Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”



Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny era i poesins historia, faktiskt i hela den västliga världen och fick den kommande generationen att utveckla den fram till första världskriget. Paris hade så grundlagt sin position som den poetiska världens huvudstad och på dess otaliga kaféer samlades poeter från hela Europ

Må din vers bli det lyckliga äventyret skingrat för morgonens
krusande vind som doftar av mynta och timjan … Och allt det övriga är
litteratur.
Verlaine och Rimbaud

Natten ligger nära (eller dagen), känslorna varken inpå eller utanpå, de stormar, och ljudet av skottet bedövar mer än spritens varmkalla våldtäkt. 

Året är 1873, det är sommar, juli månad och Verlaine har precis skjutit Rimbaud i handen. En diktare, Verlaine, återföds genom denna händelse, den andras diktning dör – Rimbaud skrev bara poesi under åren 1870-1874, mellan hans sextonde till tjugonde år – i en bild som lika gärna kan stå som sin egen omvända negation.

De båda bär fortfarande rollen som två av Frankrikes största diktare, där Verlaine i sin samtid kom att spela en betydande roll för den europeiska lyriken medan Rimbaud fick sin status och fulla uppskattning först under 1900-talet; ett anseende som fortfarande stiger medan Verlaines anseende, sorgligt nog, tycks ständigt dalande.

Paul-Marie Verlaine: vars lyriska gärning är fylld av metriska uppfinningar, speglade genom hans eget känslolivs skiftande stämningar i ett pendlande mellan den mest ohämmade sinnlighet och en ödmjuk religiositet (under ständig utveckling i sitt uttryck och frigörande från den franska poesins traditionella retorik), lagd mot versernas rytmiska musikalitet och stämda till en aldrig avtagande melankoli där det subtila glimmar i både form och innehåll.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Verlaines poesi, och den symbolistiska procedur som exemplifieras, var riktmärket att använda en subtil antydan istället för ett exakt uttalande och all retorisk uppställning skalades bort från diktningen. Det gällde för Verlaine att framkalla stämningar och känslor genom direktassocierade ord, upprepade ljud, kadens i verserna och metrisk innovation.

Därför vill jag lägga fram två dikt-exempel redan här, och börjar med en dikt som Verlaine skrev när han satt fängslad efter skottet mot Rimbaud och som publicerades först 1881 i samlingen Sagesse:

Himlen är, ovanför taket,
så blå så lugn.
Ett träd, ovanför taket,
vaggar sin palmgren.

Klockan, i himlen som man ser,
klingar milt.
En fågel, i trädet som man ser,
sjunger sin klagan.

Min Gud, min Gud, livet är där
enkelt och stilla.
Detta fridsamma sorl
kommer från staden.

– Vad har du gjort, o du som
sitter här gråtande utan uppehåll,
säg vad har du gjort,
du som sitter här, med din ungdom?
/ Verlaine

Uppkomsten för denna dikt framför Verlaine själv i sin Mes prisons (1894) och det kan vara intressant att följa hans tankeväg till dikten:

”Ovanför muren framför mitt fönster (jag hade ett fönster, ett verkligt, utrustat – tänka sig, med långa och tätt stående stänger), längst bort på den dystra gårdsplanen, där om jag så får säga min dödliga leda tumlade om, såg jag – det var i augusti – hur med vällustigt skälvande blad kronan på en hög poppel vajade från något torg eller boulevard i grannskapet. Samtidigt nådde mig helgens stilla sorl, avlägset, dämpat.”

Den andra dikten ”Höstvisa” är hämtad från Verlaines debutsamling Poèmes saturniens dedicerad till poeten Catulle Mendès:

Höstens violiners
långa snyftningar
sårar mitt hjärta
med en entonig
längtan.

Helt beklämd
och blek,
när klockan slår,
erinrar jag
mig flydda
dagar

och jag gråter;
och jag går min väg
i den onda vinden
som för mig än hit,
än dit,
liksom det vissna lövet.”

År 1871 påbörjade den då gifta Verlaine och den tio år yngre nyfunna vännen Rimbaud sina vagabondvandringar genom Frankrike, Belgien och England där deras kärleksrelation under perioden tillhör litteraturhistoriens allmängods liksom svartsjukedramat som avslutades med att Verlaine skadesköt Rimbaud i handen två år senare – en snabb association går till Rabbe Enckell utan någon annan jämförelse.

Verlaines samling Romances sans paroles som publicerades1874 (dikterna skrevs mellan 1872 och 1873, och är inspirerade av Verlaines minnen med sin fru Mathilde vilka bär på en stark nostalgisk färgton, och som blandas med eskapaderna tillsammans Rimbaud vars bilder är mer likt impressionistiska skisser) kom så att bli bilden/symbolen för konstnärskapets mytiska diktarhorisont.

Rimbaud:
”Det gråter över staden”
Verlaine skriver:
”Det gråter i mitt hjärta som det regnar över staden; vilken är denna längtan
Som genomborrar mitt hjärta?”

Dessa rader och motto där båda citaten ingår i en längre dikt av Verlaine, har inte återfunnits i Rimbauds bevarande diktning men kan ha varit något Verlaine tagit fasta på under tiden för deras vagabondliv. Raderna kan fungera som exempel på de återkommande utbrott av vemod hos Verlaine som egentligen tillhörde högromantiken, men till skillnad från den som var ordrik och i många fall patetisk, är Verlaines uttryck enkelt likt de ljusaste och lätt flygande toner

Fram till slutet av 1870-talet hade Verlaine varit på ”fel” sida bland de betydande diktarna men hans utveckling kom kritikerna att under 1880-talets första del att se honom som en ”äkta diktare”, något som dock både Rimbaud och Hugo påtalat tio år tidigare.

Man kan säga att Verlaines tid i fängelset indirekt blev en pånyttfödelse för hans författarkarriär: han använde tiden att studera, gjorde inläsningar av Shakespeare och Cervantes, och skrev Romance sans paroles. Verlaine gjorde upp med sitt tidigare bohemiska liv men skulle i perioder falla tillbaka och konverterade också under denna tid till katolicismen.

Återvändandet till Frankrike

Efter tiden i fängelse begärde hans fru Mathilde skilsmässa och Verlaine tog sin tillflykt till England där han under några år undervisade som lärare. Återvändandet till Frankrike kom 1877 och Verlaine fortsatte som lärare. En ny passion blommar upp då han förälskar sig i den unga eleven Lucien Létinois och deras förhållande inspirerar Verlaine till en ny kreativ period av diktskapande. Men nu kommer Verlaines andra förlust i livet då Létinois dör av tyfus 1883 vilket gör honom fullständigt förkrossad.

Det avgörande slaget i Verlaines levnadskamp, som också förlorades, kom 1886 då hans mor avled och deras starka band klipptes. Detta följdes av att banden med det ordnade samhällslivet tänjdes till bristningsgränsen och till slut brast. Med detta fick hans lärarbana även ett hastigt slut.

Det sista decenniet av sitt liv blev Verlaine slav under sin grava alkoholism (romantiserad genom bohemmyten av att dricka absint på Paris kaféer och i berusning kunna uppenbara den mytomspunna musan kallad ”the green faire”) och brottades med flera fysiska sjukdomar. Livet fördes nu i slummen med ständiga inläggningar på offentliga sjukhus. Verlaine led även av dyspepsi och stark nervositet, vilka förstärktes genom hans kringflackande levnadssätt, och som tärde hårt på hans krafter.

Mot slutet av sitt liv fick dock Verlaines tidiga dikter en allt större uppmärksamhet vilket även ledde till en levnads möjlig inkomst och paradoxalt nog blev hans misär, livsstil och underliga beteende föremål för en yngre generation i återupptäckande och beundran. Detta fick som resultat att Verlaine, av Paris diktarkrets, år 1894 fick epitet ”Prince of Poets”. Verlaine föddes i den franska staden Metz 1844 men flyttade med sin familj, åtta år senare, till Paris där han också dog 52 år ung/gammal år 1896.

Paul Verlaines diktar-renommé är ett tjugotal diktsamlingar varav de som skrevs i tidig ålder, med tiden, kommit att få störst betydelse, då de står i stark opposition mot den då rådande klassicistiska formen och parnass-diktarnas ideal (med poeter som Leconte de Lisle, Théodore de Banville, Louis Xavier de Ricard, Catulle Mendes, och François Cippée) och som kommit att leva vidare i sin egen diktar-emancipation. Dock är debutdiktsamlingen Poèmes saturniens från 1866 ännu under starkt inflytande av desamma och det är först med samlingarna Fêtes galantes (1869) och La bonne chanson (1870) som Verlaines dikter började att frigöra sig från dem.

Hur gå vidare?
Hur möjligt att gå vidare?
Det jag utför är ett dop på ett vitt papper …

DIKTARKONSTEN
Till Charles Morice

Musik framför allt, och för den skull föredra det Udda vagare och
lättare att upplösa i luften, utan någonting i sig som tynger eller fixerar.

Vidare får du inte välja dina ord utan något missta: intet är mera
dyrbart än den grå sången där det Obestämda förenas med det Exakta.

Det är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande
ljusa dager, det är, på en kylig hösthimmel, det blå virrvarret av klara
stjärnor.

Ty vi vill ha Nyansen också, inte Färgen, ingenting annat än
Nyansen! O, endast nyansen förenar dröm med dröm och flöjt med horn!

Fly så långt möjligt den mördande Poängen, den grymma Kvickheten,
och det orena Skrattet, som får den azurblå himlen att gråta,
och all denna vitlök från dåligt kök!

Tag vältaligheten och vrid halsen av den! Medan du ändå är igång
gör du rätt i att göra Rimmet lite klokare. Om du inte ser upp med det
vart kommer det då att ta vägen?

[…]

Musik ännu en gång och alltid! Må din vers bli det högstämda ting
som man känner fly från en själ på färd mot andra himlar och andra
föremål för din kärlek.

Må din vers bli det lyckliga äventyret skingrat för morgonens
krusande vind som doftar av mynta och timjan … Och allt det övriga är
litteratur.    / Verlaine

Appendix

Utifrån min horisont är denna dikt mycket mer än sig själv, den är summan av symbolismens tid, där varje del är sin helhet och helheten varje del. Dikten i sig är en av Verlaines mer kända och ingår i samlingen Jadis et naguère (1884). För Verlaine själv var det av yttersta vikt att dikten inte kunde läsas bokstavligt, något som han efter första tryckningen påpekade i en skrift till sin förläggare då en kritiker klagat på diktens ”hermetiska” slutenhet och brister i rimmet. Verlaine skriver: ”Jag har inte skrivit någon teori! Det är kanske naivt, det som jag säger där, men naiviteten synes mig vara en av poetens dyrbaraste egenskaper, vilken han i brist på andra bör stoltsera med.”

Diktens titel Art poétique (i svensk översättning DIKTARKONSTEN) gör ändå att den hamnar i den klassiska antiken under genren versifierad diktteori, med andra ord ett givet versmått med udda antal stavelser. Men framme vid några avslutande ord så är det styrkan i diktens briljanta ordmagi som alltjämt regerar.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.