Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass är död



Günter Grass är död, 87 år gammal. Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist minns en gigant. 
"Bängeln har under tiden hunnit fylla sjuttio och gjort sig ett namn. Men han kan inte sluta skriva historier." - Günter Grass' mamma om sin son.
Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Framför allt två romaner av Günter Grass lästes ivrigt av någorlunda välorienterade svenska gymnasister för vid pass femtio år sedan, dels den omfattande "Blecktrumman" (som senare blev till en sevärd film), och dels den korta "Katt och råtta". Båda hade som spelplats Danzig som varit en fristad i sju år när Grass föddes där 1927. Det förblev den fram till krigsutbrottet 1939, och minnet av Danzig (efter kriget polskt och omdöpt till Gdansk) återkommer ständigt i det han skrev. "Blecktrumman" aktualiserades för oss på nytt för ett år sedan då vi råkade träffa David Bennent som i Volker Schlöndorffs filmatisering av romanen spelade Oscar, pojken som aldrig blir vuxen - se länken nedan.

När Günter Grass fick nobelpriset i litteratur 1999 med motiveringen att "i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte" ansåg en skribent i Der Spiegel att han borde ha fått det långt tidigare, kanske redan 1972 då det i stället gick till hans kollega Heinrich Böll. Berättartalangen hos den frodige Grass var mera påfallande, och han hade tagit mycket större risker än Böll, påstods det (och Svenska Akademien uppskattade ju hans fabulerande). Som bevis citerades några slutrader i den då aktuella "Mitt århundrade" där Grass väckte till liv sin gamla mamma fast hon avlidit nästan femtio år tidigare. Hon hade det här att säga om sin son: "Bängeln har under tiden hunnit fylla sjuttio och gjort sig ett namn. Men han kan inte sluta skriva historier."

Nej, det kunde han inte, han höll på nästan intill slutet som inträffade den 13 april. När Grass fyllde sjuttiofem var både Der Spiegel och andra tyska tidskrifter fulla av artiklar om honom, inte minst tog kontroverserna med den mäktige kritikern Marcel Reich-Ranicki stor plats i spalterna efter att  Grass hade blåst liv i dem på nytt. Med tanke på hans flit vid pennan, skrivmaskinen och datorn var det en träffande titel som Per Øhrgaard valde när han gav ut en läsvärd bok om honom för tretton år sedan, "Fortsættelse følger" (den kom på Gyldendal och är läsvärd) – för övrigt var det ett citat ur Grass eget nobelpristal.

På sina knappt tvåhundra sidor hann professorn i tysk litteratur vid Köpenhamns universitet (som han var den gången) både att referera den långa raden av verk (som hann bli mycket längre) och att kasta ljus över viktiga teman i författarskapet, som plats och tid, framför allt Danzig mellan krigen, och motiviskt, bland annat romanernas många kvinnor alltifrån urmodern på betfältet som vi möter alldeles i början av "Blecktrumman". Han kommenterade också den språkliga uppfinningsrikedomen hos Grass som inte hör till de lättaste att läsa i original.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Øhrgaard jämförde "Katt och råtta" med Klaus Rifbjergs debutroman "Den kroniske uskyld", med många likheter både vad gäller personer (pubertetsynglingarna) och språkligt (virtuositeten), och han hade en del intressant att säga om den politiske Grass. Kring 1968 var man på vänsterkanten mycket kritisk mot Grass och läste hans Brecht-porträtt i pjäsen "Plebejerna repeterar upproret" både ensidigt och enögt, enligt Øhrgaard som med eftertanke analyserade romanen "Lokalbedövad" vars diskussion av upproret inte föll tyska vänstergrupper på läppen den gången.

Øhrgaard var mindre oförsonligt: "När man läser romanen i dag slås man av kärleken och mjukheten i den." 2002, samtidigt med Øhrgaards välbalanserade studie, kom "Im Krebsgang" av Grass. Där rekonstrueras den ohyggliga episod strax före krigsslutet när passagerarfartyget Wilhelm Gustloff torpederades av en rysk ubåt, i Östersjön den 30 januari 1945.

Man hade ombord tyskar från Ostpreussen som flydde undan röda arméns framryckning. De flesta drogs med fartyget i djupet, nästan tiotusen passagerare omkom – den största enskilda fartygskatastrofen i modern tid.

Grass såg till att hålla sig i rampljuset också på senare år, framför allt när han avslöjade att han på hösten 1944 som sjuttonåring anmält sig till en SS-waffendivision där han blev förrådsförvaltare,  efter att ha sökt men inte antagits till ubåtstjänst. Då blåste det ett bra tag styv kuling kring honom, särskilt som han förtigit saken så länge. Lech Walesa tyckte i stundens hetta (men ångrade sig snabbt nog) att Grass borde lämna tillbaka hedersborgraskapet i Gdansk, och röster höjdes att han skulle skicka tillbaka pengarna, medaljen och diplomet till Nobelpris-kommittén. Också där sansade man sig snabbt.  På distans kan man kanske  tycka att det mest var en storm i ett vattenglas.

Läs även:
Blecktrummans Oskar trettiofem år senare

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.