Upplysning! Ädla tankar och vulgär verklighet

I Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder? ...

Av: Crister Enander | 14 juli, 2009
Essäer om politiken

Foto: Alexandre Buisse

Ett möte med en igelkott

Då jag vandrade hemåt en dag, i min sommarpräglade ledighet, skedde någonting märkvärdigt i all sin vardaglighet.

Av: Robert Halvarsson | 19 juli, 2017
Gästkrönikör

Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 oktober, 2012
Filmens porträtt

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”



Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ett sekel? Tre, fyra? Nu har en bland dem förenats med det spröda. Till minnet av poetens bortgång följer här en essä om Tranströmer som vår Benny Holmberg publicerade för en månad sedan. 

Om Tomas Tranströmers poetiska helheter


I internationella synpunkter kring Nobelpristagaren Tranströmer finns det flera röster som talar just om hans enkelhet och hans förmåga att se storheterna i det vanliga.
Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

Tomas Tranströmer återupptäcker vardagen och naturen i sin poetiska verkan när han destillerar dess outsinliga källor och frilägger den annars så odefinierbara mälden mellan det dagliga och det storslagna i tillvaron. Hans fängslande mystik ligger i att han ger oss verktygen, ögonen till fördjupning i ett öppet seende användbart till att upptäcka de hisnande mysterier som omger oss, detta med till synes enkla språkliga manövrer

”Månens mast har murknat och seglet skrynklats.
Måsen svävar drucken bort över vattnet.
Bryggans tunga fyrkant är kolnad. Snåren
dignar i mörkret.”
(17 Dikter, 1954, Höstlig skärgård II, Kväll-Morgon)

Det finns en viktlöshet i Tranströmers poetiska resonemang där hans 'förklaringsiver' inte ligger i linje med vårt tungfotade sammanlänkande av tingen som vi gärna varseblir i vår lust till saklighet i (det dagliga) seendet, att våra sammanhang alltid är och förblir där på sina platser nödvändiga och praktiska för oss, att Tranströmer i kraft av sitt poesiseendes fjäderlätta hantering istället ser ytterligare och bortom de för oss överskådliga och möjliga sambanden.

Tranströmers poesi är 'synsk'. Han ser vad vi inte ser. Han ser samband i det enkla i vad vi inte ser och aldrig ens har sett:

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång.
Vi stod under ett träd och kände tiden sjunka och sjunka.
Kyrkogården och skolgården möttes och vidgades i varann
som två strömmar i havet.

Kyrkklockornas klang gick till väders buren av segelflyg-
planens milda hävarm.
De lämnade kvar en väldigare tystnad på jorden
och ett träds lugna steg, ett träds lugna steg.”
(Den halvfärdiga himlen, I, Klangen 1962)

Trasten är vänlig mot de dödas ben och sjunger i andakt inför evigheten. Tranströmers vetskap om tidens påverkande verksamhet i tillvaron är fulländad när han fångar hur förgängligheten hörs i trastens röst med dess blåsande tröst. I närvaron hos ett ”vi” som ”stod under träd och kände den flyktiga tiden sjunka och sjunka” låter han tiden utsträckas mellan de två livshållplatserna, skolgård och kyrkogård, ungdom- och ålderdom, i evighetsvankandet ”vidgande varann som två strömmar i havet”. Där ser vi de döda på kyrkogården och deras uppstannande i förgänglig flyktighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där hör vi de påbörjade liven på skolgården stoja i levande uppsluppenhet. Tranströmer lösgör i fågelsång och kyrkklockors klang vad vi lomhörda dagdrönare redan för länge sedan hört sönder och samman, överhört och bedövats av men förlorat i känsla och innebörd. Han ser skogen just för vad den egentligen är, när ett ”vi” står ”under träden”, och erfar hur summan av alla träd i enskilda detaljer blir till liv. Han återhör, återser och förmår och vi bedåras stumma och förlösta, fastvuxna som vi varit i våra utslätande generaliseringar. När de lugna ytorna till gårdar far iväg ”som strömmar ut i havet” och kyrkklockornas klang bärs av segelflygplanen upp i evighetens flyktiga förnimmelser, är vi i denna vår nyvunna hörsamhet förtrollade av hans inbjudan. Och han stannar sakta ned oss i vår iver i slutfasen ”...ett träds lugna steg, ett träds lugna steg”

Det är mästarens öga och öra som ser och hör det tingliga, söker det mellanliggande med löstäcket av överdragen skönhet gestaltat hitom och bortom. Han hittar förbindelserna, de befriande övergångarna, det vackert konkretas potenser, helheterna.

Alltid får vi vara i fred i ensam stråt i våra kända marker i hans dikt men oftast ser vi inte vad vi ser förrän Tranströmer sett det åt oss:

”I skogsbrynet är luften ljum.-
Stora gran, bortvänd och mörk
vars mule gömd i jordens mull
dricker skuggan av ett regn.”
(Den halvfärdiga himlen, Genom skogen. 1962)

Vi har alla gått i våra granskogar, vilse, varslade, vägsökande, lyft blicken mot dessa dunkelt höga träd, sett hur de ”dricker skuggan av ett regn”. Vi har varseblivit men ändå inte riktigt sett denna granarnas svartdunkla längtan, med sin knastrande ursprungstörst i den torra skogsmarken. Nu vet vi att vi redan har sett det Tranströmer återser åt oss. Själv förnimmer jag en tungburen vardagstörst i varma steg på böljande barr golv i en grönsvart granskog en het sommardag. Det är en bildlik helhet som återkommer i mig som minnesrik när jag läser ”Stora gran, bortvänd och mörk vars mule gömd i skogens mull”, där jorden där under är fet och våt men granen över jord är mörk och torr. Detta exponeras genom Tranströmers subtila ordhantverk till den grad att jag kan återkalla denna torra granbacke i mitt minne och törstiga sinne. I bilden ”i skuggan av ett regn” känner vi denna skvalpande, längtande, eftersläckande törst. Den framstår nu så självklart för oss att vi tror oss alltid vetat om den, att vi bara inte riktigt 'tänkt så långt' för vi har ju 'gubevars annat att göra'. Men, ändå, att vi här hycklar oss ett postumt efterseende i vårt återutlösta varseblivande, då det egentligen och i praktiken är Tranströmer som här förser och förlöser oss. Mönstret klarnar plötsligt som om ett självklart samband alltid funnits mellan oss, vårt seende, och denna törstiga, torra granskogsverklighet, som en oomkullrunkelig helhet, nu när Tranströmer har sett den åt oss, som sagt.

Tomas Tranströmer är Nobelpristagare i litteratur. Man tänker då på upptäckter. Nu prisas inte litteraturvinnaren för upptäckter direkt men väl för insatser, verkshöjd och andra litterära egenheter. Tranströmers pris erhöll han enligt Nobelkommittén för sin 'upptäckt' av en ny tillgång/ingång till verkligheten. Motiveringen löd:

”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.”

Jag skriver i min essä ”Att skriva är att gå in i själva verkligheten” från 9 oktober 2011 om Tomas Tranströmer i Tidningen Kulturen:

Men om vi ändå accepterar leken med denna tanke som ett antagande (tanken på en litteraturpriset som en premiering för en litterär upptäckt, BH:s anm).

Vad har då Tomas Tranströmer upptäckt?/.../Tranströmer har helt enkelt upptäckt den så påtagligt näraliggande verkligheten som vi har utbredd framför vår näsa varje dag, en genuin och verifierbar upptäckt som ställer oss vardagliga gråsälar i en ömklig dag. Här har vi gått hela dagarna och så låg den bara där...

Vi bör dock undersöka vad Tranströmers upptäckter närmare består i. Inledningsvis och för uppvärmnings skull ger vi oss in i en dikt som i sitt intrikata koncentrat åskådliggör det absoluta centrum som härskar i Tranströmers diktning. I den verklighet han erbjuder oss finns naturen alltid konsekvent och centralt placerad och vi möter den här i ett yrvaket men ändå grandiost uppvaknade:

 

Tomas Tranströmer. Foto: Ulla Montan

 

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.

Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon
Tingen flammar upp. Han förnimmer- i dallrande lärkans
position- de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står- i tropisk flöde- grönskan, med lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess blänkande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderlurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.”
(Preludium, Dikter och prosa 1954-2004 Bonniers)

I internationella synpunkter kring Nobelpristagaren Tranströmer finns det flera röster som talar just om hans enkelhet och hans förmåga att se storheterna i det vanliga, detta som hos en Tranströmerläsare blir till denna märkvärdigt egna hemlighet med poeten. Att han gör intima överenskommelser med läsarna om en nära relation där läsaren har 'sin egen' Tranströmer.

I en essä i New Yorker från Oktober 2011 skriver författaren Teju Cole angående Tranströmers tillgänglighet och användbarhet:

”Jag vänder mig till honom när jag vill komma så nära som möjligt till det som inte kan sägas./.../ För att läsa Tranströmer- är de bästa tiderna på natten, i tystnad, och ensamhet- det är att överlämna sig till det långsamma, det sökande. Det är att klättra ur sängen och lyssna på vad huset säger, och hur vinden utanför svarar. Var och en av hans läsare läser honom som i en personlig hemlighet. Av denna anledning är det märkligt att se denna herre av ensamhet firas på gatorna eller visas upp som ett trendigt ämne på Twitter och en bästsäljare på Amazon. Han bor vanligtvis i lugnare distrikt./ .../Hans dikter innehåller en lysande enkelhet som expanderar tills den skjuter ditt ego ur boet, och det är du kvar där bara, ensam med sanningen. I en Tranströmer dikt, bebor hos dig alla ting i utrymmet annorlunda; en kropp blir en sak,/---/ saker har liv, och även icke-saker, även begrepp, är vid liv ”

Här ser vi hur Teju Cole talar om Tranströmers användbarhet i seendet att ”komma så nära som möjligt det som inte kan sägas” Och som vi tidigare sade, vi kan redan ha sett det Tranströmer ser, men ändå inte, förrän Tranströmer ser det åt oss.

Och att han besjälar tingen och förtingligar det själsliga. Vi får ett seende som är en kropp, en helhet där allt tycks hänga ihop och bli till strukturer i vår själ. Tåg kan synkroniseras med skorstensrök, bryggor med fågelvingar, växande gräs med längtan, stenar med väldiga berg av åtaganden, vågor i havet som ojämnheter på täcket. En Tranströmersk helhetsestetik genereras där allt hänger ihop och kan anknytas och ha sin tunga betydelse.

Vi kan nämna ett par exempel på hur ting besjälas blir levande subjekt och har sig som vi aldrig annars hade lagt märke till i vår varseblivning:

”Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning

Nordlig storm. Det är den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet”
(17 Dikter, 1954, II Höstlig skärgård, Storm)

Här blir eken till skogens krönte gren-konung i sin poetiska förgrening. Och havet denna svartgröna krusorgie avancerar till en bastant byggnad som ”septemberhavets fästning”

Och stjärnbilderna ”hör man stampa i sina spiltor” som otålig himmelsfägnad ivriga att visa upp sin stjärnglans.

Naturen och tingen i Tranströmers diktning har ofta en rörelse, en aktiv vilja, i en väntan och frustration efter något eftersträvansvärt eller bara en uttalad oro eller andemening att åtaga sig något.

Som havet i ”Ostano” som blir till ryktad häst selad i betsel:

”Under vråkens kretsande punkt av stillhet
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden
Jorden höjs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden”
(17 Dikter, 1954, II Höstlig skärgård, Storm)

Och i enotes, hemvist för litteratur med essäer och analyser av författare finns exempel på närmandet till den svenske poeten. Även här är det Tranströmers intima kontakt med läsaren, vilket innebär ett överenskommet kontrakt, som uppmärksammas. Man talar här om att Tomas Tranströmer redan i början av sitt författarskap gjorde upp detta rena, enkla tillvägagångssätt med sina sparsmakat tunna dikthäften med väl utmejslade strofer vilket också härrör ur hans tidiga förkärlek till haiku:

”Tranströmer gjorde ett avtal med sina läsare, ett kontrakt som fortfarande är bindande: Han har fortsatt att publicera smala volymer där varje dikt är investerad med all den omsorg och intensitet han kan tillföra den. Få samtida poeter har visat detta oansenliga men absoluta förtroende för sig själv och sitt medium/.../Tomas Tranströmers utveckling som poet har präglats av ett extraordinärt och tydligt syfte. Hans första smala volym, 17 Dikter, erkändes i Sverige som en debut av en stor talang, och anger mönstret för hans karriär. Genom att publicera en samling bestående bara av sjutton dikter, varav ingen är lång, gjorde Tranströmer ett avtal med sina läsare, ett kontrakt som fortfarande är bindande: Han har fortsatt att publicera smala volymer där varje dikt är investerad med all den omsorg och intensitet han kan tillföra det.”

”Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ned i jorden-
bara en skrumpen sky är kvar nära
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till grönska.- De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss, virvlar
genom parcernas blod och vidare'”
(17 Dikter, 1954, Sammanhang)

Kevin Hart på cordite i sin essä ”Erfarenhet och Transcendens” summerar Tomas Tranströmers poesi:

”Ändå, Tranströmers poäng är just att det vardagliga är ett okänt land i närheten.”

 

Fons amoris. Bild: Hebriana Alainentalo

Detta är vårt dilemma som läsare, att Tranströmers helheter som hämtas ur hans sammanhängande verkligheter överglänser all vår varseblivning och bedårar oss till den grad att vi tror oss själva sett 'självklarheterna' på det här sättet, i dessa poetiska skepnader, redan tidigare och att vi alltid 'ägt den blicken'. Det är detta som är essensen i Tranströmers förtrollande helheter med dess tyngd vilka när vi läser dem blir till våra egna genom Tranströmers poetiska försorg.

”Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,
gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går lodd i ultrarapid”
(Mörkerseende, 1970, Andrum juli)

Det enkla blir det stora. Virtuositeten hos Tranströmer ligger i att se detta. Tranströmers ändå komplicerade och utökade verkligheter tycks i sina skenbart enkla delar utgöra absoluta självklarheter som om de redan existerade som befintliga helheter. Som om allt det delikata han erbjuder i sin diktning chosefritt och friktionsfritt alltid legat där 'bara så där' som bastanta och sammanhängande storheter. Vilket betyder att hans poetiska glans ligger just där, att se de möjliga sambanden, väva dem, spinna och tvinna samman dess essenser. De blir till en sorts hisnande sammanfattningar av vårt seende. Helheter av något vi 'känner igen'.
Ibland blir hans verkligheter i sin komplikation så bekanta att man häpnar över att de alltid funnits där och erbjudit sig 'till ingen nytta':

”I afton återspeglas världens stiltje,
när stråkarna satts men inte rörs.
Orörliga i dimman skogens träd
och vattentundran speglande sig själv”
(17 Dikter. V. Elegi. 1954)

Men, men, Tranströmer är ingen världsfrånvänd naturdyrkare. Han är en obotlig realist mitt i allt det sköna, en verklighetsnära praktiker. Jag skriver i min Tranströmer-essä ”Att skriva är att gå in i själva verkligheten”, från 9 oktober 2011 i Tidningen Kulturen:

”Och det är sanningen och verkligheten som Tranströmer hela tiden envisas med att servera oss från sitt diktande perspektiv och som vi oftast vägrar att ta i ens med tång:

'...Sanningen ligger på marken/men ingen vågar ta den./Sanningen ligger på gatan./Ingen gör den till sin. '
(För levande och döda, Air mail, 1989)

Och det är här stiliserat att det finns en dold verklighet, en sådan vi inte ser, inte vill se eller helt enkelt vägrar att söka efter. Han fördjupar också denna insikt med en utvecklad social utsikt i förlängningen lanserad som en insikt:

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
ur För levande och döda.”

Min Tomas Tranströmer-essä: ”Att skriva är att gå in i själva verkligheten” i Tidningen Kulturen, 9 oktober 2011, kan man läsa i sin helhet här: Tomas Tranströmer: ”att skriva är att gå in i själva verkligheten”

I den naturbundna delen av den fördjupade verkligheten i Tranströmers diktning är hans bilder i bland rent hallucinatoriskt drömska vilka i en del avsnitt jagar i väg fantasin till vad jag tycker vara barndomens självklara platser, en sorts minnes- och varseblivningskartotek för vad man kan återkalla från lättsamma barndomsdagar. Som en sorts verklighetens minnen uttryckta i för sammanhanget självklara helheter i form av bekanta standardbilder för alla och en var:

”Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga, man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegelbild och sjunka till ett visst djup- tången som håller sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med idéer.

Fisken som paddan som ville bli fjäril och lyckas till en tredjedel, gömmer sig i sjögräset men dras upp med näten, fasthakad med sina patetiska taggar och vårtor-
när man trasslar loss dem ur nätmaskorna bli händerna skimrade av slem”
(Östersjöar, En dikt, 1974, IV Från Läsidan. Närbilder)

Tranströmers poetiska helheter exponeras, där bland annat gives en sorts hemmagods, som ilandflytande vrakgods av minnesbilder från barndomsstranden. Det är något som ligger oss så nära men som vi ändå inte riktigt kan se, utan hjälp. Som en sorts självklara stereotyper till barndomsportaler i uttryckta funderingar tydliga som nakna iakttagelser från strandkanten, bryggan, fiskebåten, där den ohämmade varseblivningen ger just de omedelbara poetiska helheterna i bilderna. Jag förnimmer åter denna ursprungskänsla för dessa genuint 'barnsliga' bildsekvenser som blir till heltäckande standarförtjusningar vilka alla ursprungligen härstammar från barndomsriket.

”Ute på de solvarma lavarna kilar småkrypen, de har bråttom som sekundvisare – tallen kastar en skugga, den vandrar sakta som en timvisare- inne i mig står tiden stilla, oändligt med tid, den tid som behövs för att glömma alla språk och uppfinna perpetuum mobile.”
( Östersjöar, En dikt, 1974 , IV Berghällen)

Med andra ord att Tomas Tranströmers poetiska sinnelag här är mycket nära det barnsliga upptagandet i sinnet, det hämningslösa, oförställda, omedelbara betraktandet vilket ger en öppenhet och naken enkelhet i de poetiska bilderna som är oemotståndlig och i förlängningen nästan kan påminna om att vara tagna ur ett slags genetiskt barnbildskartotek vi alla bär nära men ändå inte ser, utan hjälp av poeten:
”flaggan som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och blekt av solen att den kunde vara allas”( Östersjöar, En dikt, 1974, IV)

 

Litteratur

Samlade dikter 1954-1996. Albert Bonniers förlag (2001)
Dikter och prosa 1954-2004 Albert Bonniers förlag (2011)
Lennart Karlström. Tomas Tranströmer. En bibliografi. Carlssons (2015)

Benny Holmberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Pirater i etern och på nätet

  Onsdagen den 8 mars 1961 klockan tio på förmiddagen började radiopiraterna sina sändningar från Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön ombord i skeppet Bon Jour. Det var nyheter varje ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 26 februari, 2011

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Till Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 06 mars, 2013

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Från att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 30 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.