Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | 23 oktober, 2016
Utopiska geografier

Sven André Tre dikter

Ludwig I den tronlösa tronsalens rymd ekande av svanvingslag och stillad tid på firmamentets hav av rhenguld mot kobolt en anad, osagd fruktan, ängelns dova vittring i mitt stammande ...

Av: Sven André | 04 april, 2011
Utopiska geografier

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jean Cocteau på kur i Baden-Baden

I den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var ...

Av: Bo I. Cavefors | 10 december, 2013
Övriga porträtt

”Genom bråddjup av ovetbarhet” Nära Birgitta Trotzig



Birgitta TrotzigI texten 'Från en ort till en annan' i Allt om Böcker nr 1 1982 skriver Birgitta Trotzig om en ort, dels den faktiska fysiska plats som diktaren kan befinna sig i och använda som upptagningsområde för diktarmaterial och därtill en 'inre ort' där diktarjaget mentalt kan placera sig och rumstera och där dikten skapas. Till att börja med gäller det diktens uppkomst, hemvist och ursprung. Här finns två 'abstraktionshärdar' att tala om, dels den specifika diktens material och essens hämtat ur den fysiska världen, dels diktarjagets inre värld av ordkartor, symboler, bildminnen och kategorier. Trotzig lägger med detta antagande upp ett underlag för förståelse av hur en fiktion kan uppstå ur en varsebliven verklighet och sätta djupa reliefer i diktarsjälen med explicita uttryck i den enskilda dikten som följd när diktaren formulerar sig men som också i sina förlängningar kan bli till konstnärliga grundpelare och tjänliga verktyg i det framtida skapandet hos den apostroferade diktaren. I den vidare utvecklingen bidrar detta till byggandet av 'diktarjaget'.

Trotzig säger att:

”Förhållandet mellan diktens ort och den verkligt upplevda staden eller trakten är - milt uttryckt- komplicerat. Det vill helt enkelt säga: oåtkomligt. På samma sätt som sambandet mellan det 'verkligen' sedda och upplevda, sambandet mellan det självbiografiska och diktens gestalter går genom bråddjup av ovetbarhet. Vägen går från verklighetsintrycket till dikten- de är nog sant- men hur?”

I vår existentiella uppfattning befinner vi oss alltid närvarande i en bestämd (vistelse)ort (geografiskt, fysiskt, mentalt), det är oftast vår fasta övertygelse. Men kanske är detta falskt, eller oftast en chimär, att vi faktiskt tar miste, att den ort vi i fysisk, geografisk eller annan närbelägen eller mer mental eller abstrakt betydelse befinner oss i inte har ett uns att göra med den ort vårt medvetande uppfattar att vi befinner oss i, och också -om inte så är fallet- gärna ändå önskar placera oss i.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett subjekt i en dikt vistas i en sorts ort. Den orten är i sin ordklädnad abstrakt och i dikten troligen fiktiv, trots att och även om den äger en möjlig och till och med bevislig och synbarligen identisk förlaga existerande i verkligheten, är den ändå, och här hårddrar vi, till sitt erfarenhetsmässiga och i förlängningen poetiska uttryck alltid fiktiv, därför att den är just 'utmejslad ur det verkliga', filad och retuscherad, kanske än mer avancerat kamouflerad i vissa fall. Vi får här till en början skilja på en å den ena sidan faktisk, existerande dokumentär ort och en å den andra sidan nämnd ort i en text som kallas dokumentär och i den bemärkelsen 'finns' som förebild, enligt alla sina kännetecken, men som blir abstrakt och också unik i och med det urval diktaren gör ur den specifika ortens/vistelsens tillstånd när han/hon (be-)tecknar den, detta med anspelning på karakteristika som valörer, dagrar, sakers bestånd, geografier andra ting och eventualiteter. Sedan kan, utöver detta, i den fiktiva diktarorten, existera en absolut och till sin natur abstrakt tillflykt, en diktad abstraktion, som inte alls äger några fysiska igenkänningstecken likvärdiga dem i den verklighet den är hämtad och abstraherad ur. Denna 'abstrakta diktarort' kan successivt, genom just abstraktioner och generaliseringar, genom symbolik och annan ordornamentik placera sig i diktarens inre och växa sig kraftfull och bli till konstant ort där. Ett slags 'inflyttning' sker. Varseblivna bilder abstraheras, slår rot och gror i ett inre ordsammanhang och nybildskapande. Ett 'diktarjag' ser dagens ljus. Detta uppnås genom en mångfacetterad procedur, en process som sker inom och i medverkan av diktarens 'jag'. Det är den manövern vi söker. Det är där 'tillverkningen' av det 'poetiska' sker.

De utsatta

Hur detta fungerar och går till väga i sina utvecklingar är den svåra frågan menar Trotzig. I en annan text -BLM nr1 1986, ”Varför skriver jag?”-där Trotzig mera talar om 'varför' hon skriver- närmar hon sig- och vi också kanske- frågeställningar inom samma problematik: Vad 'är' ikring oss, uttryckt närmare som 'vad är det' som det blir text av? 'Var' befinner vi oss, och 'i vad' befinner vi oss? Och orden -vad häftar de i för sorts systematik inom oss?

Vi kan vidga frågeställning genom att lyssna på Trotzig när hon i denna nämnda text svarar på frågan om varför hon skriver:” 'Jag är, förmodar jag, ett jag- fast det inte känns så. En sorts tillvaro är jag i alla fall, ett slags förhållningssätt'

Här kan vi i led med Trotzigs resonemang i de två texterna konstatera det faktum att det 'jag' som hon kallar 'ett slags förhållningssätt' som hon menar sig befinna sig i - bland annat när hon diktar – och skapar ett rum, eller en 'ort'- härbärgerar en 'inre ort' med i sin tur uppsjöar av stigar till månghövdade, tusenfotiga ämnen till diktfragment, med förhoppningsvis riklig och ymnigt slösande bild- och ordmateria till texter. Men att utröna hur processen från ax till limpa går till i denna dunkla hantering är till mer besvär än att ha en kokosnöt att knäcka.

I den första frågeställningen där Trotzig talade om den ort som ett diktarjag befinner sig i och i hennes fall, vad den till en början emanerade ur, går hon vidare och presenterar sitt eget konkreta geografiska/fysiska underlag och 'upptagningsområde' till materialbas för tillkommandet av ett 'diktarjag' i form av den för henne allomfattande barndoms- och som diktare- viktiga 'ursprungsorten' Göteborg. Hon söker sig tillbaka till sin barndoms Göteborg ur vilken hennes jagmaterial i diktandet en gång i tiden sprungit och som för henne utgör en vad vi kan kalla 'ursprunglig ort' med sina både fysiska och själsliga 'ursprungslokaler' att hämta essens och kategorier ur till 'diktarjaget'.

Trotzig säger att:

Dubbelheten sammanhang”Utgångspunkten var en stor mörk högborgerlig våning, tio rum, våning och läkarmottagning i ett, det kunde ha varit doktor Freuds våning- min mors barndomsvåning. Men den låg alltså inte i Wien utan i hamnstaden Göteborg vid Västerhavet, den mest högborgerliga och den mest proletära av svenska städer/.../ Livet började i den våningen. Och i tystnaden i den- och i ljuden utifrån övernaturligt och overkligt förstorade i tystnaden som var mitt, det ensamma barnets, element.”

Trotzig fortsätter sin konkreta beskrivning av sin ursprungliga 'upptagningsort' Göteborg med ljud- och bildintryckens böljande gobelänger, där ljudsensationer, plötsliga rörelser och otaliga utbrott och uppbrott av fysisk förändring ständigt fångade hennes sinnen:

”Utanför flög eldmoln av gnistor från spårvagnarna, skrek skenorna, ringde kyrkklockorna, tutade bilarna, stampade stenstamparna ner gatubeläggning och slog gnistor de också. Dånade pålkranarna djupt ned i jordens innanmäte. Vacklade och rasade husväggar som revs, ekade hammarslagen från nybyggen. Ropade röster från pråmarna i kanalerna. Råmade mistlurarna, tutade bogserbåtarna, skallade nithamrarna från varven i hamnen. Och överallt i denna stad byggd på höga nakna elefantgrå granitberg vid havsinloppet- vid Västerhavet, det riktiga havet som nådde ända till Amerika- dånade sprängskott i klipporna som bröts upp till bråddjupa schakt för nya höga hus, gator, tunnlar. Göteborg vid Västerhavet, havet som nådde ut i världen och som här kallas vid det egendomliga namnet Kattegatt: grönt blickande lömskt, livsfarligt- gnistrande, hetsande. En utåtvänd våldsam stad som inte liknade det övriga Sverige...”

Och hon kommer till en punkt när den raka medvetandeströmmen från samma 'ort' plötsligt bryts genom familjens uppbrott och avflyttning. Hon återfår sedan aldrig denna flödande och livgivande upplevelsekanal till 'hemmaort' inom sig vars bilder hon så väl mindes från barndomen. Storheter har ändå lämnats kvar ingraverade i den inre orten, i 'diktarjaget', bland annat som havets dån och det göteborgska urbergets råa existens.

Jaget och världenHon kontrar denna våldsamma verksamhet i staden utanför lägenheten med det ensamma barnets liv inne i den gigantiska våningen:

”...Men kärnan i allt detta var: tystnaden. Den bottenlösa tystnaden i den mörka våningen.”

Längre fram i texten i ”Varför skriver jag” går Trotzig in på hur hon som romanförfattare och poet handskas med sina bilder. Hon säger om allt detta att det rakt av är bilderna hon söker:

”...mina berättelser är långa dikter, mina dikter berättelser i koncentrat (tagna liksom ur en annan vinkel). Det hela ett slags sökande efter en bild( en regnbåge av bilder) av anima mundi.”(världens själ. BH:s anm.)

Hon berättar hur hon som barn byggde städer och till detta använde allehanda ting som stenar, skrot blad, mossa etc och att dessa senare ersattes av ord, uteslutande ord. Och att scenen hon byggt upp den första lekfulla spelplanen eller analogt med ovanstående resonemang 'orten' den konkreta hon byggt av alla saker, den orten/scenen menade hon: ”förlades helt och hållet till det invärtes, imaginära- men orden kom för mig att behålla något av den konkretion(lukt, färg, vidrörbarhet) som stenen, mossan, glittertyget en gång hade i min förhistoriska värld, den oåtkomliga barnvälden”

Hon beskriver utifrån detta att orden för henne sedan existerade som levande väsen. Och hon ställer ”den urgamla frågan: bildens primat eller språkets?”

Dykungens dotterVi vandrar med Trotzig från varseblivning till konkretion, från konkretion till abstraktion från abstraktion till tecken och över till dikt. Allt som bildar essens i den inre orten, i 'diktarjaget' och blir till ord, text, dikt.

I en diktanalys i BLM 1 1978 ”Dödslinje-Livslinje. Om kärleken i Lars Noréns poesi”, skriver Birgitta Trotzig angående frågan om att trots det grundläggande materialet, det konkreta, tingen, verkligheten det dokumentära och hur vibrerande och rykande betydelsefullt det ändå kan te sig är det ändå inte det som till syvende och sist manglar fram dikt:

”Att det inte är materialet hur extraordinärt det än kan te sig, hur det än flödar, som gör dikt. Att det är 'poesin', den dolda värderingen, som tar fram dikten, de specifika formerna, ur materialet”

Och Birgitta Trotzig går vidare och knäsätter sin uppfattning ytterligare om att hur grandios verkligheten och det varseblivna materialet än är och hur ädelt det än tycks skina så är det ändå den inre processen- där 'poesin' likt mjölet tillsätts - som bakar hela den slutgiltiga degen:

”Någon som utgår från ett nästan exemplariskt flödande material. Som förstärker det, bygger ut det, förtydligar det- tömmer ut det. Som genom denna aktivitet av förstärkande osv i djupet av sina bilder ( i synnerhet när de börjar glesna, torka, tömmas ut) upptäcker sina verkliga värderingar, sin 'poesi'. ”

 

Benny Holmberg

 

Fakta

Birgitta Trotzig född i Göteborg 1929, död 14 maj 2011 i Lund. Debuterade med "Ur de älskandes liv" 1951. Några andra verk ur hennes författarskap är bland annat "De utsatta" från 1957, "Levande och döda" från 1964, "Sveket" från 1966, "Dykungens dotter" från 1985, ”Dubbelheten”, 1998, ”Gösta Oswald 2000. Birgitta Trotzig valdes in i Svenska Akademien 1993. Hon satt på stol nummer 6. Tilldelades bland annat Aniarapriset, Selma Lagerlöfs litteraturpris, Pilotpriset, Kellgrenpriset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Sveriges Radios Lyrikpris och Övralidspriset.

Ur arkivet

view_module reorder

Livsforståelse og etikk

Forord Hva har livsforståelse å gjøre med etikk? Det er jo slik at etikk er om prinsipper og regler, intensjoner, verdier og normer, mens all regulering av livet synes å bidra ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 augusti, 2014

49. Asad

De tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 30 november, 2012

Hur Grå var min Mur: nostalgi för en berlinsk estetik

På min sida av den transatlantiska ”dammen”, så har den popkulturella fascinationen vid Berlin ofta resulterat i ett porträtt av staden som i klorna på en kollektiv 'dödsdrift': i denna ...

Av: Thomas Bailey | Kulturreportage | 19 december, 2011

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 11 september, 2016

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | Reportage om scenkonst | 28 mars, 2012

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 29 maj, 2012

Asger Jorn: I begynnelsen var bilden. Foto: Thomas Notini

Cobra – nittonhundratalets sista avantgarde

Thomas Notini om COBRA som inte är en antydan om något farligt och skräckinjagande utan ett akrostikon bildat av början av (de franska) namnen på de tre städer varifrån gruppens ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 17 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.