Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Den kvinnliga kroppens erfarenhet träder in i litteraturen – intervju med den rumänska författaren Ioana Nicolaie



Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag svettsjö. I tystnaden föreställer jag mig stöd för ryggen. Nu är morgnarna frusna dukar på klädstreck. Och en liten tändsticksborg som darrar av anspänning.

Så kan den rumänska poeten Ioana Nicolaie i sin prosalyriska dagbok Himlen i magen skildra upplevelsen av havandeskap i en av de otaliga bilder som utgör pusselbitarna till hennes fiktiva gestaltning av den kroppsliga och mentala graviditetsprocessen. Ioana Nicolaie är idag en av den samtida rumänska litteraturens klarast lysande stjärnor.

Alltsedan debuten år 2000 har hon uppvisat sin litterära mångfald i såväl diktsamlingarna som i sina romaner och barnböcker. I år tilldelas hon utmärkelsen Årets bok i kategorin poesi av Bukarest författarförbund för diktsamlingen Autoimun (2013). Till svenska har den prosalyriska dagboken Cerul din burtă (2005) översatts av Inger Johansson, med titeln Himlen i magen (2013).

Ioana Nicolaie. Foto Mircea Cărtărescu

När Cerul din burtă publicerades i Rumänien 2005 blev den en milstolpe i den rumänska litteraturen: för första gången publicerades ett verk där graviditeten och moderskroppen stod i centrum. För en svensk läsare kan det sensationella i att välja graviditeten som huvudtema i ett litterärt verk förundra. Hur är det möjligt att ett sådant existentiellt tema lyckats hållas undan från den rumänska litteraturen under så lång tid? Själv glömmer jag aldrig hur drabbad jag blev av skildringen av graviditet och kvinnlig kroppslighet när jag som tonåring mötte den i Moa Martinsons Kvinnor och Äppelträd.
 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen - nej, ännu ej - det går långsamt. Går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän i morgon, ej förrän i morgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden.

Så kunde Moa Martinson gestalta graviditet redan 1933, även om hennes skildring givetvis kom att chocka samtidens kritiker. Ebba Witt-Brattström skriver att: ”Sammantagen ställer hela Moas trettiotalsproduktion för första gången i vår litteratur problemet med kvinnokroppens förtigna erfarenheter.” För även om stilistiskt angreppssätt, sjuttiotvå år, 1560 km och ett helt människoliv skiljer Nicolaie och Martinson åt så förenas de i den gemensamma handlingen: att bryta ny mark i sina hemländers litteraturhistoria genom att introducera moderskroppen i litteraturen och på så vis också hävda den kvinnliga erfarenhetens rätt att skildras.

Moderskroppens anmärkningsvärt sena inträde i den rumänska litteraturen går inte att särskilja från det politiska system som kom att påverka såväl kvinnans rättigheter som den rumänska litteraturens utveckling. Efter Ceausescus tillträde begränsades kvinnliga rättigheter kraftigt. Abort och preventivmedel blev endast tillåtna för kvinnor över fyrtiofem år med minst fem barn. Familjer med färre barn än fem bötfälldes med höga skatter. Uppemot 10 000 kvinnor dog på grund av illegala aborter och 100 000 barn hamnade på barnhem. I Himlen i magen skildrar Nicolaie graviditeten, inte endast som en personlig erfarenhet, utan mot fonden av diktjagets uppväxt i Ceausescus diktatur. Det gör hon genom att införliva olika röster, olika erfarenheter av graviditet och moderskap och att ställa sina erfarenheter mot tidigare generationers. I dikten Och tidigare skriver Nicolaie:

Den gången finns inga tåg, inga sniglar, inte ens egen lukt. Kanske unga studenter och vita blodkroppar. I det där landet ligger en höjd och en spång bred som en hand. Barnen slumrar i knät på föräldrarna. I det Socialistiska fosterlandet Rumänien. Med gyllene sädesax, baskrar, masugnar och stål. Kvinnorna har sjaletter och måste sätta barn till världen. De är arbeterskor, lantarbeterskor, hela bataljoner som väntar på bröd eller kött. Dessa kvinnor uppfinner maten. Knäckta kommer de för att gråta tillsammans med mamma.

Ioana Nicolaie besöker under november månad Stockholm för att medverka vid Internationella poesifestivalen och efter en läsning på Stadsbiblioteket får jag möjligheten att träffa henne över en kopp kaffe. Inför mötet är jag full av förväntan. Nicolaies poetiska framställning har öppnat många nya ingångar till Rumänien men jag har fortfarande så många frågor jag vill ställa till henne om detta mina föräldrars hemland som jag endast besökt ett fåtal gånger men som alltid funnits där i periferin.

Rumänien blev tidigt ett fiktivt land, en plats som jag till en början mötte i de våldsamma, magiska och vemodiga rumänska sagorna som till skillnad från de svenska sagornas barnsligt tillvända tilltal erbjöd ett allvar, en magi och ett mörker som var mycket lockande för min barnsliga vetgirighet. Rumänien växte fragmentariskt fram som en abstrakt plats, såväl konstruerad av mammas nostalgiska minnen av barndomens Bukarest i parken med det magiska namnet Cişmigiu som av berättelserna om den mörka period då landet erövrades av en ond härskare. Via brottstycken av vuxenvärldens samtal växte bilden fram av diktatorn som bodde i ett stort, stort slott mitt i staden, från vilket han kunde övervaka medborgarnas minsta förehavanden i detta motsägelsefulla land som också befolkades av drakar, feer och förtrollade äpplen.

Mötet med Ioana Nicolaie är därför på ett personligt plan också mötet med det mytomspunna landet Rumänien. Men det är i sagornas värld allt börjar och det är också i den magiska världen som samtalet tar sin utgångspunkt när vi slår oss ner i Stadsbibliotekets cafeteria.

Jag frågar Nicolaie om hon minns barndomens första möten med föreställningsvärlden, med sagorna. Nicolaie förklarar att, för att förstå hennes möte med fiktionen, så måste man också förstå den miljö, den specifika plats där hon växte upp. Nicolaie är uppvuxen i en liten stad i Transsylvanien, Sângeorz-Băi, en plats som Nicolaie beskriver som mytisk, fabulös och tidlös. Jag har själv besökt liknande småstäder i Transsylvanien och känner igen hennes beskrivningar. I dessa trakter är snirkliga sagohus, häst och vagn och traditionellt klädda gummor naturliga inslag i en miljö där tiden verkar stå still i skuggan av de prunkande bergssluttningarna.

Nicolaie berättar att den miljö hon växte upp i var vildvuxen, tätt anknuten till naturen, till djurvärlden och till de mytiska varelser som via den muntliga traditionen i generationer överlevt i de transsylvaniska skogarna. Den muntliga traditionen var allestädes närvarande i barndomshemmet. Både morfadern och farfadern var hängivna berättare. Deras historier var ändå inte sagor i den bemärkelse vi brukar uppfattar sagor idag, som en fantasins värld där det övernaturligas icke-koppling till den reella världen alltid finns som en outtalad pakt mellan läsaren och berättelsen. När Nicolaies morfar berättade en historia, i denna mytiska miljö där gränserna mellan det faktiska och det magiska var så svårdragna, ja då kom också dessa sagor att bära en annan betydelse eftersom magin och det övernaturliga var så tätt sammankopplade med vardagslivet. Nicolaie resumerar en av en av hennes farfars berättelser. Efter en vandringsfärd i skogen träffade farfar vid ett tillfälle på enzână, en strålande varelse, en fe som man enligt traditionen inte skulle närma sig, inte för att de var onda, utan för att de tillhörde den andra världen. Enligt sägnen så skulle man inte störa dem eftersom dessa i grunden goda varelser då kunde straffa inkräktaren med en förbannelse. Farfar flydde snabbt från platsen men undkom inte förbannelsen. Han blev märkt med brännsår på ryggen. Nicolaie berättar att denna förbannelse senare lades fram som en trolig förklaring till farfaderns död. Så tätt levde den magiska och den reella världen sida vid sida i Nicolaies barndomshem. Nicolaie beskriver det som att hon faktiskt även i den reella världen levde i en mytisk och övernaturlig sfär, vilket hon säger också till stor del har påverkat hennes skrivande: ”Vi var och levde hela tiden i sagornas värld”.

Vi pratar om sagornas betydelse och nationella skillnader i genrens uttryckssätt. Jag berättar att de rumänska sagorna gjorde ett stort intryck på mig som barn på grund av deras fantastiska kombination av magi och allvar. Nicolaie håller med om att de traditionella rumänska sagorna tar upp stora ämnen och på ett tydligt sätt visar upp det goda och det onda med alla dess mekanismer. Hon talar om de rumänska sagornas stora potential och det sorliga faktum att de inte är så kända utanför hemlandet.

”Här finns så mycket att hämta för nutida författare, en sådan rik källa av berättelser att ösa ur”, säger Nicolaie. ”Globalt har de varken fått den spridning eller det erkännande de är förtjänta av.”

Vi dröjer kvar i uppväxten och jag frågar Nicolaie om hon minns hur det var att börja skriva, hur den unga Ioana upplevde det egna skrivandets kraft. Nicolaie säger att denna process måste återkopplas till den historiska kontext där den grodde fram. När Nicolaie gick på lågstadiet så var Rumänien ett totalitärt land och barnen var lika manipulerade som de vuxna. Det fanns en viss typ av berättelser som hade förtur i skolundervisningen. Propagandan smögs in i en barnlitteratur som kryllade av heroiska barn. De dog nästan alltid som offer i hemska men ärofulla scener där yttre hot mot fosterlandet bekämpades.

”I den litteratur som skolan erbjöd oss dog allt”, säger Nicolaie med en viss sorg i rösten. ”Det var en ytterst heroisk och patriotisk litteratur vi presenterades för, vilket också naturligtvis framträdde i de berättelser som vi själva skrev.”

När Nicolaie gick i fjärde klass skrev hon sin första roman och erfor för första gången den omvälvande upplevelsen av att sätta en berättelse på pränt.

”Jag upplevde det som en stor bedrift”, säger Nicolaie. ”En roman på hela fjorton sidor!”

Hon kommer fortfarande ihåg den berättelsen som var väldigt inspirerad av Robinson Crusoe. Det var framförallt resan, eller snarare flykten som var huvudspåret i hennes berättelse. ”Jag var ett olyckligt barn”, säger Nicolaie. ”Jag drömde om att rymma, om att fly. Jag gick omkring i förhoppningen om att någon snart skulle komma och adoptera mig.” Skrivandet blev en kraft att räkna med. Som barn kände hon tidigt ett behov att skriva.

”Jag har alltid känt så”, säger Nicolaie”Det kom inte senare, som en uppenbarelse, behovet att skriva. Det fanns där från början.”

Fiktionen kom att utgöra en viktig fristad för Nicolaie under de svåra uppväxtåren och hon understryker därför också bibliotekets viktiga funktion för att uppmuntra läsande. I hennes lilla stad fanns ett bibliotek där hon kunde hon låna alla böcker hon ville läsa. Nicolaie berättar hur bibliotekens viktiga roll idag hotas i Rumänien. Det satsas inga pengar och biblioteken tillåts förfalla i bästa fall, stängas ned i värsta fall. Nicolaie talar om en läsandets kris i hemlandet. Rumänien är ett av de europeiska länder där man läser minst. Jag frågar om det är ett ekonomiskt problem som ligger till grund för det sjunkande intresset för läsande men Nicolaie säger att det inte enbart handlar om ekonomi, hon ser det snarare som ett kulturellt problem som orsakats av många olika faktorer. Hon betonar hur viktigt det är att man lär barn redan när de är små att läsa. Det är via barnlitteraturen som läsglädjen föds.

Vi lämnar barndomsåren och följer den unga Nicolaies flytt till Bukarest. Ioana Nicolaie bestämde sig tidigt för att lämna hemstaden och studera litteratur på universitetet i Bukarest. I huvudstaden träffade hon andra unga skribenter med ett tydligt litterärt driv. Jag ber Nicolaie berätta mer om den perioden, om skrivandet före och efter debuten.

”Att bli publicerad är väldigt viktigt för en skribent, rent psykologiskt”, säger Nicolaie. ”Den första publiceringen är fortfarande en av mitt livs tre största lyckostunder.” Hon berättar att hon fortfarande minns hur hon satt på trådbussen med debutboken hårt tryckt mot kroppen. Hon kunde inte förstå att det hade hänt, det var så oförståeligt eftersom det faktiskt var otroligt svårt att bli publicerad.

Nicolaie sätter återigen det egna skrivandet i en större politisk och historisk kontext. Efter revolutionen 1989 utbröt en institutionell och kulturell kollaps i Rumänien. Viktiga litterära institutioner försvann. Förlagen fungerade inte längre som förut. De flesta lades ner eller begränsade sin utgivning. Det tiotal år som följde revolutionen innebar ett litterärt klimat som varken gynnade skrivandet eller skribenternas villkor. För unga skribenter fanns inte många möjligheter till publicering. Hon berättar att drömmen om publicering tedde sig helt ouppnåelig för henne och hennes vänner. Till och med de författare som lyckades publicera sig stötte på problem vid utgivning. Upplagorna var små och spridningen av litteratur begränsad. På universitetet kom Ioana Nicolaie att ingå i en litterär skrivcirkel som tack vare uppmuntrande och engagerade lärare födde en kreativ och sporrande miljö för en ung skribent. Nicolaie publicerade en dikt i antologin Ferestre98 tillsammans med kollegorna från skrivcirkeln men det var först år 2000 som hon debuterade med diktsamlingen Poză retuşată efter att ha medverkat vid en skrivartävling, vilket var en av få ingångar till publicering för debutanter.

Nicolaie berättar om den grupp av författarkollegor som hon hade läsningar med vid universitetet och jag frågar henne om hon upplevde att de gemensamma läsningarna påverkade skribenterna till att skriva liknande texter. Nicolaie betonar att det är skillnad mellan att ingå i en skrivarkurs där påverkan kan vara väldigt stark och den skribentcirkel hon tillhörde. De var redan färdiga författare, de hade redan utvecklat en stil och ett syfte. Samtidigt så var de alla väldigt influerade av det postmoderna. Efter uppväxten i en totalitär stat erbjöd den postmoderna litteraturen en oerhörd frihet. Plötsligt kunde man göra vad man ville med texten och det var naturligtvis något som färgade skrivandet. Samtidigt har Nicolaie inte varit så upptagen i sitt skrivande av det filosofiskt postmoderna, hon vände intresset mot det inre, det biografiska och till den värld där hon vuxit upp. Rent formmässigt säger hon att hon däremot varit väldigt påverkad av det postmoderna projektet att laborera med genrerna. Det är svårt att bestämt genreklassificera Himlen i magen, viket också varit hennes syfte. I Rumänien kallas den roman medan den här i Sverige har blivit läst som prosalyrik.

Jag frågar Nicolaie hur arbetet med Himlen i magen fortskred och hur hon rent konkret arbetar för att få fram dessa expressiva poetiska bilder. Exploderar de fram eller börjar du med ett större material? Nicolaie berättar att hon har skrivit dagbok sedan sjätte klass men att hon när hon blivit gravid tog en annan dagbok och började skriva om graviditeten. I ett första utkast var texten mycket mer prosainriktad och behandlade fler spår än just graviditeten. Efter genomarbetningar blev texten mer koncentrerat poetisk och fokuserad på graviditeten med alla dess själsliga och kroppsliga komponenter. Vi talar om hur kvinnan och hennes kroppslighet alltid upplevts som ett hot mot den allmänna moralen. Ord och fenomen som är förknippade med kvinnlig kroppslig erfarenhet har en tendens att placeras i ett obscent och vulgärt fack. Nicolaie minns hur de första tampongreklamerna även i det postkommunistiska Rumänien mottogs med stor indignation.

Jag frågar slutligen Nicolaie varför hon tror att det tagit så lång tid för graviditeten att beviljas inträde till den rumänska litteraturen. Nicolaie säger att det framförallt handlar om den puritanism som genomsyrade rumänsk litteratur under diktaturen. ”Obsceniteter hade ingen plats i litteraturen och graviditeten är ju fylld av så kallade obscena ord”, säger Nicolaie och ler när hon nämner moderkakan som ett sådant ”obscent” ord. ”Moderskapet som fenomen upphöjdes under kommunistregimen. Möjligheterna till abort och preventivmedel begränsades. En kvinna förväntades bli mor och föda många barn. Men att skildra graviditeten med dess terminologi i litteraturen, det var otänkbart. Det skulle aldrig ha genomgått censuren.”

Samtalet lider mot sitt slut och jag lämnar motvilligt Nicolaie på Stadsbibliotekets cafeteria. Några dagar efter mitt möte med Nicolaie härjar plötsligt antidemokratiska krafter fritt i riksdagen. I söndags attackerades vuxna och barn när maskerade män skickade in en rökbomb under RFSU:s firande av den fyrtioåriga abortslagsstiftningen. Det är inte för inte som vår tids antidemokratiska krafter, vid sidan av sitt uttalat främlingsfientliga syfte gärna smyger in en familjepolitik som syftar till att rasera allt som svenska kvinnor kämpat för i åratal. Vårt tredje största parti vill kraftigt sänka gränsen för fri abort och det känns helt overkligt att den frågan ens debatteras i Sverige år 2014.

Rumänien hölls i decennier som gisslan av ett politiskt system där kvinnan enligt den totalitära statens kutym begränsades till en enda roll, den som barnaföderska för fosterlandet. När antidemokratiska krafter – oavsett vad man väljer att kalla dem – etablerar sig kommer de alltid att börja med att lagstifta fram ett sätt att kontrollera kvinnan och hennes kropp. Efter samtalet med Nicolaie blir det än mer påtagligt hur mänskliga rättigheter och demokratisk frihet aldrig får tas för givna och hur snabbt de kan tas ifrån oss.

Man kan inte nog många gånger påminna om att kampen för kvinnans rättigheter är en ständigt pågående process som hela tiden måste utvärderas och återerövras av nya generationer. I nästan alla intervjuer där Nicolaie får svara på frågan om den rumänska författarinnans villkor understryker hon att Rumänien är ett patriarkalt land och att den litterära världen är en spegling av det samhället. Hon betonar emellertid ständigt att, trots det, så har kvinnans villkor aldrig varit så bra i Rumänien som de är nu och att utvecklingen faktiskt hela tiden går framåt. Denna Nicolaies optimistiska tilltro till förändring och framtid är en inställning att inspireras av och finnes bäst uttryckt i hennes poetiska värld.

Den här världen är bättre än de andra. Snön mer försynt. Stan är späd och förberedd för scenen

 

Maria Monciu

 

Citerade texter

Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd, 1933

Ioana Nicolaie, Himlen i magen, 2013

Ebba Witt-Brattström, http://www.moamartinson.se/index.php?option=com_content&;view=article&id=52&Itemid=54, hämtad 2014-12-10

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.