Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Knausgård igen



Karl Ove Knausgård Foto BobergerVad är det egentligen som är nytt med denne Knausgård? Många jämförelser har gjorts med andra självbiografer eller romanskrivare som bygger på minnesmaterial: det har varit allt från Rousseau, Proust och Strindberg, the usual supects, till nutida Norén. Knappast några kvinnor har kommit med i jämförelsen. Men det är så vanligt att man knappt märker det.

Det nya med Knausgård har till exempel hetat att ”han har fört in intimiteten i litteraturen”, vilket en överentusiastisk Tom Egil Hverven utbrast i Klassekampen i en av de första recensionerna som kom i Norge. I Sverige har Svenska Dagbladets kulturchef David Sandström nyligen, (8. sept) efter att del 6 kommit ut även här, skrivit en krönika, där han utnämner en scen till ”förmodligen världslitteraturens bästa skildring av hämtning på dagis”. Att Knausgård fömår ”göra det triviala till väsentlig litteratur så att det flyktiga får sin rättmätiga tyngd” har förstås med språket att göra, säger Sandström, men ”att blöjbyten kan kännas som något nytt säger också en del om mansrollen”.

Och däri har han helt rätt. Där träffar han huvudet på spiken. Det triviala i det här är inte blöjbyten i sig, utan att beskrivningen av detta har upphöjts till stor litteratur, via en man som har tagit till sig den nya mansrollen och därmed drabbar andra i samma sits. Igenkänningsfaktorn är hög. Det är denna faktor som brukar spela med när läsare känner sig drabbade, det är denna faktor som oftast efterlyses av bokslukare. Någonting som läsare av den tidigare så förhatliga ”kvinnolitteraturen” kan skriva under på. Men när en sådan litteratur kändes drabbande, ja till och med befriande och omvälvande, ibland livsavgörande, förpassades den snart till litteraturens skräphög och sopades effektivt undan ur kanonbyggandets manliga fundament. Man kunde ju förstås skylla på kvalitet, på språket. Men någon borde granska om språket eller kvaliteten skiljer sig så stort från de kanoninserade manliga författarna som behandlar biografiskt stoff när det gäller språkvirtuoser som Marie Cardinal, Tillie Olsen och Doris Lessing, någon borde granska språket och det intima tilltalet när det gäller senare ”bekännare” som Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg, Suzanne Brøgger, Bente Clod, Karin Struck, Agneta Klingspor, Rönnog Seaberg, Märta Tikkanen.

Är det inte snarare så, som Daniel Sandström säger, att det är när förändringen i mansrollen börjar beskrivas inifrån som beskrivningen av det triviala blir till stor litteratur? Eller när det intima och det vardagliga insatt i större sammanhang handlar om det manligt vardagliga sammanhanget. När det manliga, som alltid, blir det allmänna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej, jag tror inte att Knausgårds storhet ligger i vare sig intimiseringen eller bara språket. Den ligger just i det storslagna, det storvulna, det megalomana projektet. Att berätta Allt. Det kan man säga, om man vill vitsa till det, hänger på storleken, på längden. Det har inte saknats vare sig kvinnliga eller manliga försök till att berätta ”allt”, in i minsta menstampong, ända till värsta smädeskriften, men dessa försök har alltid fått stanna upp någon gång, ofta efter ett par hundra sidor. Knausgård måste också sätta punkt, han måste också avrunda, se tillbaka på sitt projekt, bedöma det, säga att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, nu får jag sluta vara så egoistisk, nu måste jag ta mig an familjen mer, nu får jag träda ut i verkligheten, ut ur detta försök att skildra den. För den finns ju hela tiden därute, den kan inte fångas i skrift, den ligger alltid ett steg före.

En dagboksskivare som Norén eller Gombrowitz skulle i princip kunna fortsätta hur länge som helst, dag efter dag, det är bara döden som kommer att sätta punkt, såvida man inte tröttnar själv. Men Knausgårds projekt arbetar med minnet och han har inte levt så länge än att han fylla så väldigt många band mer med minnen, inte sådana som inte blir upprepningar (vilket det redan finns en hel del av, t.ex. om den unge mannens tillkortakommanden med tjejer, hans dryckesvanor, hans musiksmak), det finns gränser för hur mycket mer läsaren tål av sådant. Och det finns nog gränser för hur mycket författaren kan fiska upp, utan att börja brodera och fiktivisera. Och det var ju inte fiktion det skulle vara.

Det som känns så unikt och så levande med Knausgårds projekt är alltså denna blandning av initmitet (att få krypa under skinnet på en person) och utdragenhet i tid och volym, som gör att man lär känna personen mer och mer, blir riktigt intim med honom, får ta del av alla hans erfarenheter, hans bakgrund, hans smärtpunkter i det förflutna, hans tankar och konflikter i nuet och hans ambitioner. Man lär känna honom närmare än sin egen närmaste, känns det som. Man kommer nära, man kan identifiera sig som med en vilken som helst romanperson, men han är verklig, man har sett honom på Tv, man har sett otaliga bilder och man tycker att man känner honom. Man kanske till och med tycker att man känner honom bättre än han gör själv.

Det är volymen, man kan också säga frikostigheten som gör att man tycker sig komma så nära, att man har fått sig en vän. Och det är stort.

Sedan kan man ju alltid reflektera över om någon kvinnlig författare har förmått, eller kommer att förmå ta sig det utrymme för skrivandet som ett sådant projekt kräver, helt enkelt mura in sig i sitt skrivrum på bekostnad av en del annat under lång tid, att orka och våga eller ens kunna kräva detta utrymme och att stå pall för de omkostnader som ett sådant projekt har.

Det är inte längre bristen på eget arbetsrum som bestämmer kvinnliga författares brist på långa, utdragna självutlämnanden, det är självförtroendet som brister, det självförtroende som möjliggör att man tar för sig av den tid som krävs och vågar ta de omkostnader som det har. 

När det gäller identifikation och medkännande i litterära figurer, om de så är fiktiva eller fiktiviserade självporträtt, så har kvinnor alltid kunnat leva sig in i såväl män som kvinnor, men män har som alltid lättare att leva sig in i män och göra dem allmänmänskliga.

När kvinnor blir intima är det kvinnlig intimitet, när män gör det, blir det till Intimiteten. När kvinnor skriver om blöjbyten blir det trivialt. När män skrivet om blöjbyten blir det Litteratur.

 

Enel Melberg

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts