Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Vårt behov av myter. Om Michel Tournier



Michel Tournier. Foto WikipediaMichel Tournier, ”sagoberättaren från Cheuvreusedalen”, född i Paris 19 dec. 1924, studerade litteratur och filosofi vid Sorbonne och universitetet i Tübingen, där han tidvis undervisade. Genom sina föräldrar blev han tidigt initierad i ”germanistik”. 1946 var han en av de första fransmän som återvände till ett arbete i Tyskland. På femtiotalet var han verksam som radio- och TV-producent samt förlagsredaktör. Passionerad amatörfotograf. Sedan 1972 medlem av Goncourakademin.Trött på Paris, stadens larm och intriger, drog han sig tillbaka till en gammal prästgård i den lantliga byn Choisel i Cheuvreusedalen.

Tournier debuterade sent, vid 42 års ålder. Det skedde med den väl förberedda romanen Fredag eller den andra ön (Vendredi ou les limbes du Pacifique 1967), belönad med Franska akademiens stora romanpris. Här möts, liksom i hans fortsatta författarskap, ytterligheterna, motsatsparen, dualismen, vitt och svart. Berättelsen är en lekfull, parodisk omdiktning av Defoes kända roman. Robinson Crusoe, resenären, den ensamme kolonisatören och organisationsmänniskan, förkroppsligar det borgerliga, puritanska idealet. Nu blir det i stället Fredag, den bofaste, som tar initiativet. Han står för barnet, oskulden, det oförutsägbara, det gäckande skrattet, känslornas utlevelse, harmonin med naturen, det vilda i motsats till det civiliserade. Upplösningen är något oväntat och ironisk: Fredag blir revolutionär, medan Robinson till slut blir ett med atollen och elementernas strid. Han stannar kvar på ön Spéranza tillsammans med en skeppsgosse (Torsdag) från ett räddningsfartyg. Berättarglädjen och humorn går inte att ta miste på. Romanen blev snart en kultbok och klassiker för gymnasister. Tournier hör jämte Camus och Saint-Exupéry till de mest lästa författarna i franska gymnasier.

ÄlvakungenÄlvakungen (Le roi des aulnes 1970) är en mytologisk och mångbottnad tidsroman från andra världskriget. Den belönades 1970 med Goncourtpriset, blev en av prisets största bestseller. Även den en klassiker för generationer av gymnasister. Titeln alluderar på Goethes dikt Erlkönig (om en far som rider genom natten för rädda sitt sjuka barn). Det monstruösa fascinerar Tournier. Huvudpersonen, Abel, är en barn- och djurälskande bilmekaniker i en Parisförort. Han hamnar som krigsfånge i Ostpreussen, avancerar som viltvårdare hos Göring, växer till en barnslukande jätte (Erlkönigs mörka sida) vars uppgift är att värva gossar till Hitlers elitskolor, men förbyts på slutet till det monstruösas motsats. Abel sammansmälter med legendfiguren Kristofer (”Kristusbäraren”), då han genom träsk och mörker flyr undan nazisterna bärande den judiske pojken Efraim på sina väldiga skuldror. Pojken omvandlas i slutet till en lysande stjärna. En romanförfattares uppgift är, enligt Tournier, att söka avslöja verklighetens inneboende och dolda betydelse. Filmatiserad av Volker Schlönddorff.

1972 blev Tournier själv, inte oväntat, ledamot av Goncourtakademin. I den självbiografiska essän Den helige Andes vind (Le vent paraclet 1977) beskriver han sin intellektuella utveckling från Nils Holgersson till Goethe och Kant. ”Den verkligt stora läsupplevelsen under min barndom var Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf. Sagan om Nils är en överlägsen skildring av upptäckter och befrielse.” Även sagodiktaren H. C. Andersen, liksom bröderna Grimms och Perraults ”Gåsmors sagor”, var givna förebilder. Och inte minst Flaubert. Germansk litteratur (Günter Grass m.fl.) och filosofi utgör annars Tourniers främsta referenser. ”Jag skriver historier – till synes banala – om fiske, jakt, äktenskapsbrott, om kärlek och resor. Men det som alltid bär upp min berättelse är filosofisk inspiration. Däri ligger min originalitet.” Tournier fäste stor vikt vid sin roll som barnboksförfattare, läs den underbara sagan Pierrot ou les Secrets de la nuit, barnversionerna av Fredag och De vise männen. Som god pedagog bjöd han då och då hem elever för att testa en berättelse genom att läsa den högt för dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den helige Andes vindDe vise männen (Gaspar, Melchior & Baltazar 1980), är en anekdotisk och poetisk omdiktning av det kända stället i Matteusevangeliet om de tre vise männens resa mot en lysande stjärna över Betlehem och barnet i krubban. De vise männen symboliserar Kärleken, Den politiska makten och Konsten. Deras bakgrund skildras i tillbakablickar: Den svarte kung Gaspar flyr från en olycklig kärlek till en vit flicka. Kung Melchior har fördrivits från tronen vid en statskupp, kung Baltazar, konstsamlare, ger sig iväg för att finna det fulländade konstverket. Huvudpersonen är emellertid den fjärde vise, finsmakarenTaor, uppdiktad av Tournier. På jakt efter ett hemligt konditorrecept, ”strupens salighet”, får han i stället smaka på tillvarons bittra salt. Dessvärre kommer han försent till banketten hos tyrannen Herodes, missar mötet vid Jesu krubba, kommer efter många umbäranden till den första nattvarden först sedan Jesus och lärjungarna hunnit lämna platsen. En symbolisk odyssé från socker till salt, från kroppslig till andlig födda, från sinnenas fest och njutning, till askes och vision. Romanen handlar om sökande efter gemenskap men också om sökande efter en tro.

Barnet spelar för övrigt en viktig roll hos Tournier som försonande och nyskapande kraft. Vid ett besök på Franska Institutet i Stockholm 1993 berättade han att han brukade testa sina verk genom att läsa högt för inbjudna barn. I hans lätt didaktiska och pregnanta berättelser finns en fysisk puls, en sinnlig, naturnära relation till omgivningen. Tournier är en litterär förgrundsfigur och banbrytande författare i modern fransk prosa.

I sitt litterära skapande, exempelvis i essäsamlingen Le vol du vampire (Vampyrens flykt 1981), pekar Tournier på den tradition av ”litterära vampyrer” där han vill inplacera sitt eget författarskap. Med förkärlek exploaterar han den metafysiska laddning som finns i kända legender och myter för att gestalta grundläggande existentiella och filosofiska problem. En from förhoppning synes vara att kunna bjuda på lite filosofi utan att läsaren anar det. Mycket i livet, poängterar han, kan bäst gestaltas genom omdiktning av gamla sagor och legender: skapelseberättelsen med Adam och Eva; Robinson och Fredag, Älvakungen och det plågade barnet, Riddar Blåskägg och Jeanne d’Arc, Jätten och Tummeliten, tvillingarna Castor och Pollux.

Den röda dvärgen och andra berättelserEn roande och lättsam introduktion till Tourniers författarskap är Den röda dvärgen och andra berättelser (Le coq de bruyère 1978): 14 underfundiga och ödesmättade vuxensagor av varierande längd om människans dubbelnatur, tingens tvetydighet. Elegant och pedagogiskt, dock utan moraliska pekpinnar, aktualiserar han kända motiv och figurer i gamla myter: Adam och Eva, Jesus, Robinson Crusoe, Jultomten, Tummeliten, m.fl. Han ger dem en ny psykologisk sprängkraft och metafysisk täthet, avslöjar tingens dubbla beskaffenhet och människans motstridiga natur. Väjer inte för det groteska och monstruösa. Här framskymtar också en genuin längtan till barnens värld – en spännande och generös värld – dock mindre oskyldig än man kan tro.

På 70-talet kom också Tourniers mest originella verk Meteorerna (Les Météores 1975), en stort anlagd krönika bestående av två parallella berättelser, framförda med fart och fläkt. Den ena handlar om farbror Alexander, sopåkarnas kung skandalomsusad och homosexuell dandy; den andra om enäggstvillingarna Jean och Paul, så lika och sammansvetsade att de behandlas som en Jean-Paul. Romanens senare del, där Paul följer ”meteoren” Jean som desperat brutit sig loss, formar sig till en svindlande jordenruntjakt i Phileas Foggs kölvatten. Berättelsens huvudteman är tvillingskapet – tanken att vi alla är förlorade tvillingar ­ och sökandet efter en fullständig, men omöjlig gemenskap. I fem år hade Tournier samlat material till boken genom att studera avfallshantering och slakterier, korrespondera och diskutera med tvillingar (sophögars vämjelighet har sällan skildrats så ingående som här). Och besöka hem för utvecklingsstörda barn, korrespondera med tvillingar världen runt. Hans berättelser äger inte sällan genom perspektivförskjutningar en överraskande dubbelhet, en realistisk och en mytologisk sida. Huvudpersonerna är gärna gåtfulla särlingar. Tournier håller dock en milt ironisk och lekfull distans till det historiskt sannolika och dokumentärt givna.

Samma ironiska distans, tvetydiga stämning med mörka stråk råder i romanen Gilles & Jeanne (Gilles & Jeanne 1983), en historisk och mytologisk saga som gestaltar ett märkligt förvandlingsnummer, en av dessa radikala metamorfoser som ofta utgör kärnan i Tourniers berättelser. Gott och ont, det rena och det perversa byter plats. Den 25 februari 1429 är en avgörande dag i Gilles de Rais liv. Han möter då Jeanne d’Arc i Chinon, dit hon begivit sig för att underhandla med Karl VII om undsättningen av Orléans.

Gilles & JeanneDen 25-årige marskalken – svag för gossar, krig och helgon – dras oemotståndligt till Jeanne, pojkflickan och blir hennes trogne vapenbroder. Han genomgår en elakartad metamorfos, förvandlas till en bestialisk demon i pakt med Djävulen när han blir vittne till hur hans härskarinna bränns på bålet i Rouen. Gilles sugs in i en värld av bestialitet, därtill driven av sitt onda genius, den Jeanne d’Arc-like alkemisten Prelati. Likt sagans Riddar Blåskägg hänger han sig sedan åt de mest monstruösa brott, mord och våldtäkt på barn. Också Gilles döms till slut att bli levande bränd. Jfr Gilles och natten, drama av Hugo Claus (uppförd på Dramaten).

I epilogen förvandlas jätten till en jungfru (pulcelle)! Jeanne, jungfrun av Orleans, symbol för Frankrike, framställs inte bara som en karismatisk ledargestalt utan även som en skön androgyn, svävande mellan manligt och kvinnligt. Historien om marskalken Gilles de Rais har fascinerat många författare före Tournier: Victor Hugo, markisen de Sade, Bataille m.fl. Kanske kändes det som en utmaning för Tournier att ta hand om just sådana av myten och legenden utarbetade typer som den helgonlika Jeanne d’Arc och monstret Gilles de Rais, den bestialiske barnamördaren. Här finner vi ett utsökt exempel på den snabba, avslipade krönikestilen, förtätat, suggestiv, växlingar av olika register, grandiost och vardagligt, tragiskt och komiskt.

Kärleksmåltiden (Le médianoche amoreux 1989). I dessa dubbelbottnade berättelser vill Tournier än en gång visa att mycket i livet kan gestaltas genom förklädnad och omtolkning av gamla myter och legender. Ett äkta par, en f.d. trålfiskare och en redardotter, beslutar att skiljas då de inte längre har något att säga varandra. Under en nattlig avskedsfest får emellertid gästerna – som i Boccaccios Decamerone – berätta historier på givet tema, såväl sanna som fiktiva, en del mörka och burleska, andra skimrande ljusa. När morgonen gryr har berättandet förenat de båda på nytt. Detta är den samman hållande ramen. I dessa sällsamma och tvetydiga historier får vi bl.a. möta självmordskandidaten Theobald, det förödmjukade och hatfyllda barnet, Lucie, kvinnan utan skugga, den skändlige riddaren Tiphaine, sanningssökaren Faust, bagaren Pierrot och den sköna Colombina, dansaren Adam och den parfymerade Eva, den kinesiska målaren och hans grekiske medtävlare. Tournier berättar här också om det berömda franska chokladbrödets tillkomst. Bokens 20 berättelser är av skiftande längd och kvalitet, somliga tämligen platta och konstruerade, andra mer (o)roande och fyndiga. En ojämn samling således men med flera guldkorn.

Kärleksmåltiden Om guld, fast i annan form, är det också fråga i den mångfasetterade romanen Gulddroppen (La goutte d’or 1985). På ett plan en realistisk reseberättelse om ett emigrant- och invandraröde, om den unge berberherden Idriss uppbrott från en oas i södra Algeriet och ankomst till Paris och Montmartres invandrarkvarter (La Goutte d’or), om hans förlorade oskuld och främlingskap. På ett annat plan en initieringsrit, full av magi och mystik, där naturbarnet inträder i vuxenvärlden och det ”civiliserade” samhället. Gulddroppen är också en saga med många omkastningar, en labyrintvandring där bilden ”Västerlandets opium”, utgör ariadnetråden. Fotot av den unge herden, är en bild som stjäls, banaliseras och säljs innan ynglingen till slut, sedan han på nytt upptäckt sitt hemlands kultur, återfår denna viktiga del av sig själv. En turistande blond kvinna hade råkat ta ett foto av den unge herden då han vaktade sina får. Hon har därmed berövat honom hans själ. Fotot trivialiseras och förs vidare innan Idriss till slut, sedan han på nytt upptäckt sitt hemlands kultur, återfår denna viktiga bild av sig själv. Romanen konfronterar bildens och tecknets kultur, islams bildfientlighet med den västerländska bildvärlden. Arabisk kalligrafi, ”det rena tecknet”, ställs mot västerländskt bildtyranni, andligt mot materiellt. Med flödande fantasi och skenbar enkelhet vävs flera teman samman till en rik parabel om udda människor och bisarra upplevelser. Den bjuder även på många Chaplinartade och tragikomiska inslag, där Tournier bl.a. introducerar den pneumatiska borren i fransk litteratur. Den unge Idriss och hans oförtröttliga kamp att lära känna sig själv och världen är rörande. Kvarteret La Goutte d’or i Paris har f.ö. skildrats av Zola i berättelsen Krogen (L’assomoir1877).

Tournier såg sig själv som ”naturalistisk mystiker”, befryndad med J. K. Huysmans (författare till Mot strömmen (À rebours 1984) och dennes nattsvarta magi. Trots att Tourniers mångtydiga berättelser – eller contes som han föredrog att kalla dem – ofta har något av sagans ton och enkelhet, bärs de samtidigt upp av en traditionell, närmast klassiskt avslipad form. Tournier framstår, menar många, som en av de idérikaste och mest originella i dagens franska skönlitteratur. Genom sina böcker, föreläsningar, framträdanden i radio och TV är det också han som starkt har bidragit till att ge berättandet en renässans i Frankrike, och som har rönt det starkaste internationella gensvaret. I Sverige främst förmedlat via Bjurström lyhörda översättningar. Nobelpriskandidat.

Tournier önskar slutligen följande epitafium på sin gravsten (Petites Proses 1986): ”Je t’ai adorée, tu me l’as rendu au centuple. Merci, la vie!.”Jag har dyrkat dig, du har återgäldat mig hundrafalt. Tack livet!”

Patrick Grainville (f* 1947 i Villers-sur-Mer, Normandie), fransk författare och professor i franska:

En metafysisk akrobat

Älvakungen och drottningenFörsta gången jag såg Michel Tournier var på en svartvit tv i min hemstad 1967. Han hade just belönats med ett pris av Franska akademien för Fredag, eller den andra ön. Jag slogs omedelbart av hans ansikte. Det såg konstigt ut med sina skarpa linjer, en tidig skallighet och en utbuktning på varje sida av huvudet och två pucklar svart hår, två horn. Beelzebub! – Det sköna är, som Baudelaire sa, det bisarra. Motsägelsefullt! Upptakten till romanen är skissartad, präglad av enkla och raffinerade meningar. Robinson ligger här på stranden vid sitt skeppsbrott, svarta och vita måsar cirklar skriande på himlen. Tournier kunde uppmuntra mig då jag var lite deprimerad. Han dök upp hos mig sex år senare, 1973, i den lilla lägenheten som jag delade med min hustru i Yvelines i norra Frankrike.

Han lyckades dra mig upp ur depressionens gyttja. Jag kände omedelbart igen Tournier, den euforiske och befriande vännen, han som skrev Älvakungen, en förorternas sankt Kristoffer. Jag kände genast igen Tournier, jätten Abel Tiffauge i tjänst hos Göring, bärande den judiske pojken Ephraim över ett träsk. Pojken förvandlas till en stjärna. Sådant är hjärtat i Tourniers fantasivärld, hans mytologiska vapensköld, denna initieringsrit, denna sorti ur den profana labyrinten för att gå på dans i en backanal av andliga strålar. Vid slutet av Vendredi, vid Stilla havet, reser Robinson sig upp i solen: ”Det rödgula ljuset klär honom i en oföränderlig ungdom. Och då upptäcker Tournier en ny person, Fredag som han döper till torsdag.

Åke Erlandsson



Ur arkivet

view_module reorder

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 september, 2012

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Jag sover inte!!!

Vi lever i ett samhälle där det är fint att vara morgonpigg. Arbetare går upp tidigt. Det vet ju alla. Som Robert Carlyles karaktär säger i Ken Loach filmen Riff-Raff - “Depressions are for the ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 08 november, 2013

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 augusti, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.