Duellen pågår inom var och en.

Ställd mot väggen i duell

Det sägs att hjärnan är en stor ödemark där mycket litet har blivit uppodlat. Hur tänker vi? Med hjärnan eller med kroppen? Hur använder vi vår rörelseförmåga? Vi går runt ...

Av: Percival | 18 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

En jordisk pilgrim

Ordet pilgrim väcker tankar på ett sökande efter en annan värld, efter något hinsides. Så dock inte i fallet Satish Kumar. Han har skrivit en liten bok som heter Earth ...

Av: Erland Lagerroth | 21 augusti, 2012
Essäer

Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som ...

Av: Gregor Flakierski | 19 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | 28 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Att dela ensamheten med Alice Munro



Alice Munro av HogneAlice Munro är en skicklig stilist som skildrar det vardagliga livet. Ungefär så har det sagts. Men vad är det där stilistiska och vad är det för liv?

För 1800-talets stora romanförfattare var novellen det kraftprov där det gällde att visa vad man gick för. Idag har novellen inte samma status även om den som genre har haft stora uppsving med bland annat Raymond Carver och den så kallade dirty-realismen på 80-talet, och inte minst på senare tid med en fantastisk författare som tyska Judith Hermann. I Sverige talar man ibland om den svenska novellboomen på 90-talet med sin minimalistiskt-realistiska prosa.

Även om Munro också har skrivit romaner har uppfattningen ofta varit att det är novellerna som hon gör bäst. Det är också novellerna som Svenska Akademien lyfter fram i sin motivering av årets pristagare. Novellens nutida status som lillasyster till romanen och som nästan lika bra, men aldrig fin nog, låter Munro ironiskt nog en av karaktärerna reflektera över i ”Skönlitterärt” som ingår i novellsamlingen För mycket lycka. Tvärtemot de romanförfattare som för omkring 100-150 år sedan försökte visa hela sitt skicklighetsregister på ett mindre antal sidor, blir det en besvikelse för den kvinnliga huvudkaraktären att boken hon köper är en novellsamling:

På något sätt förminskar det bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det tilltagna metaperspektivet av förmodligen en av världens nu främsta, levande novellister och dessutom nybliven Nobelpristagare, är svårt att låta bli att le åt. För Munros bästa noveller är som små utsnitt ur verkligheten, klart lysande i natten, och med en skärpa som de flesta romaner inte överträffar. Ofta är det kvinnorna som är i fokus, och de kvinnor som liksom Munro var unga just i den skärningspunkt där ett liv utanför hemmafruns väggar började ta form som ett åtminstone tänkbart alternativ. Här gestaltas också en viss, men långt ifrån ovanlig relation mellan kvinnor och män. Kvinnorna hos Munro har en särskild styrka som växer ur deras förmåga att tillåta sig att misströsta. I novellen ”Dulse” ur Nära hem tillbringar förläggaren och poeten Lydia några dagar på en mindre ö. I det lilla ösamhället, och än mer inför sig själv, framstår hon som den moderna, men ensamma kvinnan.

Som så ofta i Munros noveller ställs olika plaster och tider mot varandra i en och samma text. Här återges brottstycken av en relation med en man där det blir uppenbart att den kvinnliga karaktären har varit så inriktad på att få den andre att älska henne att hon glömt, men blir påmind om vad hon själv vill. För är hon nöjd, älskar hon honom? I ett samtal med en av de andra gästerna på pensionatet som Lydia bor på får hon veta att en annan kvinna, och tillika författare, en gång i tiden bodde på ön med sin kvinnliga livskamrat. Men att leva med en annan kvinna framställs knappast som någon lösning i sig. Den yttersta önskan är det egna välbefinnandet: ”Men var hon lycklig eller var hon det inte, och hade hon det bra tillsammans med den där kvinnan? Hur levde hon? Det var vad Lydia ville säga. Skulle mr Stanley ha begripit vad hon talade om?”

Stilistiken har, tillsammans med Munros stora begåvning och färdigheter, att göra med de möjligheter som novellen som form erbjuder. Som att inrikta sig på ett juicekoncentrat och strunta i instruktionerna om att späda med vatten 1+4. Närvaron av verkligheten blir starkare än själva verkligheten. Till detta koncentrat bidrar den sparsamhet, eller rentav kärvhet i språket som även återfinns hos en annan nobelpristagare, nämligen Herta Müller, men som man också kan finna i en del av Virginia Woolfs dagboksanteckningar. Pendelrörelsen mellan stora händelser som kärlek och separationer, och den saklighet och konkretion som finns i Munros språk får vissa ord att närmast lysa i texterna. Tänk bara på ordet fruktkaka och hur en äktenskaplig relations sämsta sidor i novellen ”Queenie” i Kärlek, vänskap, hat spelas upp kring detta ord.

En sida av Munro som inte har ägnats så mycket utrymme i reflektioner kring henne som nobelpristagare är den bitska humor varmed saker och ting ibland skildras. I ”Labour Day- middagen” i Nära hem är den centrala händelsen en middag som Roberta, hennes döttrar och hennes man ska på. I förberedelserna timmarna innan tillställningen – vad för kläder ska Roberta ha på sig? – glimtar detaljer fram som avslöjar en mer komplex helhet. Robertas man ifrågasätter det solliv som Roberta har tagit på sig med en nedlåtande kommentar om att hennes armar. De ser inte ut som en yngre människas armar eftersom Roberta är en medelålders kvinna. Roberta drar en tillfällig slutsats.

Hon måste ge sig iväg, leva ensam, ha på sig plagg med ärmar.

Hos Munros karaktärer finns närmast en dialektisk rörelse mellan viljan att förstå händelser och erfarenheter, samt att vilja skriva dem på det förflutnas räkning för gott, och oförmågan att kunna göra det.När en av människorna som Munro skildrar i novellsamlingen För mycket lycka funderar över hur det skulle vara att återse en person som en gång har betytt mycket för honom, ställer han frågan ”Skulle det möjligen ha förändrat saker och ting?” och fortsätter, ”Svaret är givetvis, ett tag, och aldrig”.De kvinnor och män som gestaltas i texterna håller på att bearbeta och är ständigt på väg att lära sig att leva med det som format dem. Men glömmer gör de aldrig. De försöker dra streck över sådant som varit samtidigt som det är precis det som de inte klarar av att göra. Det upplevda blir kanske till någonting annat med tiden men det försvinner inte. Och framför allt så går det att inför andra människor framställa vissa händelser och erfarenheter som något som det från början inte var, för att inte tala om svårigheten i att överhuvudtaget förmedla det som har varit betydelsefullt:

När hon går uppför Lonsdale Avenue, uppför sluttningen, känns det snopet. Men hon hämtar sig gradvis. En vacker dag kanske hon kan berätta det här som en rolig historia. Det skulle inte förvåna henne.

Sådan är ensamheten, och i omöjligheten att dela den gör Alice Munro den faktiskt stundvis lite delbar.


Christina Kall

 

Ur arkivet

view_module reorder

36. Ingrid

En vecka efter det som hänt var de hemma igen. Tre. Inte fyra. Tre kvinnor och en kista. Mia och Malin hade åkt med en gång, första bästa flyg ner ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 31 augusti, 2012

III De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Det handlar om Korridorens stilla förändringar i ljushänseende från morgonstund med naket ljus till grumligt eftermiddagsbleke med försåtliga skuggor döljande dagens dels konkreta dels imaginära minnesspekulationer och rekapitulationer som efterföljs ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juli, 2011

Pravdoliub Ivanovs

Den flygande mattan i konsten

Ture Sventon hade en och Aladdin. En flygande matta. Ett magiskt textilt föremål från Orienten som långt innan tanken på flygplan och luftballonger svävade över de stekheta öknarna och genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 augusti, 2015

Det är svårt att vara omtyckt av idioter

Albert Kahn Det är titeln på Daniel Lecomtes nyutkomna film om processen mot den franska satiriska veckotidningen, Charlie Hebdo. Jyllandsposten publicerade först de tolv kontroversiella Mohammedkarikatyrerna vilka ledde till terrorhandlingar mot ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 03 oktober, 2008

Pluras nästa hållplats: middagsbordet

Pluras liv är en ständig resa. Han har rest "tio susen mil" i "tåg och båt och bil". Hur mycket man än reser måste man stanna och äta. Plura stannade ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 15 oktober, 2009

Sikta, skjut, poesi!

"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 31 augusti, 2010

Konstnären Olle Bonniér minns Ulf Linde

I tisdags besökte jag konstnären Olle Bonniér vid hans ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm. ”Maestro Olle” var en aning fundersam kring livets oväntade vägar i och med att konstkritikern Ulf ...

Av: Estoardo Barrios Carrillo | Konstens porträtt | 18 oktober, 2013

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | Gästkrönikör | 08 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.