Ett stycke vardagsplock kryddat med paprika

Budapest. Foto: Lotta NylanderSom turist i Ungern möts man mest av varma bad med knepiga entrésystem, saluhallar med imponerade salamisamlingar, gulyás som den ska vara, den en gång blåa Donau ...

Av: Anna Mezey | 28 december, 2008
Resereportage

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

På spaning efter ett dårhus som försvann…

Den sanna versionen av vår Odysse’ här i all anspråkslöshet återgiven Efter en outtömligt rik och intressant rundguidning där Stefan Mycke Hammer förhöll sig rätt bistert observant, tuggandes på småspik, kommer ...

Av: Oliver Parland | 04 maj, 2012
Gästkrönikör

Elvis dog den 16 augusti 1977 bara 42 år ung

Om tre dagar är det är det dags att minnas 35-årsdag av kungens frånfälle I går den 12 augusti 2012 avslutades i London dem 30:e Olympiska sommarspelen. Under avslutningsceremonin hyllades bland ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 augusti, 2012
Gästkrönikör

Vem var geniet som fascinerade Goethe?



Divān-e Hāfez Persien 1585 Fjärran från staden Shiraz i Persian, på Beethovens torg i Weimar, den första europeiska kulturstaden enligt Unesco, ser man två stolar utplacerade. Stolarna står mittemot varandra på en matta av sten med persiskt mönster, en vänd mot öst och den andra vänd mot väst. På marken, mellan stolarna, finns en dikt ingraverad av Hafez på persiska. I mattans båda ändar finns två dikter av Goethe på tyska. Mönstret visar den nära relationen mellan den persiske skalden och Tysklands störste diktare.

Sedan länge hade Hafez, den persiska poeten, och hans sublima dikter, påkallat Goethes uppmärksamhet. Det var hans lyrik, dess mångfacetterade och rika innehåll som lockade Goethe och bidrog till att denne påbörjade en poetisk dialog med Hafez. Impulserna från Orienten hade nått Goethe genom översättningar av orientalisten Joseph van Hammer-Purgstall.

Efter att ha läst den fullständiga översättningen av Joseph van Hammer, skriver Goethe följande i Noter:”Jag är övertygad om Hafez genialitet och har ansträngt mig för att komma i kontakt med honom genom mitt eget verk”. Goethe kände sig tvungen att skapa för att kunna bearbeta och ta till sig denna mäktiga uppenbarelse. Han ville visa sina bekanta en ny värld fylld av rosendoft och ambra:”Mig tycktes som om den luft som kom från Hafis’ Divan var mättad med doft av rosor och ambra, vilken man gärna ville njuta av i sällskap med sina vänner”.

Goethes fascination för den persiske skalden inspirerade honom till diktsamlingen Väst-östlig Divan. I antologin anger Goethe titlarna på både tyska och persiska och ett avsnitt är tillägnat Hafez, med idel hyllningar till denna ”extraordinära människa”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Väst-östlig Divan är Goethes motstycke till Hafez’ Divan. I sin dagbok skriver Goethe att han vill göra den Väst-östliga Divanen till en världsspegel, en slags Graal. Goethe blev övertygad om det faktum att:”… Om vi vill ta del av dessa magnifika geniers alster, måste vi orientalisera oss, Orienten kommer inte till oss”. Goethes syfte är att förena Öst och Väst, det förflutna med det framtida, den persiske med den tyske. I sin Divan reflekterar diktaren utifrån samma tanke:

Underfundigt mellan båda

världar låt mig färden tråda;

öst och väst och fram och åter

villigt jag mig gunga låter”.

Det är här, i Goethes Divan, som den orientaliska lyriken uppenbarar sig för första gången. Här återfinner vi jämförelser, symboler och motiv från den persiska litteraturen och Hafez, såsom jämförelsen av en älskades behagfulla kroppslängd med cypress, ansiktet med månen och beskrivningar som ”ögonen såsom narciss”. Användandet av vissa ord såsom bolbol

(= näktergalen), hodhod (= fjädertofs), Soleyman (= Suliman), Saghi (= Saki eller munskänk) som förekommer otaliga gånger i den persiska litteraturen påträffas också markant i Goethes Divan. Här hittar man orientens klassiska namn på de älskade såsom Majnun, Jusef, Zoleykha (Suleika), m.m. Dessutom återfinns gemensamma teman i Goethes och Hafez’ Divan såsom ungdomlighet, religion, vin och kärlek.

För Goethe är Hafez en extraordinär människa, en mästare som vet allt, och Goethe hyllar honom med följande rader:

Dikten på Beethovens torg i Weimar 

Vad alla önska vet du ren

och du har rätt förstått det:

ty längtan fjättrar var och en,

från kojan upp till slottet.

Vidare skriver han:

Förlåt, o mästare som vet

förmätenheten klandra,

mitt öga drar hon likt magnet,

cypressen som tycks vandra.

 

Avslutningsvis läser vi: 

Du allting vet, din poesi

förblir recitativet:

och vänskaps stöd du ger oss i

det sträva, goda livet.

Berömmande skriver Goethe följande: ”Beundran och tillgivenheten växer allteftersom man lär känna honom bättre”. Goethe benämner Hafez sin ciceron och vägvisare, sin tröst:

Hotfull klippväg många gånger

tröst jag fått av Hafis’ sånger

när från mullrygg hänförd klingar

ledarsången som betvingar,

högljudd så att stjärnor väckas,

så att rövarna förskräckas.

Hag i baden och på krogen,

höge Hafis, blir dig trogen;…

Sektionen om Hafez i Gothes Divan börjar med dessa ord:

Ordet vare kallat Brud,

tanken Brudgum är;

han till bröllop skall få bud

som har Hafis kär.

I detta avsnitt, benämnt Hafis nameh (Berättelsen om Hafez), kallar Goethe den persiska skalden ”den Mystiska Tungan”:

Den Mystiska Tungan, o Hafis,

är namnet du, helige, fått,

men de vilka tyda orden,

betydelsen ej förstått.

 Manuskript

Mystisk synes du dessa,

ty de dårskap hos dig förmena

och eget orenat vin

ge ut som ditt vin det rena.

 

Likväl är du mystiskt ren,

ty dig de ej förstå,

som är salig utan allt fromleri!

Att medgiva slikt de ej förmå.

Ett ständigt närvarande och väsentlig del i Hafez poesi är slutrimmen. Hafez verser är alltid monorimmade och Goethe uttrycker en vilja att försöka applicera Hafez teknik i sitt diktande. Han har försökt att på tyska återge denna karaktär i en dikt med titeln ”Imitation”.

För Goethe ligger Hafez storhet i att hans dikning kännetecknas av en metaforrik kombination av motiv och tankar som förenas på ett komplext sätt; en orkester av bilder och tankar. Hans diktning är som ”en stjärnegång” och Goethe vill endast konkurrera med Hafez när det gäller att tycka om, älska och dricka:

Att du ej sluta kan dig storhet ger,

att början aldrig finns är ditt maner.

Din diktning välver såsom stjärnegången,

början och slut den evigt samma sången,

och vad i mitten står är tydligen

vad som kom sist och början blir igen.

 

Om hela världen än går under,

Hafis, med dig, med dig blott må

jag tävla! Lust och kval skall då

gemensamt bliva för oss två!

Din älskog, dina dryckesstunder

må som mitt liv, min stolthet stå.

 Sufisk dans 1600talet

Med egen glöd, du sång, nu klinga!

Ty äldre, yngre givas inga.

Hafez avskydde hyckleri och kämpade emot den religiösa övermakten. Han var en humanist och jämfördes därför av Goethe med humanisten Ulrich Hutten som kämpade vid Luthers sida mot den katolska ortodoxin:

Hafis, Ulrik Hutten så ock,

måste slåss med allsköns mörkmän,

han mot brun–och han mot blå–rock;

mina är blott simpla körkmän.

 

Om besvär av detta slag

även Hafis skrivit,

över dumma företag

han sin skalle rivit,

och det lär ej gagna dig

att vår värld försaka,

kör du fast på livets stig,

gräl kan alltid smaka.

Hafez visste att hans inflytande skulle sträcka sig bortom landets gränser, bl.a. skriver han: ”Du Hafez, erövrade Irak och Fars med dina dikter” och ”…även i Egypten, Kina och Rom talas det om dina sublima dikter”. Denna socialt engagerade humanist och fritänkare, fascinerade inte bara Goethe utan även andra europeiska filosofer och poeter såsom F. W Nietzsche, V. Hugo och A. Gide m.fl. Detta trots att dåtidens europeiska översättningar var ofullständiga (baserade på översättningar och kommentarer av Soudi, den Bosniska lärde och skalden).

Kulturfilosofen Nietzsche beundrar Hafez, vars namn påträffas ett tiotals gånger i dennes verk, ”Samlade skrifter”. I de flesta fall förekommer diktarens namn intill Goethes namn: ”… slutligen den tillmötesgående och övermodiga hängivenheten visavi affekterna, såsom Hafis och Goethe förespråkade den, …”

För Nietzsche är Hafez toppen av visdomen. I dikten ”An Hafis. Frage eines Wassertrinkers“ (till Hafiz, en vattendrickares fråga), besjunger han:

Den taverna som du till dig själv byggt

rymmer mer än något annat hus

 Allegori

Allt är Du

inget är Du

vinet är Du

tavernan är Du

Varför vill du ha vin?

Med en rad böcker, skrivna under 1870-talet, kritiserar Nietzsche de samtida såsom Hafez gjorde under 1300-talet. Skillnaden dem emellan ligger i att Hafez’ kritik är väl dold på grund av de rådande omständigheterna medan Nietzsche är tydlig och skarp i sin kritik.

Den allra första översättningen av Hafez dikter till franska gjordes av den engelske lärde Sir Williams Jones 1775. De franska författare och poeter som uppskattade Hafez är bland andra V. Hugo och A. Gide.

I början av Odes et Ballades citerar Victor Hugo en vers av Hafez: ”Lyssna: Jag ska berätta för er vad jag har på hjärtat”. Hafez namn förekommer ett flertal gånger i Hugos olika verk, i Le roi de Perse (i La Légende des siècles) och den långa dikten ”Les Chansons des rues et des bois”.

Hugo kunde återspegla sina idéer i Hafez. Människokärleken var de bådas drivkraft, deras passion var människan och hennes lycka. Dessa humanister bekämpade förtryck och slogs för rätten att få tänka fritt.

André Gide kommer i kontakt med Hafez genom Goethes Väst-östlig Divan samt de tyska och franska översättningarna av diktarens verk. Gide var starkt förtjust i Hafez och Ferdousi, men han beklagade sig över att inte kunna det persiska språket. Fransmannens första verk, Le voyage d’Urien och Les Nourritures terrestres, är präglade av de stora persiska litterära verken och Hafez. Fascinerad av Hafez’ poesi, inleder Gide den första delen i boken Les Nourritures terrestres med en vers av denne, i samma bok förekommer även en citerad dikt av Hafez. Staden Shiraz, diktarens hemstad och det berömda vinet som producerades där var känd för Gide. I den sista av de ovannämnda böckerna skriver han även om Shiraz trädgårdar och om dess kopplingar till Hafez. I romanen L’Immoralist bjuder huvudpersonen Ménalque på vinet Shiraz, ”det vin som besjöng Hafez”. Gide har även översatt en hel ghazal (dikt) av Hafez.

Så vem var geniet som har fascinerat filosofer och diktare genom alla tider?

Hafez grav i ShirazOm Hafez levat idag hade han varit ca 700 år gammal, han levde på 1300-talet. Detta till trots är han en ständigt aktuell diktare. Hans dikter läses i de flesta iranska hem och studeras av de lärde. Dessa mångfacetterade kvarlämningar är föremål för ständiga analyser än idag, de begrundas och kommenteras av litteraturvetare och specialister över hela världen. Hans inflytande är så markant att varje iranier än idag har åtminstone ett exemplar av hans Divan i sitt hem. I vissa hem ses han som en del av vardagen.

Hafez berömda diktsamling (divan) publiceras i åtskilliga upplagor varje år. År 2000 uppgick siffran till 164 upplagor, vilket innebar att, det enbart i Iran under detta år utgavs 805 150 exemplar av hans verk.

Varje år, under oktober hyllas Hafez genom diverse aktiviteter såsom poesicirklar, konferenser mm i Iran, men även i andra länder. Namnet Hafez är egentligen en pseudonym för poeten. Enligt encyklopedier och uppslagsböcker betyder Hafez bevarare, den som behärskar kunskap och kan texter utantill. Det kan också betyda poet eller sångare. Hafez av Shiraz fick denna hederstitel inte bara för att han kunde den heliga skriften Koranen utantill, utan också för att han var en stor poet, musikvetare och hade en vacker röst. Idag utgör Hafez dikter ofta underlag för andra litterära och inte minst musikaliska verk, både inhemska och utländska. Hafez föddes och verkade i Shiraz, i 1300-talets Persien, i en tid präglad av politisk och social instabilitet. Den socialt engagerade humanisten Hafez-e Shirazi (Hafez av Shiraz) räknas som Persiens största lyriska skald. Lyriken, dvs. ghazal diktningen når sitt största raffinemang i och med tillkomsten av hans dikter och verk. Hans Divan innehåller 486 dikter (ghazal) och används både för litterära intentioner och för att spå en persons framtid.

Diktaren gör sitt budskap hört och är medveten om sin genialitet och om att hans poesi är lika med pärlor. Han skriver: ”Det är inte förvånansvärt om Jesus i himmelen, vid Hafez ord förleddes till dans av Venus sång” .

Hafez använder känsloladdade ord, ett starkt stiliserat bildspråk och behärskar en allegorisk stil. Verket är fyllt av bilder, allusioner, metaforer, allegorier och symboler. Hans subtila språk tjänar hans fantasi och skapar en poetisk värld, en värld fylld av bilder.

I diktarens verk finns dolda djupa betydelser och de jämförelser som han använder är inte alltid relevanta och lätta att begripa. Mångtydighet och komplikation blir resultatet av användandet av bilder, symboler och allusioner vilket ibland leder till missuppfattning av hans poesi, inte bara av de utländska specialister som i årtal har forskat på Hafez verk utan också av iranier. Hafez själv är medveten om detta faktum. Han skriver och deklamerar:

Hafez sa, de som står mig nära, är i ett tillstånd av förvirring;

Det är inte märkligt om främlingen känner sig utmattad och sårad.

taket på Haifaz gravKärlek och vin är de viktigaste temana i Hafez verk. Han tror på ordets makt och han skildrar sina idéer om människans värde och kärlekens kraft på ett suveränt sätt:

Aldrig dör den vars hjärta återupplivats av kärleken;

i världens diarium står/finns vår varaktighet . (11-4)

Hafez poetiska verk präglas av hans sökande efter kärleken, kärleken som hyllas genomgående i hans diktsamling. Kärleken vacklar mellan den bildliga betydelsen och dess verkliga/egentliga betydelse. Möjligheterna till symbolisk tolkning är rika.

Hafez är humanist och hans poesi är mänsklig. Han använder de mest mystiska vokabulär för att beskriva sin jordiska kärlek. Det konventionella bildspråket som används i kärlekens poesi utnyttjas flitigt. Med hjälp av språkets subtiliteter, finesser och mångtydigheter skapar Hafez bilder som på olika sätt relateras till människan: ” Kärleken till människan fyller mitt hjärta” och skriver att han skulle vilja göra sin pilgrimsfärd till ”kärlekens taverna”. Kärleksdikterna handlar om poetens drömmar och fantasier, om människans glädje och den älskades närvaro.

Diktaren målar ofta upp bilder av sin älskade, människan, vars ansikte, läppar och ögon beskrivs på de mest fantastiska vis. Dessa vackra beskrivningar representerar inte en gudomlig varelse som det ibland antyds i tolkningar av hans verk, utan en jordisk, d.v.s. människan, den varelse han hyser stor kärlek för. Den djupa kärlek han har för människan och den roll som människan spelar i världen, gör att diktaren ser henne överallt och bedyrar och visar sin kärlek till henne. Han skriver: moskén, synagogan och kyrkan är alla bygga för människans lycka. Om någon vill göra mänskligheten en tjänst, kan han göra det antingen i moskén, kyrkan eller tavernan.

Människokärleken drev honom att föra en kamp mot förtryck och hyckleri inom den styrande religiösa makten i Shiraz. Hans poesi är engagerad och i hela Divan kämpar han emot orättvisor, hyckleri, korruption och tyranni. Han vägrar underkasta sig de strikta religiösa reglerna: ”Hafez! Kyss bara den älskades och (vin) bägarens läppar, att kyssa hycklarens hand är ett misstag”. Som äkta humanist, med den intellektuella kraft och den unika begåvning som han besatt, försvarade han rätten att tänka, tro, älska och reagera fritt.

Det näst viktigaste temat i Hafez verk är vinet. Hos Hafez symboliserar vinet diverse objekt eller element. Skalden hyllar vinet som livselixir och som ett vapen mot hycklare. Han bjuder oss att dricka vinet utan hyckleri. Han känner sig ”hjärtligt uttråkad och trött på kloster och hycklarens rock” och söker därför ”magiernas tempel och det rena vinet”. Han skriver: ”Jag är besviken och sörjer det svåra hyckleriet och letar efter det rena vinet”.

Vissa tror att Hafez är sufist, men han kritiserar sufisten och nämner honom på ett satiriskt sätt ; ”Apropå det dolda mysteriet, fråga de berusade rucklarna och inte sufisten av hög rang”. Diktaren proklamerar ljudligt om sitt drickande: ”I bägaren har vi sett återspeglingen av Vännens ansikte, O du som är omedveten om vårt ständiga drickandes tillfredsställelse”. Hafez gömmer vinets bägare och dricker i smyg, utan prästens kännedom och i smyg för folket. Han kallar sig ”vinbägarens lärjunge”och iklär sig den ”vinfläckade rocken”. I en annan dikt skriver han på ett ironiskt sätt: ”Jag misstänker att på räkenskapens dag Shejkens lovliga bröd skall bringa mer vinst än vår förbjudna dryck”.

När hans mästare lämnar ”moskén och går till vinstugan” ifrågasätter han sig själv och sina vänner i fråga om vad de skulle göra i fortsättningen och frågar sedan ”hur kan lärjungar vända ansiktet mot Ka’ba när deras mästare har sitt ansikte vänd mot vinhandlaren?”.

Han vill lyssna till”sångaren och njuta av vinet och inte grubbla över livets gåta, därför att ingen har med vishet löst, och kommer inte att lösa, världens mysterium”. Trots att Hafez beskriver på ett konkret sätt vinets egenskaper; såsom dess färg och smak, tillbehör (bägare) och dess påverkan på hjärnan, uppfattas vinet i hans verk av vissa bedömare ha en mystisk betydelse. Men vinet som han pratar om, berusar och gör att ledsenheten försvinner liksom förnuftet. Enligt diktaren bör man jobba under dagen och dricka på kvällen. Dessutom man ska betala för vinet. Han skriver att det är glädjande att dricka vin efter fastemånaden och under våren, i rosornas årstid.

en persisk illustration från 1842Uppskattningen av vinet leder oss till den forntida persiska kulturen, till en särskild kärleksskola där vinet är heligt. Vin har alltid haft en stor betydelse i den persiska litteraturen. Under Achemenides tid (559-330 f. K., det största imperiet i historien) använde man sig av denna dryck. Denna dynasti respekterade arbetarna och betalade dem med vete/säd, kött och vin. År 1934 hittade man i Persepolis, basreliefer (lågreliefer) där man kunde se hur byggandet av monumentet och betalningen för detta arbete gick till. Även i Pahlavi (det forntida persiska språket) hittar man bevis för att man drack vin. I Sassanidernas slott intog man vinet under den kungliga banketten och även under firandet av Now-ruz (nyår). Inom den persiska religionen Mitraism finns det många basreliefer där Mitra, den stora persiska gudomlighet, delar bröd och vin mellan vänner efter offrandet av tjuren.

Man kan konstatera att vinet är heligt i de preislamiska religionerna. Med tanke på att Islam har förbjudit vinet, ansåg sig diktaren i vissa fall tvungen att använda ett allegoriskt och tvetydigt språk när det gällde vin. Hyllningen av vin är ett sätt att kämpa mot förbudet. Det är en kulturell reaktion mot det islamiska förbudet. Förutom den viktiga platsen som vin har i den persiska litteraturen konstaterar vi att denna poesi upplyser om att den förflutna kulturen i Persien. Användandet av ord och begrepp som relaterar till den forntida persiska kulturen är markant i Hafez verk.

Humanistens uppgift är att förstå världen, människan och det rätta sättet att leva. Hafez Divan är ett sammandrag av Persiens historia och kultur. Det historiska perspektivet, den filosofiska synen och den raffinerade stilen gör honom till en enastående diktare och fritänkare. Han förde vidare en månghundraårig poesi-tradition. Med andra ord, en litterär tradition är koncentrerad i Hafez poesi. Hafez verk har en poetisk räckvidd, men den är samtidigt en återspegling av epokens historia och moral.

 

Zahra Shams
Filosofidoktor och forskare

 

Källor

 

P. N. Khanlari, ”Divan-e Hafez” 1980

J.W. Goethe, ”Väst-östlig Divan”, tolkat av C.-F. Palmstierna

F. Nietzsche, ”Bortom gott och ont” 2002, ”Samlade skrifter”

Z. Shams, L’Imagination poétique dans l’oeuvre lyrique de Hafez, doktors avhandling, Strasbourg, 1980.

Z. Shams,  Le Retentissement de la poésie de Hafez en France , doktors avhandling, Uppsala, 2001.

Ur arkivet

view_module reorder

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Füssli, Riefenstahl och Nuba

  En bild ur Leni Riefenstahls bok om Nubafolket. Füssli, Riefenstahl och Nuba Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas ...

Av: Bo Cavefors | Essäer om konst | 29 maj, 2007

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Fredrik F. G. Granlund. När vatten stavas port

En författarpresentation är i regel enkel att skriva (om än psykologiskt påfrestande) – men ack så tråkig att läsa. Normen är ju torr, saklig fakta. Usch! Efter ett tredjedels sekel och ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Utopiska geografier | 16 september, 2013

De akustiska upplevelsernas London del 2

Musikutbudet i London är gigantiskt. Denna gång hade vi bestämt oss för att lyssna efter akustikens lagar och med nyvunna teoretiska insikter i bakhuvudet besökte vi olika konsertlokaler. Genast efter ankomsten ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 23 juli, 2009

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 december, 2011

Emmakrönika XXV Nu vill jag vara lycklig utan dig

plyschtistel ty ihop påöknens till sång sig för näckrosornaen månblommans kronblad för tolvslagspoet dag röst sakfruktdräpans dämpa droppar för croppsknopp knäppskräddarros ity vakttorns fot autofytfilialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 januari, 2010

Petra Mölstad- Det

Petra Mölstad – Betraktar fåglar smyger på rådjur skrubbar mig mot folk och tjyvar. Samlar. Gillar inte almsjuka och rävskabb. Krafsar in och ut och försöker gnaga genom barriärer. Går ...

Av: Petra Mölstad | Utopiska geografier | 06 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.