När devising tar sig an Ett drömspel

Jag blir upphämtad vid Östersund C av Teater Verbals producent Olle Olsson. Tillsammans åker vi till den konferensgård cirka en mil utanför centrala Östersund där Teater Verbal huserar sommaren 2011 ...

Av: Anna Nyman | 01 augusti, 2011
Reportage om scenkonst

Edgar Alla Poe och det sublima Antarktis

År 2009 fyller den amerikanske författaren Edgar Allan Poe tvåhundra år. Det uppmärksammas stort i USA och mindre i Sverige. Den store skräck- och deckarmästaren skrev bara en roman, Artur ...

Av: Bertil Häggman | 18 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Musiken - Västerlandets ödesfråga

  Pentagram av Hebriana Alainentalo I sin senaste bok, Sirenernas sång, har filosofen Eugenio Trías tagit sig an den västerländska historien utifrån musikens perspektiv. Ansatsen är lika spännande som svindlande. Genom en ...

Av: Eugenio Trías | 06 juni, 2010
Agora - filosofiska essäer

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Peter Nilsons deus ex machina



Peter Nilson Foto Ulla MontanPeter Nilson (1937-1998) började under 1960-talet att studera i Uppsala, först matematik, därefter teoretisk fysik, estetik, idé- och lärdomshistoria och astronomi. Från 1977 var Peter Nilson författare på heltid inom naturvetenskap, vetenskapshistoria och science fiction-betonad skönlitteratur. Som skönlitterär författare fick han sitt genombrott med romanen Arken (1982).

Den första egna kontakten med Nilsons skrifter blev Stjärnvägar (1991) – Rymdljus (1992) – Solvindar (1993), vilka alla tre är skrivna i essäform och utgår ifrån Nilsons tankar över vårt universum och vår historia som människor här på jorden. Här ligger också Nilsons fina gåva; nämligen att med lätt hand knyta mikro med makro och vise versa, och att hela tiden skifta mellan de perspektiven.

När jag nu, för elfte gången, sträckläst Peter Nilssons Arken, slår det mig hur tidlöst hans författarskap är, både som essäist och romanförfattare. Arken som bok för tankarna rakt mot Harry Martinsons Aniara (Nilson tilldelades Harry Martinson - priset 1986) men landar i en loop eller cirkelrörelse som gör att perspektiven hissnar. Med Nilsons varsamma hand möter, kan man säga, Aniara sin ”deus ex machina”

"O, kunde vi nå åter till vår bas,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:

en liten blåsa i Guds andes glas."

Ur Aniara (sång 13)

Harry Martinsons dystopi Aniara sätter människan i centrum och speglar vår inneboende destruktivitet, och hans civilisationskritik, med bomberna över Hiroshima och Nagasaki samt Sovjets första vätebombssprängning 1953 som förgrund, är mindre inriktad på vad människan gör och mer på vad hon är. Martinson gör en existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde och Martinson ställde frågan varför vi har en tendens att använda vår samlade kunskap och intelligens till att bryta ner vår miljö och oss själva. För Nilson gäller frågan själva varat, det som ligger utanför oss, oberoende av vår existens. Eller?

En färd till tidens ändeI Arken följer vi, till en början, ett kosmos som går mot tidens slut. Vi möter en deistisk/teistisk/monoteistisk eller polyteistisk Gud (En Gud, bland människans gudar, som skapar jorden, vårt kosmos, åt Arken, fylld av människor, men som sedan inte lägger sig i, jo, gällande syndafloden, Ahasverus som fått lotten att leva till världens slut och huvudkaraktären Benjamin som tillber Marduk). En orkeslös och uttunnad Gud som plötsligt får syn på något, en pil, som minnet inte kan återskapa som något skapat (paradoxen: ett förflutet ännu inte skapat). I välvilja skapar så ”den gamle” en planet åt denna besynnerliga farkost vilse vid tidens slut. Så tar alltså den ”stora glömskan” vid, och för människans del tar allt åter sin början. Vad säger då Nilson med detta eviga kretslopp? Och vad betyder kosmos till skillnad från universum? I den klassiska filosofin betyder kosmos på grekiska ung. ”den ordnade världen” och står som motsatts till Kaos. Alltså ett ordnat universum med statiska lagar. I dag tänker vi annorlunda när kosmologerna pratar om tio, tjugo dimensioner, parallella universum och vårt eget universum som till största del är bestående av mörk materia och där en avgörande kraft ligger i mörk energi. Detta i dag. Ändå är tiden, rummet och materian villkoren för vår existens, något vi inte tycks komma utanför. Det Peter Nilson drar till sin spets är istället: kan vi komma förbi? Eller i Nietzsches oerhörda tankevolt i ”den eviga återkomsten”, något som den franske filosofen Gilles Deuluze återkommer till i sin Nietzsche och filosofin

”Den eviga återkomsten av reaktiva krafter och dessutom återkomsten av krafternas blivande-reaktiva. Zarathustra framställer inte bara den eviga återkomsten som mystisk och hemlighetsfull, utan också som något äcklande, något som är svårt att uthärda.” / G. Deuluze ur Nietzsche och filosofin

Tidens flod blir så fyndigt i Nilsons berättelse krökt, den är inte linjär, där tiden tillslut blir sin egen källa och börjar om på nytt, utan minne av sitt tidigare förlopp.

en bok om katastrofer och underverk”Varje viskning och varje blinkning av ett ögonlock bevarades i det förflutna. Lukten av varje människokropp fanns där och kunde inte utplånas. Han såg sig själv irra på vägarna, allt mer krokig och förtorkad för varje mansålder, och han förstod att varje hårstrå som fallit av honom låg kvar i denna tidens gula substans, varje bit av en nagel som han fläkt sönder låg där.[…] Han såg sina många ansikten genom tiderna, han såg ansikten som måste ha tillhört helt andra människor och han var återigen häpen över förvandlingen, han såg sig även som kvinna och började undra om ögonen eller förståndet hade svikit honom. Han såg sig själv dö och läggas i graven. Då fattade han att han hade förväxlat sig själv med alla andra människor. Men när han noga betraktade myllret av människor som hade levat kunde han inte säkert säga vem som hade varit han själv och vem som inte var han. Det var som han ensam hade varit alla människor, eller som om alla människor hade i sig en någon liten del som var han: var och en på något sätt lik honom, och han representerade dem alla.” (s.80f)

Mannen som här tänker bär namnet Benjamin (Benjamin, ett hebreiskt namn som betyder lyckans son. Benjamin var enligt Bibeln Jakobs son och Josefs yngste bror.) och blir genom berättarrösten i Arken levande först som en mäktig handelsman som säljer virke, slavar och förnödenheter till Noa och hans ark. Vi möter en Noa utan sin Gud och som utan svar försöker fly förgänglighet och död som är låst i tidens ström eller flod. Benjamin överlever senare syndafloden och får slutligen följa med på den nya ark (rymdfarkost) som ska färdas mot tidens slut. Han flyter så med tidens ström ända in i den tid då själva tidens lagar upphör. ”Arken var ingenting annat än en stor skugga i minnet, en skugga med ögon som kunde ha funnits i något ansikte. Han försökte minnas Noa, han tänkte på den gamle sjöfararen som hade sett alla hav i världen, ännu fler hav än Benjamin, men han mindes bara en ofärdig staty som han hade gått förbi en gång för många år sedan i Ravenna. Noa själv var som en skepnad ur sagorna. […] Om jag bara skulle lita på mitt minne, tänkte han, då vet jag inte om det varit någon syndaflod. Och det är kanske så. Den fanns kanske aldrig. Tiden har kanske utplånat det förflutna, eller alldeles förvandlat det.” (s.109)

om vår tids världsbildDet är alltså ingen cirkel som sluts, eller som prästen säger i början av filmen Before the rain: ”cirkeln är inte rund” och den eviga återkomsten hos Nietzsche är inte att allt börjar om på nytt utan den eviga återkomsten förblir svaret på övergångens problem. Detta i mening att den inte får tolkas som återkomsten av något som är ”ett” eller ”detsamma”. Vi missförstår ”den eviga återkomsten” om vi tolkar den som ”återkomsten av detsamma”. Det är inte varat i sig som återkommer, utan snarare ett återvändande som belägger varat, i samma mån som affirmationen till det som skapas.

“Den eviga återkomsten betyder att vara är urval. Endast det återkommer som affirmerar eller affirmeras.” / F. Nietzsche

Så, Benjamin tycks i Nilsons kosmos ha sin personliga och egen resa men bär på samma gång allas resa, kvinna som man. Här blir paradoxen det enda möjliga, om det nu är en paradox. Kanske är allt istället en återspegling? En bild i bilden, i bilden … Detta i ett kosmos som är som en tavla och kaoset dess ram, ja vi kan lika gärna vända: ett kosmos som ram till den tavla som målats med kaos …

Längre kommer vi inte så tillbaka till ramberättelsen och dess spännviddsyta. Och liksom skräddaren ser ut att hoppa på vattenytan så gör Benjamin små språng i tiden där också Ahasverus dyker upp med några hundra års mellanrum och de båda talar med varandra på diverse utglömda tungomål. Ahasverus ständigt i tankar ang. Kristus, Benjamin med guden Marduk, och båda utan svar förutom Ahasverus löfte eller förbannelse att leva till tidens slut. Ahasverus, den vandrande, som en gång för länge sedan, enligt myten, nekade Frälsaren att vila huvudet mot hans hus. Sedan dess är Ahasverus dömd till evig oro, ett liv utan rast och sömn. Men inget är statiskt och det som tidigare ansågs som ett straff verkar för vår samtid snarare som något eftersträvansvärt i vår samhällsjakt på att hela tiden leva längre – bli yngre. Eller tillhör den synen bara min egen solipsism? Mitt eget Kassandraskrik ut i världen? Känner min puls öka och drar Peter Nilsons Hem till jorden närmre, slår upp första sidan och finner ett Martinson-citat:

”Du lyss till tidens flykt en dag på ängen

när solen gnistrar genom strånas skogar

och söker fåfängt fånga tid i flykten.”

Pulsen åter lugn och texten vidare …

En bok om rymd och människorJo, Benjamin upplever även sin död, tycker sig uppleva den, och hans fortsatta vandring sker i ”dödsriket” som också är på jorden men människan ter sig annorlunda. Benjamin upplever dem som döda. Kan det vara den moderna människan? – Benjamin som mannen utan egenskaper bland människor utan egenskaper, industrialiseringens människa som glömt sina rötter. Benjamin anpassar sig, blir slät, börjar föryngras och släpper sitt judiska arv. Han blir en bland alla, alltmer en skugga och kommer längre ifrån sitt förflutna. Det är i alla fall så jag läser texten, och här måste jag släppa. Nilson kan sin historia (idé-historia främst), Martinson läste sin samtid, Nietzsche alltid visionär, men så fort det ska sias om framtid så tycks vi alla falla. När vi ska förbi vår egen samtid så tycks framtiden spreta i alla riktningar, i alla människor och vi upplever den olika. Martinsons kvinnosyn tillhör inte vår, likaså hans syn på ”maskinen” eller datorn. Nilsons kosmologi är en annan idag bl. a. i fråga om tomrum och universums acceleration (vilket även innefattar Nietzsches ”eviga återkomst”). Det som finns gemensamt hos dessa tre är dock tanken på att något gick förlorat hos människan under industrialisering och det bara som ett konstaterande – inte ett bakåtsträvande. I tidens flod finns inget att komma tillbaka till, vi kan inte vrida klockan bakåt vilket är så extremt farliga tankar i vår världsbild hos ett antal länder idag (speciellt i vårt eget närområde). Vi har ”nuet” och framtiden formar vi som enskilda länkar men i samma kedja. Nietzsche och Martinsons liv avslutades i tragedi och nihilismens tankar i Den eviga återkomsten och Aniara fick ändå ett nytt hopp med Nilsons rundgång i Arken (hopp eller fördömelse ligger i betraktarens öga). Kanske är det dags att åter begrunda orden: Ecce Homo!

Göran af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 september, 2011

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 maj, 2013

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 13 september, 2014

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Karen Blixen eller livet som konstverk

Huset låg öde. Skymningen höll på att sänka sig sakta över Rungstedlund och taknockarna avtecknade sig som vassa siluetter mot den mörknande himlen. Det var tomt och ödsligt som om ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 05 februari, 2012

De fyra stegen

Den 9 maj 2011 gick jag hem genom Finngatan i Lund. Jag säger "genom" därför att grönskan var sådan, att man kunde uppleva gatan som en tunnel. Det blev jag ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.