• Litteraturens porträtt
• Publicerad: 30 mars, 2014

Stefan George den esoteriske fadern – mästaren – novisen

The first claimed that we could have an objective knowledge of the world uncontaminatet by the point of view of any observer (Leibniz). The second claimed that we could have objective knowledge of nothing (Hume).

… Så stjärnorna vi ser, när vi betraktar dem, bär miljoner av år i sitt levnadsljus, ibland som levande, ibland som död, men det saknar all betydelse, eftersom de stjärnor vi betraktar lever i det skenbarligas rike, precis som våra drömmar gör det. När vi betraktar stjärnorna i natten eller drömmer vår dröm, är de båda delar ur en annan dröm, en dröm som lösgjort sig ur en annan dröm liksom en vattendroppe, lösgör sig ur en annan, större, en rörelse, en våg. Den våg som gjort att jag än en gång förirrat mig till hus nummer 89 på rue de Romes (blev nummer 89 i februari 1884), där poesins lyskraft fortfarande värmer med sitt återsken av sina litterära fixstjärnor – ibland som levande, ibland av historien döda, och jag tar upp min söndertummade anteckningsbok och läser följande rader:

Symbolism! Stéphane Mallarmé och hans berömda ”tisdagskvällar” med den utvalda skaran av några av sin tids mest betydande poeter. Här samlades, förutom Mallarmé, Paul Verlaine, Rainer Maria Rilke och Stefan George för att nämna några. Läs in dig på Stefan George! Blätter fur die Kunst!Tysk tidskrift för litteratur, poesi och konst, utgiven 1892-1919 av den tyske poeten Stefan George.

1892 började George utgiva den enbart för vänner och invigda (kallade George-Kreis) tillgängliga tidskriften; för den stora publiken har det sedan föranstaltats två urval, 1899 och 1904.

Så det var därför som jag kommit hit, denna min själsliga födelseplats, inte för Mallarmés klara blick eller Rilkes visionära syn, utan för att fördjupa mig i Stefan Georges poesi och höga estetik – ”mot det flacka och gamla såväl mot det råa och låga inom det samtida skriveriet”. George vände sig tidigt mot den, för tiden, dominerande naturalistiska traditionen, för att istället vända sig inåt och skriva stark symbolistisk poesi med stränga krav på diktens form och klangbotten. Och känslan av främlingskap var stor i det vilhelminska Tyskland vilket skärpte den allmänna undertonen till motsättningen mellan samhälle och konst, och där fonden, i synnerhet, bildades av militarism och kälkborgerlighet. Ett mönster som även formade en ung George och hans tankar eller drömmar efter antikens vishetslärare och dess konstitution av mästare – novis-förhållande.

Jag sökte girigt fäste och försoning

i strofer där den tyngsta vånda var,

där världen välvde dov och ogripbar.

Då kom en naken ängel till min boning.

/ (S. George ur Livets matta 1899. Övers. Bertil Malmberg)

Stefan George själv föddes 1868 i Bingen som ligger i Rhenlandet, i den historiskt fransk-tyska gränsregionen. Han studerade 1889-1891 filologi och konsthistoria i Paris, Berlin och München. Och det var i Paris som George drogs mot symbolismens diktare där många hade inställningen att konsten/poesin stod för en högre verklighet och borde skyddas från ”pöbeln”. En form av anarkistisk meta-elitism med ”konst för konstens egen skull” - ”L'art pour l'art”, som devis för det egna skapandet.

George började publicera sin egen poesi i början av tjugo års ålder och blev den skapande rösten för den egna tidskriften Blätter fur die Kunst som utkom1892: då en litterärt initierad tidskrift enbart tillgänglig för vänner inom den innersta kamratkretsen. Här publicerade George och hans vänner sina dikter och försökte därmed skapa en ”ny” röst inom poesin vars programinnehåll sammanfattas:

"Vi vilja ingen uppfinning av historier, utan återgivande av stämningar, ingen betraktelse, utan framställning, ingen underhållning, utan intryck."

Stefan George översätter också Baudelaire, Shakespeares sonetter samt Dantes gudomliga komedi till tyska, och ses till en början av sin diktargärning som en fransk poet.

Sant är att den unge George från början var mer intresserad av de franska än sina egna tyska föregångare, och delade den franska symbolismens syn på att den moderna människan var dekadent och kunde endast räddas av en kulturell förnyelse.

”Om jag som tjugoåring rått över 20 000 trogna soldater, hade jag jagat samtliga Europas potentater på porten. I varje annat århundrade än det nittonde hade jag blivit inspärrad.”

/ Stefan George

George tidiga diktning med debutsamlingen Hymnen (1890) fram till Das Jahr der seele (1897) bygger sin enhetlighet på den franska symbolismens esteticism men vid sekelskiftet framträder en ny tendens i Georges diktning.

Dikten som här följer ingår i Das Jahr der Seele och några ord av George ang. rimmets betydelse i dikten. ”Rim är blott en lek med ord, såvida det inte existerar en inre förbindelse mellan de genom rimmet sammanbundna orden”.

Kom då in i den park som sagts vara död och skåda: Där det mörkt gula - det mjukt gråa från björkar och från buxbom, glöm heller inte dessa sista astrar - purpurn runt det vilda vinets rankor - och fläta dessutom lätt samman i en höstlig syn vad i övrigt återstår av grönt liv.”

Stefan George målar skickligt upp bilden och landskapet med användandet av ord som ”gyllene” och ”purpur”, som får läsaren att associera till svunna epoker och exotiska landskap. Samtidigt finns en kontrast mellan det världsliga och det som är högre, kanske en tragisk insikt om det världsligas förgänglighet, orienterat mot ett hedniskt etos. George var en viktig bro mellan 1900-talet och tysk modernism, trots att han var en hård kritiker av den då moderna eran. Han experimenterade med olika poetiska meter, interpunktion, dunkla antydningar och typografi. Men ibland skärs den höga andligheten av i det jordnära arvet från fadern som levde sitt liv som vinodlare som stark kontrast till aristokratiska utseende "som" George också odlade.

Kanske den mest framstående poet som samarbetat med George, men som i slutändan vägrade medlemskap i cirkeln, var Hugo von Hofmannsthal, en av Österrikes enastående litterära modernister. Senare i livet, skrev Hofmannsthal att ingen hade påverkat honom djupare än George.

Märkt av Nietzsche

När George nu vänder sin uppmärksamhet mot tyska litteraturen – i tankebanor att Tyskland behöver en kulturrevolution – Men det kulturellt bärande Tyskland som George såg framför sig var varken demokratiskt eller industriellt, snarare ett slags hellenistiskt återtagande lett av en estetisk elit, där han själv och sina närmsta skulle spela en betydande men undandragen roll. Georges diktsamling Der siebente Ring (1907) pekade bort från den renodlade "L'art pour l'art"-inställning han tidigare haft och synen på dikten och i synnerhet på poetens roll övergår till att vara ungdomens och nationens uppfostrare. Viktigt är att Georges elitism och vision av ett nytt tyskt rike inte var knutet till darwinistiska eller modernt nationalistiska tankar om folk, och i Georges krets inkluderades naturligt flera tyska judar, bland dem Karl Wolfskehl och Ernst Kantorowicz. Det var således Karl Wolfskehl myntade det inom Georgekretsen populära begreppet Geheimes Deutschland, som sammanfattade visionen av ett ”inre” Tyskland bortom det materialistiska och demokratiska samhälle som var dominerande på ett ytligt plan. George var även en flitig besökare i det Wolfskehlska hemmet där han kom i kontakt med ett initierat sällskap som kallade sig för ”kosmikerna” vilka sökte finna de samhälleliga problemens lösning i den antika världens mysteriekulter.

George insåg också betydelsen av en grupp av vänner för sin egen skull, och menade att det var bristen på vänskapens trygghet som drivit Nietzsche till vansinnet. George fick också hjälp i sin karriär genom sina många vänner och kontakter. När vi studerar och läser George, så ser vi att hans arbete, i sin originalitet och effekter, utan problem kan rankas med det av Goethe, Hölderlin eller Rilke. Men George räckvidd utvidgas långt utanför området litteratur. Särskilt under sina sista tre decennierna; en period då han mer och mer såg sig som en Dantes like som han försökte likna i klädval, manér och ideal. George samlade kring sig en grupp manliga poeter och konstnärer som förhåller sig och eftersträvar att likna hans homoerotiska och idiosynkratiska syn på livet och försök att omvandla denna vision till realitet i livet. George ansåg hans krets som förkroppsligandet och försvarare av det "riktiga", men "hemliga" Tyskland, till skillnad från de falska värden som Tyskland utåt hyllade av det samtida borgerliga samhället.

Ett flertal av Georges lärjungar, vänner och beundrare var själva historiker, filosofer och poeter, och deras verk hade en djup påverkan på de intellektuella och kulturella attityderna i Tyskland under den kritiska efterkrigstiden, i synnerhet Weimarrepubliken. Stefan George och hans krets har, på gott och ont, en central, men problematisk, plats i tidsperiodens ökning av proto-nazismen i Tyskland – något vi inte får blunda inför – Deras egen surrogatstat erbjöd en miniatyrmodell av en kommande tysk stat: entusiastiska anhängare som utan tvekan hängivet ger sig till figuren och viljan av en karismatisk ledare som tros vara i besittning av mystiska, kvasi-gudomliga egenskaper och poetiska ”sanningar”.

Stjärnan av den federala

Jag vet inte vet vem jag är ... bara hör här:

ännu inte, började jag med ord och gjorde jorden.

Det som gör mig en människa ... och nu närmar det år

då jag bestämmer min nya form.

Jag går med sant lika varelser […].

Min fläkt av ert mod och styrka Återupplivar

min kyss, den brinner djupt in i era själar […].

Guden är hemligheten, den högsta heliga.

Med sina utstrålande ringar visar han sin serie:

Son till stjärnans generation representerar honom

det nya centret från anden födde.

/ (min översättning)

Stefan George avstod från alla offentliga betygelser och priser från det Tredje Riket, och stämplades efter sin död ofta som ”otysk” och ”judevänlig”. Det var också en av medlemmarna i Georgekretsen, von Stauffenberg, som 1944 kom att avrättas för att ha försökt spränga Hitler i luften. Stefan George var först och främst aristokrat i sin världsbild, och insåg också att om han skulle bli något av en tysk ”profet” måste han undvika att bli alltför inblandad i det dagspolitiska.

Georges diktning kom nu att föra fram en heroisk och anti-materialistisk vision, och hans syn på det tyska samhället, med dess småborgerliga kapitalism och demokrati, var alltjämt negativ. Georges historiesyn var även nietzscheansk cyklisk snarare än den kristna linjära med skapelse – liv kontra död – och en avslutande apokalyps.

Med viss rätt kan man hävda att Georges antidemokratiska och konservativt elitistiska idéer och förhärligande av den "estetiske ledaren" hade vissa paralleller med den då groende nazismen i Tyskland, men till skillnad från många av hans lärjungar som charmades av nazismen så tog han avstånd till det mesta i nationalsocialistiskt idégods. George flyttade av den anledningen till Schweiz 1933 (samma år som Musil lämnade Tyskland och flyttade till Wien, men när anschluss blev ett faktum 1938 blev han tvungen att fly även från Österrike och slog sig ner i Schweiz).

Stefan George dog 1933 men tillhör de slösande stjärnor som fortfarande värmer och livgör med sitt kosmiska ljus.

 

Göran af Gröning