Forskning som sökande

Forskning som faktaproduktion och som sökande. Jag skall, börja med något mycket konkret och tankeväckande: vad professor Kjell Espmark i ett sakkunnigutlåtande, som nu är aktuellt för den ledigförklarade professuren ...

Av: Erland Lagerroth | 24 oktober, 2014
Agora - filosofiska essäer

Beroendeframkallande akrobatik i Umeå

Gränserna för vad som är möjligt och omöjligt suddas successivt ut allteftersom Zaida Wiss, 27, med hjälp av styrka, smidighet och teknik slänger sig i sin stång. I mars ...

Av: Stina Gunnarsson | 23 februari, 2010
Essäer

Hilma af Klint – Modernismens och den immateriella konstvärldens anmoder

En konstnär i modernismens framkant presenteras. Banbrytande målningar som nu kan ses i verkligheten. En fullmatad samling av stora format med små detaljer som visar vår gemensamma värld, andlig och ...

Av: Carsten Lindström | 28 februari, 2013
Essäer om konst

Hopper och Baertling som konstgrepp

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting ...

Av: Carsten Lindström | 13 april, 2012
Essäer om konst

Det otrogna kriget



I samband med festivalen "Det italienska språket i världen" i Stockholm, närmare bestämt på Italienska kulturinstitutet, träffar Guido Zeccola den italienska författaren och historikern Antonio Scurati för en diskussion om författarens stora intresse för Kriget. 

Intervju med Antonio Scurati.



Il Padre infedele, Scuratis senaste bok inte än översatt till svenska

Il Padre infedele, Scuratis senaste bok inte än översatt till svenska

Jag är också forskare och kan avslöja att de par som skiljer sig under det första samboåret är i Italien idag många flera än de som gör samma sak efter två eller 30 år. Vi är landet som avlar det minsta antalet av barn i hela Europa. 2012 var det 67.000 färre som föddes än som dog. Och detta trotts den nya invandringen, som i Italien är stor.
 Antonio Scurati. Foto: Gian-Luca Rossetti

Antonio Scurati. Foto: Gian-Luca Rossetti

Antonio Scurati är forskare och journalist och skriver regelbundet i dagstidningen La Stampa. Han föddes 1969 i Neapel men så småningom flyttade han med familjen till Venedig. Numera bor och arbetar han i Milano.

Antonio Scurati har publicerat flera essäer, bl.a, Guerra (Krig) och Televisioni di guerra (Krigs televisioner) och bland hans romaner kan man bl.a. nämna Il rumore sordo della battaglia (Stridens dämpade ljud), Il sopravvisuto (Den överlevade) för vilken fick han ett Campiellopris, Una storia romantica (En romantisk historia), Il bambino che sognava la fine del mondo (Barnet som drömde om världens undergång) och hans senaste roman Il padre infedele (Den otrogna fadern). Ingen bok av Scurati har ännu blivit översatt till svenska, något jag tycker är mycket tråkigt.

Krutet 

 

När jag läser dina böcker undrar jag om varför är du så intresserad av krig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Därför att krig är någonting som vi inte direkt upplever i vår vardag men som ändå är närvarande. Min bok Il rumore sordo della battaglia från 2002, utspelar sig under den italienska renässansen, men jag lovar, om du läser samtliga 600 sidor kommer du ändå inte att hitta ett enda namn på en konstnär eller författare. Boken handlar istället om användningen av krutet under de olika bataljerna. Det är en viktig vändpunkt i Europas historia, vi lämnar medeltiden och moderniteten börjar, sedan dess har dödandet blivit mycket mer universellt och mindre individuellt.

Jag tillhör en generation som har upplevt den längsta krigslösa tiden i den europeisk historien, med undantag för Jugoslavien. Vid sidan om detta har den teknologiska utvecklingen förvandlat oss till permanenta åskådare. För det första gången i mänsklighetens historia har vi, från och med kriget i Irak 1991, kunnat titta på kriget i direktsändning.
Vi förvandlades därmed till publiken som satt på sina bekväma soffor och tittade på massakern. Kriget blev spektakel och underhåll som vi dagligen kan se på teven och på internet. Vi kan interreagera och skicka meddelande från och till krigsplatserna. Detta är dock en ”icke-erfarenhet” av kriget som jag brukar säga, det vill säga ett krig som paradigm av en erfarenhet berövad det verkliga livet.

Ja det stämmer, sedan drygt sjuttio år tillbaka är vi européer utan riktiga krig, förutom Balkankriget. Inget blod har blivit spillt, men det våld som inte drabbade våra kroppar har kanske istället börjat vända sig mot våra själar, mot vårt inre. Postmoderniteten har inte bara kolonialiserat vår omedvetenhet, den har också mördad vår själ.

- Ja, det är nog så. Vi har överlåtit krigsspelet åt ett antal yrkesmäns händer (arméer eller terrorister), men vi har också lärt oss att se sorg och smärta hos de andra. Vi kan sitta framför teven och zappa bland tv-kanalerna, kanske utan att riktigt förstå om bilderna vi ser är från fiktionen eller om de är tagna från verkligheten. Vissa wargames hjälper oss till och med att simulera en attack, de hjälper att direkt delta till ett virtuellt krig, men detta sker bara på en illusorisk och mental nivå. Det som vi saknar är blodets lukt.
I den klassiska världen var spektakolariseringen av krig och smärta förbjudet. Med undantag för gladiatorerna på cirkus. Baudrillard skrev en liten pamflett om Gulfkriget, La Guerre du Golfe n'a pas eu lieu, det vill säga Gulfkriget aldrig ägde rum, just om skillnaden mellan virtuellt och verkligt krig.

Den otrogna fadern

Nu skulle jag vilja tala med dig om din senaste roman Il Padre infedele (Den otrogna fadern). Boken är mycket vacker, och jag undrar verkligen varför svenska bokförlag ännu inte visat intresse för dina böcker. Även i denna bok finner vi konflikter, ”polemos”, krig. Historien om en far och hans dotter övergivna av en mor i depressionskris, och historien av en far som är otrogen…

Il Padre infedele berättar i praktiken om det så kallat ”sexkriget”. Boken handlar mest omen faders kärlek till sin egen dotter, strax efter förlossningen faller modern i en psykisk kris och avvisar inte bara maken utan också dottern.

Boken har blivit en succé och både kritiker och författare, som till exempel Sandro Veronesi, som är ganska känd i Sverige, har sagt fina ord om mig och min roman. “Il Padre infedele” visar också krocken mellan en patriarkalisk och uråldrig tradition av den så kallad ”Pater Familias”, speciellt i södra Italien, och den tragiska verkligheten av en manlig identitet i kris.

Detta är säkert inte bara en italiensk problematik, men om ni i Sverige har upplevd denna socialantropologiska förvandling redan för några decennier sedan, medan fenomenet fortfarande är ganska nytt i Italien.

De nya papporna

Glauco Revelli, pappan som har huvudrollen i romanen, tillhör den kategori som i Italien kallas ”de nya papporna”, det vill säga män som sköter om sina egna barn, de intar en roll som tidigare var ett exklusivt för mammor eller kvinnor.

Detta är säkert någonting positivt men det skapar, eller kan förvandlas, till en konflikt mellan man och kvinna, till ett sexkrig som riskerar att få en enorm inverkan på familjelivet.

Glauco, som sköter om den lilla dottern, som visar ömhet och omsorg mot henne gör i och med detta någonting nytt som står i diametralt konstrast till det som hans far och farfar gjorde. Han blir ett nytt socialsubjekt.
Romanen berättar också om hur ett lyckligt par slutar vara ett par i samma stund de får barn, och skildrar krisen kvinnan upplever då hon vägrar all kontakt med världen utanför.
Men boken berättar också om Glauco desperata sexualitet som inte finner ro och balans.

Jag är också forskare och kan avslöja att de par som skiljer sig under det första samboåret är i Italien idag många flera än de som gör samma sak efter två eller 30 år. Vi är landet som avlar det minsta antalet av barn i hela Europa. 2012 var det 67.000 färre som föddes än som dog. Och detta trotts den nya invandringen, som i Italien är stor.

Om du tänker att fram till början av 1960-talet var Italien ett proletärt land så det som händer idag är fruktansvärt. Förbindelserna med den kulturella traditionen är avklippta. Att alstra ett eller två barn var en gång någonting normalt, idag har det blivit något nästan ovanligt. Uppoffra sina egna liv och karriärer för barnets skull det är inte längre alls något givet. Välfärden skapade krisen, därför att om ett mer eller mindre borgerligt par lyckligt tänkte på vart skulle helgen tillbringas på sommarstugan eller vid sjöss? Ett nyfötts barn betyder för paret att helt sudda bort möjligheten till en sådan tanke. Som sagt, det är detta som skapar konflikter, den personliga egoismen, den blinda hedonismen krigar mot den naturliga instinkten att ta hand om dina barn.

En fråga om skrivkonsten. För dig kommer först historien eller sättet att berätta den?

-Jag tillhör inte den kategori av författare som påstår att stilen är allt. Jag tycker att det litterära språket i Europa borde finna sina källor inte bara i den litterära traditionen utan också i andra sorters språk och konstarter. Författaren måste konfronteras med andra media som teven och filmer, dessa formidabla verktyg. Varför upplever många det som en skandal om en författare inspireras av tv-serier? Det som är viktigaste är att när författaren sitter vid skrivbordet kommer han eller hon att arbeta med ord och språk och skapa litteratur. Jag tror på förhållandet mellan de nya konstarterna och skönlitteraturen. Ett förhållande som sannoligt kan bli aggressivt men som jag idag ser som nödvändigt.

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckans porträtt : Petra Mandal om Petra Mandal

  Petra Mandal om Petra Mandal   Detta är jag Halvvägs in i tapeten       Eller ut ur jag är jord talande i mitt hjärta   REBUS   Fina flickor Välter inga gravstenar fina flickor skriker inte         mamma ser dig! ögon masker         GULFJÄDERSTJÄRT   Kalas men inte på riktigt         HOMAGE TO HENRY DARGER   en död en ...

Av: Petra Mandal | Konstens porträtt | 30 november, 2006

Jens Assur har fotograferat en kontinent med en ny hunger

En av tre afrikaner tillhör medelklassen, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Antalet internetanvändare ökade med 1800% mellan 2000 och 2008. I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades 245 artiklar ...

Av: Belinda Graham | Konstens porträtt | 25 juni, 2014

"Berättar du så hamnar mamma och pappa i fängelse och du på omskolninganstalt"

På ungerska rimmar mantrat som den ungersk-rumänske författaren György Dragománs mamma lärde honom. Hans senaste bok handlar om ett barns uppväxt, om paranoia och dubbelliv. Allt med säkerhetstjänsten i bakgrunden ...

Av: Tobias Andersson Åkerblom | Litteraturens porträtt | 06 januari, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Emmakrönika XX Miss H.

icke är en lövknekt som vissnat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar till dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden blir vinterns vita deklaration må färglös ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 juli, 2009

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Filosofi og kultur

Den allmenne kulturen og tiden I vår tid er det meste av slikt som har å gjøre med den allmenne kulturen i en svært alvorlig krise; de sosialdemokratiske vyer om kultur ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.