Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt



Bruno av Maya Eizin ÖijerEnsam sittande i en halvtom bar på Sveavägen för många år sedan så händer följande: Dörren öppnas och in kommer en man klädd i sammetsröd manchesterkostym och en stor vid, svart hatt, och ansiktet med maskaran svart under ögonen. Mannen går fram till baren och beställer en röd drink, vad som helst bara den är röd. Han pratade som ett barn men ögonen … ögonen. Vid denna tidpunkt studerade jag litteratur på universitetet och kände minst tre som skrev sina avhandlingar om Bruno K. Öijer.

Mannen som kom in i baren, med hatt och för trång kostym, ja, det var ingen mindre än Öijer, året var 2001 och hans diktsamling Dimman av allt fyllde de svenska bokdiskarna. Resten av kvällen vill jag inte klä i ord men jag glömmer den aldrig, det var stort.

”Vi lämnade/varje fest sist av alla/och vi hade ingenting/bara våra unga ansikten /…/ och jag vet inte vad det är värt/hur mycket som finns kvar/men det satte sig i våra kläder/satte sig i vårt hår/och vi har inte kommit hem/det är en lögn att vi kommit hem/vi kommer aldrig hem/ingen av oss kommer hem”  (Ur Dimman av allt)

Min gåta, min vän

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att däri ligger mysteriet med en essä: man plockar ut delar, överdriver för sig själv och tummar oupphörligt på sanningen – och just i fråga om den här meningen, eller den. Jag måste hela tiden vara beredd, annars silas det bort mellan fingrarna på mig.

Naturligtvis kan jag inte skriva fullkomligt klart om den eller den händelsen som hände i förrgår, för ett år sedan, jag är redan för långt bort från dem; det enda jag kan säga är att varken i det ena fallet eller det andra hänt något som man kan kalla en händelse i vanlig bemärkelse. Med andra ord: jag skriver på en essä.

Att skriva om Bruno K. som diktare utan att nämna hans närhet till musiken ser jag som en omöjlighet. Vare sig det gäller samarbetet med Fläskkvartetten, Thåström, Kent, den egna skivan Skugga kommer (1986) eller hans egna konsertlika poesi/musik-framträdanden. Öijers fjärde diktsamling bär ju också namnet Bob Dylan (1975), och i vissa kretsar går Öijer under epitetet ”rockpoet” men då har man nog inte, som jag ser det, på allvar trängt in i hans vibrerande och närvarande poesi som är helt avskalad från alla populärkulturella klichéer men så subtilt nyanserat och smyckat av dess referenser. Öijer tillhör den lilla krets aktade poeter, i vårt land, som skriver på liv och död; i samtid, helt ensam i sitt slag.

Ändå ”tillhör” inte Öijers poesi parnassens och de intellektuellas slutna cirkel. Öijer skriver främst för de mest oskyddade, de socialt utsatta, de som inte har en röst, samhällets osynliga, och han skriver aldrig för det han kallar ”de duktiga läsarna”. Men Öijers texter bär ändå så många bottnar att det är fullt möjligt att läsa in den orfiska traditionen, nedstigningar i underjorden och de levandegjorda myterna i hans poesi. Dock har han flera gånger betonat att han skriver enkelt, ”också en sjuåring kan förstå mina dikter. Och om han sammanfattar själv: "I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat".

Hermes snabbfotÅr 2001 när Dimman av allt publicerats – som sista delen i en tribologi vars första del Medan giftet verkar utkom (1990)och följdes av Det förlorade ordet (1995) – så konstaterar Öijer i en intervju i SVT:s Röda rummet; att han nu avslutat sin diktargärning, att hans röst inget mer har att säga. Detta efter tolv års arbeta med den Trilogi som samtalet handlar om. Öijer understryker vidare vikten av att hans dikter rör sig i det djupt personliga men också att en dikt aldrig får beröra det direkt privata, den måste kunna gälla alla och den måste ha ett duende (lös betydelse: har själ, ett förhöjt tillstånd av känslor, uttryck och autenticitet.)

”Så mycket tungt i dina ögon

och jag drog mej undan

jag var för liten

jag kunde inte hjälpa dig att plocka ur

jag visste inte hur man gör

För mig var det ännu en natt … en natt när jordklotet driver genom rymden … och av allt jag gjort … av stjärnan jag lossat och tagit ner från himlen … fanns inget kvar … bara ett brännmärke … ett sår i huden som aldrig läks

Jag vaknar om … igen … jag viker sedeln tills den försvunnit … och evigheten är lika falsk som tårarna … i mitt ansikte”

(Öijer fritt sammanfogat)

Hos Öijer är namnet jagets omedelbara avtryck i språket. Den logos som skulle kunna omfatta oss är förlorat och i språket och historien är vi dömda att aldrig vila. Som i dikten ovan blir vi själva bärare av paradox. Det i andlig mening döda ordet återupprättas inom oss, och i Öijers poetik går subjektet före allt, sorgen som ingen kommer undan, oberoende av dess ursprung – historisk eller existentiellt blir hos Öijer poesins grundmaterial – och det är ur den Öijer skapar sitt poetiska universum, diktens skönhet och värme.

Men Öijer menar:

”att någon vila på det planet finns inte. I så fall skulle poesin bara vara en roll, som du lägger av dig som en kostym. Det är skillnaden mellan mig och en skådespelare. Eller schlagersångare – att stå och sjunga en text som inte betyder ett skit. För mig är ordet mitt eget blod.”

Hos Öijer är det en fråga om att skänka lindring. Hans diktning går ut på att möjliggöra sorg. Men för Öijer är sorgen inte destruktiv och ångestfull, utan en läkande kraft i form av en ärrbildning som är nödvändig för vår överlevnad. Att se och lyssna på Öijers liveuppträdanden känns som ett slags omfamning, en mänsklig beröring i mörkret som blir en tillfällig befrielse. Det närvarande mötet med publiken och spänningen i luften går nästan att ta på, och med små handrörelser räknar Öijer taktfast in sig själv inför varje ny dikt, som vore han en dirigent framför en mycket uppmärksam orkester.

”Innan jag framför dikterna måste jag känna in deras egen rytm. Jag genomlever dem inom mig, jag hör min röst läsa dem, en hundradels sekund innan jag genomför dem.”

 Öijers egna musikaliska rötter ligger i bluesen och rockmusik från tidigt sextiotal – en period som också befäster filmens betydelse hos Öijer – och leken med att i lyriken plocka in diskreta kulturella referenser: Keats, Shelley, Mozart, en Hank Williams och med en avslutande mening i dikten ”Så få” den klassiska filmrepliken: ”If they move, kill’em”, kan vi notera att filmen, Sam Peckinpahs våldsamma The wild bunch (en av Öijers favoriter), handlar om westernmytens undergång i det moderna samhället.

II

Bruno i baren”Jag gick ut för att hämta … allt det goda … människorna skapat … det tog ingen plats i mina händer…

Låt oss dela lika … ni får allt ni måste längta efter … jag får resten … jag får det som räknas

Mitt namn?

Det här är mitt namn:

ensamma går, där ensamma gått

skadade hus söker vård, läggs in på mina ögon

skadade möss söker vård, läggs in på mina ögon

skadade hjälperskor söker vård, läggs in på mina ögon … läks

ensamma går, där ensamma gått bort.”

Dikten hos Öijer är alltid sammanflätad med musik, stämningar och vågrörelser utanför tidens lagar. Tiden som negation måste alltså ses som en del av Öijers poetiska scenografi, eftersom Öijers subjekt inte bara befinner sig i ett identifierbart konkret rum utan alltid också i en annan tidsrymd, djupare än det förflutna liggande tätt intill, men som också äger en närhet till det stora okända, det förlorade ordet, en hemlighet som är lika kroppsligt nära som andligt avlägsen, ett fördolt som går att kastas om. Och ett perspektiv som gör Öijer, trots flitigt användande av negationer, i mina ögon den mest trosnära samtida poeten av alla (inte Tranströmernära mer då en Ekelunds – Non videri). Och Öijers känsla av avslut efter Dimman av allt – som inte blev ett avslut Svart som silver (2008) och den kommande Och Natten Viskade Annabel Lee (sept. 2014) – liknar så Ekelunds tankar och de rader som blev några av hans sista och som Anders Olsson menar blev hans farväl till poesin. Dikten i sin helhet är publicerad i Böcker och vandringar 1910:

och den tunga svarta rosen

föll ljudlöst – tungt ur hennes hand.

Ändå går det inte att tänka sig poesins roll i någons tjänst över huvud taget och givet här är Gunnar Ekelöfs samling: Non serviam. Användandet av motsägelser genom negationer är hos Öijer ett syfte i sig, att vara självmotsägande, att vara paradoxal. Just för att dikten ändå alltid överskrider sina givna begränsningar.

Öijer om sitt då pågående arbete med Svart Som Silver (2008), sju år efter det att Trilogin avslutades.

”Min poesi går ingens ärenden. Samtidigt är den en serie ljussättningar av vår tid. I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat. Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt – men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg."

Hermes  Den visionära kraft som Öijer vinner genom att rumsliggöra de inre landskapen av inbillning, minnen, sentiment som fastfrusna polyfona röster där de utanför tiden bildar en alternativ skapelse av dynamisk lyster, igenkännlig men kuslig på samma gång. Gör här en koppling till regissören David Lynch och filmen – Lost highway

Per Bäckström är filosofie doktor och docent i litteraturvetenskap och mannen bakom det tyngsta verket om Öijer hittills. Den heter Aska, Tomhet & Eld. Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer (Ellerströms förlag).Bäckström har personligen intervjuat Öijer ett antal gånger under skrivandet av detta arbete, som alltså (som titeln anger) behandlar Öijer som outsider.

Ekelöf skrev prosaboken Utflykter (1947) och den självbiografiska delen En outsiders väg i boken är en central text i hans författarskap. Och precis som Ekelöf med tiden drog sig undan centrum till det perifiera, alltid skrivande, så är Öijer en poet skriver i stort sett varje dag, men det handlar mer om att kasta ner intryck från dagen och att hålla i gång medvetan­de­strömmen, än om att samla rader till kommande verk. Hans metod för prosatexter (publicerat en roman: Smirnoff) är att isolera sig från omvärlden under en längre period, i ett hus i skogen med penna och papper dit endast katterna är välkomna.

”Jag beundrar dem som blir i förtvivlan

och är som de är

undviker Centrum

utanför.”

(Lars Forssell)

 

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts