Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

En annan bild: ”Tag och skriv” Ekelöf och självbiografin



                  Gunnar Ekelöf… ”Men störst av allt är ändå kärleken” till Gunnar Ekelöf. Ena är du där eller också förstår du inte alls vad jag menar. Lever för tillfället i Skrifter (bok 6), läser, bläddrar, läser, bläddrar och läser igen.

   En utveckling …

Det s.k. drömmeriet har för mig aldrig varit annat än sömn med

öppna ögon.

Sol, solens strålar

En droppe!                 kraft

                                               / Ekelöf

Ja, tankar, bara tankar …

Nyckelordet blir: döden

Gunnar Ekelöfs En självbiografi (Ingrid Ekelöf 1971) liknar ingen annan självbiografi jag läst. Visst, Gunnar hade en idé men det var hans fru Ingrid Ekelöf som efter Gunnars död fick sammanställa dessa självbiografiska fragment, som just passar så bra att bläddra i med (Gunnar fick själv idén att gå till botten med en självbiografi redan 1964), essäer, brev, skisser och dikter. Det Gunnar själv helst läste blir passande nog reseberättelser, brev och memoarer

    Som ni förstår så är detta inte en helhetsbiografi med barndom, tonår, uppväxt, pojke möter flicka, karriär och möten med ”kända personer”. Med andra ord: ingen usual manual.

En självbiografiNog finns det en kronologi och ett tidsperspektiv som hålls ihop av brev, artiklar och utdrag ur Gunnars anteckningsbok. Men En självbiografi är främst en ”dödsbok”, kanske ett sorgearbete. Ingrid följde Gunnars kamp till slutet, under hela hans sjukdomsresa med cancern, och vi får följa med i sjukhusvistelsen ända till Gunnars sista andetag, och den resan är så sanslöst gripande i sin subjektiva objektivitet att det är svårt att värja sig mot de egna tårarna under bokens sista del.

   Ingrids val av material till En självbiografi handlar mycket om Gunnars tankar om döendet och döden, speciellt i det att han dog som han levde, sökande, resande, alltid omprövande och i slutet utan rädsla för ”det stora mysteriet”. Bara det att han på sin dödsbädd anropade Aischylos mot juntan i Aten och planerade en artikel mot värdenas sönderfall genom Vietnamkriget.

   Gunnar skriver den 18 augusti 1967 (ur PARTITUR):

Att få leva, dvs. arbeta, så länge att jag åter kommer tillbaka till skissen, detta är min innersta önskan. Det är mitt mål – eller åtminstone att man skall veta, kanske ana, att det var mitt mål.

   Att möta mig själv som en främling, en annan.

Som det redan framgått genom ditt vaksamma öga så är denna text är helt koncentrerad på En självbiografi och själva nedtecknandet av sin ”Självbiografi” påbörjade Gunnar först 1967 i Sigtuna men menade att han, redan långt tidigare ”börjat” och det i skilda uttrycksstilar.  

   Gunnar minns att han redan 1935 skrev på ett speciellt sätt med den drömlikt instinktiva, induktiva metoden, och med en känsla att det var för hans framtida självbiografi han skrev.  

   Gunnar menar även att många av hans tidigare dikter bara varit förövningar inför hans självbiografiska levnadsteckning för att så ge bilden av en sonderande intelligens-känsla. Gunnar konstaterar senare: ”Glad att jag dröjt”

                                            Faderns död och Moder

För de flesta är nog Gunnar Ekelöf en av våra största diktare, en åsikt man kan ha även om man inget läst. Han har den statusen. Men jag skulle våga hävda att hans litterärara essäer i BLM, skrifterna i Karavan, hans prosapoesi och aforismer håller minst lika hög nivå av insikt och vision som hans lyriska. Även i den dialektik som senare utvecklas och ligger nära filosofin – dialektiken nära teologin – dialektiken nära sociologin …

 1964 skrev Gunnar så här ang. sin självbiografi:

Om att skriva en självbiografi och vara därefter: med alla frågetecken, alla motsägelser och allt skiftande mellan 1: sta och 3: dje person, eventuellt ännu fler aspekter: utifrån, inifrån, uppifrån, från sidan, plus det tidsmässigt bestämda – som jag såg det då, som jag tvingats att se det nu, som jag såg det som blind eller halvblind eller bländad, som jag ser det nu när jag tror mig se klarare. Alltså en framställning lika skiftande som vädret, som livet, hGunnar av Carl Köhlerumöret.

Den kris i barndomen som till viss del formade Gunnar som diktare var faderns död i hjärnsyfilis 1916, då Gunnar var åtta år gammal, och modern Valborgs känslokyla och kärlekslöshet. Sent i livet skulle Ekelöf anklaga modern för att ha förstört hans liv och orsakat hans depressioner och alkoholism. . Gunnar skriver en hel del om detta och jag tror han behövde det. Måste så, till denna text, få överlämna ytterligare ett citatblock hämtat från En självbiografi (s.67) ang. Gunnars avlidna moder:

Om jag inte hade en viss skräck för mamma, för hennes ”fläckögon”, den dövas misstänksamma och forskande blick? Den möjligheten slog mig först nu.

Jag minns hennes misstankar mot mig, och hennes misstolkningar, uppenbara och skräckslående orättvisor mot mig, och då ja var aldeless oskyldig, helt enkelt inga onda tankar. De där tillfällena kommer mig ofta i tankarna.[…] det var honom jag mest tyckte synd om, därför att hon var den som mest förhindrade. […] Min mors förräderi: ”hon var ingen verklig mor” Borde inte haft barn en gång” Där fanns ingen kontakt, bara något konventionellt […] Hon förde mig ständigt bakom ljuset, stängde tidvis mitt, och i hög grad mitt, hem för mig.

Det krävs inte så mycket förförståelse för att se det problematiska i deras mor och son relation, och det största sveket (som han själv såg det) kom när Gunnars mor kort efter faderns död gifte om sig med en yngre man från Tyskland och fick en ny son med honom, varefter Gunnar Ekelöf kände sig som en outsider i familjen. Han gillade aldrig sin styvfar eller sin halvbror. Bristen på sympati tycks ha varit ömsesidig.

   Styvfadern ansåg att Gunnar var bortklemad, Gunnar ansåg att styvfadern var nazist. Åtminstone någon sanning verkar det ha legat i bådas uppfattningar.     

   Gunnar vände nu istället alla blickar mot Frankrike och surrealism, översättningar av fransk poesi och Karavan.  Ja, Gunnar, Arthur Lundkvist och ett flertal andra (tidigare ”de fem unga”), blåste formligen, nej, blåste bokstavligen Fredrik Böök och det tysklitterära inflytandet i Sverige av banan i det vi kan kalla svensk modernism. Hämnd!

   Kort: Fredrik Böök (1883-1961) var på sin tid Sveriges ledande litteraturkritiker. Därtill var han en av våra främsta litteraturhistoriker genom tiderna. Åren 1920-24 var han professor i litteraturhistoria i Lund. 1922 invaldes han i Svenska Akademien. Böök, den stora ”tyskvännen”, skrev också boken Hitlers Tyskland (1933)  där han försvarar bokbålet vid Unter den Linden i Berlin med orden: "Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiska specialisten kan vara hågad att beklaga".

När ett barn genomskådar de vuxnas dubbelmoral så sker det på ett annat plan än för de vuxna, men det kommer tillbaka med ränta på ränta vid en viss ålder.

Gunnar konstaterar: ”Jag fick bygga på ’lösan sand’. Men den lösa sanden är något mycket bestående, liksom vatten är det mest bestående elementet.”

   Vi kan visualisera detta genom en anekdot: som liten fick Gunnar pengar av sin mor för att köpa en kartbok men som han förlorade på vägen hem. Ledsen fick han chansen igen och hade sådan tur att han fann den nyss tappade kartboken varvid modern straffade Gunnar för förment bedrägeri. En koppling blir att även Strindberg fick uppleva något liknande av en falsk anklagelse under tidigt skolår och utan att läsa in för mycket så tycks sådana här händelser i tidig barndom kunna rasera en trygghetskuliss eller för tidigt riva den viktiga barndomsslöjan och det som nyss var är inte mera och livsperspektivet har för alltid ändrats.  

   Gunnar några år senare:

Gunnar talarJag är tjugotvå år gammal men det förefaller mig otroligt. En levande anakronism. Är det fult att inte ”vara ung” så länge man är det. Men jag är ung så fort jag får vara i fred. Bara då jag kommer i sällskap känner jag mig otroligt gammal.

   I mitten av mig själv är jag nyfödd varje morgon

                                          Ungdomskreativitet

Det som nu följer kallar jag början till ”storhet” och som i de flesta fall är något helt bortsett gällande Gunnars digra produktion så låt oss vända blicken mot 1930-31 då Gunnar är 22 år och har på ett spiralblock, på båda sidor, 72 tätskrivna sidor, som han kallade Cahier.

   Ingrid har givetvis varit tvungen att ge ut ett avgränsat urval men ack en så bra komposition. Här kommer nu Gunnars förperiod som filosof, sociolog, antropolog, musikkännare, hans kortprosa och aforismskrivande i sin lekfulla glädje fram.

                                           *

Först argumentationen att varje människa måste vara konstnär

                                           *

2 X 2 = 4 är en del av friheten. 2 X 2 = 5 är antagligen hela friheten

                                           *

Resonemang om buddistiska suttror och fuga a la Bach

                                           *

Om förnuft kontra känslor. Förnuftet nöjer, känslorna vill hela tiden ha mer. Det Ekelöfska förnuftet, framtvingat, för att Gunnar inte ska sjunka eller brinna upp.

                                           *

Här är den ensamma diskussionen om Nihilism, och oändlig likgiltighet, där allt kommer an på döden och vad döden är

                                           *

Bli likgiltig även för likgiltigheten

                                           *

Gunnar Ekelöfs rum på SigtunastiftelsenDen enda punkt som är fast, som inte vacklar är döden. Att tänka på döden, att se livet genom döden är att ge en orgelpunkt åt det vacklande liv vi lever i

                                            *

Döden, kroppen, cellerna, själen, konvergerande energi

                                            *

Själen, kroppen, tänkare under Antiken, oändlighet just för att den fattas oss … Två intressanta sidor

                                             *

Einstein, kausalsammanhang, ariadnetråd, irrationella tal, skapelsen och rumtid …

                                        *

Livet är enbart ett sökande efter konstanter

                                         *

   Och poesi är just detta spänningsförhållande – ’mellan’ orden, ’mellan’ raderna, ’mellan’ betydelserna. Jag har faktiskt lärt mig skriva som ett barn lär sig läsa: B-A blir – märkvärdigt nog – BA.

                                               *

   Här illustrerade jag givetvis bara i korta punkter med några stödord för en del av sammanhanget. Under varje asterix döljer sig ett flertal textsidor som utvecklar och resonerar, och fortsätter så till slutet av detta spiralblock Cahier från 1930-31

Tillbaka till den tidigt planerade självbiografin och med ett nytt nyckelord i Gunnars texter: självanalys. Och det Gunnar vill ta fasta på är reflexioner, definitioner, fundera över sakernas tillstånd öde och lott, allt ska rekognoseras. Och under ett par år (1930-35) verkar mycket av det Gunnar skriver i brev och utkast ha en undermening med sikte på en framtida självbiografi. Men det är främst diktare han är och prosan används mest i recensioner, författarporträtt och livsbetraktande tankar vilka är skäl nog för att självbiografin ska bli eftersatt. När Gunnar sedan är redo i själ och huvud så stretar kroppen – den fysiska – emot – men tar spjärn – fyller igen. Och till trots! Med en kropp som redan börjat utveckla cancer uppfylls han 1965 av en ”rilkevision” och skriver som i ett rus början till den trilogi som kom att kröna hans livsverk.

   Känner behov av avbrott, tanken vill nu läsa: Diwan över Fursten Sagan om … Vägvisare till

   Gunnars En Självbiografi sätts så i väntans karantän

                                                         

                                                     Påbörjan och död

Partitur1967 och nu måste levnadsteckningen ta form. Gunnar är svårt sjuk, vet att tiden inte är på hans sida men att han ska dö året efter går inte att sia. Två av hans finaste texter i En Självbiografi är dem till Josef Kjellgren och Erik Lindegren, skrivna 1950 respektive 1967. Gunnar skriver till minne av Kjellgren 1950 och beskriver egentligen bara deras första möten ute på Mörkö under 1930, och varför jag tycker så mycket om den? De spelar schack! Texterna om Lindegren är utdrag ur brev daterade till 13 december och 21 december 1967 och handlar till stor del om Rilke och de dikter Lindegren skickat honom samt vad poesi bör handla om. Gunnar är hänförd av elegierna som Lindegren skickat och skriver att om han skulle ha två böcker med sig isolerad någonstans vid medelhavet så skulle den ena vara arabisk grammatik och den andra Rilke.

I väntan på morgonljus – (vad rör mig morgonljus).

Duineser Elegien: Die erste Elegie (Rilke):

”Är det inte tid, att vi i det vi älskar befriar oss från den älskade och skälvande uthärdar: såsom pilen uthärdar bågsträngen för att samlad i språnget bli mer än sig själv. Ty förblivande finns ingen stans.”

Frid Gunnar i din himmel!

   ”Du vet att jag tror på identifikationskontakten, inte på påverkningsprincipen, den verbala eller skriftliga.” Detta betyder att vägen till gemenskap går genom självkännedom. Den verkliga solidariteten når man den inre vägen. Först den som erkänner sin ensamhet övervinner den.

Ingrid skriver om sin man:

En annan bild: tyst böjd över en bok eller patiencekorten på masonitskivan i knät, ett slutet men ändå förväntansfullt ansiktsuttryck. Grubblet tycktes vara en nödvändighet och rymma en stillsam passion. Men det kunde också bestå av en olycklig rannsakan av någon konfrontation med yttervärlden.[…]Slutligen ännu en bild/sida: en kompositör av ett körverk använder sig kanske med förkärlek av de sensuella stämmorna därför att han själv har en djup sensualitet. Kanske färgar han med erotik även sina filosofiska tankebyggen – en mångomfattande syn; hans livsstämning genomsyras av erotik ända ut i astronomin och han låter de kallande rösterna höras från alla håll och kanter.

Och den sextonde mars 1968…

Vid tvåtiden på natten, efter orolig sömn, då G. talat mycket ohörbart, ber om vatten, ändrar till penna, knäpper upp pyjamasjackan, känner med ena handens fingrar utefter revben, pekar sedan med pennan mot hjärtat och säger ”det här är hjärtat”. Talar därefter otydbart, verkar lugn, saklig.

   Slumrar sedan till, blir plötsligt mycket blek, andningen förändras, efter en kort stund är han död. Till synes i lugn.

Efter Gunnar Ekelöfs död skrev livsvännen Olof Lagercrantz en form av komprimerad och kärleksfull levnadsteckning i Dagens nyheter den 17 mars 1968 och textens rubrik Spegelbilder av Gunnar Ekelöf blir omvänt en sorts spegling eller komplement till En självbiografi trots att den då ännu inte sammanställts och publicerats.

                                                         

                                                     Appendix

en diktDu förstår mig inte

som inte sett livet intill döden

Först i en föraning

förstår han dig

La joie se vivre

är inte pubertet, ungdom

men utnyttjandet

av den korta tid

Du färdas

Du färdas men som himlakropparna

Det som binder dig gör din bana regelbunden

gör dig fri

Det högsta ögonblicket, sanningens ögonblick

Det högsta ögonblicket är då ögat brister och förenas

med det seende ögat

och det seende ögat tar emot dess blick

/ Gunnar Ekelöf (fritt sammanfogat)


Göran af Gröning

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | Konstens porträtt | 23 november, 2006

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Erotomanen Carl Jonas Love Almqvist – en överraskande upptäckt

Mina barn gav mig en läsplatta i födelsedagspresent, och den första bok jag laddade ner var Johan Svedjedals imponerande trebandsverk om Carl Jonas Love Almqvist, med titlarna Kärlek är, Rosor ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 09 augusti, 2013

Bilmekanikerskojaren och döden

Plötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 oktober, 2014

Postemmakrönika 7 Post krönikawc

Vad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts