Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Peter Nilsons deus ex machina



Peter Nilson Foto Ulla MontanPeter Nilson (1937-1998) började under 1960-talet att studera i Uppsala, först matematik, därefter teoretisk fysik, estetik, idé- och lärdomshistoria och astronomi. Från 1977 var Peter Nilson författare på heltid inom naturvetenskap, vetenskapshistoria och science fiction-betonad skönlitteratur. Som skönlitterär författare fick han sitt genombrott med romanen Arken (1982).

Den första egna kontakten med Nilsons skrifter blev Stjärnvägar (1991) – Rymdljus (1992) – Solvindar (1993), vilka alla tre är skrivna i essäform och utgår ifrån Nilsons tankar över vårt universum och vår historia som människor här på jorden. Här ligger också Nilsons fina gåva; nämligen att med lätt hand knyta mikro med makro och vise versa, och att hela tiden skifta mellan de perspektiven.

När jag nu, för elfte gången, sträckläst Peter Nilssons Arken, slår det mig hur tidlöst hans författarskap är, både som essäist och romanförfattare. Arken som bok för tankarna rakt mot Harry Martinsons Aniara (Nilson tilldelades Harry Martinson - priset 1986) men landar i en loop eller cirkelrörelse som gör att perspektiven hissnar. Med Nilsons varsamma hand möter, kan man säga, Aniara sin ”deus ex machina”

"O, kunde vi nå åter till vår bas,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:

en liten blåsa i Guds andes glas."

Ur Aniara (sång 13)

Harry Martinsons dystopi Aniara sätter människan i centrum och speglar vår inneboende destruktivitet, och hans civilisationskritik, med bomberna över Hiroshima och Nagasaki samt Sovjets första vätebombssprängning 1953 som förgrund, är mindre inriktad på vad människan gör och mer på vad hon är. Martinson gör en existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde och Martinson ställde frågan varför vi har en tendens att använda vår samlade kunskap och intelligens till att bryta ner vår miljö och oss själva. För Nilson gäller frågan själva varat, det som ligger utanför oss, oberoende av vår existens. Eller?

En färd till tidens ändeI Arken följer vi, till en början, ett kosmos som går mot tidens slut. Vi möter en deistisk/teistisk/monoteistisk eller polyteistisk Gud (En Gud, bland människans gudar, som skapar jorden, vårt kosmos, åt Arken, fylld av människor, men som sedan inte lägger sig i, jo, gällande syndafloden, Ahasverus som fått lotten att leva till världens slut och huvudkaraktären Benjamin som tillber Marduk). En orkeslös och uttunnad Gud som plötsligt får syn på något, en pil, som minnet inte kan återskapa som något skapat (paradoxen: ett förflutet ännu inte skapat). I välvilja skapar så ”den gamle” en planet åt denna besynnerliga farkost vilse vid tidens slut. Så tar alltså den ”stora glömskan” vid, och för människans del tar allt åter sin början. Vad säger då Nilson med detta eviga kretslopp? Och vad betyder kosmos till skillnad från universum? I den klassiska filosofin betyder kosmos på grekiska ung. ”den ordnade världen” och står som motsatts till Kaos. Alltså ett ordnat universum med statiska lagar. I dag tänker vi annorlunda när kosmologerna pratar om tio, tjugo dimensioner, parallella universum och vårt eget universum som till största del är bestående av mörk materia och där en avgörande kraft ligger i mörk energi. Detta i dag. Ändå är tiden, rummet och materian villkoren för vår existens, något vi inte tycks komma utanför. Det Peter Nilson drar till sin spets är istället: kan vi komma förbi? Eller i Nietzsches oerhörda tankevolt i ”den eviga återkomsten”, något som den franske filosofen Gilles Deuluze återkommer till i sin Nietzsche och filosofin

”Den eviga återkomsten av reaktiva krafter och dessutom återkomsten av krafternas blivande-reaktiva. Zarathustra framställer inte bara den eviga återkomsten som mystisk och hemlighetsfull, utan också som något äcklande, något som är svårt att uthärda.” / G. Deuluze ur Nietzsche och filosofin

Tidens flod blir så fyndigt i Nilsons berättelse krökt, den är inte linjär, där tiden tillslut blir sin egen källa och börjar om på nytt, utan minne av sitt tidigare förlopp.

en bok om katastrofer och underverk”Varje viskning och varje blinkning av ett ögonlock bevarades i det förflutna. Lukten av varje människokropp fanns där och kunde inte utplånas. Han såg sig själv irra på vägarna, allt mer krokig och förtorkad för varje mansålder, och han förstod att varje hårstrå som fallit av honom låg kvar i denna tidens gula substans, varje bit av en nagel som han fläkt sönder låg där.[…] Han såg sina många ansikten genom tiderna, han såg ansikten som måste ha tillhört helt andra människor och han var återigen häpen över förvandlingen, han såg sig även som kvinna och började undra om ögonen eller förståndet hade svikit honom. Han såg sig själv dö och läggas i graven. Då fattade han att han hade förväxlat sig själv med alla andra människor. Men när han noga betraktade myllret av människor som hade levat kunde han inte säkert säga vem som hade varit han själv och vem som inte var han. Det var som han ensam hade varit alla människor, eller som om alla människor hade i sig en någon liten del som var han: var och en på något sätt lik honom, och han representerade dem alla.” (s.80f)

Mannen som här tänker bär namnet Benjamin (Benjamin, ett hebreiskt namn som betyder lyckans son. Benjamin var enligt Bibeln Jakobs son och Josefs yngste bror.) och blir genom berättarrösten i Arken levande först som en mäktig handelsman som säljer virke, slavar och förnödenheter till Noa och hans ark. Vi möter en Noa utan sin Gud och som utan svar försöker fly förgänglighet och död som är låst i tidens ström eller flod. Benjamin överlever senare syndafloden och får slutligen följa med på den nya ark (rymdfarkost) som ska färdas mot tidens slut. Han flyter så med tidens ström ända in i den tid då själva tidens lagar upphör. ”Arken var ingenting annat än en stor skugga i minnet, en skugga med ögon som kunde ha funnits i något ansikte. Han försökte minnas Noa, han tänkte på den gamle sjöfararen som hade sett alla hav i världen, ännu fler hav än Benjamin, men han mindes bara en ofärdig staty som han hade gått förbi en gång för många år sedan i Ravenna. Noa själv var som en skepnad ur sagorna. […] Om jag bara skulle lita på mitt minne, tänkte han, då vet jag inte om det varit någon syndaflod. Och det är kanske så. Den fanns kanske aldrig. Tiden har kanske utplånat det förflutna, eller alldeles förvandlat det.” (s.109)

om vår tids världsbildDet är alltså ingen cirkel som sluts, eller som prästen säger i början av filmen Before the rain: ”cirkeln är inte rund” och den eviga återkomsten hos Nietzsche är inte att allt börjar om på nytt utan den eviga återkomsten förblir svaret på övergångens problem. Detta i mening att den inte får tolkas som återkomsten av något som är ”ett” eller ”detsamma”. Vi missförstår ”den eviga återkomsten” om vi tolkar den som ”återkomsten av detsamma”. Det är inte varat i sig som återkommer, utan snarare ett återvändande som belägger varat, i samma mån som affirmationen till det som skapas.

“Den eviga återkomsten betyder att vara är urval. Endast det återkommer som affirmerar eller affirmeras.” / F. Nietzsche

Så, Benjamin tycks i Nilsons kosmos ha sin personliga och egen resa men bär på samma gång allas resa, kvinna som man. Här blir paradoxen det enda möjliga, om det nu är en paradox. Kanske är allt istället en återspegling? En bild i bilden, i bilden … Detta i ett kosmos som är som en tavla och kaoset dess ram, ja vi kan lika gärna vända: ett kosmos som ram till den tavla som målats med kaos …

Längre kommer vi inte så tillbaka till ramberättelsen och dess spännviddsyta. Och liksom skräddaren ser ut att hoppa på vattenytan så gör Benjamin små språng i tiden där också Ahasverus dyker upp med några hundra års mellanrum och de båda talar med varandra på diverse utglömda tungomål. Ahasverus ständigt i tankar ang. Kristus, Benjamin med guden Marduk, och båda utan svar förutom Ahasverus löfte eller förbannelse att leva till tidens slut. Ahasverus, den vandrande, som en gång för länge sedan, enligt myten, nekade Frälsaren att vila huvudet mot hans hus. Sedan dess är Ahasverus dömd till evig oro, ett liv utan rast och sömn. Men inget är statiskt och det som tidigare ansågs som ett straff verkar för vår samtid snarare som något eftersträvansvärt i vår samhällsjakt på att hela tiden leva längre – bli yngre. Eller tillhör den synen bara min egen solipsism? Mitt eget Kassandraskrik ut i världen? Känner min puls öka och drar Peter Nilsons Hem till jorden närmre, slår upp första sidan och finner ett Martinson-citat:

”Du lyss till tidens flykt en dag på ängen

när solen gnistrar genom strånas skogar

och söker fåfängt fånga tid i flykten.”

Pulsen åter lugn och texten vidare …

En bok om rymd och människorJo, Benjamin upplever även sin död, tycker sig uppleva den, och hans fortsatta vandring sker i ”dödsriket” som också är på jorden men människan ter sig annorlunda. Benjamin upplever dem som döda. Kan det vara den moderna människan? – Benjamin som mannen utan egenskaper bland människor utan egenskaper, industrialiseringens människa som glömt sina rötter. Benjamin anpassar sig, blir slät, börjar föryngras och släpper sitt judiska arv. Han blir en bland alla, alltmer en skugga och kommer längre ifrån sitt förflutna. Det är i alla fall så jag läser texten, och här måste jag släppa. Nilson kan sin historia (idé-historia främst), Martinson läste sin samtid, Nietzsche alltid visionär, men så fort det ska sias om framtid så tycks vi alla falla. När vi ska förbi vår egen samtid så tycks framtiden spreta i alla riktningar, i alla människor och vi upplever den olika. Martinsons kvinnosyn tillhör inte vår, likaså hans syn på ”maskinen” eller datorn. Nilsons kosmologi är en annan idag bl. a. i fråga om tomrum och universums acceleration (vilket även innefattar Nietzsches ”eviga återkomst”). Det som finns gemensamt hos dessa tre är dock tanken på att något gick förlorat hos människan under industrialisering och det bara som ett konstaterande – inte ett bakåtsträvande. I tidens flod finns inget att komma tillbaka till, vi kan inte vrida klockan bakåt vilket är så extremt farliga tankar i vår världsbild hos ett antal länder idag (speciellt i vårt eget närområde). Vi har ”nuet” och framtiden formar vi som enskilda länkar men i samma kedja. Nietzsche och Martinsons liv avslutades i tragedi och nihilismens tankar i Den eviga återkomsten och Aniara fick ändå ett nytt hopp med Nilsons rundgång i Arken (hopp eller fördömelse ligger i betraktarens öga). Kanske är det dags att åter begrunda orden: Ecce Homo!

Göran af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder
Fint väder för Bokmässan. Foto: Belinda Graham

När jag blir en fetkänd författare ...

La Babitz om bokmässan i Göteborg.

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 05 oktober, 2015

Den omöjliga staden

Neapel är den tredje största staden i Italien, efter Rom och Milano, och har en bland de största hamnar i Medelhavet. Efter så många omskrivningar under de senaste åren om de ...

Av: Joakim Kocjancic | Bildreportage | 25 september, 2012

Strindberg och Lanz-Liebenfels

Österrikaren Jörg Lanz-Liebenfels (1874-1954) påstod att han träffat August Strindberg på ett värdshus i Grein, Oberösterreich, hösten 1896. Lanz –von  Liebenfels  togs som ”aristokratiskt” tillägg samtidigt med att han ändrade ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 05 september, 2012

MÅSARNA FLÖG MED VINGARNA NERISADE AV EN HÅRDHET SOM NÄSTAN FICK DEM ATT…

Hon går över gatan och in i Humlegården som ser alldeles svart ut. - Inte en människa. Det är nog alltför sent. Men efter en stund möter hon en ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 09 maj, 2011

Konstnärligt utvecklingsprojekt prövar bilden av andra kulturer

Vilka bilder är det vi får av andra kulturer och varför ser de ut som de gör? Med den frågan i botten har tre konststudenter på Konsthögskolan genomfört det konstnärliga ...

Av: Eva Gustin | Kulturreportage | 06 mars, 2010

Tomas Tranströmer. Foto:  Frankie Fouganthin/Wikipedia

Ett möte som inte blev av

Det var i slutet av 1970-talet; jag hade fått dålig kritik för en diktsamling och blev uppkallad till Norstedts för samtal. Thomas von Vegesack, Jan Stolpe, och en tredje redaktör ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2015

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

Bildning – ingen sport?

  Biblia et stanze av Veronique Traditio.TEMA BILDNING  Tema Bildning Hur förhåller sig bildningen till specialiseringen? Den allmänna bildningen är själva begreppets huvudsats; det är författaren och skriftställaren Leif V Erixells utgångspunkt. Det ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 10 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.