Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Lars Ahlin – och det sociala korrelatet eller Inga ögon väntar mig



Lars Ahlin Foto Ulla Montandet är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande ljusa dager, det är, på en kylig vinterhimmel, det blå virrvarret av klara stjärnor. Ty vi vill ha nyansen också, inte Färgen, ingenting annat än nyansen, Så fly så långt det går från den mördande poängen, den grymma kvickheten och det orena skrattet, som får den azurblå himlens ögon att gråta

Jag har läst mycket men inte allt av Lars Ahlin (1915-97) och gällande hans levnadsteckning vet jag inte mer än andra läsare som finner och vilar i det ogripbara och okränkbara i hans romaner. Ändå tänker jag kasta mig ut med en text byggd på mycket känsla och med innehåll mestadels ur Tåbb med manifestet (1943), Stora glömskan (1954), Natt i marknadstältet (1957) och Fromma mord (1952). Denna avgränsning är på ett sätt starkt begränsad sett över Ahlins långa författarskap, där han själv under ganska många år valde bort skrivandet, och de facto att efter han åter börjat skriva igen lyckades fullfölja cirkelrörelsen i sitt författarskap med den sammansatta och fullödiga sista romanen Min livsfrukt (1997).

Denna essä och Ahlins författargärning är i huvudsak förlagd till 1957, i mina ögon, en milstolpe för svensk 1900-tals litteratur med romanen Natt i marknadstältet.

Men vi börjar i Sundsvall 1915 då en av vårt lands största författare för första gången möter dagens ljus och börjar så sin svindlande resa genom vårt yttre och inre landskap. 1933 påbörjas folkhögskola (senare tidningen Norrlands- Kuriren) och 1943 då debutromanen Tåbb med manifestet publiceras har även ett stort antal hantverksyrken prövats på. Det blir denna delning av konkret och abstrakt, med fötterna i två världar, som senare kommer att prägla Ahlins författarskap – en folklig idéförankring med en kristen tro. Eller om man så vill en kombination av folkligt och intellektuellt; en sorts (i författandet) dualism mellan högt och lågt. Men den dualism jag syftar på ligger inte på ett inre idé plan som hos Dostojevskij där annars många likheter går att skönja författarna emellan, utan i den yttre världens växling mellan köttet och anden, och mellan dem som har och dem som inte har. Viktigt är att det hos Ahlin inte ligger någon värdering i det materiella förhållandet. Ahlin ser människan utan skillnad oavsett social ställning och vet att den själsfattiga smärtan och såret slår lika mot hög som låg. Värderingen Ahlin gör gäller vår inre moral, ideologin, synen på oss själva och våra medmänniskor. Tänker på De sotarna! De sotarna! eller Hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Lär mig leva så som Stora Glömskan lever. Måtte jag som han kunna finnas på två platser samtidigt utan att jag därför fördärvar den plats där min kropp är."

Lars Ahlin tillhör tveklöst en av den svenska litteraturens största teoretiker och visionärer, en bland dem, för tiden, många gränsöverskridande autodidakter men han står vid sidan av Lundkvist, Martinson eller för den delen Ekelöf, kanske mest för den kristna religiositet som Ahlin gav uttryck för och allmänt brottades med i sina romaner. Tänker i synnerhet på Tåbb med manifestet där Ahlin med stor komplexitet kritiserar det kristna fromhetsbegreppet samt Natt i marknadstältet vars återkommande tema om livsförnedring och möjlig återupprättelse når en stor konstnärlig höjdpunkt – här finns många paralleller till Dostojevskijs senare författarskap.

Lars och Gunnel Ahlin 1960Bredvid Ahlin står den för tidigt bortgångne Stig Dagerman (1923-54) som romandebuterade 1945, två år senare än Ahlin, med romanen Ormen. Och Dagerman jobbade precis som Ahlin på en vänstertidning (Arbetaren) vid sin debut; för Ahlins del, som jag tidigare nämnt – Norrlands-Kuriren. Dagerman, liksom Ahlin började tidigt arbeta bland annat som biljettkontrollant på skärgårdsbåtarna och som busschaufför. Dagermans politiska intresse väcktes också tidigt och redan i 13-årsåldern sökte han sig till anarkismen och syndikalismen: en ideologi Dagerman kom att bära med sig under hela sitt liv som en del av hans ”två världar”. Även Ahlin vaknade tidigt politiskt och drog sig åt vänster precis som hans Tåbb alltid bar på sitt kommunistiska manifest under jackan. Sin barndom hade Ahlin utan sin mor, Dagerman utan sin far men det finns inget anklagande hos dem båda (som hos Ekelöf) utan mer en saknad som vill fyllas ut genom att lära om livet. Ahlin klarade så en lång livsvandring på sina inre och yttre stigar. Dagerman slet, föll, tog sig upp, slet, föll igen och 31 år gammal orkade han inte mer utan valde att avsluta sitt liv. Notis är att på Dagermans gravsten är en sats av hans egen text ingraverad: ”Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken”

II

Det redan tidigare använda Ahlincitatet ”[…] så som Stora Glömskan”, ser jag som en nietzscheansk tanke kring den eviga återkomsten, och den Ahlinska tanken om kroppen (lekamen), och den kristna tudelningen (mystikens treenighet) bär mycket tankegods från Dostojevskij.

Finner jag Joyce? Porträtt av konstnären som ung?

omslag från Tidens förlagTre starka krafter, menar Ahlin, driver framåt genom livet: kärleken till modern, kärleken till konsten, i vid mening – och kärleken till naturen: ”att stå mitt i en krets av mogna träd är att uppleva ett liv utan åthävor”. Vid denna tidsperiod så är allt Ahlin ser ett upplyftande intryck för honom. Han känner sig ren invärtes och förnimmer en harmonisk anklang med naturen. En ödmjuk känsla av att vara människa bemäktigar honom. Att leva för Ahlin är något stort även för, som han ser det, en enkel man som ha själv – vad blir han då plötsligt vittne till? Kanske nådens tre hörnpelare: Fadern, sonen och den helige anden. Kanske nåden i kvinnan, i kärleken.

”Den skakar. En osynlig hand skakar. Jag är inte naiv. Men världen är annorlunda nu. Den skiljer sig från den värld jag kände till. I en nästan tom lägenhet har jag allt.

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han är böjd ner över sig själv och sin kropp som i en spegel, mot en spegel där han inte kan skönja sin egen bild, böjd över sitt eget djup och sin kropp, som inte längre är hans.” (L. Norén)

De filosofiska och teologiska moralproblemen ang. ande och det köttsliga begäret finns alltid närvarande i Ahlins tankegångar och vi finner detsamma hos Dagerman i hans roman Bränt barn, om filosofistudenten Bengt som befinner sig i ett förtvivlat inre uppror efter moderns död. Han förälskar sig i faderns nya kvinna och de inleder ett förbjudet förhållande.

Ahlin och Dagerman i den växande existentialismen? Ja, den tidigare i moraliska frågeställningar men botten hos Ahlin är ändå tron, den senare i sin existens bar existentialismen likt ett pålagt kors som tillslut blev för tungt att bära.

För många av oss i dag har existentialismen reducerats till ett modeord och fått sådan räckvidd och utbredning att den inte längre betyder någonting alls. I verkligheten är den minst något för gemene man utan tvärtom en väldigt smal doktrin, adresserad endast för det akademiskt slutna samtalet och fackfilosofer.

Dock, existentialismen som ism definierar människan genom hennes handlande, den säger att hoppet endast finns i handlingen, en människa engagerar sig i sitt liv, drar upp dess konturer och utanför dessa konturer finns det ingenting, vi är ensamma, utan ursäkter. Det är det som menas med att människan är dömd till frihet.

Existentialismen kan liksom tron inte förklaras bara upplevas. Ett flertal förklaringar har givits, men varje gång man tror sig ha begripit en förklaring och fixerat den i minnet, slinker den iväg igen.

Fråga: Vad är existentialism?

Svar: Människan som skapar sig själv under sitt liv genom sina handlingar.

Olika texterVarför finns det då så måna förorättade människor? Kanske är vi alla förorättade, också därför att var och en förr eller senare förorättar sig själv. För att inte tala om allt jag låter övergå andra. Öppet eller fördolt lider alla människor, vi kan inte utan lögn sätta upp ett mysande eller ostridig ansikte. Alla är vanskapta på ett eller annat sätt. Tänker, tänker jag varför vi måste låtsas att vi inte är förorättade, när vi möter varandra, skriver och talar. Man myser bort vårt lidande, våra fel och brister. Man framhåller lögnen, för att få se ett entydigt ansikte. Men är inte den mest förorättade människan den som tillika kränker sin omgivning mest? Ty hans hälsa och sundhet är just söndring. Och de mest förorättade finns i sinnebilden av Marknadstältet.

Första meningen i Natt i marknadstältet: ”Det var natten till marknadslördan […]”

Första meningen i Tåbb med manifestet: ”Det var grannmarknad i den gamla staden” och bara någon sida längre fram: ”Marknadsplatsen var en sjudande kittel” – Ahlins marknadsplats är den plats som, bokstavligt eller bildligt, följer som en röd tråd genom hela författarskapet.

Vad är/var då ett ”marknadstält” i Ahlins tankevärld? Och varför är den platsen så central hos Ahlin? Min association – Den stora glömskan – den vi alla bär på – individuellt och kollektivt – men som för den läsande kan sträckas ut till de mest avlägsna minnen innan den sakta klingar av, tänker jag – därför vikten att skriva när vi minns och hur vi minns att det var, och i marknadstältet samlades ju alla och envar.

Tänker att Ahlin som barn tidigt förpassades ut, ut ur hemmet men hem till livet ”där ute” och med den tryggheten i ryggen började han läsa in och förstå den värld (Sundsvall) som befolkades av diverse olika människoöden. Hos Ahlin ”samhällets olycksbarn” och deras skilda karaktärsdrag manifesterade vad den unge Ahlin såg som känsloformar för sina redan beseglade öden, vissa medvetna, andra omedvetna, men de flesta i daglig kamp om att styra sitt liv mot något bättre.

Sundsvall, Ahlins födelsestad, var vid denna tid centrum i landets största skogsindustridistrikt och var handels- och nöjescentrum för denna så expanderade stad under många år. Sundsvall var även en av landets större sjöfartsstäder. Staden, samhället eller staten, den kropp som genomsyrade allt och marknadstältet hos Ahlin det mikrokosmos eller huvud där våra egenskaper sitter. Eller har jag fel? Är marknadstältet hos Ahlin vårt kollektiva/enskilda hjärta?

Folklivet i Sundsvall var livligt. Där syntes bl. a. arbetare, hantverkare, handelsanställda, tjänstefolk, gatuförsäljare, torgmadamer, sjömän och diverse vinddrivna existenser.

På Södermalm i Sundsvall där Ahlin växte upp och på sluttningarna mot Södra Stadsberget var stor del av befolkningen stadens fattigaste invånare och deras kreativitet när det gällde att få ihop till brödfödan gav ett extra liv till stadsbilden. Utan dessa udda existensers livsglöd beskriver Ahlin känslan så här:

”Hans inre hade blivit som en övergiven småstadsgata då vinterstormen rasar fram, isig och vass. Inget ursinne. Ingen längtan. Inget jobb. Ingenting ur honom själv hade vällt fram. Det var bara den främmande, utifrån kommande isstormen som jagat igenom honom.”

Ahlin gifter sig vid 31 år med sin Gunnel och de får ett livslångt äktenskap tillsammans, gjutet i ett förbund av lust och nöd som Ahlin redan som pojke sökt som helhet.

en roman”Det finns inga formella synpunkter annat än som talesätt. Hur som helst. Som att bedja utan att tro på Gud som lyssnare, som medlevare, som hjälpare, som dödlig. Genom bön så dödar vi Gud, vi korsfäster honom. Bönens estetik är sträng och skön. Där har vi först bedjaren som säger jag, sedan har vi den person förbönen gäller, sist Gud som till en början är ett Du i det höga. Denna triangel är den skönaste form vi kan uppnå med verbala medel. Tror jag. Ändå överträffas den […] .” (ur Fromma mord s. 77)

Marknadstältet med dess myllrande individuella liv mitt i gemenskapen och som en motbild av staten, som själv övergått till penningens marknad vilken vi föds in i idag och blir statens/marknadens barn. Det finns ironiskt nog inga fria barn i stadssamhället idag, de är den nya marknadens barn. Marknaden, den tidigare staten, föder barnen till marknaden, sedan blir det marknadsstyrd skola, marknadsberoende lärare, marknadsoptimerade arbetare och marknadens utvalda tjänstemän, tillslut de marknadsodugliga fattigpensionärerna och sist för marknaden äntligen statsdöda. Naturliga människor, ”marknadstältsmänniskorna” finns knappt längre och de som finns ses med oblida ögon – av nyttiga marknadsanpassade ögon. Även jag är marknadsregistrerad, reglementerad, perverterad, absolverad och får medicin för att jag är deprimerad, precis som så många andra. Vi blir mer och mer identitetslösa och för att parafrasera en känd författare ”Mänskligheten har blivit omänsklig” Ahlin skulle inte hålla med, jo, men han skulle se en annan väg, en utväg. Dagerman?

Ändå så måste vi väl veta i vårt konsumtionssamhälle att marknaden som för länge sedan blåst bort det levande marknadstältet bara håller för en ytlig betraktelse. Skulle vi betrakta den ingående och sanningsenligt och studera den djupgående så kommer vi att upptäcka att den bara är ett luftslott som, om vi vill, upplöser sig självt till en syrefattig och unken luft. Med en obehaglig känsla tycks detta även kunna appliceras på en hel del av vår samtidskonst inom teater, film och litteratur, men den känslan är utanför min horisont så jag släpper den här.

”Mot ditt ansikte, det uppåtvända, pressar jag min själ,

som frös och svalt – tills ett milt mysterium skall hända

med din sköna, nattliga gestalt.” (Edfelt)

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial (kanske i ett marknadstält).

Nu säger man: varje människa är unik.

Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare.

Tänker åter: underligt att jag att jag inte vill tro att söndringen är hela och sista och sanningen om oss. Hur kommer det sig att jag tror att vi alla är varandras bröder.

Gyckelbilderna har drivit med oss länge nog och nästan fått oss att förblöda. Vi måste sluta fred med vår ringhet. Vi förmår det. Ty vi kan uthärda vår verklighet – ja, vi kan än mer: vi kan åtrå den, vi kan skänka den till den vi älskar utan att blygas över dess ringa värde. Den är inte ringa för oss, ty den fyller oss med lycka och glädje och ger oss stunder av fullkomlighet.

Göran af Gröning

 

Appendix

Gunnel om LarsSagt om Kristian Lundberg som tilldelats 2014 års Ahlin-stipendium: ”Som hos Ahlin genomsyras hans författarskap av en solidaritet med de utsatta bortom det politiska språket.”

Dit hör t.ex. jämlikhetstanken, d.v.s. att människans lika värde är oberoende av hennes prestationer, de politiska och sociala problemen, men också kampen mot ideologiska och religiösa förenklingar.

Gerard Bonniers pris:
1991 Lars Ahlin
1992 Sven Delblanc
1993 Sara Lidman
1994 Karl Vennberg

En ung Ivo i Det florentinska vildsvinet känner sig säker. Ännu har han inte mött Siri. Han skriver:
KONSTEN OCH SKRIVANDET ÄSKAR JAG MER ÄN MÄNNISKOR, MER ÄN KVINNOR
KONSTEN OCH SKRIVANDET ÄLSKAR JAG MER ÄN VARJE LYCKA OCH GLÄDJE
DE TIMMAR JAG ÄGNAR KONSTEN OCH SKRIVANDET ÄR DE BÄSTA I MITT LIV
Tycker mig se en generation av yngre läshungriga som sorterar bort Lars Ahlin (1915-97) men det är väl så, i ett önsketänkande, man tillslut når fram till den verkliga ”läsarskatten”. Med andra ord: ”vi ses längre fram.”

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.