarfartyget Wilhelm Gustloff torpederades av en rysk ubåt, i Östersjön den 30 januari 1945.

Man hade ombord tyskar från Ostpreussen som flydde undan röda arméns framryckning. De flesta drogs med fartyget i djupet, nästan tiotusen passagerare omkom – den största enskilda fartygskatastrofen i modern tid.

Grass såg till att hålla sig i rampljuset också på senare år, framför allt när han avslöjade att han på hösten 1944 som sjuttonåring anmält sig till en SS-waffendivision där han blev förrådsförvaltare,  efter att ha sökt men inte antagits till ubåtstjänst. Då blåste det ett bra tag styv kuling kring honom, särskilt som han förtigit saken så länge. Lech Walesa tyckte i stundens hetta (men ångrade sig snabbt nog) att Grass borde lämna tillbaka hedersborgraskapet i Gdansk, och röster höjdes att han skulle skicka tillbaka pengarna, medaljen och diplomet till Nobelpris-kommittén. Också där sansade man sig snabbt.  På distans kan man kanske  tycka att det mest var en storm i ett vattenglas.

Läs även:
Blecktrummans Oskar trettiofem år senare

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Fantomerna: 7 tips varför nummer 14 är så bra ...

 Petrinideckarna är som Sveriges (mycket sena) svar på Enid Blytons Femgänget och Hemliga sjuan. Massor av mysrys och massor av spänning! 2012 blev Petrini nummer fjorton framröstad till Sveriges bästa ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 27 september, 2013

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Shiiter och sunniter – svurna fiender?

 Det heliga namnet av Allah. Kollage: Guido Zeccola Shiiter och sunniter – svurna fiender? Tidningen Kulturens Mohamed Omar om de teologiska och historiska skillnaderna mellan sunniter och shiiter i den muslimiska ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Min "lost" generation: en generation i det tysta

Döden är tystnad. Människor säger att döden är våldsam men jag ser döden som något som följs av tystnad. Kanske det kommer från uttrycket "att bli tystad". Och vissa dödsfall ...

Av: Sachiko Hayashi | Essäer om religionen | 10 juni, 2010

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Chaplin och hans skugga

Det händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 augusti, 2014

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.