Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Det otrogna kriget



I samband med festivalen "Det italienska språket i världen" i Stockholm, närmare bestämt på Italienska kulturinstitutet, träffar Guido Zeccola den italienska författaren och historikern Antonio Scurati för en diskussion om författarens stora intresse för Kriget. 

Intervju med Antonio Scurati.



Il Padre infedele, Scuratis senaste bok inte än översatt till svenska

Il Padre infedele, Scuratis senaste bok inte än översatt till svenska

Jag är också forskare och kan avslöja att de par som skiljer sig under det första samboåret är i Italien idag många flera än de som gör samma sak efter två eller 30 år. Vi är landet som avlar det minsta antalet av barn i hela Europa. 2012 var det 67.000 färre som föddes än som dog. Och detta trotts den nya invandringen, som i Italien är stor.
 Antonio Scurati. Foto: Gian-Luca Rossetti

Antonio Scurati. Foto: Gian-Luca Rossetti

Antonio Scurati är forskare och journalist och skriver regelbundet i dagstidningen La Stampa. Han föddes 1969 i Neapel men så småningom flyttade han med familjen till Venedig. Numera bor och arbetar han i Milano.

Antonio Scurati har publicerat flera essäer, bl.a, Guerra (Krig) och Televisioni di guerra (Krigs televisioner) och bland hans romaner kan man bl.a. nämna Il rumore sordo della battaglia (Stridens dämpade ljud), Il sopravvisuto (Den överlevade) för vilken fick han ett Campiellopris, Una storia romantica (En romantisk historia), Il bambino che sognava la fine del mondo (Barnet som drömde om världens undergång) och hans senaste roman Il padre infedele (Den otrogna fadern). Ingen bok av Scurati har ännu blivit översatt till svenska, något jag tycker är mycket tråkigt.

Krutet 

 

När jag läser dina böcker undrar jag om varför är du så intresserad av krig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Därför att krig är någonting som vi inte direkt upplever i vår vardag men som ändå är närvarande. Min bok Il rumore sordo della battaglia från 2002, utspelar sig under den italienska renässansen, men jag lovar, om du läser samtliga 600 sidor kommer du ändå inte att hitta ett enda namn på en konstnär eller författare. Boken handlar istället om användningen av krutet under de olika bataljerna. Det är en viktig vändpunkt i Europas historia, vi lämnar medeltiden och moderniteten börjar, sedan dess har dödandet blivit mycket mer universellt och mindre individuellt.

Jag tillhör en generation som har upplevt den längsta krigslösa tiden i den europeisk historien, med undantag för Jugoslavien. Vid sidan om detta har den teknologiska utvecklingen förvandlat oss till permanenta åskådare. För det första gången i mänsklighetens historia har vi, från och med kriget i Irak 1991, kunnat titta på kriget i direktsändning.
Vi förvandlades därmed till publiken som satt på sina bekväma soffor och tittade på massakern. Kriget blev spektakel och underhåll som vi dagligen kan se på teven och på internet. Vi kan interreagera och skicka meddelande från och till krigsplatserna. Detta är dock en ”icke-erfarenhet” av kriget som jag brukar säga, det vill säga ett krig som paradigm av en erfarenhet berövad det verkliga livet.

Ja det stämmer, sedan drygt sjuttio år tillbaka är vi européer utan riktiga krig, förutom Balkankriget. Inget blod har blivit spillt, men det våld som inte drabbade våra kroppar har kanske istället börjat vända sig mot våra själar, mot vårt inre. Postmoderniteten har inte bara kolonialiserat vår omedvetenhet, den har också mördad vår själ.

- Ja, det är nog så. Vi har överlåtit krigsspelet åt ett antal yrkesmäns händer (arméer eller terrorister), men vi har också lärt oss att se sorg och smärta hos de andra. Vi kan sitta framför teven och zappa bland tv-kanalerna, kanske utan att riktigt förstå om bilderna vi ser är från fiktionen eller om de är tagna från verkligheten. Vissa wargames hjälper oss till och med att simulera en attack, de hjälper att direkt delta till ett virtuellt krig, men detta sker bara på en illusorisk och mental nivå. Det som vi saknar är blodets lukt.
I den klassiska världen var spektakolariseringen av krig och smärta förbjudet. Med undantag för gladiatorerna på cirkus. Baudrillard skrev en liten pamflett om Gulfkriget, La Guerre du Golfe n'a pas eu lieu, det vill säga Gulfkriget aldrig ägde rum, just om skillnaden mellan virtuellt och verkligt krig.

Den otrogna fadern

Nu skulle jag vilja tala med dig om din senaste roman Il Padre infedele (Den otrogna fadern). Boken är mycket vacker, och jag undrar verkligen varför svenska bokförlag ännu inte visat intresse för dina böcker. Även i denna bok finner vi konflikter, ”polemos”, krig. Historien om en far och hans dotter övergivna av en mor i depressionskris, och historien av en far som är otrogen…

Il Padre infedele berättar i praktiken om det så kallat ”sexkriget”. Boken handlar mest omen faders kärlek till sin egen dotter, strax efter förlossningen faller modern i en psykisk kris och avvisar inte bara maken utan också dottern.

Boken har blivit en succé och både kritiker och författare, som till exempel Sandro Veronesi, som är ganska känd i Sverige, har sagt fina ord om mig och min roman. “Il Padre infedele” visar också krocken mellan en patriarkalisk och uråldrig tradition av den så kallad ”Pater Familias”, speciellt i södra Italien, och den tragiska verkligheten av en manlig identitet i kris.

Detta är säkert inte bara en italiensk problematik, men om ni i Sverige har upplevd denna socialantropologiska förvandling redan för några decennier sedan, medan fenomenet fortfarande är ganska nytt i Italien.

De nya papporna

Glauco Revelli, pappan som har huvudrollen i romanen, tillhör den kategori som i Italien kallas ”de nya papporna”, det vill säga män som sköter om sina egna barn, de intar en roll som tidigare var ett exklusivt för mammor eller kvinnor.

Detta är säkert någonting positivt men det skapar, eller kan förvandlas, till en konflikt mellan man och kvinna, till ett sexkrig som riskerar att få en enorm inverkan på familjelivet.

Glauco, som sköter om den lilla dottern, som visar ömhet och omsorg mot henne gör i och med detta någonting nytt som står i diametralt konstrast till det som hans far och farfar gjorde. Han blir ett nytt socialsubjekt.
Romanen berättar också om hur ett lyckligt par slutar vara ett par i samma stund de får barn, och skildrar krisen kvinnan upplever då hon vägrar all kontakt med världen utanför.
Men boken berättar också om Glauco desperata sexualitet som inte finner ro och balans.

Jag är också forskare och kan avslöja att de par som skiljer sig under det första samboåret är i Italien idag många flera än de som gör samma sak efter två eller 30 år. Vi är landet som avlar det minsta antalet av barn i hela Europa. 2012 var det 67.000 färre som föddes än som dog. Och detta trotts den nya invandringen, som i Italien är stor.

Om du tänker att fram till början av 1960-talet var Italien ett proletärt land så det som händer idag är fruktansvärt. Förbindelserna med den kulturella traditionen är avklippta. Att alstra ett eller två barn var en gång någonting normalt, idag har det blivit något nästan ovanligt. Uppoffra sina egna liv och karriärer för barnets skull det är inte längre alls något givet. Välfärden skapade krisen, därför att om ett mer eller mindre borgerligt par lyckligt tänkte på vart skulle helgen tillbringas på sommarstugan eller vid sjöss? Ett nyfötts barn betyder för paret att helt sudda bort möjligheten till en sådan tanke. Som sagt, det är detta som skapar konflikter, den personliga egoismen, den blinda hedonismen krigar mot den naturliga instinkten att ta hand om dina barn.

En fråga om skrivkonsten. För dig kommer först historien eller sättet att berätta den?

-Jag tillhör inte den kategori av författare som påstår att stilen är allt. Jag tycker att det litterära språket i Europa borde finna sina källor inte bara i den litterära traditionen utan också i andra sorters språk och konstarter. Författaren måste konfronteras med andra media som teven och filmer, dessa formidabla verktyg. Varför upplever många det som en skandal om en författare inspireras av tv-serier? Det som är viktigaste är att när författaren sitter vid skrivbordet kommer han eller hon att arbeta med ord och språk och skapa litteratur. Jag tror på förhållandet mellan de nya konstarterna och skönlitteraturen. Ett förhållande som sannoligt kan bli aggressivt men som jag idag ser som nödvändigt.

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.