Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Att dela ensamheten med Alice Munro



Alice Munro av HogneAlice Munro är en skicklig stilist som skildrar det vardagliga livet. Ungefär så har det sagts. Men vad är det där stilistiska och vad är det för liv?

För 1800-talets stora romanförfattare var novellen det kraftprov där det gällde att visa vad man gick för. Idag har novellen inte samma status även om den som genre har haft stora uppsving med bland annat Raymond Carver och den så kallade dirty-realismen på 80-talet, och inte minst på senare tid med en fantastisk författare som tyska Judith Hermann. I Sverige talar man ibland om den svenska novellboomen på 90-talet med sin minimalistiskt-realistiska prosa.

Även om Munro också har skrivit romaner har uppfattningen ofta varit att det är novellerna som hon gör bäst. Det är också novellerna som Svenska Akademien lyfter fram i sin motivering av årets pristagare. Novellens nutida status som lillasyster till romanen och som nästan lika bra, men aldrig fin nog, låter Munro ironiskt nog en av karaktärerna reflektera över i ”Skönlitterärt” som ingår i novellsamlingen För mycket lycka. Tvärtemot de romanförfattare som för omkring 100-150 år sedan försökte visa hela sitt skicklighetsregister på ett mindre antal sidor, blir det en besvikelse för den kvinnliga huvudkaraktären att boken hon köper är en novellsamling:

På något sätt förminskar det bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det tilltagna metaperspektivet av förmodligen en av världens nu främsta, levande novellister och dessutom nybliven Nobelpristagare, är svårt att låta bli att le åt. För Munros bästa noveller är som små utsnitt ur verkligheten, klart lysande i natten, och med en skärpa som de flesta romaner inte överträffar. Ofta är det kvinnorna som är i fokus, och de kvinnor som liksom Munro var unga just i den skärningspunkt där ett liv utanför hemmafruns väggar började ta form som ett åtminstone tänkbart alternativ. Här gestaltas också en viss, men långt ifrån ovanlig relation mellan kvinnor och män. Kvinnorna hos Munro har en särskild styrka som växer ur deras förmåga att tillåta sig att misströsta. I novellen ”Dulse” ur Nära hem tillbringar förläggaren och poeten Lydia några dagar på en mindre ö. I det lilla ösamhället, och än mer inför sig själv, framstår hon som den moderna, men ensamma kvinnan.

Som så ofta i Munros noveller ställs olika plaster och tider mot varandra i en och samma text. Här återges brottstycken av en relation med en man där det blir uppenbart att den kvinnliga karaktären har varit så inriktad på att få den andre att älska henne att hon glömt, men blir påmind om vad hon själv vill. För är hon nöjd, älskar hon honom? I ett samtal med en av de andra gästerna på pensionatet som Lydia bor på får hon veta att en annan kvinna, och tillika författare, en gång i tiden bodde på ön med sin kvinnliga livskamrat. Men att leva med en annan kvinna framställs knappast som någon lösning i sig. Den yttersta önskan är det egna välbefinnandet: ”Men var hon lycklig eller var hon det inte, och hade hon det bra tillsammans med den där kvinnan? Hur levde hon? Det var vad Lydia ville säga. Skulle mr Stanley ha begripit vad hon talade om?”

Stilistiken har, tillsammans med Munros stora begåvning och färdigheter, att göra med de möjligheter som novellen som form erbjuder. Som att inrikta sig på ett juicekoncentrat och strunta i instruktionerna om att späda med vatten 1+4. Närvaron av verkligheten blir starkare än själva verkligheten. Till detta koncentrat bidrar den sparsamhet, eller rentav kärvhet i språket som även återfinns hos en annan nobelpristagare, nämligen Herta Müller, men som man också kan finna i en del av Virginia Woolfs dagboksanteckningar. Pendelrörelsen mellan stora händelser som kärlek och separationer, och den saklighet och konkretion som finns i Munros språk får vissa ord att närmast lysa i texterna. Tänk bara på ordet fruktkaka och hur en äktenskaplig relations sämsta sidor i novellen ”Queenie” i Kärlek, vänskap, hat spelas upp kring detta ord.

En sida av Munro som inte har ägnats så mycket utrymme i reflektioner kring henne som nobelpristagare är den bitska humor varmed saker och ting ibland skildras. I ”Labour Day- middagen” i Nära hem är den centrala händelsen en middag som Roberta, hennes döttrar och hennes man ska på. I förberedelserna timmarna innan tillställningen – vad för kläder ska Roberta ha på sig? – glimtar detaljer fram som avslöjar en mer komplex helhet. Robertas man ifrågasätter det solliv som Roberta har tagit på sig med en nedlåtande kommentar om att hennes armar. De ser inte ut som en yngre människas armar eftersom Roberta är en medelålders kvinna. Roberta drar en tillfällig slutsats.

Hon måste ge sig iväg, leva ensam, ha på sig plagg med ärmar.

Hos Munros karaktärer finns närmast en dialektisk rörelse mellan viljan att förstå händelser och erfarenheter, samt att vilja skriva dem på det förflutnas räkning för gott, och oförmågan att kunna göra det.När en av människorna som Munro skildrar i novellsamlingen För mycket lycka funderar över hur det skulle vara att återse en person som en gång har betytt mycket för honom, ställer han frågan ”Skulle det möjligen ha förändrat saker och ting?” och fortsätter, ”Svaret är givetvis, ett tag, och aldrig”.De kvinnor och män som gestaltas i texterna håller på att bearbeta och är ständigt på väg att lära sig att leva med det som format dem. Men glömmer gör de aldrig. De försöker dra streck över sådant som varit samtidigt som det är precis det som de inte klarar av att göra. Det upplevda blir kanske till någonting annat med tiden men det försvinner inte. Och framför allt så går det att inför andra människor framställa vissa händelser och erfarenheter som något som det från början inte var, för att inte tala om svårigheten i att överhuvudtaget förmedla det som har varit betydelsefullt:

När hon går uppför Lonsdale Avenue, uppför sluttningen, känns det snopet. Men hon hämtar sig gradvis. En vacker dag kanske hon kan berätta det här som en rolig historia. Det skulle inte förvåna henne.

Sådan är ensamheten, och i omöjligheten att dela den gör Alice Munro den faktiskt stundvis lite delbar.


Christina Kall

 

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.