Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

W. H Auden

Wystan Hugh Auden – rätt person men på fel sida Nobelpriset



Göran af Gröning författar en mycket annorlunda text om W. H Auden. 
Poems

Poems

Om Auden hade tilldelats nobelpriset hade det för hans del, på gott och ont, sannolikt förändrat allt, och kanske hade det också (i ren spekulation) fått en dragning åt tilldelningens skuggsida.
W. H Auden

W. H Auden

Mig veterligen, utan någon närmare efterforskning, stod W. H. Audens namn som möjlig nobelpristagare – medtagen i den sista utvalda urvalshögen – både under 1963 (pristagare blev den grekiska författaren Giorgos Seferis) samt 1964 (pristagare blev den gången Jean-Paul Sartre, som avstod) och sannolikt var han medtagen som kandidat fler gånger än så.

Ett pris, med sådan manifestation att det kan fungera både som förlösande eller kvävande för de utvalda, där pengarna och äran korrelerat frihet står för det förra, och en påtvungen fackindelning samt förväntningarnas krav i korrelation till ofrihet hos den senare. Två representanter i vår svenska litteraturflora är Selma Lagerlöf och Harry Martinson – där priset kom att bli avgörande för de bådas hela liv, i den litterära såväl som den privata sfären.

Om Auden hade tilldelats nobelpriset hade det för hans del, på gott och ont, sannolikt förändrat allt, och kanske hade det också (i ren spekulation) fått en dragning åt tilldelningens skuggsida.

W. H Auden – och Marx och Freud

Wystan Hugh Auden (1907-1977) kom redan efter sin debutsamling Poems (1930) att stå som en centralgestalt i den engelska 1930-talslyriken. Audens debut gick genom det oberoende förlaget Faber and Faber, där man publicerat T. S. Eliot dikter från 1909-1925 (nobelpris 1948) och det var Eliots position som litterär rådgivare på förlaget (senare redaktör och även direktör) som fick Audens debutsamling att bli antagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Auden som tidigt mognade i ett politiskt perspektiv såg ”orättvisorna” omkring sig, vilket gjorde att den unge Oxford-studenten samlade andra unga, radikala diktarvänner omkring sig. Audens tidiga politiska vänsterblick följde även den i tidens intellektuella dragning med ena sidan i psykoanalysen och den andra i marxismens tankegångar. Och mer än någon annan diktare i England under denna period försökte Auden att skriva poesi om samtidscentrala tankar och framstående tänkare. Två skilda exempel som återfinns i hans dikter är just Marx och Freud – Auden hade tagit starka intryck från dem båda, vars mix senare kom att utgöra syntesen för Audens andliga sökande.

Det finns givetvis mycket att skriva om Audens liv och poesi, och har så gjorts, men kommande text ska ta fasta på en dikt och försöka ge den en allmän analys, och kanske så öppna upp hans poetiska universum för fler läsare, ett universum rik på skatter.

Bara kort, några svepande ingångsfakta: W. H. Auden växte upp i närheten av Birmingham i en typisk medelklassfamilj och kom så småningom att läsa engelsk litteratur vid Christ Church College i Oxford. När han senare valde att satsa på poesin kom hans rykte att formas till en vänsterpolitisk poets med profetisk status, mycket på grund av hans kritiska texter om den framväxande fascismen och hans skarpa poetiska bilder av den engelska fattigdomen. 

Men Auden själv, som allt mer drogs åt religion och existentialistiska tankegångar, började snart att känna sig obekväm i rollen som politisk frälsare och övergav den efter att ha flyttat till USA 1939, där han 1946 blev amerikansk medborgare. Sitt politiska intresse behöll han dock livet ut, även om intresset för den kristna mystiken till slut blev det primära i hans liv.

Auden var också en flitig författare till essäer och dramatik, och skrev även recensioner av litterära, politiska, psykologiska och religiösa texter. Auden var också vid olika tidpunkter inblandad i skapandet av dokumentärfilmer och poetiska pjäser.

Under hela sin karriär var Auden både kontroversiell och inflytelserik, 1956 blev han professor i poesi vid Oxford University, en tjänst han erhöll fram till 1961 och som följdes av föreläsningsturnéer och skrivande för The New Yorker och The New York Review of Books. Under sin tjänst på Oxford University hade Auden kvar sitt vinterboende i New York men under 1972 flyttade han permanent tillbaka till Oxford. Han dog i Wien 1973 och begravdes i Kirchstetten.

En poeternas poet

Auden kan betecknas som säker och fri i både obunden och traditionell vers och förfogar över ett komplext bildspråk som rör sig med lätthet mellan vetenskap och psykologiska metaforer, förenade med teknikens framsteg och marxistiska tankegångar. Det centrala i Audens poesi är kärlek, religion och moral, samt förhållandet mellan den individuellt emanciperade människan kontra den anonyma och opersonliga världen av naturen.

Det Borges kom att bli för prosan, en slags ”författarnas författare”, blev Auden för poesin. Det var i sitt eget skrå han aktades som högst, men nådde aldrig riktigt ut till den riktigt breda massan.

Audens lyriska produktion har en så rik tematisk spännvidd att hans like här är svår att finna, vilket kan ses som både en svaghet och styrka. Auden var en diktare utan profil. Det vill säga: Det är lätt att känna igen en dikt från Eliot eller Yeats även om man inte ser författarnamnet, något som man inte kan göra med Audens texter. En kännare av litteratur kan nog känna igen eller koppla Audens bilder och även koppla den frapperande tekniska skicklighet som sällar lämnar hans skrifter. Men ofta låter Austens dikter som om de skulle kunna vara skrivna av en annan, då de kan uppfattas som utan personliga kännetecken. Tänk på detta när ni läser dikten i stycket nedan.

The shiled of Akilles

Dikten av Auden som jag här ska se närmare på går under namnet ”The shield of Akilles”, som också är samlingens namn (1955), och i min slitna svenska diktbok är tolkningen hörsamt utförd av Sverker Göransson och Börje Räftegård. Så, vi kastar oss ut!

”AKILLES SKÖLD”

Hon såg över hans skuldra efter vinrankor och olivträd, marmorvita
välstyrda städer och skepp på vilda hav, men där på den skinande
metallen hade hans händer i stället satt en konstgjord ödemark och en
himmel lik bly.

[9] En slätt utan kännetecken, naken och brun, inte ett grässtrå,
inget tecken på grannskap, ingenting att äta och ingenstans att sitta ner,
likväl stod, sammanförd på dess tomhet, en obegriplig folkmassa, en miljon ögon,
en miljon stövlar i rät linje, utan uttryck, i väntan på ett
tecken.

[16] Uppifrån luften bevisade en röst utan ansikte att någon
sak var rättfärdig med ett tonfall så torra och enformiga som platsen: ingen
uppmuntrades och inget diskuterades; kollon för kollon marscherade de
iväg i ett moln av damm fördragande en tro vars logik förde dem till
olycka någon annanstans

[23] Hon såg över hans skuldra efter rituella uttryck för fromhet, vita
blomkransade kvigor, dryckesoffer och offer, men därpå den lysande
metallen där altaret skulle ha varit, såg hon vid det fladdrande ljuset
från hans ässja en helt annan scen.

[31] Taggtråd inhägnade en godtycklig plats där uttråkade tjänstemän
drev omkring(en drog en vits) och vaktposter svettades för dagen var
varm: en hop vanligt hyggligt folk tittade på fån utsidan och varken
rörde sig eller talade när tre bleka figurer leddes fram och bands vid tre
stolpar drivna lodrätt ner i marken.

[38] Denna världs massa och majestät, allt som är betydelsefullt och
alltid väder likadant låg i andras händer; de var små och kunde inte
hoppas på hjälp och ingen hjälp kom: det deras fiender ville göra var
gjort, deras skam var allt de värsta kunde önska; de förlorade sin
stolthet och dog som människor innan deras kroppar dog.

[45] Hon såg över hans skuldra efter idrottsmän i sina spel, män och
kvinnor som i en dans rörde sina härliga lemmar fort, fort, efter musik,
men där på den lysande skölden hade hans händer inte satt något dansgolv
utan ett fält kvävt av ogräs.

[53] En trasig pojkvasker, utan mål och ensam, strövade omkring i
denna tomhet, en fågel flög upp i säkerhet från hans välriktade sten:
att flickor våldtas, att två pojkar knivskär en tredje, var självklarheter
för honom, som aldrig hade hört om någon värld där löften hölls eller
man kunde gråta för att någon annan grät.

[60] Den tunnläppade vapensmeden Hefaistos haltade iväg, Thetis
med de glänsande brösten skrek i förskräckelse över vad guden hade skapat
för att behaga hennes son, den starke järnjärtade mandråparen Akilles
som inte skulle leva länge.

För att närma sig denna dikt behöver vi en ingång ur Illiaden här: det är i Illiadens 18 sång som Akilles sköld nämns och beskrivs. Det som skett är: Patrokolos har fallit för Hektor och med det blivit av med den rustning som han fått låna av Akilles. I sorgen över sin vapenbroders död begär Akilles att få gå in i striden igen. Havsgudinnan Thetis, Akilles mor, ber då smideskonstens gud Hefaistos att tillverka en ny rustning åt Akilles. Hefaistos börjar med skölden och i den ristar han in sin syn på världen som följde kontrastprincipen, eller dualismen: materia-ande, krig-fred, arbete-vila, stadsmänniskan kontra lantlivet, en mänsklig hyllning där i synnerhet vår förmåga till gemenskap lyfts fram.

Denna dualistiska totalbild av det mänskliga livet som symboliseras av ”skölden” är i sin form en hyllning till det mänskliga livets gemenskap. Auden leder sin dikt och bygger upp en kontrast mellan Akilles sköld i Illiaden och den som Hefaistos smider i Audens egen dikt.

Vers [I] ”Hon (Thetis, min anm.) tittade sig över axeln […]” Denna återkommande rad, i både vers 23 och 45, är hos Auden tänkt att måla den yttre situationen i dikten. Då Thetis övervakar Hefaistos arbete med skölden, något som inte finns med i Iliaden, skapas en vardag utanför kriget vars mening är utan andra djupare band än kriget självt. Och då skölden, rustningen, är klar, skriker Thetis ut sin klagan ty med den sköld och rustning Hefaistos skapat ser hon direkt att hennes son kommer att stupa i slaget.
Vers[67] ”Akilles som inte skulle leva länge”.

Smideskonstens gud, Hefaistos, bildar här med andra ord en dikt i dikten genom att han karvar in mänskliga bilder i skölden med sina kontraster men som utmynnar i en mänsklig gemenskap. Krigets ytterlighet följer så på något sätt det fasta, ägandet, bildandet av staten (staden), det sekulära, ett liv utan sammanhang, utan annan mening än förhärligandet av det egna, olänkade, där något materiellt kan vinnas eller förloras. Åminner mig här något löst från Rousseau: Människans största dumhet var att någon avgränsade en yta och sa att denna yta är min, och så dumheten, att någon trodde densamme.

Och Akilles var ju redan, genom att inte vara hel, förutspådd en tidig död om han fortsatte kriga mot Troja. Men om han istället valde att resa hem så skulle han få leva länge. Här måste man tolka freden som representerande meningen, gemenskapen; det sammanlänkade och vägen till liv.

Akilles sköld är skriven ganska sent i Audens diktarskap då politiken fått ta några steg tillbaka till förmån för Audens religiösa tro, vilket också speglar genom diktens mänskliga perspektiv i Hefaistos skapande av Akilles sköld.

Den svåra dubbelheten

Flera av Audens dikter är mycket svårtillgängliga. De bygger på vidsträckta psykoanalytiska symbolteorier (Auden var, som tidigare nämnts, mycket intresserad av Freuds analyslära), den verklighet som Auden återger i sin poesi är vidare så öppen att den inbjuder till många skiftande tolkningar – men ingen explicit. Ändå finns det inget nedlåtande eller elitistiskt i hans skrivande, och han använder sig ofta av exempelvis folkvisans versmått. Texterna är också klara i sin handling och där lätta att följa, men under bildspråk och syntax bullrar eviga existentiella frågeställningar tillsammans med idéer om människans psyke.

Kanske var det denna dubbelhet som gjorde det svårt att tilldela Auden nobelpriset, just kombinationen av det svårfångade, implicita, det lätta blandat med det svåra, detta att han hade det ena benet i det vardagliga och nära människans villkor och det andra i det akademiska, det lärda och sökande abstrakta. Alltså: svåridentifierbar och därför svårförklarad, för lätt i det yttre och för mycket av det motsatta i undertexterna.

Denna polaritet mellan det mänskliga och gudomliga eller det kroppsliga/psykiska följer Auden in i hans fallenhet och intresse för mystiken och låter sig åskådliggöras på ett mästerligt sätt i dikten ”Lullaby”. Jag avslutar texten med dessa verser i original, att läsa och begrunda:

Lay your sleeping head, my love,
human on my faithless arm;
time and fevers burn away
individual beauty from
thoughtful children, and the grave
proves the child ephemeral:
but in my arms till break of day
let the living creature lie,
mortal, guilty, but to me
the entirely beautiful.

Soul and body have no bounds:
to lovers as they lie upon
her tolerant enchanted slope
in their ordinary swoon,
grave the vision Venus sends
of supernatural sympathy,
universal love and hope;
while an abstract insight wakes
among the glaciers and the rocks
the hermit’s carnal ecstasy.

/ W. H. Auden två strofer ur dikten ”Lullaby”

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts