Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | 24 april, 2012
Gästkrönikör

Dags att damma av Olle Hedberg?

Så här skrev Lotta Olsson i Dagens Nyheter häromdagen: ”Böcker är eviga, tänker jag ibland (…). Men stämmer det? Det är så många som går förlorade i förtid, försvinner i ett ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 april, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Av Jasenko Dervisic

Att1 tillverka2 ett3 ting4, vars5 motstycke6 ej7 tidigare8 setts9, är10 konstnärens11 vision12 Ett13 uttryck14 bland15 dem16 alla17 att18 kalla19 sitt20 eget21 är22 därför23 dennes24 ambition25 Kritiker26 säger27 att28 ingenting29 nytt30 kan31 göras32 ...

Av: Jasenko Dervisic | 15 augusti, 2008
Utopiska geografier

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Vad gör socialdemokratin med bohemen, satirikern och radikalen Bengt Lidforss?



En nyutkommen bok om den ofta förtalade och motarbetade Bengt Lidforss, ”Bortom det acceptablas gränser – Bengt Lidforss och lundaradikalismen” kompletterar och fördjupar den biografi som redan finns; Nils Beyers ”Bengt Lidforss – en levnadsteckning” (1968), främst tack vare naturvetarnas bidrag, eftersom naturvetaren Lidforss inte riktigt kommer till tals i Beyers annars grundläggande bok.



Varför ska vi minnas honom idag?



Lidforss krav på kritiskt tänkande och hederlig intellektualism gjorde honom till okuvlig kristendomskritiker, radikal och orädd publicist, demagog och till innovativ professor i botanik.
Bengt Lidforss

Bengt Lidforss

Bronsörnen är nästan osynlig, så perifer att platsen intill det höga trädet därför sällan får besök. Man måste vara uppmärksam och vaken, med blicken söka de märkligt konserverade vingarna för att alls kunna skymta rovfågeln. Om hösten och vintern kan trädstammarnas gråa nyanser bidra till att kamouflera den, om våren och sommaren kan färgen i lövsprickning och solljus förvandla den till en blek och glanslös avart av vad den är tänkt att spegla.

Rättvisande för mannen som skulpturen ska påminna om är den nämligen knappast; vingarna är så tunga och stela att de inte duger att flyga med, lika uppenbart är att bronsen inte mår bra.

Örnen har helt enkelt gett upp. Varför flyga om himlen ovan grenverken varken kan nås eller erövras?

Vad upphovsmannen, Axel Ebbe, skulptör bördig från Trelleborg vid Skånes sydkust, ville säga låter sig inte formuleras så lätt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppgivenhet? Till intet förpliktigande stridsberedskap? Eller strandade flygförsök?Vore det inte för den intilliggande lekplatsen skulle inte många levande själar komma till platsen. Barnen verkar inte heller förtjusta i rovfågeln för de går sällan fram till den för att leka; gungorna och sandlådan lockar bättre, livet är friare och lättare att leva på lekplatsen.

Minns vad han kämpat för

Idag borde ändå denna undanskymda bronsörn i Lunds Botaniska trädgård, belägen strax utanför den medeltida stadsvallen, vara ett givet vallfartsmål för alla med intresse för vad kulturkamp, radikalitet och elak satir en gång innebar i en svensk kontext, präglad av fördemokratiska strömningar och en allt starkare medvetenhet om vilka samhällsskikt som ännu fick finna sig i att stå utanför – de mindre priviligierade kvinnorna exempelvis, ännu utan rösträtt och möjligheter att förverkliga sig, som tillsammans med arbetarna hade svårt att nå och tillgodogöra sig befintligt utbildningsväsende.

Monumentet, Till minnet av Bengt Lidforss (1925), var tänkt att uppmärksamma en av stadens verkliga legendarer, Bengt Lidforss (1868-1913). Han som under sitt korta liv flög fritt och hämningslöst med så stark vingkraft i idévärldens himmel att han stundtals kunde påminna om en annan rovfågel än Axel Ebbes – en mer levande och stridsduglig kejsarörn.

Lidforss krav på kritiskt tänkande och hederlig intellektualism gjorde honom till okuvlig kristendomskritiker, radikal och orädd publicist, demagog och till innovativ professor i botanik.

Elak, vass, provocerande. Satirisk, polemisk. Alltid trogen sin vilja och ambition om att formulera sig och tänka. Alltid redo att dräpa meningsmotståndaren med otäcka och skarpa formuleringar.

Och därför motarbetad av många, to say the least. Hatad, föraktad.

Intill den modesta gravstenen utanför kyrkan några kilometer längre bort från bronsörnen har man planterat björnbärsbuskar, det Rubussläkte från växtriket som Lidforss ägnade det mesta av sin forskning.

Man bör stanna till en stund och meditera: örnen och graven hejdar tiden. Det tycks vid dessa platser som om tiden vill säga något som väckts av Bengt Lidforss, vars kamp för såväl kulturvärden och demokrati för alla som för stilens klarhet och stringens borde tillföras större utrymme i dagens avideologiserade och stundtals fattiga idé- och kulturdebatt.

Tiden passerar förvisso i allt snabbare takt hur mycket vi än vill hejda den, liksom vi som också hastar förbi under vår korta stund på jorden – hur långt vi kommit, hur långt vi kan komma och hur långt vi bör komma, studeras och uppfattas många gånger bäst om vi stannar upp och kommer ihåg att titta i backspegeln så ofta som möjligt.

Ja, för vad säger oss historien om hur långt vi har kommit som människor?
Bengt Lidforss skymtar ännu i ett förflutet som kan skrämma oss bara om glömskan tillåts segra.

Kom ihåg att han levat, minns vad han kämpat för, vill örnen och gravstenen formulera mementot.

Och Bengt Lidforss ska man inte hasta förbi bara så där – om man äger det minsta intresse för hur en universitetsvärld, som sagt sig bejaka och tillåta tänkande, mod, uppriktighet och klarsyn, agerat i försök att kontrollera och hålla landvinningarna borta från sådana egenskaper såsom de bejakades av denne orädde man.

Är man dessutom nyfiken på hur kyrkans företrädare, som i tid och otid pratar om och predikar kärleksbudskapet, kunnat uppföra sig allt annat än kärleksfullt och hedervärt mot Lidforss, ska man stanna till och begrunda den värde- och idékamp som han förde under ett kort och engagerat liv, riktad mot auktoritära och antidemokratiska krafter, mot ohederlighet, orättvisor och förlegat tankegods, vilket enligt honom fanns också inom kyrkan.

Motståndet grundade sig inte bara i vad man menade var Lidforss ”moraliska fördärv” med provocerande engagemang i radikala studentkretsar, spritproblem, bohemiska levnadsvanor och vidlyftigt nöjesliv om nätterna med dithörande skandalösa uppträdanden i offentliga miljöer, utan också i hans polemik och ofta hänsynslösa arrogans samt nedsablingar av meningsmotståndare, vilka utsattes för en kritik som var lika elegant som dräpande formulerad.

Geni och galenskap

Framförallt präster och företrädare för kyrkan fick en svuren fiende i honom, men också tidningsfolk, kulturskribenter och kollegor fick känna på hans sylvassa penna, som anses ha förändrat den svenska tidningsprosans och essäistikens satiriska och polemiska uttrycksmöjligheter.

Idag går det knappast att hitta böcker av Lidforss i bokhandeln, vilket däremot är möjligt på bibliotek och i antikvariat. Ett gediget och för Lidforss karaktäristiskt urval texter finns i ”Bengt Lidforss – Att slåss för en god sak” (1990), gjort av Rolf Lindborg som också skrivit en läsvärd inledning som åskådliggör såväl kulturens som politikens och naturvetenskapens Lidforss, utan att dennes antisemitism och okänslighet inför kvinnofrågan förtigs. Här finns några av Lidforss mest ryktbara texter som exempelvis ”En modern präst”, en svidande uppgörelse med en präst, vilken formar sig till en så stark nedsabling att våra tiders debattklimat får anses som milt och humant i jämförelse.

Vidare innehåller boken en text om Strindberg som naturforskare, vilken bidrog till att vänskapen dem emellan i princip upphörde. Man finner i volymen också en inkännande och nästan panegyrisk text om Vilhelm Ekelunds lyrik, som måste ha bidragit till att bevara vänskapen (och kanske kärleken) som under några år ska ha funnits mellan männen.

För den som vill ha tillgång till ett bredare urval Lidforss-texter finns hans samlade skrifter, utgivna av Framtidens Bokförlag i en så kallad ”minnessamling i sju band” med början tidigt 1920-tal. Band IV utgörs av ”Kristendomen förr och nu”, vilken visar Lidforss ståndpunkter i religiösa frågor.

Boken hyllades på sin tid av en annan radikal, Torgny Segerstedt, när den första gången gavs ut, men väckte inom kyrkan minst sagt negativa reaktioner. Band III innehåller utsökta och stilsäkra prov på den litteraturkritik som Lidforss skrev bland annat i Arbetet och som ofta gick ut på att försvara skånska lyriker som Ola Hansson och Vilhelm Ekelund, vilka fallit i onåd hos eller helt ignorerats av Stockholmspressen.

Band VII är intressant eftersom det bland annat utgörs av Lidforss inlägg i den så kallade Strindbergsfejden som från tidigt 1910-tal splittrade den dåtida svenska kulturvärlden. Lidforss som tidigare inte på något sätt tagit till sig Strindberg reservationslöst, uppträdde nu till dennes försvar och kunde samtidigt ge nålstick till den avlidne kritikern Oscar Levertin, som enligt Lidforss aldrig varit kapabel att ge rättvisande karaktäristik av Strindbergs, Frödings och Ola Hanssons författarskap.

August Strindberg är för övrigt en av många författare som inte bara tog intryck av den Lidforss-myt som spreds i Lund utan också spädde på den - om än med negativa innebörder. De två männens relation var till en början hjärtlig, men försämrades efter att Lidforss uttryckt stark skepsis om Strindberg som naturforskare i ovan nämnda text, ursprungligen publicerad som recension i Dagens Nyheter. Lidforss skrev bland annat att kombinationen ”geni och galenskap” så som egenskaperna kom till uttryck hos Strindberg inte var lyckosamt. Strindberg gav svar på tal i ”Inferno” (1897) och ”Legender” (1898”) där en negativ karaktäristik av Lidforss serverades läsarna.

Till Lidforss heder ska dock framhållas att han trots åsikterna om vetenskapsmannen Strindberg aldrig uttryckte sig föraktfullt eller nedgörande om dennes skönlitterära kvaliteter.

 En av våra främsta essäister

Ett betydligt mer respektfullt portträtt finns i Gustaf Hellströms roman ”En mycket ung man” (1923), i vilken Lidforss kallas ”geniet”. En annan författare som liksom Hellströms drogs in i de lika radikala som bohemiska lidforsska kretsarna i Lund, Artur Möller, gestaltade honom dock mer nedgörande i sin roman ”Den vita fjärilen” (1923), och kallade honom en ”nedsupen demon”, antydande att Lidforss bar en smitta av farlig sort, utan att klargöra om det var syfilisen eller homo- bisexualiteten som åsyftades.

Emil Kléen, som för övrigt själv finns porträtterad som romangestalt, den dekadente poeten i Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom” (1901), berättar också om Lidforss (lätt maskerad till Nils Bergsjö) i sin under 1890-talet skrivna men av förlaget refuserade roman ”Venus Anadyomene”, som postumt utkom 2008. En författare från vår tid som också uppmärksammat Lidforss betydelse, Fredrik Ekelund, låter såväl honom som Vilhelm Ekelund skymta förbi som hastigast likt två anakronismskuggor i ”Jag vill ha hela världen” (1996), då romanhjälten Daniel sitter på Hotel Grands veranda och lätt påverkad av ett glas campari kallar Bengt Lidforss ”en av dom mest underskattade”.

Bengt Lidforss ses idag i kraft av sitt omfattande skriftställarskap och sin säkra stilkänsla som en av svensk lärdomshistorias främsta publicister och kulturskribenter. Elak satir och vass polemik var honom inte främmande, och det är inte för inte som exempelvis Jan Myrdal säger sig ha lärt mycket av honom.

Lidforss, som inte drog sig för att sabla ner nationalklenoder som Karl XII (”ett löjtnantsgeni”), Carl von Linné (”ett dussingeni”) och Viktor Rydberg (”helig popularitet”), framhålls också som något av en pionjär för vårt lands mer seriösa och djupsinniga essäistik.

Som essäist ägnade Lidfoss sig inte enbart åt att formulera tankar väckta av sitt civila yrkes anknytning till naturvetenskapen, utan i lika hög grad åt att utveckla tankar, ofta kritiska och provocerande, om litterära och samhälleliga ämnen.

Som naturvetare av facket som också verkat som litterär intellektuell har Lidforss således blivit vägröjare för många andra som senare försökt kombinera rollerna.
Familjens ursprung finns i Lidens socken i Medelpad varifrån den lidforsska släktens stamfader, Abraham Lidforss (1733-1797), kom. Fadern, dalmasen Edvard Lidforss, född 1833 i Mora, död 1910 i Stockholm, verkade som professor i såväl nyeuropeisk lingvistik som romanska språk vid Lunds universitet, och uppmärksammades också som översättare av Cervantes ”Don Quijote” och Dantes ” La Divina Commedia”. Modern, Anne Marie Swartling, född 1840 i Norrköping, beundrade Swedenborg och hade även hon litterära intressen. Enligt biografier över Bengt Lidforss ska hon ha betytt mycket för sonens kulturella och litterära intressen.

En av Lidforss systrar, Karin Jensen, var också hon översättare och dessutom gift med en författare, Alfred Jensen. Bengt Lidforss bror Erik Lidforss var jurist men tillika verksam som framgångsrik violinist.

Det fanns således en god grogrund i släkt- och uppväxtmiljö för vad som komma skulle i Bengt Lidforss liv.

Konflikten med biskop Billing

Han föddes i Lund, dit familjen flyttat och där han som ovan sagts förvisso tillägnats en minnesplats och, faktiskt, fått en gata uppkallad efter sig.

Men det är också i staden som han förtalats och motarbetats på sätt som knappast hedrar värden och ideal som borde hållas som ovärderliga och heliga i en universitets- och kyrkostad.

Ett exempel ska ges, vilket kanske kan väcka nyfikenhet på vad i Lidforss levnadsomständigheter som föranlett det hårda omdömet: Gottfrid Billing, biskop och, som prokansler, tillika en för universitetet betydelsefull man, var samtida med Lidforss; båda hade mycket med varandra att göra. Trots att biskopen aldrig lär ha träffat Lidforss tête-a-tête var han inte nådig i sitt omdöme: ”Jag måste säga, att jag aldrig fått kännedom om en i moraliskt afseende sämre människa”. Den av yrkesmässiga skäl tvingande kontakt, eller bättre uttryckt, brist på kontakt som de två männen hade, präglades av att de befann sig på skilda sidor av den politiska värdeskalan: Billing som värdekonservatist, antidemokrat och högerman, Lidforss som demokratisk socialist och fritänkare.

Männen tycks ha hatat varandra, befann sig på ofrånkomlig konfrontationskurs: Billing motarbetade under många år Lidforss och dennes möjligheter att göra karriär på universitetet. Lidforss å sin sida blev inte svarslös. Han lär ha närvarat vid biskopens högmässor och skrivit ner dennes predikningar. Resultatet blev till en bok, ”Ur en prokanslärs tankevärld”, vars innehåll av valda citat gjorde ett ofrånkomligt komiskt intryck. Billing lär inte ha fått ökad sympati för sin meningsmotståndare – om han nu alls vågade eller ville läsa boken.

Om ett prästinvigningstal av Billing uttryckte sig Lidforss, på sitt typiskt raljerande sätt, så här: ”Vem kan utan rörelse – om i hjärtat eller i skrattmusklerna lämna vi därhän – lyssna till dessa biskopliga elegier?”

Om hur högt det varit i tak i den gamla danskstaden Lund kan följande formulering tala för sig, och troligtvis har den ursprungligen uttryckts på andra sidan Öresund – på danska:

”Lund är staden med ett universitet, en domkyrka och två mentalsjukhus.”

Man anar inskränkthet och svågermentalitet, vassa armbågar, mobbing och stängda dörrar för oliktänkande. Man har svårt att se att konsensus någonsin styrt; man anar i stället likriktning, ryggdunkande, kanske idéfattigdom och låst tänkande, dörrar på glänt – för de som ansåg sig duga och för de som ansågs duga. Man anar rädsla hos de konservativa: universitetets förvandling från bildningsinstitut till forskningsplats sågs som ett hot, demokrati var farligt och den nya tiden början till slutet för värdena med utbildning.

 

 

Man tycker sig också ana att svaga själar utan ork eller vilja att dra nytta av vassa armbågar gått under.

Ogift hela sitt liv

Studenten tog Lidforss vid Katedralskolan 1885 och han fortsatte med studier: tolv år senare doktorerade han i botanik vid universitetet, där också många andra betyg lästes in, bland annat i litteraturhistoria och filosofi. Mellan 1899 och 1910 verkade han som assistent i växtfysiologi för att det sistnämnda året bli professor i Uppsala. Året därefter, 1911, erhöll han en motsvarande professur i Lund där han förblev till sin tidiga död 1913, orsakad av en brusten aorta. Som botanist var Lidforss respekterad utomlands där han också vistades långa tider för att arbeta vid olika forskningsinstitut.

Han förblev ogift i hela sitt liv, men ska särskilt i sin ungdom ha dyrkat och förälskat sig i kvinnor, vilket ofta fick destruktiva följder. Efter att under tidigt 1890-tal i Berlin ha genomlevt en stormig och olycklig kärlekshistoria med Dagny Juel, som Lidforss karaktäriserade som ”en underlig förtrollerska”, tycks han, trots en kortvarig förälskelse i Anna Branting, jadå, Hjalmars hustru, ha lugnat sig – på kvinnofronten. Inom parentes ska här sägas att också Strindberg visade intresse för Dagny Juel – paradoxalt eftersom den unga norskan ju var aktiv förkämpe för kvinnofrigörelsen!

Socialdemokratins främste kulturkraft

Bengt Lidforss tidiga drömmar om att skriva skönlitteratur och bli författare resulterade inte i mycket annat än några publicerade poem, bland annat en hyllningsdikt till Arbetets grundare Axel Danielsson, en av Lidforss vänner, i samband med dennes bortgång, som publicerades i tidningen i början av det nya seklet 1900. Lidforss vistades periodvis nere i Berlin för att delta och umgås i konstnärskotterier, i vilka bland andra Edvard Munch, Strindberg och Dagny Juel mötte upp.

Vid denna tid drabbades Lidforss av syfilis, möjligen efter umgänge med prostituerade, och det fanns ännu inga botemedel utvecklade. Det ryktas om att Lidforss under tidigt 1900-tal ska ha haft en homosexuell relation med den skånske lyrikern Vilhelm Ekelund, och han har själv i ett brev till en annan skånsk lyriker, den likaledes ovan nämnde Emil Kléen, varit mer eller mindre öppen om sin bisexualitet.

Vad som inte hörts på skvallerfronten och som är betydligt intressantare är att Lidforss som landets förste akademiske lärare 1902 på allvar anslöt till samhällets radikalare strömningar i och med att han skrev in sig i Socialdemokratiska partiet. I denna för demokratin så banbrytande tid var en radikal som Bengt Lidforss tillräckligt mogen för att uppfatta vad som behövde utmanas och vad som måste utvecklas genom kritiskt tänkande. Inom arbetarrörelsen skulle han efter sekelskiftet ses som en betydelsefull ledargestalt i rollen som karismatisk förste maj-talare och som radikal och orädd publicist.

Med texter – ofta välformulerade och provocerande - i tidningen Arbetet i Malmö kom han att bli socialdemokratins främste litteräre kraft och den som tidigt präglade och utvecklade partiets kultursyn. Bildning skulle demokratiseras, utbildning skulle komma fler till del och inte vara förbehållen samhällets elitskikt.

Lidforss rättvisepatos fick honom att formulera det som att ”det stora flertalet står utanför och hindras af fattigdom, af brist på pengar och tid att komma i åtnjutande af den högre kulturens håfvor”. Kultur borde enligt honom innebära ”uppammandet af alla personlighetens bästa krafter, uppodlandet af de fruktbaraste utvecklingsmöjligheter, som människan eger”.

Socialdemokratins rättvisepatos och kultursyn idag: någon, hur formuleras detta i vår tid?

Bildningstörsten och läshungern i Lidforss tid var stark hos många i arbetarklassen och hos många kvinnor, och han kunde med många av sina tidningstexter uppfylla sådana behov.

Radikaliteten och rättvisepatoset till trots visade Lidforss dels bristande förståelse för kvinnosaken, dels en stundtals otäck förståelse och sympati för de antisemitiska strömningarna såväl inom Sverige som ute i Europa. Antisemitismen i Lidforss tappning var dock aldrig så vulgär att han avskydde judar i allmänhet; många framstående judiska författare och litteratörer framhölls, beundrades och hyllades, så som till exempel Heine, Marx och Georg Brandes.

Men i fall då han hamnade på kollisionskurs med meningsmotståndare av judisk börd tvekade han inte att ta till grova och föraktfulla antisemitiska argument, vilket – dessvärre – inte var ovanligt. Det finns många fler exempel på att så kallade kulturmänniskor gjort detsamma. Till Lidforss heder ska dock i kvinnofrågan framhållas att han bemötte Ellen Key på ett helt annat sätt än vad Strindberg gjorde på sitt föraktfulla sätt.

 

 

Ge honom ett ordentligt kok stryk

Allt i Lidforss liv och karriär kunde ha tagit slut redan 1900. Bakom sig hade den då syfilissmittade mannen en sargad vänskap med August Strindberg, döda vänner, obehagliga och inflytelserika ovänner i pressen, kyrko- och universitetsvärlden, bland annat professorer och teologer som skydde honom värre än pesten. Han hade ägnat sig åt provocerande engagemang i radikala studentkretsar, levt ett kaotiskt liv kantat av kärleksbesvikelser och dåliga relationer, tillbringat tid på en nervklinik i Tyskland samt plågats av en ekonomi som tvingade honom att skriva tiggarbrev.

 Han var 32 år och hade det svårt med spriten. Albert Engström (!) - ja, obegripligt nog Albert Engström - upplyste om att Lidforss tillhör de skumma figurer, Lundabohemerna, som försöker praktisera ”Verlaines lif, åtminstone det yttre däraf”.

Som om karaktäristiken inte var tillräcklig föreslog Engström ett ordentligt kok stryk.
Ett kok stryk således, märk väl, inte ett skott i pannan eller ett avhugget huvud. Inte en Fatwa.

Men det paradoxala inträffar. De tretton år Lidforss har kvar i livet ger näring åt den mytbildning som påbörjats tidigare och som tycks omlopp än idag.

Det är i ljuset av dessa myter och rykten som man ska se den under 2013 utkomna ”Bortom det acceptablas gränser – Bengt Lidforss och lundaradikalismen”. För Lidforss omfattande skriftställarskap som utvecklas under det nya seklet är anmärkningsvärt och stilistiskt sett så säkert att han idag har en given plats i svensk lärdomshistoria. Som innovativ, modern professor i botanik, först i Uppsala, sedan i Lund - blir han ständigt motarbetad och baktalad - men inte desto mindre ansåg många kollegor och studenter honom vara briljant som vetenskapsman och pedagog.

Som landets förste akademiske lärare ansluter han som sagt till arbetarrörelsen. Som skicklig publicist blir han i äkta renässansstil en överskridare av gränser: det är till exempel inte i universitetsvärlden utan i kultur- och kyrkovärlden han ska bränna sitt bästa krut i fejder och debatter som får våra dagars dito att påminna om lugnet under kyrkkaffet efter gudstjänsten.

Till kyrkan var Lidforss hursomhelst inte välkommen – i boken visar teologen och idéhistorikern Elisabet Mansén initierat ömsom med underhållande, ömsom med obehagliga exempel och citat varför Lidforss hänsynslösa kristendomskritik onödiggjorde ens ett försök att umgås med prästerskapet från Herrens hus.

Kontakten med tidningen Arbetet i Malmö och engagemanget för många skånska författare, i onåd i Stockholmspressen, bidrog till att Lidforss blev en viktig och fruktad röst i samtiden. Han var som ovan antytts naturvetare och intellektuell, vilket genetikern Bengt Olle Bengtsson fint belyser i boken.

Även om ingen av bokens skribenter mig veterligt gjort sig känd för någon form av radikalism har de paradoxalt nog unisont bidragit till att tydliggöra den banbrytande tid i vilken en radikal som Bengt Lidforss kunde fungera som fisken i vattnet.

Lennart Leopold, som disputerat med en intressant Lidforssavhandling, ”Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning”, belyser Lidforss politiska engagemang och sätter därigenom fokus på hur unik och djärv hans brytning med det borgerliga samhället och dess mer liberala uppfattningar var. Avsnittet borde vara obligatoriskt för historielösa socialdemokrater, som tycks vilse i dagens ideologiska och kulturlösa idéöken.

Konstvetaren Birgit Rausing gör med talrika och intressanta exempel nedslag i tidens konst- och kulturklimat, präglat av förändringar och radikalism – och av det modernas uppgående i modernismen.

Per Erik Ljung, litteraturvetare och Ekelund-kännare, håller klädsamt och skickligt nog tomt skvaller på avstånd när han i avsnittet ”Lidforss och Ekelund – vad handlade det om egentligen?” skriver Firma Ekelund & Lidforss historia. Firman, formuleringen för övrigt ursprungligen Lennart Leopolds, fungerade som en del av en kulturjournalistik i stark förändring: nu ville man polemiskt och provokativt slå ett slag för arbetarrörelsens folkbildning med ett trotsigt och välformulerat allvar, riktat mot överklassens bildningsideal och mot kritiker som från Stockholms horisont själva gjort sig till dominerande trendsättare.

Wilhelm Ekelund görs, kort sagt, till en skald för arbetarklassen; Ekelunds och Lidforss kontakt beskrivs av Ljung som ”ett av de mest produktiva mötena i svensk litteraturhistoria.” Firmaupplösningen (läs: ovänskap) till trots fortsatte Lidforss att i sin kulturjournalistik bejaka Ekelunds diktsamlingar.

Två idé- och lärdomshistoriker, som också får betecknas som naturvetare, David Dunér och Anna Tunlid, fokuserar tillsammans med Bengt Olle Bengtsson, på vetenskapsmannen och botanikern Lidforss.

Samtidigt ska framhållas att just skribenternas bakgrund emellanåt blir en hämsko. Trots imponerande kunskaper, briljans i stil och överskådlighet visas snålt hur modern och före sin tid Lidforss var, om än med uppenbara - som redan uttryckts - i tiden dessvärre inte ovanliga brister: den inte obetydliga antisemitismen och bristen på inkännande förståelse och djupare engagemang för kvinnofrågan.

Jonas Ellerström till exempel med sina gedigna Ekelund-kunskaper missar möjligheten i sin annars läsvärda belysning av kulturskribenten och litteraturkritikern Lidforss att påminna om att man kan läsa Vilhelm Ekelund politiskt, som en befriare och vakthållare av det inre livet – det djupast sett politiska. Avståndet mellan Lidforss läsning av skönlitteratur, hans radikala politiska åsikter och den metafysik och mysticism som poesin kan åskådliggöra behöver inte vara så stort.

Varför ska bara några grupper, läs elitskikt, av människor - i kraft av en ”bättre” bildning? - tillåtas tillgodogöra sig och avnjuta det som Lidforss kallade ”den högre natur som kallas konst”? Varför framhålls inte just det som Lidforss ville och eftersträvade i sin kulturjournalistiska gärning – en demokratiserad kunskap? Är vi inte längre komna? Nu är Jonas Ellerstöm förvisso knappast någon radikal, mig veterligt ens att betrakta som samhällsdebattör, men hans beläsenhet och vidsynthet borde ändå ha kunnat leda honom mot att utveckla sådana tankebanor.

Om nu inte allt ska vara som förr. Kunskap åt några - underhållning åt flertalet?
Sköna konster åt dem som har redskapen att tillgodogöra sig dem - tv, flipper- och datorspel åt andra? Böcker om Bengt Lidforss åt fåtalet – deckare och mainstreamlitteratur åt de många?

Till det paradoxala hör också att Svante Nordin, den som troligen mest profilerat sig politiskt, och då i allt annat än vänsterradikal riktning, är den som bäst förmår befria vänstermannen Lidforss från dennes tidsbojor genom att ge en initierad bild av tidens raspsykologi och pangermanism.

Det mesta luktar illa och unket, främst med tanke på vad som komma skulle och vars facit vi besitter, men i tidens debattklimat präglat av starka motsättningar var tal om judar, ras, germanism, folk- och stamsjäl, jord- och bondeanden inte på något sätt så skrämmande och otäckt som allt, tack och lov, blivit i vår tid.

Men vad socialdemokratin, grupper på vänsterkanten, Lund och andra universitets- och högskolestäder idag kan göra av Bengt Lidforss står skrivet i stjärnorna, inte i boken. Frågan är hur fjärran den radikalism och den socialdemokrati är som skulle kunna bidra till att en starkare kultur- och vänsterrörelse och ett fritt och mer bejakande utbildningsväsende bättre tillgodogör sig och levandegör det lidforsska idéarvet.

En inte mindre viktig fråga lyder: Hur ställer sig dagens kyrka till Lidforss kritiska tänkande?

Ska vi konservera och ofarliggöra Lidforss?
 

Svar efterlyses tacksamt, debatt önskas gärna.

För det är väl inte likt Botaniska parkens bronsörn med stelnade vingar och oförmåga att flyga som vi ska konservera och ofarliggöra Lidforss – vilket boken på sätt och vis gör?

För det finns trots alla initierade och välformulerade texter något över boken som jag inte tvekar att kalla blodfattigt. Som om skribenterna just konserverat och ofarliggjort Bengt Lidforss på samma sätt som Axel Ebbe gjort med sin bronsörn. Som om några akademiska koltrastar, förvisso skönsjungande och levande, försökt locka till sig en fritänkande örn som i kraft av sina breda vingar flyger alltför högt för att den ska låta sig fångas.

Det går förvisso att vistas på avstånd från en sådan fritänkare; koltrastar räds inte alltid de större rovfåglarna, örnen i sin tur har skarp syn, kan se småfåglar och göra sig tillgänglig för visst umgänge – men på lagom avstånd i luften, aldrig nära, aldrig tillräckligt nära.

Lidforss och skribenterna ställs heller aldrig så nära varandra att de kommer ansikte mot ansikte. Det är inte bara avståndet i tiden som bidrar till avståndet. Det är någonting annat.

För den intressanta frågan man frestas ställa i detta skribenternas förnäma akademiska sammanhang lyder: hur skulle de själva ha bemött Bengt Lidforss om de träffat honom och utsatts för hans polemisksatiriska kraft, känsla för rättvisa, hans rabulism, radikalitet och ovilja att hålla sig inom gängse akademiska ramar?

Vidsynt, tolerant och bejakande? Tillåt mig att så här avslutningsvis tveka om svaret.
Jag har hört tillräckligt om universitetsvärlden för att våga skriva så.

Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Enander blir kyrkoherde i Asarums Kyrkan

Coup de triomphé. Leve. Där. Kort förförbi passagéen, stamp på knutpunkten längre mitt emellan här, vända inåt sidan åt, tär vid ändan av ett mer än. Förtsättning på ansagan gatan ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 juli, 2013

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Hänt i Skvättet 6

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 04 november, 2013

Utsikt mot Tjernobyls kärnkraftverk från den övergivna staden Pripjat år 2005

Tjernobylolyckan och så jag, och min självupplevda kärnkraftverkskatastrof

Den 26 april 1986 inträffade den händelse som skrev in sig i historien som Tjernobylolyckan.  

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 april, 2016

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

Wille Toors in memoriam

Wille Toors. Foto: Leif HanssonEn säregen och annorlunda människa har lämnat en tid för sjunkande aktiekurser för de stora skogarna. Ett rymligt hjärta, fyllt av musik och berättelser. En ...

Av: Gunnar Svensson och Bengt Berg | Musikens porträtt | 14 november, 2008

 Niels W. Gade. Originalfotot tillhörigt Oslo Stadsmuseum

Niels W. Gade Ett tonsättaröde och kulturhistoriens nyckfullhet

Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 februari, 2017

Den filmiska biografins sceniska rum - Walk the Line och The Doors

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Karwan Osmani | Essäer om film | 05 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.