Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Kurt Peter Larsen har tappat minnet

Den danske författaren Kurt Peter Larsen, översatt till engelska, polska, tjeckiska, svenska, tyska, holländska... och vars pjäs "AAAHR!!!" blev utsedd till vinnare av den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 oktober, 2008
Gästkrönikör

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | 16 mars, 2012
Lund har allt utom vatten

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 17 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

På jakt efter Carpe diem-generationen



Hon blev rosad för sin debut "Kalmars jägarinnor", som handlade om ett egensinnigt gäng tonårstjejer. I Tove Folkessons nya roman "Sund" fortsätter en av jägarinnorna sökandet efter mening och sanning i det tidiga 2000-talet. Tidningen Kulturen träffade Tove Folkesson för att prata om den nya boken, skrivandet och vad tiden kring millennieskiftet egentligen gjort med alla 80-talister. 

Intervju med Tove Folkesson


Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

Sund handlar om vad ”uppfyll dig själv - fånga dagen - lyckas med så mycket du bara kan”-mentaliteten gör med en enskild, ensam människa.
Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

Det är sista mars och vår i luften. På den smala Skantullsgatan har caféerna smygstartat uteserveringssäsongen och dragit ut stolar på trottoaren, folk sitter på långa rader med kaffekoppar i knäet och ansiktena vända upp mot solen.

Tove Folkesson kör runt hörnet med bilen, vinkar och parkerar utanför konstnärskollektivet Ett eget rum, som hon startat upp tillsammans med ett antal andra författare och konstnärer. De har nyligen haft invigning och det hänger färgglada pappersgirlanger kvar i taket, hon duckar lätt under dem och in i köket för att sätta på kaffe.

─ Vi var flera som kom fram till att vi alla längtade efter ett eget rum, samtidigt som vi också ville vara nära andra, förklarar Tove Folkesson om varifrån idén till kollektivet från början kom.


En studie i individualism

I Tove Folkessons debutroman från 2014, Kalmars jägarinnor, skildrade hon ett gäng tonårstjejer som fann varandra i oviljan att pressas in i någon av de på förhand färdigdefinierade högstadierollerna. Tove Folkesson betraktar boken som en förstudie till Sund, där jägarinnan Eva har huvudrollen. Romanen är en skildring av Evas jakt efter sanning och mening, men också av den Carpe diem-mentalitet som rådde kring millennieskiftet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

─ Jägarinnorna gör allt tillsammans som grupp, medan Sund handlar om vad hela den här ”uppfyll dig själv-fånga dagen- lyckas med så mycket du bara kan”-mentaliteten gör med en enskild, ensam människa, säger Tove Folkesson.

Hon häller upp kaffe och förklarar att hon velat undersöka varför individualismen blev, och är, så fruktansvärt populär – vad är det man finner i den? Det innebär visserligen makt, men när människor får lära sig att det är de själva som bär hela ansvaret skapar det också sköra individer och sköra system, resonerar hon. Precis som Eva i Sund är både Tove Folkesson och jag födda i början av 80-talet. Vad gjorde tiden kring millennieskiftet med oss som generation – vi som är vuxna nu?

─ Det samhälle våra föräldrar skapade faller sönder. Vi 80-talister skriver arga statusuppdateringar på Facebook men vi är individer, att organisera sig och samarbeta har inte varit vår starka sida, svarar Tove Folkesson uppgivet och tillägger sedan att hon själv håller samarbetet högt.

Men går det när man är författare?

─ Ja. Att vara författare ses ofta som ett ensamt yrke, men jag använder mig jättemycket av andra människor som hjälp. Det var så jag från början kom loss i mitt skrivande och det har jag fortsatt med, säger Tove Folkesson.


Ett annat slags liv

Sund inleds med att huvudpersonen Eva hoppar av Arkitekthögskolan för att istället kasta sig ut på jakt efter egna sanningar. På vägen testar hon det mesta hon kommer över: Kuba, kollektiv, sång, fysisk teater, poesi, new age-filosofi. Som en motvikt till denna hennes rasande jakt står bokens kursiverade kapitel. Här istället skildras en annan plats, långt ifrån staden, befolkad av människor med en annan uppmärksamhet för, och syn på, livet.

─ Människorna Eva träffar där är motsatsen till det vi pratat om innan. De har noll procent intresse av identitet. De tycker att vädret är viktigt, när det blir regn och sol. De lever ett liv som är mer konkret och praktiskt, men där de stora frågorna ändå får plats. Och det är något jag ville skildra för det tycker jag är väldigt fint, säger Tove Folkesson.

Hon förklarar att hon ser det som en konflikt mellan natur och kultur, men att det idag också är som att individualismen bryter ner kultur – till natur. Det är inte ovanligt att vara nästintill besatt av sin kropp, av att äta rätt och träna, men hur många är det som innan de konsumerar t ex en film tänker ”Är det här nyttigt för själen?”. Tove Folkesson har i flera år arbetat som folkhögskoleläsare vid sidan av sitt skrivande, och säger att ifrågasättandet av bildning och vissheten om att den enskilda individen alltid vet vad som är sant för hen, är något hon också stöter på bland sina elever.

─ De är inte sällan av åsikten ”ingen ska bestämma över mig”, men förstår inte att de egentligen är styrda av väldigt mycket annat i alla fall. Och det är farligt, för utan bildning handlar ju demokratin till slut bara om typ… marknadsföring.

Så håller väl Eva också på?

─ Javisst. Hon är helt indoktrinerad i det där att sträva efter det hon själv vill ha och att skita i konsekvenserna. Det var det som jag i hög grad ville undersöka i Sund, svarar Tove Folkesson.


Klass och Carpe diem-prosa

Tove Folkesson berättar att denna undersökningsvilja gjorde att hon från början tänkt skriva boken på ”en slags Carpe diem-prosa”, inspirerad av sötsirliga citat om att fånga dagen och lita till sin inre röst, men att hon till slut gav upp för att det blev jobbig att läsa. I Sund slukar Eva hungrigt nyfilosofiska böcker om att följa sina drömmar, som The Secret och Paulo Coelhos Alkemisten.

─ Nyliberalismen, som idag är överallt, har eldats på av den där nyfilosofin. Det är vad jag tror. För i grund och botten är det ju samma idé – allt bygger på vad du själv gör, hur du själv tänker. Jag vill absolut inte göra mig löjlig över människor som tror på detta, men tycker det borde problematiseras och inte bara raljeras över, säger Tove Folkesson och stoppar en bit croissant i munnen.

Liksom individualism är klass ett tydligt tema i båda hennes böcker. I Kalmars jägarinnor har Eva genom sin vänsterintellektuella uppväxt, där ”småborgerlig” är det värsta man kan vara, ett tydligt försprång gentemot de andra jägarinnorna. I Sund hamnar Eva rakt i famnen på denna borgerlighet när hon börjar på Arkitekthögskolan, och får kämpa hårt mot medfödda självförtroenden och tjejer som står i ring på middagsbjudningar och piper över hur gullig en halloumi-ost är. Samtidigt skildrar boken en kämpande och nästan bortglömd landsbygd.

Hur viktigt är klassperspektivet i ditt skrivande?

─ Det är viktigt. Och intressant. Klasskillnaderna sitter mycket inuti oss, även om de idag till viss del är mer kulturella än ekonomiska. Trots idén om att alla är lika värda, som många av oss vuxit upp med, skiktas vi.

Har litteraturen någonsin ett ansvar att gestalta eller medvetandegöra de här skillnaderna?

─ Nej, jag skulle inte vilja säga att det är ett ansvar. Men konst skapar medvetenhet, och det ska man vara medveten om. Ansvaret ligger snarare i att man ska vara intresserad av det man skriver om, att vilja förstå. När jag skrev den första boken om jägarinnorna var det så – jag älskade dem!


Ett kryphål ut från patriarkatet

Vi börjar prata feminism. Eller, jag gör det och Tove Folkesson mumlar att hon har fått en sådan stämpel och alla vill prata om det – men tillägger sedan snabbt att hon såklart inte har något mot det. Båda hennes böcker handlar om frihet och makt, menar hon, två saker som hänger intimt samman.

─ Alla jägarinnor kommer ju från samma patriarkala värld. Vad de söker efter, och som Eva fortsätter med i Sund, är ett kryphål ut från patriarkatet, säger Tove Folkesson.

Jag berättar att jag fastnade för en scen i slutet av Sund, som berör just temat frihet och litteratur. Där talar en kompis till Eva om hur trött hon är på feminister som bara vill prata om kvinnokroppen och ”all skit den kan råka ut för” och konstaterar sedan: När hör man någon prata om kvinnors upplevelser i själ och ande? Det är sånt man får gå till gubbarna, Lagerkvist och Tranströmer, om man vill höra om. När jag läser citatet för Tove Folkesson ler hon försiktigt.

─ I mina mörkare stunder har jag också tänkt så. Det handlar återigen om frihet, att som författare inte behöva känna sig tvingad att alltid förhålla sig till ett visst tema. Tranströmer har ju till exempel något nästan könlöst över sig, och det gillar jag. Sapfo är också en sådan författare som aldrig skriver ur ett pådyvlat underläge, hon är en suverän i sina dikter.

Fast Sapfo levde ju för ganska länge sedan.

─ Jo.

Kan det inte också vara så att man ibland bara vill vara något annat, som tja… en flanör?

─ Ja. Jag vill vara flanör! utropar Tove Folkesson. Sedan fortsätter hon: Det är många kvinnor som gått före mig och kämpat för den plats jag kan ta idag. Det är jag medveten om och oerhört tacksam över. Men personligen är jag till exempel inte så intresserad av att gestalta kroppen i mitt skrivande, och då tar jag mig friheten att inte göra det eftersom jag inte tycker att jag behöver representera alla kroppar som biologiskt fungerar som min gör.


”Ölandssånger” – sista delen i trilogin

Kalmars jägarinnor är en bok om tonårstjejer, Sund skildrar en ung kvinna på väg ut i vuxenlivet. Det brukar ofta, till och med i läsforskning, hävdas att män helst läser böcker med manliga huvudpersoner och med ”manlig tematik” (vad det nu kan tänkas vara). Utifrån det perspektivet: Vad har Tove Folkesson fått för bild av de som läst hennes debutbok?

─ Jag har fått många fina reaktioner för Kalmars jägarinnor, vilket gjort mig så glad. Den har uppskattats av olika typer av läsare, både män och kvinnor, äldre och yngre, och det tror jag beror på att den behandlar något allmängiltigt. Tonårstiden är något vi alla har gemensamt, svarar hon.

Sund är den andra delen i en trilogi. Kan du berätta något om sista delen?

─ Den ska heta Ölandssånger. Boken som kommer nu är sundet mellan Kalmars jägarinnor och den sista delen. Där kommer de kursiva, mer dröjande lyriska partierna att få ta större plats. De är för övrigt, tvärt om mot vad vissa tror, de delar jag har lättast för att skriva. De skulle jag kunna skriva hur mycket som helst av!

Tove Folkesson sköljer ur kaffekopparna, duckar tillbaka under girlangerna i taket och vi vinkar hej då. Ute på gatan runt hörnet har stolarna ställts tätare, fler ansikten vänts upp mot solen.
 

Yrsa Winbergh

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Krönika från Maspalomas 2

 Hade borgarna kunnat vinna valet 2006 om inte Persson-Nuder redan börjat talla på välfärden? Nej, inte om det funnits något vettigt reformförslag, något som kommit eftersatta grupper till godo. Tandvårdsreform ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 24 september, 2012

Någon förklarade världen. Han kallades Buddha

Det finns ett träd med hjärtformade blad och ovanligt lång spets. Det kallas Bodhi-träd. Bodhi betyder upplysning. En munk satte sig under ett sådant träd med löfte att inte resa ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 14 mars, 2017

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | Scenkonstens porträtt | 11 september, 2017

Roland Barthes

Roland Barthes och den tidlösa autarkin

Roland Barthes, som föddes för precis 100 år sedan och dog 1980, etablerade sig som ledande fransk intellektuell med den litteraturteoretiska essän "Litteraturens nollpunkt" (1953), en position som bara förstärktes ...

Av: Arne Melberg | Litteraturens porträtt | 18 december, 2017

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

"Bilderna finns där jag är..."

"Bilderna finns där jag är..." Ett samtal med Gunnar Smoliansky. Text & foto: Carl Abrahamsson Fotografen Gunnar Smoliansky är aktuell med inte mindre än tre utställningar under hösten 2006. Det stillsamt poetiskt ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 29 september, 2006

Ngugi Wa Thiong'o. Foto: Daniel Anderson

Kenyansk författare i helt porträtt

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den ...

Av: Simon Olofsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.