Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)

Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | 24 februari, 2017
Resereportage

Stig Dagerman

Frånvaron, saknaden och det outtalade. Nära Stig Dagerman

Platsen är bredvid den ensamme. Den av samvetet ofredade. Den odefinierat skuldtyngde. Den som i sin själs djupaste vatten benämndes som den oönskade. Denna människa som till slut trädde ut ...

Av: Benny Holmberg | 26 oktober, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | 26 oktober, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Diktanalys av Solveig von Schoultz Födelsen



 FÖDELSEN

 

Högsommaren var född…Maskrosornas drömbollar grät hela natten,

på morgonen stod de ruggiga som döda fågelungar.

Men gräset svällde med styva blad,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Väpplingen samlade sötma med slutna ögon,

Tyst skratt droppade från spireornas våta kransar.

 

Någon putsade vattnets tennfat blanka.

 

Lövsångaren vaknade före gryningen

Och prövade sina långa, rentvättade drillar.

De höll, de bar genom dimman

Och i ett osynligt äppelträd svarade grönsiskan.

Någon plockade dofter i ett blommigt förklä.

 

Ännu darrade blåklockornas ängsliga siden

Och prästkragarna hängde tunga i sina knoppar.

Någon hade stulit nattviolens doft

Och tappat bort den bland tomma konvaljblad.

Men sötman flöt som honung utmed renarna

Och ingen brydde sig om gårdagens döda.

 

Högsommaren var född!

 

Moder till all mognad,

Hemlighetsfull och dold mellan gräsen

Knöt Jungfru Mariehand mörka rosetter

Av sina fläckiga blad.

– Solveig von Schoultz

Solveig von Schoultz växte upp i Borgå i en stor familj. Hon var en finladssvensk författarinna under 1920-talets modernistiska era. Utbildad till folkskolelärarinna och verksam som etablerad poet och författarinna.

Den professionella yrkesarbetande kvinnans och moderns röst. Med ett sublimt, pedagogiskt sinne för barns läsning och inlärning skrev hon många barnböcker. Barn har en central roll i hennes diktning. Deras utsatthet, oskyldighet, ensamhet och död är centrala teman; men även leken. Det dolda är nyckelordet. Vid första åsyn lär man missa vad som verkligen utspelar sig, då miljöerna är utsmyckade med vackra symboler som metaforiskt speglar sig i läsarens tankar. Hennes dikter har ett ”undermedvetet”. Bortom vattnets spegling av det som ”tycks” vara på ytan väntar mörkrets djupa vatten på att fullständigt uppsluka subjektet. von Schoultz dikter är svårtolkade eftersom de är så tvetydiga och mångbottnade. Med ett nyanserat och besjälat bildspråk förmedlas verkligheten.

Solveig von SchoultzSolveig von Schoultz har tilldelats flera litterära priser, bland annat Svenska Akademiens Finlandspris 1970.

I den här analysen sker det första mötet med dikten utifrån ett formalistiskt perspektiv. Utgångspunkten härleds ifrån Viktor Sklovskijs Konsten som grepp, där det läsande subjektet undersöker hur bildspråkets symbolik främmandegörs. Med andra ord, det subjektivas verkan på verket/dikten och dess innebörd.

We need to interpret interpretations more than to interpret things”

– Michel de Montaigne

Hur korreleras det semiotiska och det symboliska i diktens dubbla mening? Är det möjligt att förklara metaforer? Eller är de bara medlare mellan olika tolkningar, intentioner och meningar; budbärare? Enligt psykologen Jacques Lacan så finns det tre dimensioner inom det mänskliga psyket. Det symboliska, det imaginära och det verkliga. Det verkliga kan aldrig tas till orda eftersom det dekonstruerar hela vårt jag och existens. Vi blir vana vid det verkliga och sanningen förträngs. Därför kan det verkliga bara studeras på den imaginära och symboliska nivån. Det symboliska representerar relationer mellan strukturer och inte relationer mellan ”ting”.

Syftet med diktanalysen är således att försöka undersöka hur det medvetna respektive det omedvetna träder fram och förskjuts. Eller, hur det direkta budskapet förhåller sig till det sublima. Det handlar om den medvetna läsningen och det omedvetnas makt, två processer som utspelar sig samtidigt. Fast på olika medvetenhetsplan eller skikt inom människan. Där det undermedvetna blir den andra meningen i och med dikten – som den första förnimmelsen. Det medvetna, den direkta uppfattningen av dikten, är sekundär.

Det första mötet med dikten

Konst, det är tänkandet i bilder (…) en förnimmelse av processens relativa lätthet”

Födelsen är en dikt som talar genom sitt bildspråk. Den talar om död såväl som födsel. Det är en dikt som symboliskt beskriver blommors förgängliga skede. Metaforiskt talar den dock om bland annat barnadöd. Bilden signifierar flera associationer som indikerar ett tvetydigt tillstånd av meningsutbyte mellan symboler och metaforer. Ett ord som inom sig bär sin motsats. Så som titeln talar, tiger den. Den är en antites som ställs i enlighet med sin motsats; döden. Dikten heter således födelsen, men talar endast om döden.

Maskrosornas drömbollar grät hela natten, på morgonen stod de ruggiga som döda fågelungar.”

Meningen talar symboliskt om konkreta blommor som representeras av döda fågelungar då deras innebörd abstraheras av besjälningen. Symbolerna står för en pågående känsla av död, där metaforen liknar maskrosorna vid döda fågelungar. Den egenskap de delar är hjälplöshet och utsatthet.

När subjektet talar eller tolkar bilder så styrs det av den omedvetna viljan att förankra händelser till igenkännande eller tidigare erfarenheter. Händelsen är ett rum där förvärvandet av språkliga associationer, intentioner och toner förverkligas genom apperception. Genom den process som verkställs av läsningen. Känslorna verkar i ett pre-verbalt svängrum där det föregår talet eller tonen som man läser med. Det vill säga, indexikala uttryck som varierar i samband med den kontext där de uttrycks. Exempelvis talar pronomen om: någon. Någon som vid ett tillfälle ”putsar vattnets tennfat blanka.” Någon som i vidaste bemärkelse måste abstraheras till en högre utomstående makt, till en högre abstraktion. Kanske är det naturen själv? Kanske är det kosmos? Kanske är det Gud? Möjligtvis alla på en och samma gång.

Senare benämns denna någon som en människa. En som plockar dofter i ett blommigt förklä. Omvändningen av syntetiska blommor och verklig doft är fenomenal och i högsta grad främmandegörande. Viktor Sklovskij förklarar:

Solveig von Schoultz och maken Erik Bergman. Foto: Wikimedia commons”… ett tänkande med hjälp av bilder; och bildernas uppgift ser de däri att olikartade föremål och tilldragelser med deras hjälp förs samman i grupper och att det okända blir förklarat genom det kända” (Viktor Sklovskij. Konsten som grepp. s.15).

Men sötma flöt som honung utmed renarna och ingen brydde sig om gårdagens döda.”

Bilden är ett förenklat system som gör det lättare att förstå det den försöker förklara. Och varseblivningen tänker i bildernas ”tal” som alltid är symbolskapande (Ibid. s. 16). Samtidigt ägs inte bilderna av någon. De är snarare medlare eller budbärare av oförklarliga känslor. De lånas och återkommer från sekel till sekel. Så det måste vara något slags universell hågkomst av ”evighet” och symbolism genom tänkandet eller igenkännandet av bilder.

”Det händer ofta – därom är alla medvetna – att vi uppfattar yttranden såsom poetiska, skapade för den estetiska betraktelsen, utan att dessa yttranden varit avsedda att uppfattas på detta sätt”, fortsätter Sklovskij (Ibid. s.17).

Exempelvis händer detta när symbolismen talar om svällande gräs som styvt står. Direkt efter Maskrosornas död. Man får en sublim aning eller rysning om våldsdåd genom hela dikten. Som att något fasansfullt har hänt. Men vi uppfattar dem som konstnärliga uttalanden. Ingenstans i dikten dör ett riktigt barn. Men blommors dofter stjäls och ofta associeras blommor till ett ”kvinnligt” kön, i synnerhet då de beskrivs med konstnärliga grepp. Bilden talar om blommornas döende och högsommarens födelse. Bilden är ett praktiskt grepp för att underlätta igenkännande och organisation i den tänkande apparaten. Men den poetiska bilden är till för att förstärka intrycken. Denna ständiga växling mellan det sköna och det våldsamma. Exempelvis talas det om en orkidé som kallas för Jungfru Mariehand. Detta är rent konkret en slags blomma men symboliskt dras associationer till en prekognitiv förståelse av ett bibliskt förhållande till heliga Maria. Ett underliggande sublimt hot talar om förgänglighet och död parallellt med det vackra bildspråket.

”… knöt Jungfru Mariehand mörka rosetter av sina fläckiga blad.”

Läsningen automatiseras av varseblivningen men tanken får ett abrupt stopp av ord som döda fågelungar istället för maskrosor. De begrepp som man är van vid ifrågasätts inte utan automatiseras och förskjuts till det undermedvetnas sfär. Det blir en förnyelse av en företeelse som vanligtvis aldrig ifrågasätts. Främmandegöringens uppgift är att mana fram det undermedvetna. Att stoppa den automatiseringsprocess som inte fullt ut låter symboler uttalas eller uppfattas. Läser man dikten snabbt, så får man en första uppfattning om att det är en ganska behaglig, vacker dikt som talar om sommar och blommor.

Ännu darrade blåklockornas ängsliga siden och prästkragarna hängde tunga i sina knoppar. Någon hade stulit nattviolens doft.”

Tittar man närmare på dessa rader så förstår man att de symboliskt ersätter företeelser. Samtidigt skapas meningsuppbyggnad utifrån deras besjälning. Metaforerna bär den underliggande meningen över metafysiska skikt av medvetandets väg genom texten.

”Vid detta algebraiska sätt att tänka fattas tingen som tal och rum, vi ser dem inte, utan igenkänner dem på deras första drag. Tingen passerar oss liksom inpackat, vi är medvetna om att det finns på grund av det utrymme det upptar, men vi ser bara dess yta. (…) tingen framträder antingen genom bara ett enda av sina drag, t.ex. som ett nummer, eller framkallas liksom efter en formel, utan att överhuvudtaget framträda i medvetandet” (Viktor Sklovskij. Konsten som grepp. s. 20).

Främmandegöringen vill få oss att känna igen det oigenkännliga. Föra det till det medvetna skiktet. Känslan av obehag och död som känns igen genom en bildlig vision så som döda fågelungar. Den gör maskrosornas sista gråt till en förnimmelse som sedan blir ett igenkännande. Den abstrakta döden är nödvändig för att förstå en bild av det konkreta livet.

Blivandet är nyckelordet inom främmandegörningen, och inte det som var. Vi vet om tingens förhållande men vi ser inte dem. De är bara tecken som vidare hänvisar till en abstrakt förnyad förståelse av en sublim ondska som oskyldigt beskrivs i förbifarten.

”Varje gåta utgör antingen en beskrivning av en företeelse med hjälp av ord som definierar denna men som vanligtvis inte används för detta syfte” (Ibid. s. 27).

Vi upplever dessa blommor för första gången i förhållande till dess antites. Födelsen förstås genom döden. Företeelserna frigörs således från sitt sammanhang för att understryka den ignorans som medförs av vår automatiseringsprocess. Det är således inte ursprunget utan färden som är knytpunkten (Roland Barthes. The Death of the Author. I Anthology of Theory and Criticism. s. 1325).

Styva blad som sväller talar antagligen om samlag men är rent konkret en följd av maskrosbollarnas tårar (regn?). Meningen transcenderar mellan illusioner, metonymer och allusioner tack vare metaforer som verkar mellan det verkliga och det overkliga, det medvetna och det omedvetna. Ord har dubbla meningar som ofta förstås ensidigt.

Roland Barthes menar: ”there is however, someone who understands each word in its duplicity and who, in addition, hears the very deafness of the characters speaking in front of him – this someone being precisely the reader (or here, the listener)” (Ibid. s. 1325). 

Det semiotiska och det symboliska

Allt språk rör sig inom olika diskurser som samtidigt förlitar sig på ett icke-ställe (chora) samtidigt som det ständigt förskjuts eller vägras sitt avslöjande. Chora:n är endast analog med det talade subjektet och den kinetiska rytmen. Det temporära talet och dess ton, vilka är beroende av rörelse; exempelvis läsning. Eftersom språket är ett system bestående av tecken som alltid hänvisar till något bortom sig själv och oss själva. Förståelsen föregår tecknet som aldrig enbart har en fixerad betydelse. Tecken är alltid symboliska och ambivalenta, antitetiska och syntetiska. De kan medvetandegöras genom metaforers främmandegöring och funktion som meningsbärare av abstrakta oförklarliga fenomen. Dikten existerar bara genom denna process, läsningen, som alltid är kinetisk och existerar endast i ett icke-ställe: det vill säga det talade svängrummet.

Födelsen”The kinetic functional stage of the semiotic precedes the establishment of the sign; it is not, therefore, cognitive in the sense of being assumed by a knowing, already constituted subject. The genesis of the functions organizing the semiotic process can be accurately elucidated only within a theory of the subject that does not reduce the subject to one of understanding, but instead opens up within the subject this other scene of pre-symbolic functions” (Julia Kristeva. Anthology of Theory and Criticism. s. 2074).

Förståelsen är ett dechiffrerande av koder. Ett igenkännande som relaterar till en symbolisk meningsuppbyggnad av koder inom språket. Likt DNA och RNA inom kroppen. Alltid ett pågående. Alltid rörelse. Aldrig fixerat? Ordning och kaos som samtidigt verkar och avverkar varandra. Samtidigt positiva och negativa. Det första stadiet som alltid är bundet till modern. Det förmedvetna och primära stadiet: Det kroppsliga. Historien skrivs på kroppen.

”The mother’s body is therefore what mediates the symbolic law organizing social relations and becomes the ordering principle of the semiotic chora, which is on the path of destruction, aggressivity, and death” (Ibid. s. 2075).

Detta vill jag återföra till tolkningen av Solveig von Schoultz dikt Födelsen. Eftersom den talar om födelsen i relation till döden. Avslutningsvis talar dikten om modern till all mognad: Naturen. Den moderliga naturen. Dödsdriftens diskontinuitet speglar och talar om högsommarens födsel. Den våldsamma födseln. Den sublimt vackra och farliga naturen. Ofrånkomligheten, hjälplösheten och moderns primära roll som orsak till all vidare meningsuppbyggnad. Där det semiotiska representerar det moderliga och det symboliska förtrycket representerar det faderliga. Relationen till det ”andra”, det vi icke vet något om.

”… the symbolic – and therefore syntax and all linguistic categories – is a social effect of the relation to the other, established through the objective constraints of biological (including sexual) differences and concrete, historical family structures” (Ibid. s. 2076).

Epilog

Under analysens gång har jag försökt utvärdera och förstå korrelationen mellan det medvetna och det omedvetna. Det konkreta och det symboliska hänvisandet som överskrider sig självt. Jag har försökt se det outsägliga och osedda, och lyfta fram det. Men det består i sin sublima undermedvetna och subjektiva tillblivningsprocess. Symboliska blommor på ett förkläde, dofter som plockas, förverkligas bara i den kinetiska sfären. Deras tillblivelse avslöjar och döljer sanningen.

Det går inte att uppnå en fullständig psykoanalytisk förståelse av det givna eftersom sanningen förträngs och mynnar ut i ett symboliskt och imaginärt tillblivande genom språkets upplösning och metamorfos som formar det talande subjektets meningsskapande blivande. Naturen själv är urmodern, som förstör och bygger upp sig själv samtidigt.

Och ingen brydde sig om gårdagens döda. Högsommaren var född! Moder till all mognad”

 

Lejla Fazlic

 

KÄLLOR

 

Barthes, Roland. The Death of the Author. Norton Anthology of Theory and Criticism. Second edition 2010. U.S.

Derrida, Jacques. Writing and Difference.

Kristeva, Julia. Revolution in Poetic Language. Norton Anthology of Theory and Criticism. Second edition 2010. U.S.

Sklovskij, Viktor. Konsten som grepp.

von Schoultz, Solveig. Födelsen.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Vättern som ”dragare”

På Ödeshögs festvåning lyssnade Per-Inge Planefors vid ett lunchföredrag till Anna Österlund. Hon är entusiastisk sekreterare i projektet Destination Kräftriket. Det arbete som görs i projektet kan sammanfattas som destinationsutveckling ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 05 mars, 2013

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016

Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om scenkonst | 18 september, 2016

Tove Janssons bildresa i Vem ska trösta Knyttet?

Om att bli synlig och att finna sitt eget centrala ljus Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus. Han var nog långt mer ensam än ...

Av: Belinda Graham | Konstens porträtt | 09 september, 2014

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.