Trettonåring kastade sig under tåget efter nätmobbning

En vanlig grabb, en för övrigt levnadsglad österrikisk trettonåring kastade sig framför tåget i Klagenfurt. Han var på besök hos sin pappa tillsammans med sin bästa vän och skulle just gå på en ...

Av: Lilian O. Montmar | 25 oktober, 2011
Gästkrönikör

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | 27 juni, 2011
Utopiska geografier

Syskon, Berta Hansson

Berta Hansson - lärarinna och konstnärinna i Lappmarken

Berta Hanssons konstnärskap präglas av nyfikenhet, närvaro, och en stark religiositet. Hon får gränserna mellan oss att falla, och känslan av mänsklig närhet präglar hela hennes konstnärskap.

Av: Lena Månsson | 31 januari, 2015
Konstens porträtt

Med barnet som förebild

Anneli Sandberg är pastor och församlingsföreståndare i Tingvallakyrkan, en frikyrka belägen mitt i Karlstad. Barnets roll i den världsvida kyrkan, barnvälsignelsen och dopet är frågor som engagerar henne. Anneli jobbar ...

Av: Robert Halvarsson | 14 juni, 2014
Kulturreportage

Dikten kan alltid uppväga vad andra kallar slumpen. Om Stéphane Mallarmé och Giuseppe Ungaretti



Giuseppe Ungaretti ”… […] och Ungaretti
med livets kritor på dödens tavla.
Dikten som är fullkomligt möjlig.”
/ T. Tranströmer

Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på nytt och vandrar ut då natten tätt, skuggar skogarna, och stjärnorna läser oss i sina horoskop.

Så fyller berättelsen åter; jag fast i dess förtrollning.

Ja, efter en lång tids sökande fann jag då mitt namn: Victor Eremita. Och kan gå vidare längs vägen vilken leder till den gata som namnats rue de Rome. Här finner jag ett hus, knackar på och ber om tillträde hos les Mardistes med frågan om vad jag kan skriva efter det som jag läst, orden som Claude Debussy tonsatte i sin Prélude à l'après-midi d'un faune. Någon säger (George?): ”Börja hos Baudelaire!” En annan röst (kan det vara Verlaine?): ”Eller pröva längre fram då bara orden bär, i en tid då vi inte längre befinner oss här. Pröva Ungaretti!” Med cigarrens klara eldkyss stiger nu Mallarmé fram och utan att han säger ett ord så vet jag vart jag skall börja och att jag måste lämna denna symbolismens slöja.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stéphane Mallarmé (1842- 1898) en parnassens poet i ordet strikta bemärkelse, i vars krets bl. a. Verlaine, George och Rilke ingick, som genom lyrikens universella språk, tidlöst kunde överskrida sociala och nationella barriärer, och inspirera en italiensk bagarson från provinsen Lucca. Denne bagarson fick, efter att familjen utvandrat, sin uppväxt i Alexandria, och 1912, då 24 år ung, flyttade han till Paris. Där skapade han ett starkt vänskapsbandband till Guillaume Apollinaire (även han född i Italien, Rom), för att två år senare då första världskriget inleddes åter bryta upp och ta sin tillflykt till Milano, och här blev hans första dikter publicerade i den futuristiska tidsskriften Lacerba.

Javisst, ursäkta, jag glömde hans namn! Giuseppe Ungaretti (1888-1970).

Ungaretti hade med sin bakgrund i Alexandria, där skolundervisningen till största del skedde på franska, tidigt nyckeln till två språk, och med sin hemtama franska kunde Ungaretti flytta språket i den italienska poesin och i sin hemtama italienska göra detsamma i motsatt riktning. Detta i ett Italien, som vid denna tid i futurismens anda, skrek efter förnyelse. Här hade utvecklingen inte alls hade samma skiftande grogrund som i Frankrike, i synnerhet Paris. Dock fick futurismen inget starkare grepp om Ungaretti och hans poesi, han gick sin egen väg, mot en kort koncentrerad form, en enkelhet fylld av komplexitet, inte som futuristerna bort från tidigare italienskt formspråk som stretade emot med sin form av vers och tematik. Kanske är det också därför som pendelsvängningen blev så stark i Italien, med sina futuristiska influenser, som senare kunde iklädda sig fascismens färger. Ska snart närma mig futurismen men vill innan komma in på Mallarmé och ge ett fint exempel på det jag tidigare uttryckte ang. Ungarettis poesi:

”Men ensam och naken

och utan hägring

är den själ jag bär”

/ Giuseppe Ungaretti

Stéphane Mallarmé Mallarmé hade, liksom Ungaretti, tidigare gjort detsamma med sin poesi under sin ”tredje fas”, undan Baudelaire, undan estetiskt bundna ideal, och som blev startskottet för den, ur symbolism, hermetism, som utmynnade i ett flertal nya ismer (får inte glömma hur nära måleriet och poesin stod varandra under denna tidsperiod).

Mallarmé var även den som först utforskade dikten/språket med en typografisk utformning något som senare Apollinaire utkristalliserade till en egen konstform men vi skall inte gå in på kubism och modernism á la france (som motreaktion på den romanska skolan) utan dra linjen mot Italien igen och Ungaretti som kommit att stå som en av de främsta förnyarna för ”mellankrigstidens” poesi, trots sitt stora släktskap med Mallarmés symbolism. Detta då vid sidan av Gabriele d´Annunzio och Filippo Tommaso Marinetti, starkt lysande bakom den italienska futurismen; med en Marinetti som liksom Apollinaire ofta stod bildkonsten närmre än litteraturen men som, till skillnad från Apollinaires lekfullt, häcklande ironiska, istället drogs åt det fysiskt handlingskraftiga och det politiska inflytandet.

Kort bara Marinettis röst i sitt politiska program: ”ett suveränt och absolut Italien.” och början på Futuristernas manifest: ”De väsentliga elementen i vår dikt skall vara modet, djärvheten och uppbrottet.”

Men bortom all lek och vurm för det nya, som i detta fall handlar om att spränga gränser eller bli ”suverän”, bortom motståndet mot det ”gamla”, konflikten, kriget, dekadensen, så tittar en Ungaretti fram med ett större djup, en arketypisk längtan, en blick mot människan i sin nakenhet och vad hon är i stånd att göra (Ungaretti gick med kriget på Italiens sida 1915). Och här i det tidslösa är det som Mallarmé och Ungaretti möts, i det oföränderliga som är stilla i all rörelse; detta öppna slutna som är nyckeln till deras hermetism. Sedan är det självfallet betraktarens blick som avgör: ”det som rör sig det ser vi medan det som är stilla det ser vi inte”, detta som Martin Heidegger, i sin filosofiska terminologi, skulle komma att namna ”Dasein”, det ”vara” bara ett fåtal kan skymt, än färre kan överföra till bildligt seende och ingen helt kan precisera. Ur mitt perspektiv så preciserar Ungaretti det som Mallarmé skådar, så nära det bara går, och det var i detta öppna slutna som Mallarmé utvecklade sin poesi, till vad Paul Valéry kom att kalla; ”kristallgåtor”, där dikten försöker synliggöra tillvarons gömda kausalsammanhang. Alltså, Mallamé som skådar:

Det strålande eviga geniet har ingen skugga.

Jag, mån om er önskan, jag vill se,

honom som försvann […]

som den genomskinliga blicken, regn och diamant,

fästad där på dessa blommor av vilka ingen vissnar,

avskiljer bland timmen och dagens strimma!

/ Mallarmé ur Toast funèbre


Senare Ungaretti som preciserar, och av många uttolkare, själv ansedd som den främste uttolkaren av den italienska hermetismen: 

Mattina 

M’illumino

d’immenso

/ Ungaretti

 

Morgon

Jag tar mitt ljus av det oändliga

(övers. Arne Lundgren)

I annan översättning

Jag upplöses av det oerhörda

(övers. Michel Olsen)

Tyvärr gör ingen av dessa två omskrivningar rättvisa åt diktens form och djup i originalspråk, och att det blir problem ser vi direkt med den inbördes obalansen i dessa två olika tolkningar, där den förra fyller och den senare tömmer, men jag skriver för en allmän inblick och måste göra ett val, finna en avgränsning. Att jag här frångick min egen regel beror på det estetiskt vackra i Ungarettis korta Mattina, och att den så klart visar hur skiftande tolkningar emellan kan bli och kanske måste vara. Poesin kan egentligen aldrig ”översättas” men i kraft av sitt eget liv, enligt min mening, måste den ändå göra detsamma.

Det precisa och klara i Ungarettis poesi hade tidigare, precis som all annan ”mellankrigslitteratur” i Italien och Tyskland och i viss mån ännu i dag, något dunkelt över sig, vilket beror på att fascismen och nazismen till så stor del överskuggar allt och har så många skiftande förklaringsmodeller. Allt kan eller inte kan, på alla områden, i respektive länder, relateras till fascismen och nazismen under mellankrigsåren och skapar svårigheter som länderna på den allierade sidan klarat sig ifrån, i många fall helt rätt i andra handlar det om en förmåga att med distans kunna växla perspektiv vilket gäller för Ungarettis poesi och som definitivt växer som en seger över sin tids retoriska formspråk. Så här skriver Salvatore Quasimodo (1901-1968) år 1949 om tidens lyrik:

Diktarens ställning kan inte vara passiv i samhället: han ’förändrar’ världen […] en diktare är en diktare endast när han inte avstår från att framträda i ett givet land vid en viss, politiskt dominerad tidpunkt. Och dikt är frihet och sanning från en sådan tid och inte abstrakta modulationer av känslan.

Och i vårt land, ett då avskuret norden, befriat från 1900-talets två världskrig? Ja, poesin finner sina vägar utan kartor och land, precis som den fann Ungaretti eller hur essäns början fann Mallarmé, och jag lämnar dessa rader utan upphovsnamn men han lotsade följsamt den franska poesin in i vår svenska hamn, här i symbolisk förnimmelse över vad andra förnam:

Och begäret att öppna den sista porten och bryta det sista sigillet flyttar plötsligt min fantasi till sagorna där hjälten lämnats ensam i ett slott med många dörrar av vilka en förbjuden och förseglad. De andra dörrarna frestar mig inte längre. De blinda festerna har öppnat mina ögon och jag vet nu att allting bara tjänar till att uppskjuta eller förbereda det långa ögonblicket framför den stängda dörren, då handen, redan utsträckt, tvekar att bryta sigillet som kanske är evighetens jungfrudom.

 

Göran af Gröning

 

Not

För den som är intresserad av symbolismens manifest, sök på Jean Moréas (1856-1910)

 

 

 

 

.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skriket

Skriket Skriket fanns i mänsklighetens begynnelse. Skrikande gick människan genom förtvivlan och fasa vare sig hon förde krig, älskade, föddes eller dog. Även djuren skriker. För den förhistoriska människan skrek också ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 19 september, 2009

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 7 Jag vaknade upp i soffan med TVn på. Måste ha somnat. Konstiga drömmar. Även denna gång drömde jag en text. Drömmen som motgift mot katodstrålning och programmering? På ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 16 mars, 2011

Han Suyin 1916-2012

Mötet mellan västerland och österland var ett huvudtema hos Han Suyin, både i hennes romaner och i de böcker hon skrev om ”Asien av i dag” dvs för några decennier ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 november, 2012

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Shakuntala  är dotter till Vishvamitra och Menaka  och förekommer  i Mahabharata

Fyra hinduiska böner på svenska

Grekiska tragedier och komedier iscensätts då och då på svenska teatrar, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om att indiska sanskritskådespel satts upp hos oss ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 18 maj, 2017

Donna me prega

    Donna me prega, - per ch'eo voglio dire      d'un accidente - che sovente - è fero      ed è si altero - ch'è chiamato amore:      sì chi lo nega - possa ...

Av: Guido Cavalcanti | Utopiska geografier | 25 december, 2012

Foto: Hebriana Alainentalo

Skeleton City

Stefan Whilde var i Wales en gång...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2016

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.