En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Knausgård igen



Karl Ove Knausgård Foto BobergerVad är det egentligen som är nytt med denne Knausgård? Många jämförelser har gjorts med andra självbiografer eller romanskrivare som bygger på minnesmaterial: det har varit allt från Rousseau, Proust och Strindberg, the usual supects, till nutida Norén. Knappast några kvinnor har kommit med i jämförelsen. Men det är så vanligt att man knappt märker det.

Det nya med Knausgård har till exempel hetat att ”han har fört in intimiteten i litteraturen”, vilket en överentusiastisk Tom Egil Hverven utbrast i Klassekampen i en av de första recensionerna som kom i Norge. I Sverige har Svenska Dagbladets kulturchef David Sandström nyligen, (8. sept) efter att del 6 kommit ut även här, skrivit en krönika, där han utnämner en scen till ”förmodligen världslitteraturens bästa skildring av hämtning på dagis”. Att Knausgård fömår ”göra det triviala till väsentlig litteratur så att det flyktiga får sin rättmätiga tyngd” har förstås med språket att göra, säger Sandström, men ”att blöjbyten kan kännas som något nytt säger också en del om mansrollen”.

Och däri har han helt rätt. Där träffar han huvudet på spiken. Det triviala i det här är inte blöjbyten i sig, utan att beskrivningen av detta har upphöjts till stor litteratur, via en man som har tagit till sig den nya mansrollen och därmed drabbar andra i samma sits. Igenkänningsfaktorn är hög. Det är denna faktor som brukar spela med när läsare känner sig drabbade, det är denna faktor som oftast efterlyses av bokslukare. Någonting som läsare av den tidigare så förhatliga ”kvinnolitteraturen” kan skriva under på. Men när en sådan litteratur kändes drabbande, ja till och med befriande och omvälvande, ibland livsavgörande, förpassades den snart till litteraturens skräphög och sopades effektivt undan ur kanonbyggandets manliga fundament. Man kunde ju förstås skylla på kvalitet, på språket. Men någon borde granska om språket eller kvaliteten skiljer sig så stort från de kanoninserade manliga författarna som behandlar biografiskt stoff när det gäller språkvirtuoser som Marie Cardinal, Tillie Olsen och Doris Lessing, någon borde granska språket och det intima tilltalet när det gäller senare ”bekännare” som Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg, Suzanne Brøgger, Bente Clod, Karin Struck, Agneta Klingspor, Rönnog Seaberg, Märta Tikkanen.

Är det inte snarare så, som Daniel Sandström säger, att det är när förändringen i mansrollen börjar beskrivas inifrån som beskrivningen av det triviala blir till stor litteratur? Eller när det intima och det vardagliga insatt i större sammanhang handlar om det manligt vardagliga sammanhanget. När det manliga, som alltid, blir det allmänna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej, jag tror inte att Knausgårds storhet ligger i vare sig intimiseringen eller bara språket. Den ligger just i det storslagna, det storvulna, det megalomana projektet. Att berätta Allt. Det kan man säga, om man vill vitsa till det, hänger på storleken, på längden. Det har inte saknats vare sig kvinnliga eller manliga försök till att berätta ”allt”, in i minsta menstampong, ända till värsta smädeskriften, men dessa försök har alltid fått stanna upp någon gång, ofta efter ett par hundra sidor. Knausgård måste också sätta punkt, han måste också avrunda, se tillbaka på sitt projekt, bedöma det, säga att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, nu får jag sluta vara så egoistisk, nu måste jag ta mig an familjen mer, nu får jag träda ut i verkligheten, ut ur detta försök att skildra den. För den finns ju hela tiden därute, den kan inte fångas i skrift, den ligger alltid ett steg före.

En dagboksskivare som Norén eller Gombrowitz skulle i princip kunna fortsätta hur länge som helst, dag efter dag, det är bara döden som kommer att sätta punkt, såvida man inte tröttnar själv. Men Knausgårds projekt arbetar med minnet och han har inte levt så länge än att han fylla så väldigt många band mer med minnen, inte sådana som inte blir upprepningar (vilket det redan finns en hel del av, t.ex. om den unge mannens tillkortakommanden med tjejer, hans dryckesvanor, hans musiksmak), det finns gränser för hur mycket mer läsaren tål av sådant. Och det finns nog gränser för hur mycket författaren kan fiska upp, utan att börja brodera och fiktivisera. Och det var ju inte fiktion det skulle vara.

Det som känns så unikt och så levande med Knausgårds projekt är alltså denna blandning av initmitet (att få krypa under skinnet på en person) och utdragenhet i tid och volym, som gör att man lär känna personen mer och mer, blir riktigt intim med honom, får ta del av alla hans erfarenheter, hans bakgrund, hans smärtpunkter i det förflutna, hans tankar och konflikter i nuet och hans ambitioner. Man lär känna honom närmare än sin egen närmaste, känns det som. Man kommer nära, man kan identifiera sig som med en vilken som helst romanperson, men han är verklig, man har sett honom på Tv, man har sett otaliga bilder och man tycker att man känner honom. Man kanske till och med tycker att man känner honom bättre än han gör själv.

Det är volymen, man kan också säga frikostigheten som gör att man tycker sig komma så nära, att man har fått sig en vän. Och det är stort.

Sedan kan man ju alltid reflektera över om någon kvinnlig författare har förmått, eller kommer att förmå ta sig det utrymme för skrivandet som ett sådant projekt kräver, helt enkelt mura in sig i sitt skrivrum på bekostnad av en del annat under lång tid, att orka och våga eller ens kunna kräva detta utrymme och att stå pall för de omkostnader som ett sådant projekt har.

Det är inte längre bristen på eget arbetsrum som bestämmer kvinnliga författares brist på långa, utdragna självutlämnanden, det är självförtroendet som brister, det självförtroende som möjliggör att man tar för sig av den tid som krävs och vågar ta de omkostnader som det har. 

När det gäller identifikation och medkännande i litterära figurer, om de så är fiktiva eller fiktiviserade självporträtt, så har kvinnor alltid kunnat leva sig in i såväl män som kvinnor, men män har som alltid lättare att leva sig in i män och göra dem allmänmänskliga.

När kvinnor blir intima är det kvinnlig intimitet, när män gör det, blir det till Intimiteten. När kvinnor skriver om blöjbyten blir det trivialt. När män skrivet om blöjbyten blir det Litteratur.

 

Enel Melberg

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.