En julkrönika av Marja Beckman

Medan jag försöker skriva något någorlunda nytt om julen, eller åtminstone roligt eller på annat sätt berörande, visar tv-nyheterna ett inslag om en apatisk flyktingpojke. Hans föräldrar har förlorat sitt ...

Av: Marja Beckman | 24 december, 2009
Gästkrönikör

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | 30 maj, 2010
Kulturreportage

Ett försök till verklighetsåtergivning

Alain Robbe-Grillet (1922–2008). Foto: Il Manifesto TEMA BILDNING Författaren och filmregissören Alain Robbe-Grillet har avlidit. En av 1900-talets mest originella modernister har alltså gått ur tiden. Han var verksam i över ...

Av: Mikael Andersson | 07 april, 2008
Litteraturens porträtt

På främmande mark - två operapremiärer i Paris

  Det nya året på operascenen i Paris inleddes i slutet av januari med två storstilade uppsättningar av Puccinis Madame Butterfly på Opera Bastille och Händels Julius Caesar på Opera Garnier ...

Av: Ulf Stenberg | 04 februari, 2011
Reportage om scenkonst

Sjuttio år sedan Kaj Munk mördades



Kaj MunkVem läser längre Kaj Munk, diktarprästen från det jylländska Vedersø? I Sverige är han i det närmaste bortglömd numera även om hans drama Ordet överlevt tack vare Carl Theodor Dreyers film (så sent som 2008 satte Lars Norén dock upp den på Det Kongelige i Köpenhamn, och samtidigt gavs den i Odense). Det var annorlunda för sjuttio år sedan. Då kom otaliga böcker om honom på danska och två på svenska, den ena skriven av Gunnar Ollén som senare blev expert på Strindbergs dramatik och radiochef i Malmö – han fyllde nyss hundra år. Och den andra av den flitige Sven Stolpe som dessutom översatte flera av Kaj Munks predikosamlingar.

Den dåtida uppmärksamheten var lättförklarlig eftersom hans öde var högaktuellt. Den 4 januari 1944 hämtade fem nazistiska hantlangare honom på hans prästgård i på Jyllands västkust, körde honom sju mil österut inåt landet, förbi Herning till Hørbylunde strax väster om Silkeborg. Där mördades han med ett nackskott och två i tinningen, och kroppen slängdes i diket. En förbicyklande murare fann den på morgonen därpå. Om detta skrevs mycket både i Danmark och i Sverige. I livet blev han uppmärksammad men i döden ännu mer.

Om Kaj Munks person, hans politiska åsikter, och omständigheterna kring dådet handlar mycket i Berlingske Tidende dessa dagar. På hemmaplan har han aldrig varit bortglömd även om socialdemokrater, marxister och allsköns radikaler gjort vad de kunnat för att tiga ihjäl honom under årens lopp. Han var alltför konservativ för deras smak påstod den skarpe kommentatorn Claus Kastholm i Berlingske på förra årets sista dag: ”Det hedder sig jo, at alle store forfattere er venstreorienterede. En myte skabt af de middelmådige...”

Och så påstår Kastholm att både H. C. Andersen och Søren Kierkegaard var konservativa och att Henrik Pontoppidan blev det. Det kan kanske stämma även om man ska ha i minnet att den avis där han skriver detta alltid varit pålitligt värdebevarande, både när den hette Belingske Tidende och som nu när den lagt av efterledet. Men det som legat Kaj Munk i fatet var snarare hans antidemokrati och att han lite för länge på trettiotalet ansåg att Hitler var en stor man. Men det är lätt att vara efterklok, och han kom att ändra sig fullständigt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en ingående artikel i samma tidning samma dag utreder Bengt Blüdnikow Kaj Munks inte okomplicerade inställning till nazismen och dess ledare och visar med  många exempel att Munk var upprörd över antisemitismen men att han kunde ha gjort mer för sin tysk-judiske översättare Erwin Magnus, och att han i tryck gjorde sig skyldig till några grova förlöpningar (”den ækle, skeptiske, nydelsessyge overklassejøde i Berlins saloner”, och  ”Hitler sparker efter jøderne, der som sædvanlig dukker sig og lister ud i kulisserne og sætter sig stille på Pengesækkene.”

Men efter hand och allt starkare distanserade han sig från judeförföljelserna söderut även om det tog tid för honom att inse att de inte skedde utan Hitlers medverkan. En definitiv vändpunkt kom 1938 med hans idédrama Han sidder ved Smeltediglen som blev förbjudet i det ockuperade Danmark men som väckte stor uppmärksamhet när det framfördes i Oslo och Stockholm. Den som sitter vid smäldegeln är en tysk arkeolog, den opolitiske Mensch  (förstås ett symboliskt namn, det här är spelet om envar) som anpassar sig efter den politiska nyordningen och därmed också den rådande antisemitismen.


Han hamnar i knipa för att han genom sina arkeologiska undersökningar finner att Kristus inte var arier fast regimen vill ha bevis för att han var det, och en tysk-judisk kvinna tilldelas en sympatisk huvudroll – Mensch kläms mellan sanningen och patriotismen. Upplösningen blir en kompromiss, men stycket kom att förhindra att den tyska antisemitismen fick fotfäste i Danmark, skriver Blüdnikow som också påminner om att Munk just efter kristallnatten den 9 november 1938 skrev ett öppet brev till Mussolini som var en annan av hans hjältar i det nyss förflutna och bad honom att ingripa mot vansinnet i Tyskland.

Kaj Munk föreläserDock skulle det dröja fram till Nazitysklands överfall på Tjeckoslovakiet i mars 1939 innan Kaj Munk fullt förstod att Hitler inte var oskyldig. Den insikten dröjde betänkligt länge, kan man i efterhandsperspektiv tycka. ”Men der var kun få, dersom Kaj Munk talte så åbenlyst mod jødehadet och endda opfordrede til aktion imod det.”

Per Stig Møller som skrivit flera böcker om Kaj Munk diskuterar i en lika intressant artikel i samma tidningnummer Kaj Munks allt skarpare utfall mot den danska expeditionsministären Buhl som var mjuk i ryggen och följsam gentemot de tyska ockupanterna, och han visar hur Munk trots många varningar i sina predikningar under kriget blev allt tydligare i sina attacker, medveten om vad som väntade honom och möjligen driven av en kristen offertanke (det  finns likheter mellan Dag Hammarskjöld och Kaj Munk).

Längst och intressantast i Berlingske den 31 december 2013 är utdraget ur Poul Høis ingående utredning om mordet på Kaj Munk – om man vill läsa alla sidorna i denna ”single” får man betala för att ladda ner dem. Där skildras bakgrunden till aktionen, och man får sedan nästan minut för minut följa vad som hände. Ett par andra offer för en liknande terrorattack lite tidigare var påtänkta, en av dem den uppburne skådespelaren Poul Reumert. Men hemmanazisterna insåg att om detta nationalmonument hade mördats så skulle uppror i hela landet utbrutit. Man försökte dessutom skjuta Christian Damm, en orädd antizaistisk redaktör, men fumlade så att det bara blev ett pinsamt fiasko.

En av hjärnorna bakom mordet på Munk var Otto Skorzeny som i september 1943 med sin trupp befriat Mussolini (det dröjde inte länge innan partisanerna fick fatt på honom på nytt och hängde honom och hans älskarinna). Fem man var alltså inblandade i mordet i Jylland för sjuttio år sedan. Tre av dem deltog mycket motvilligt och den fjärde hade också helst sluppit. Den femte var en obehaglig figur, legoknekten Louis Nebel som var född i Schweiz. Det var han som avlossade de båda dödande skotten mot Kaj Munks tinning.

När man väl identifierat mördarna, den danska kriminalpolisen var snabb och effektiv, nekade Nebel till det hela (att hans efternamn var Dimma var kanske betecknande). Det var både fegt och typiskt, och polisrapporten citerar hur hans förklarar sitt bristande minne av händelsen med att mordet på prästen ”kun var en ringe ting.” Men vad som sedan sägs om det som hände denne läskige typ just efter krigsslutet är en rejäl sensation som kanske varit okänd tills nu.

Poul Høi har grävt djupt i många arkiv och kan konstatera att Nebel genast efter kriget engagerades av amerikanerna som kontraspion och att han inte hade några besvär eller betänkligheter att gå över till andra sidan. Det finns andra exempel på hur USA tog forna tyska krigsförbrytare i sin tjänst, som Klaus Barbie (”slaktaren från Lyon”) som hade mördat många i Frankrike, och andra i kretsen kring Eichmann. Med tanke på CIAs framfart i Sydamerika och Asien både under den hårdföre chefen Allen Dulles (bror till utrikesministern John Foster Dulles) och senare är det väl inte heller ägnat att förvåna...

Nebel utlämnades dock till Danmark 1946 och hamnade i fängelse. Där satt han i sex år, ett märkligt kort straff kan man tycka.  Vilka trådar amerikanerna drog i för att lindra hans straff, om de alls gjorde det, är inte alldeles utrett, och vad som hände honom efter 1953 när han hade en ny familj och hade slagit sig ner i Tyskland är fortfarande obekant.

Men man får en märklig känsla av dèja vu när man läser detta i ett av dokumenten som Poul Høi funnit: han ”äger en stor mängd hemlig information om den amerikanska underrättelsetjänstens operationsmetoder, och det vore inte, med tanke på den nationella säkerheten, ändamålsenligt att en främmande makt förhörde honom.” Syftar det, som man lätt skulle kunna tro, på Edgar Snowden? Icke – det återfinns i en skrivelse från USAs underrättelsechef i Tyskland just efter andra världskriget och gällde alltså terroristen från Schweiz som var Kaj Munks lejde mördare.

 

Ivo Holmqvist

PS: Om en annan mördare som myndigheterna likaledes höll bakom ryggen, skrev jag det här vid hans bortgång – även det en ironisk fotnot i samtidshistorien:

http://www.dixikon.se/bloggarna/en-fraga-om-perspektiv/

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från konungen

Sveriges statsskick skakas i sina grundvalar. Det som alla visste, i alla fall de som ville veta, har nu avslöjats. Vår monark är ingen städad familjefar, utan en festprisse som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 juni, 2011

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Om Dzjan av Andrej Platonov

Tåget stannar i ödemarken. Nazar Tjagatajev stiger av och vandrar iväg från tåget. Han kommer fram till en buske som han tilltalar, men får inget svar tillbaka. På uppdrag av den ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 06 februari, 2014

Eilif Peterssen

Ryggtavlor i konsten

Den tyska romantikern Casper David Friedrich har ovanan att låta sina figurer vända betraktaren ryggen. Det mest kända exemplet hittar man i målningen Två män betraktar månen från 1820. Målningen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 maj, 2016

Emmakrönika nummer 5

Illustration: Guido ZeccolaIdag vill jag inte gråta Nog du märklig är med att finnas i min hjärna, varifrån kom du riktigt det, varför gick du och vifta med de där ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 november, 2008

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8 Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 15 april, 2011

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Mats Myrstener om Carina Rydberg

Det ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 27 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.