Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Triptyk av E. Sábato. Prinsessan och draken – De osynliga ansiktena – Rapport från de blinda



Inledning

Ernesto SábatoÄnnu en morgon av återhämtning

Känner att febern inte riktigt lämnat men det är faktiskt en skön känsla. Hur febrig var Balzac och hans samhörighet med Swedenborg?

Strindberg och febern, och samhörighetskänslan med Nietzsche?

Febern hos Conrad i Mörkrets hjärta. Dostojevskijs epilepsi, spelmani.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Delblanc och Tunströms sjukdom, Enquist under tiden för Kapten Nemos bibliotek och Nedstörtad ängel. Listan kan göras lång … Södergran, Boye, Bernhard 

Vad hände?

Två dagar har gått utan medvetande, sjuk, ompysslad, sjuk, svettats och fryst om vartannat. Måste må bättre, har gått upp och lagt mig i soffan. Klockan, ja, klockan visar på 02.30.

Min dröm, min ambition, i min ungdom var staven (vandringsstaven). Kanske var tiderna sådana, att författarna, poeterna och andra solitärer, drog omkring, som en sista rest av det ”fria” livet. Min dröm var alltid Kashmir – kanske för jag älskade Zeppelin –

Försöker hitta ett skrivuppslag: Den sista atenaren, Oblomov, Don Juan av Combüchen, Sábatos Tunneln, Maupassants Fettpärlan.

Kanske en fördjupning av Nina Burton Det som muser viskat: sju frågor och hundra svar om skapande och kreativit.

Vill Jäderlund men det skulle kräva tid, säkert givande men tid jag inte har.

Tänk att få samla Lindgren, Lidman, Ekman och Enquist till en ny ”Tribadernas natt”.

Kanske Lessings Under huden eller Jaques Werups Casanovas senare resor, Tunströms Under tiden, Woolfs Orlando eller Gordimers Ingen vid min sida

Hm, det var några skrivartankar men gällande egen läsning så ser jag med stor glädje att få dyka in i Odödlighetens elixir av Gabi Gleichmann och Om natten ringer de döda: Tankebok av Crister Enander.

Valet, magkänslan, föll på Sábato. Håll till godo!

Tunneln, en litterär början

Ernesto Sábato (1911-2011, född och död i Buenos Aires) debuterade 1941 med sitt första litterära verk, en artikel om La invención de Morel av Adolfo Bioy Casares, i tidningen Teseo från La Plata.

1933 valdes han till generalsekreterare för Federación Juvenil Comunista (Kommunistiska Ungdomsförbundet). Vid en föreläsning om marxism mötte han 17-åriga Matilde Kusminsky Richter som han senare kom att sammanleva med.

1934 började han tvivla på kommunismen och Stalins regim. Argentinas Kommunistiska Parti, som märkt detta, ville sända honom till den Internationella Leninskolan i Moskva i två år. Enligt Sábato "var det en plats där du antingen tillfrisknade eller hamnade i en gulag eller på ett mentalsjukhus". Innan han skulle anlända till Moskva, reste han till Bryssel som delegat för Argentinas Kommunistparti till en "Kongress mot Fascism och krig". Väl där, av rädsla för att aldrig få återvända från Moskva, lämnade han kongressen och flydde till Paris. Det var där han skrev sin första roman: La Fuente Muda, vilken aldrig har publicerats. Tillbaka i Buenos Aires, 1936, gifte han sig med Matilde Kusminsky Richter.

Sábato var emellertid också flitigt verksam som kärnfysiker, matematiker, journalist, kritiker, essäist och skrev självbiografiska texter. Ernesto Sábato lämnade omsider forskningen då han ansåg att vetenskapen hade för få svar på livsfrågorna.

”Vid Institut Curie, ett av de högsta målen för en fysiker,

kände jag mig tom.

Slagen av tvivel, fortsatte jag på grund av en slapphet,

som min själ bortsåg ifrån.” / E. Sábato

Fysikern Sábato vände sig till litteraturen i 30-årsåldern, och skrev bara tre romaner - Tunneln (1948), Om hjältar och gravar (1962) och The Angel of Darkness (1974), Och han vördas i dag i Argentina som hans samtida och landsman Jorge Luis Borges.

Sábatos första publicerade bok Tunneln (på svenska 1951), är en kortroman som refuserades av alla förlag i Buenos Aires, för att till slut publiceras i tidskriften Sur. Sábatos roman fick fina recensioner av Albert Camus, och fick boken översatt till franska av Gallimard. Den har sedan dess blivit översatt till mer än 10 språk

Sábatos Opus magnum

1961 publicerades, vad många håller som hans mästerverk Om hjältar och gravar. Romanen publicerades i Barcelona, vars utgångspunkt är ung argentinares kärleksbesvär i efterkrigstidens kaotiska Buenos Aires.

Sábato flätade, i romanen, samman tre berättelser till ett porträtt av det argentinska samhället och dess historia. När det gäller Sábatos böcker på svenska går det inte att förbise Peter Landelius ypperliga nyöversättning vilken verkligen varit en styrka för boken. För de insatta så hör Landelius till den yppersta översättareliten i Sverige med tre Nobelpristagare och en mängd klassiker i bagaget.

Ramberättelsen Om hjältar och gravar kretsar kring den omöjliga kärleken mellan ungdomarna Martin och Alexandra och de för onekligen tankarna till Dostojevskij.

I romanen med sina tre delar, finner jag, i boken första del, ”Prinsessan och draken” drag hos de nyss nämnda, med Mysjkin och Nastásia Filíppovna från Idioten.

Ang. bokens andra del: ”De osynliga ansiktena”, känner Martin en stark svartsjuka då en, tidigare osynlig man, vid namn Fernando dyker upp som ”vän” till Alexandra. Martin: ”Nåja, jag uttryckte mig nog inte så bra. Jag menade att du älskar honom, att du är förälskad i honom.” Alexandra: ”Din dumma djävel! Det är ju min far!”

Fråga; Finns det drag hos Alexandras pappa som liknar Fjodor Karamazov?

Och när det gäller bokens tredje del ”Rapport om blinda”, tänker jag på Onda andar.

”Emellertid bevakade och studerade de blinda. Jag hade alltid funderat och vid flera tillfällen fört diskussioner över deras ursprung, hierarki, levnadssätt och zoologiska beskaffenhet. Vid den här tiden hade jag just börjat skissera min hypotes om deras kalla hud och redan hunnit bli förolämpad i tal och skrift av medlemmar i de föreningar som har samröre med de blindas värld. Och detta med den snabbhet, effektivitet och mystiska kunskap som alltid kännetecknar loger och sekter; dessa loger och sekter som osynligt breder ut sig bland människorna och som – utan att man vet om det eller ens misstänker det – ständigt övervakar oss, förföljer oss, bestämmer våra öden, våra misslyckanden och till och med vår död.” / ur ”Rapport om de blinda” (s.222).

När jag nu är igång kan jag fortsätta med Dostojevskij-spåret. I Sábatos Tunneln med sin suggestiva dramaturgi och den enskilde människans inre moral förs mina tankar till Anteckningar från ett källarhål och huvudpersonen i Tunneln, Juan Pablo Castel är en träffsäker karaktär till Dostojevskijs Källarmänniska – en man som hatar sig själv och tar ut den på sitt kärleksobjekt.

Kortfattat kan man säga att Sábato skildrar en passion som ingått symbios med människans mörkersidor och i Paz mening blivit samhällsfarlig

I romanen Om hjältar och gravar är allt sammanvävt i orsak och verkan, kausalitet om man så vill men inte i determinism, snarare arketypiskt. Och cirkulärt i dåtid, nutid och det som ligger framför, hand i hand med sin historia – sin egen historia – tankens historia. Buenos Aires sägs ju ha mest psykologer per person, inte mitt ämne, men Freud känns inte närvarande här utan det är Jungs ande som tycks sväva över Sábatos karaktärer i deras magiska realism. Jung själv, om man läser hans Mitt liv, tycks tillsammans med sin fru själva leva sitt liv i påtaglig magisk realism. Jungs tro på spöken vid sitt hus och hans fru i sitt sökande efter den ”helige graalen”

Romanen, Om hjältar och gravar ser jag som ett litterärt mästerverk och har så förblivit med ständigt nya läsare som upptäcker romanen. Artur Lundkvist kallade den, ”det underbart verkliga”, alltså fantasteri och realism i sprakande förening.

Jag har kort redogjort för de tre berättelserna i Om hjältar och gravar men det som genomsyrar hela boken är ändå berättelsen om Juan Lavalle, frihetshjälten som jagas till döds uppför Andernas sluttningar av sina fiender i det inbördeskrig som avlöser frihetskriget och slutar i Juan Manuel de Rosas’ diktatur.

År 1972, införlivade poeten Pablo Neruda att Sábato kommit att tillhöra de latinamerikanska författare som visade "större vitalitet och fantasi än någon annan sedan de stora ryska romanerna" från 1900-talet. Och 1984 tilldelades Sábato Cervantes litteraturpris, den mest prestigefyllda litterära ära i den spansktalande världen.

Det blev tre romaner för Sábato men desto fler essäer. En av dem är Tres aproximaciones a la literatura de Nuestro tiempo som kom1968. I svensk översättning Tre Approximationer till litteratur i vår tid. Denna samling är kritiska litterära essäer som specifikt behandlar verk av Alain Robbe-Grillet, Jorge Luis Borges och Jean-Paul Sartre

1974 publicerade Sábato sin sista bok Abaddon el exterminador (Översatt av Andrew Hurley 1991 som The Angel of Darkness.) vilken innehåller ironiska uttalanden om litteratur, konst, filosofi och överdrifter rationalism som präglar hans arbete.

Frankrikes litterära bransch utkorade boken Abaddon el Exterminador som 1976 års bästa utländska bok.

De förgängliga åren

Sábato, som hade varit en flitig och passionerad essäist och romanförfattare, fick under slutet av 1970-talet veta att han hade fått skador på näthinnan, och hans doktor rekommenderade att Sábato helst inte skulle läsa eller skriva igen. Från den olyckliga diagnosen, uttryckte sig Sábato fortsättningsvis främst genom utvalda intervjuer.

Under skrivandet av denna essä så nämnde jag mitt skrivobjekt för Gabi Gleichmann, och han berättade att han ”besökte Sábato i hans hem, belägen i en förort till Buenos Aires. Året var 1992. Han skrev inte längre, däremot så målade han - ganska fina tavlor, faktisk, de var mörka och mystiska. Han var mycket upptagen av kabbala och judisk mystisk. Jag gjorde en längre intervju med honom, som publicerades i flera länder.”

Ett sammanträffande i cirklar kanske Borges skulle muttra 1998: Antes del fin (före slutet)

Antes del fin är en självbiografi där han berättar sitt liv och de influenser på hans politiska och etiska synpunkter. Sábato diskuterar skadeverkningar av globaliseringen och upphöjande av rationalism och materialism. Det finns också flera anbuds passager om skolupplevelser i 1920-talet (då det var mer idealism, säger Sábato). En stor del handlar också om hans avlidna fru som gick bort 1998, hans son Matilde och Jorge Borges, samt de kämpande arbetarna han mötte på gatorna i Buenos Aires. Sábato själv menade att det här var den enda bok som han verkligen ville publicera, bland annat därför att den blev något helt annat än han själv hade tänkt sig.

Sábato dog i Santos Lugares, den 30 april 2011, två månader ifrån sin 100-årsdag. Hans död var på grund av bronkit enligt hans följeslagare och medarbetare Elvira Gonzalez Fraga. Den spansktalande världens reaktion på hans död var att han hade "överträffat den litterära världen och gett den en mer ikonisk status". El Mundo i Spanien skrev att han var "den sista överlevande av argentinska författare med en stor bokstav".

 

Göran af Gröning 

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.