Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Att vara skugga. En förlängning av ljus. Om Maurice Blanchot



Maurice BlanchotVerkets – konstverkets, det litterära verkets – ensamhet avslöjar för oss en mera väsentlig ensamhet. … den eftersträvar inte skillnaden;… Den som skriver verket, avskiljes, den som skrivit det, är entledigad.

Där i raderna om det litterära verkets ensamhet jag inser att denna text glömmer jag aldrig. Härifrån skall den leva sida vid sida med mig de närmaste tolv dagarna, som åtta sidor. Samtidigt vet jag redan i dess första rader att den skall räcka, gå utöver mig, resten av mitt liv. Hur är det då möjligt att mäta en text?

Det är i verket Den väsentliga ensamheten Blanchot börjar gå igenom frågan om vad detta konstens hemliga ansikte är, dess ensamhet. I samma andetag ställer han texten upprätt på två ben och den kan vandra självständigt vidare igenom sidorna. När en enda rad framvisar verkets ensamhet låter den mig samtidigt förstå texten, verket, som en egenhet, en särskildhet, med nödvändigheten att vara i världen som sig, som verk. Som sitt inres öppning i text. Samtidigt talar verket till författaren och säger:

– Du är inte ditt verk, verket är inte du.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad innebär det för författaren av verket att höra de orden, att: ”… det är – ingenting annat”. Boken är inte författarens spegelbild, när han böjer sig ner och ser på boken ser han där ett annat ansikte, ett eget ansikte. På samma vis som den skrivande handen inte är orden utan textens ingång där papper kan möta hand, penna ord och så detta verkets ingripande, inspiration. Att säga att verket är – är ingenting annat än att ge det full bländkraft, eget ljus med förmåga att stråla ut, gå tillmötes en skrivande, en läsande. Är det då märkligt att vi ofta finner oss i samtal där vi förstår att en text, ett verk, har tagit mig med på en färd så olik den färd samma verk inledde för dig? Samtidigt innebär det att verket är i sin egen tid, en rörlighet som skapas i samklang med ansiktet det möter, med dess läsare av ord.

Men vad är då verket? ”Författaren lyder under verket men under honom lyder bara en bok…” Här är inte längre verk och bok detsamma men jag möter verket i boken när: ”…verket är det innersta hos någon som skriver och hos någon som läser.”

Som om det på en av bokens sidor öppnade sig en närvaro som enbart kan bekräftas med ordet vara.

”En undflyende fastän omedelbar upplevelse.”

Vad är detta omedelbara varas röst, vad är dess rytm och hur får det plats, tid i världen? Denna omedelbarhet, som enbart kan stanna i världen genom människan, som en plötslig insikt efteråt. När den dragit igenom människan och slagit rot inom henne, en genomforsandets rot då verket mött henne, i en klang av dåtid.

Blanchot söker tala till oss om att vi människor är världsliga varelser och att verket är någonting annat. Att det samtidigt kan möta världen genom människan och vi i detta möte kan dela ett annat sätt att vara – i inspiration. Men vad bildas i detta möte och hur kan det bli till? Här kan vi enbart mötas i ett tillstånd av – bli till, där vårt ansikte lämnat oss för någonting annat, en nyhet, någonting som kommer från ett någon annanstans. Landetnågonannanstans,

bildat av en anhopning av möjligheter, resande i en tidsmaskin bortom världens gång. Handen som skriver i detta tillstånd, denna zon, ”…rör sig i en tid som inte är riktigt mänsklig, … en skugga av tiden”. När författaren fått korn på detta land vill han på alla vis tillbaka dit men istället får han:”…återvända till samma punkt, gå samma vägar och framhärda genom att än en gång påbörja det som för honom aldrig har någon början,…Umgås med bilden och inte med föremålet.” Tillblivelsen är verkets punkt och kan inte vara ett tillbaka till, utan istället någonting nytt, ett skapande. Denna inte riktigtmänskliga tid kan vara tiden som blivit oändlig när vi tittar på klockan och inser att vår upplevelse av tiden det tog gick långt bortom klockans utmätning av densamma, ett: ”…fascinationens obestämda ögonblick.” Stället där jag inte kan säga någonting om dig, tiden innan begreppet och där viljan inte har någon riktning. Samtidigt bultar, är vi, där det bultande skapandets kärna.

När Blanchot skriver om tiden inser jag hur författaren befinner sig i skuggornas värld, blivit en skuggans hand och att detta landetnågonannanstans är ett skuggans land. En skugga som, när jag vandrar ute en halvmörk kväll och korsar gatlyktans sken strålar till i en mörk rörelse där bakom min rygg.

Skapar ur mig en förlängning som bildar mig, samtidigt någonting annat jag kan se på, som genom mörker blir synliggjort, skapar kontur. Liksom skuggan tycks vandra igenom mig talar inspirationens ögonblick med språket som vandrar igenom dig, skapar förlängning i ord, sträcker sig ut och medger: ”Ensamheten, som genom verket drabbar författaren, framgår av följande: att skriva är nu något ändlöst, något oupphörligt.” Tillblivandets plats är ett vara där början och slut inte gör sig hemma, istället en slags glänta där skuggan av ett jag kan bryta sig in, ta mig med till ett annat hem, till skuggornas rike. Där språket blivit annat än tal och i tystnad får visa sig: ”Författaren tillhör ett språk som ingen talar, som inte vänder sig till någon, som inte har någon mittpunkt,…”

Ett inspirationens språk utan mittpunkt, där mittpunkt blir ett annat jag och i samtid kan besökas när jag vill det mycket, som en nära vän. Bortom denna samtida punkt kan skuggan bli synlig, komma till författaren, ta denne i besittning, närhelst det passar denne skugga i fascinationens tid. Där skuggan griper din penna, din tid, skriver över dig orden som bildar mellanrummet mellan då och snart, och blir en bro av mening med ett språk som talar till nuet, där: ”att skriva, det är att göra sig till eko för det som inte kan upphöra att tala”, som orden på pappret, hastigt nedtecknade. Och fortfarande hör jag i detta ekande nu ett fallande igenom tidens mittpunkt, där varats brist på ändlighet samtidigt tar emot dig. 

Där: ”språket öppnar sig och blir en bild”, verkets tonfall är tystnadens kraft, och det som talar inte är författaren utan ”ingens ord” som har tagit: ”…beslutet att tiga, för att det som talar utan början och slut i denna tystnad skall erhålla form, sammanhang och samförstånd.” Hur han då samtidigt berättar för mig hur verket får ögon. Att tystnaden likafullt kan vara att blunda för världen när skuggan lägger sina mjuka händer över dina ögon och du ser i mörker. För att författaren ska tala med detta seende som är språkets inre och som behöver våra ögon för att få en blick. När Blanchot skriver om utplåningen som författaren är inbjuden att iaktta är det då inte språket som öppnar sina ögon på glänt för skuggan, visar fram sitt inre i ljuset, skaffar sig ögonblick?

Där passiviteten som författarens utplåningspunkt blir skapelsens kärna, gör språket till bild, ett synliggörandets begär: ”’Han’, det är jag som har blivit ingen, den andre som blivit en annan,…” Samtidigt skapas någonting mer än språket, oskiljaktigt från detsamma, en insikt hos författaren, poeten, om att vara en annan, lyda en oskriven tid hon, poeten, likafullt skriver på, skriver sig ur – för att möta sig själv igen – återgå till världens gång, för att än en gång:”… hänge sig åt tidlöshetens fascination.” En ansiktslös tid utannu och närvaro som samtidigt kommer, igen, igen utan slut, början och framtid.

Men vad innebär en tid som blivit utan sitt ansikte om inte det rena begäret att bli, att få ett ansikte?

Passiviteten, ensamhetens väsen, blir en dimension som suktar efter värld och på nytt söker författaren, som med pennan, penseln i sin hand, får måla porträttet av det tidlösa, tomhetens efter, på så vis bli språkets och tidens vittne: ”I frånvaron av tid äger en omkastning rum som hela tiden skickar oss tillbaka till frånvarons närvaro, men till denna närvaro som en frånvaro,…” Tidlöshetens fascination griper in i mig, sätter spår i skrift som dock ej går att spåra. Denna ”Någon”, en ”Han”, utan ansikte med seendet i denna fascination förstår att: ”Det som gives oss i en kontakt på avstånd är bilden och fascinationen är bildens passion.” Ställd framför någons ansikte, snarare ansiktslöshet, som är bildens begär, dess passion att synliggöras – bli bild: ”Denna fascinationens miljö, där det man ser fångar synen och gör den ändlös, där blicken stelnar i ljus, där ljuset är …spegelbilden av vårt eget öga.” En bländande frånvaro som genom skrivandet blir i kontakt med den absoluta miljö där föremålet blir bild, och när Blanchot avslutar med att fråga vad bilden är kan jag, i ögonblicket av se, skåda bild och föremål omfamna varandra. Där att vara skugga, med mörkrets hjälp, framvisar sin förlängning i ljus, fattar din penna och skapar ur språket rymden som liten, som barn.

 

Eleonora Bru

 

Denna text hade jag inte kunnat skriva förutan dess två grundstenar på botten av denna texts insikt, Henri Bergson och Gilles Deleuze.

Citat ur verket: Essäer, Den väsentliga ensamheten, originaltitel: La solitude essentielle, författare: Maurice Blanchot, översättare: C.G. Bjurström, kykeon, Propexus,

 

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.