Vladimir Oravsky av Elena Piligrim

Klippboksutdrag

Satt på SJ-tågets ”tysta avdelning” på väg mot Kastrup. Igen. Läste korrekturet till min kommande kortroman ”Mona Lisas leende”, som handlar om geniet Leonardo da Vinci under hans arbete på ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 september, 2015
Gästkrönikör

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | 23 mars, 2017
Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | 07 december, 2013
Konstens porträtt

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg



Benny Holmberg Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet.

Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom, men, ja, han överraskade mig och gav ut tre böcker samtidigt. De första två är en samling av de olika texterna Benny publicerade i Tidningen Kulturen, men den tredje är en roman: Nu var det 1968. En själs politiska utveckling (på Vulkan www.vulkan.se).

Jag ville tala mest om romanen förstås, men mycket annat kom upp under vårt samtal.

Din roman är inte precis en bok om 1968 med alla dess möjliga betydelser och underbetydelser. Det är mest en bok om din ungdom. Har jag rätt?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Du har både rätt och fel! Det är en roman om min ungdom vilket per automatik innebär att det också är en roman om 1968 och åren kring denna magiska tidpunkt! Det är dock ingen roman om alla politiska turer och linjestrider mellan alla de otaliga politiska grupperingar som dök upp under denna tid även om detta glimtar fram i romanen då och då utan mera om hur jag upplever situationen mitt i de politiska förvecklingarna! Där har du helt rätt! Det handlar om hur jag – min själ – möter den tiden! Naturligtvis finns det för mig en tid innan detta år med min uppväxt i bruksstaden men i romanen kommer vi in 1966, två år innan det magiska årtalet 1968, och jag är 19 år!

Där tar romanen avstamp!

Min önskan var att skildra detta ur en enskild persons perspektiv, underrubriken är 'en själs politiska utveckling'; det är alltså en enstaka själ – min egen – inte ett kollektiv jag skildrar.

Jag befinner mig inledningsvis ombord på USS Forrestal, det gigantiska amerikanska hangarfartyget, i deras sjuksal. De har hämtat mig från lastfartyget m/s Travancore där jag tjänstgjorde ombord som mässkalle, på resa i Medelhavet utanför Livorno, Italien, och jag har kraftiga buksmärtor. De vinschar mig upp i helikopter och ned i destroyern USS Bigelow för vidare transport till hangarfartyget USS Forrestal. Jag har gallstensinflammation och väldiga buksmärtor och får rejäla morfinsprutor för att lindra min plåga. Jag ligger snart på sjuksalen ombord i hangarfartyget bland amerikanska soldater som sårats i Vietnam och efter några dygn flyger de mig in till Neapel, där jag placeras med min bår på golvet i amerikanska sjunde flottans bas på deras stab och efter ytterligare några gigantiska morfininjektioner får jag träffa en överste innan jag skjutsas till ett italienskt sjukhus i Neapel (som vad jag minns hette Ospedale Internazionale) för operation och rehabilitering.

Det jag gör med denna inledning förutom att återge den spektakulära räddningen, är att prata om och försöka gestalta hur nära vi/min generation stod USA, i det läget. Vi lyssnade på amerikansk musik, vi klädde oss i amerikanska jeans, vi såg amerikansk film, vi rökte amerikanska cigaretter. Hela vår efterkrigsgeneration var inmatad med amerikanska ideal delvis via filmer, tidningar osv. Men också beroende på amerikanernas insats under andra världskriget. Att sedan bryta mot denna inympade kultur och bli kritisk mot 'det stora landet over there' var ju en grannlaga sak. Det är bland annat detta, förutom den faktiska händelsen med räddningen, jag vill skildra med min inledning, just för att lägga grunden till läsarens förståelse av hur kraftig och 'frånskjutet' scenförändringen måste bli när vår kritik vänds mot USA.

Hangarfartyget USS Forrestal där jag tillbringade några dygn begav sig någon vecka senare tillbaks till Vietnam och blev bombat av Nordvietnameserna och härjades av en kraftig brand och flera sjömän ombord dog. Där fanns svenskättlingar som frågade mig om jag kände ”Pattersson from Amal” eller om jag visste något om ”Nelson who lives in Stockholm”. Deras uppfattning om Sverige som ett pyttelitet land där alla kände alla var mycket lustig.

Under en tid då ”historien manifesterade sig i oss” upplevde du någonting som var bortom kriget i Vietnam, bortom aktivismen, och Mao Tze Tung som du citerar ibland. Det är kanske kärnan i denna bok. Något helt annat, kanske viktigare än själva historien med stort H...

– Ja detta 'något' Guido, detta bakomliggande, det var livet, lusten, det okränkbara livet, att hela min generation var 'kåta på att leva!' En näst intill andlig känsla i sina absolut 'hetaste' ögonblick!

Och som sagt ”historien manifesterade sig i oss!”

Jag ser i grunden hela denna 68-rörelse, till sitt väsen, sitt ursprung och sin början som en explosion i livslust! Att den sedan kidnappades och våldtogs av allt extremare, snödare, kryptiska, invalida eller hysteriska intressen var ju och blev till slut dess sorgliga svanesång! Och att varken jag eller någon annan som var med kan svära oss fria! Det är min generations melankoliska och historiska dilemma!

Mao-citaten finns med som en del av det extrema och märkvärdiga som hände mitt i 'folkhemmet' hos många 'revolutionärer'. Att 'citera Mao' var en återkommande lidelse hos några vid denna tid. Ju knepigare och längre citaten var desto mer gåtfull och politiskt 'medveten' skulle utsägaren framstå!

Jag har läst många böcker skrivna av folk som 'var med' och deltog i rörelserna under denna tid och de försöker alla reda ut de otroligt invecklade och virriga turer med alla olika åsiktslinjer, grupperingar och politiska rundturer av alla de brokiga slag som exponerade sig under de här åren. Och de försöker dra en avgörande och definitiv slutsats, att utröna och slå fast vad som var rätt! De har önskat göra avbön och klara ut sin egen roll och förklara sig och skriva sig ur det hela och för egen del beskriva hela tidsperioden som endast fråga om en ungdomens dårskap och allt vad det kan vara och att de själva minsann tvivlade hela tiden och tog sin Mats ur skolan så snart de såg vart det bar hän, när de såg hur allt förvandlades och förvildades ut i extremism och allehanda dårskaper och sektformationer.

Jag har ofta saknat just en beskrivning av lusten, livslusten som grep oss, önskan att leva att göra någonting av våra liv. Det var ju inledning på det hela. Det var så det hela började, i ren livslust! Vietnamkriget stod ju för död och förintelse och vi var naturligtvis emot det! Vi var för livet!

Om man framhäver i att hävda dessa år som betydelsefulla i eget utvecklingshänseende innebär det inte att man vidhåller sympatier till de dårskaper som utvecklades!

Beroende på att många extrema uttryck från den tiden fick så högljudda företrädare kommer själva grundrörelsen bort, den som vi alla tog tag i inledningsvis, den att vi önskade ett bättre liv, aldrig mera krig, människokärlek och att alla folk är våra bröder, att vi ska vara rädd om naturen, att miljön skulle bevaras, att vi ska ha respekt för äldre människor och önskade bädda för en värdig ålderdom åt dem och att barnen måste få trygga uppväxter.

Vi ska komma ihåg att uttrycket: ”Love, peace and understanding!” grundades vid denna tid. Att man vid Vietnamdemonstrationer i USA stoppade blommor i inrikestruppers och polisens vapenmynningar!

Jag vill beskriva den här tiden som ett ungdomsuppror i andra världskrigets kölvatten av en generation som önskade skapa ett nytt och bättre samhälle. Vi var trötta på krigspratet och allt det sorgliga och onda. Vi ville leva och ägna oss helhjärtat åt livet! Dessutom fanns en ekonomisk aspekt med en ny ekonomiskt självständigare situation för unga människor. Tonåringen var född!

Att hela generationen i någon mån snedtände kan naturligtvis intygas, men försöket var stort och imponerande grandiost!

Ditt språk, i romanen, gillar jag. Det är enkelt, levande, vackert. Du avstår från att ”experimentera” som du kanske gör i andra av dina skrifter. Det verkar som du har funnit en rytm, en egen ”liten musik”...

– Jag försöker skildra hur min unga hjärna och mitt unga hjärta och mitt förhållningssätt till det jag möter tar sig ut just när allt är 'enkelt' och 'spontant' utan att intellektualisera, och jag har försökt bevara/återskapa denna känsla och detta tillstånd genom ett språk, och försöka få läsaren att erhålla den känsla jag kände just då i de ögonblicken, känslan av att jag var förutsättningslös där i min ungdom, att jag var nyfiken, att jag 'trevade i tillvaron', att jag ofta inte visste vad jag skulle tycka eller tänka, att jag helt enkelt famlade och ofta också svamlade. Många gånger är det så att om man 'var med' så får man svara inför det extrema resultat det hela tog sig på många händer i slutändan. Men det där var ju vad som hände senare! Inledningsvis var vi rena och förutsättningslösa! Vi var unga, vi var entusiastiska, vi var lättpåverkade och vi flööög, ibland helt åt helvete!!!

Många, för att inte säga de flesta, av skildringarna från denna tid av de som 'var med' är skrivna ur det nutida perspektivet, när de sitter med facit och 'kan alla svaren'. Jag tycker dessa saknar värdet av att vara en skildring av den tiden, de är eftermälen, ibland ganska sura, förnumstiga upprapningar från förgubbade, eller förgummade gamla 'revolutionärer'. De är 'efterpolitiska', skrivna av ofta partiaktiva människor som när de skriver ned sina tankar önskar referera till sitt 'nutida jag' och landa i nutida 'politisk normalitet' och därmed 'återta sin politiska värdighet'. Jag vill mer skildra hur jag kände precis då i exakt det ögonblick alltihop drabbade mig. Därför blir det i texten i 'Nu var det 1968', trevande, sökande, vilset, personligt, hackat och ibland malet men enligt min uppfattning först och främst mänskligt! Jag önskade skildra hur det vara när man stod mitt i alltihop och greps av eufori, av entusiasm och drogs med och blev blind och döv och lomhörd av musiken, kärleken och de fina människorna!

Därav det musikaliska språket! Och man får komma ihåg att det är en nittonåring som upplever inledningen av romanen och det är dennes reaktioner, ställningstagande, inte mina, i nutid, idag!!

USS Forrestal hangarfartyget  som tog Benny till NeapelI början av romanen skriver du några sidor om ditt liv som sjöman någon gång i slutet av 1960-talet, vill du berätta lite mer för våra läsare?

– Jag växte upp i bruksstaden Avesta. Jag gick i folkskolan och sökte in på läroverket. Jag kom inte in och skulle börja i sjunde klass då jag fick meddelande om att jag trots allt kommit in men som reserv, närmare bestämt som 36:e reserv!

Jag började plugga men efter en rörig tid slutade jag och blev istället springschas på Korvfabriken. Sedan slutade jag där och tog anställning på bruket och jobbade på Mekaniska verkstaden.

Det fanns en oro i mig och bland mina kompisar. Vi önskade se världen! Några pratade om att ta jobb på oljeplattform, andra att leta opaler i Australien eller gå in i Främlingslegionen! Mycket av detta var mest fantasier medan några av alternativen fanns inom möjlighetens ram. En av mina bröder och hans kompis gick till sjöss. När de kom hem och berättade om hur spännande världen såg ut gav jag mig också ut.

Det blev många år och jag var ute på sammanlagt ett tiotal båtar, det var båtar i Broströmsrederierna, Johnson Line, Grängesberg, Salénrederierna och en del smårederier. Den första var m/s Travancore, som kolliderade med en tysk jättetanker i häftig storm i Engelska kanalen, den andra m/s Benares, bägge två broströmmare i Ostasiatiska kompaniet och som båda trafikerade Indien och Persiska Viken, den tredje hette m/s Venezuela, en så kallad bananjagare som gick till Sydamerika och jag blev så småningom akterseglad från den och fick hemresan betald av konsulatet, sedan blev det m/s Mertainen i Grängesrederiet som gick mellan Luleå och Narvik och sedan Antwerpen med avstickare ned till Afrika och Lamcos anläggning i Liberia. Därefter m/s Svaneholm i Broström som gick till USA med bland annat Volvo- och Scania Vabisbilar, men också tog hem bomull från bland annat Wilmington, Charleston, Savannah och New Orleans på amerikanska sydostkusten och sedan Sea Sapphire i Salenrederiet som bland annat gick till Persiska Viken efter olja och därefter till Australien och gastankern Paul Endacott som gick på USA och en del europeiska hamnar. Det är i korta drag några av de fartyg jag arbetat på. Jag fick tidigt se mig om i världen och det har jag aldrig ångrat. När jag sedan jobbade på Atlas Cocpo som fräsare och senare pluggade psykologi och juridik på universitetet var denna min livserfarenhet mycket betydelsefull!

Tillsammans med Nu var det 1968 gav du ut (för samma bokförlag Vulkan) två antologiska böcker med texter du publicerade i vår tidning. Varifrån kommer detta behov att klarlägga det förflutna (din roman) och nuet (antologin)?

– Det finns några ganska enkla skäl. Jag önskade manifestera och 'skriva ner' det här om vad 68-rörelsen innebar rent konkret i vardagen för mig och få det 'inom pärmar' för framtiden. Vad gäller de två antologierna insåg jag när jag tittade lite i Tidningen Kulturens numera enorma arkiv att jag faktiskt skrivit en imponerande mängd recensioner, essäer, artiklar genom åren och att eftersom jag är 'lite äldre' kunde det vara bra att sammanställa dem och summera lite...

Medan jag läser Nu var det 1968 möter jag situationer, till och med gestalter som på ett eller ett annat sätt liknar situationer som jag upplevde, personer som jag träffade under en senare period än 1968 men som brann av samma eld.
Jag var också på ”barrikaderna” i Italien. Däremot har 1968, med undantag av musiken kanske, inte lämnat spår i mitt liv. Tvärtom är det för mig en period av dekadens och svek. Varför är de där åren fortfarande så viktiga för dig?

Romanens omslag

– De är viktiga för att de var så viktiga för mig just då, jag präglades av den tiden, det var en tid av omprövning av livsstilar, av försök att 'tänka' som visserligen bitvis i några sammanhang och för vissa gick helt åt skogen, men det var värt att pröva. Det var en ungdomsgeneration som hade det väldigt bra, som blev självständig ekonomiskt och som därmed också kunde 'bo själv och tänka själv' och ha en självständig inställning till livet och samhället. Man får komma ihåg att vi är den första 'tonårsgenerationen' som hade något som liknade en tonårstid.

De där åren är naturligtvis viktiga för mig inte bara genom musiken som du säger det var för dig, vilket de också var för mig, utan i den ansats som hela generationen gjorde, att försöka förändra och förbättra, att det i många fall och på många händer blev alldeles bort i tok, vansinnigt och galet, förringar och försämrar ju inte värdet av försöket... och många av de som var helvilda då och ute och seglade i tro och tanke är goda samhällsmedborgare idag...

”Bättre att lyssna till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge!”

Eller som jag skriver i min inledning i boken:

”Jag hade hittills tänkt mina egna tankar,

ingående studerat min navel

nu sveptes dimmorna bort från mina ögon

och jag såg en bit av världen...”

Du ska säkert inte stanna här, du vill fortsätta skriva nya essäer och kanske en ny roman... vad har du på gång just nu?

– Förutom essäer och recensioner i massor... så har jag ett manus på gång som är personligt och hämtat ur familjeperspektivet, det skrivs just nu av min hand, jag vet inte var det kommer att sluta...

Intervjuare Guido Zeccola

 

Romanen Nu var det 1968 kan också köpas på

http://www.vulkanmedia.se/butik/memoarer-och-biografier/nu-var-det-1968-en-sjals-politiska-utveckling-av-benny-holmberg/

 

Ur arkivet

view_module reorder
Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Bort och hem igen

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 10 april, 2017

En resa till makedonien-ett annorlunda minne av första världskrigets utbrott

Thessaloniki är Greklands andra stad med ungefär en och en halv miljon innevånare och belägen i mellersta Makedonien, en region som har varit utsatt för många konflikter under 1900-talet. Staden var ...

Av: Jens Wallén | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Byn Adak har en alldeles egen Saga

TEMA VÄSTERBOTTEN På Arlanda tittar jag efter en kvinna i grön linnedräkt och igelkottsfrisyr. Det var så hon beskrev sig själv, Eivor Jonsson från Adak. Med en kopp starkt svart lappkaffe ...

Av: Erika Hesselgren | Kulturreportage | 18 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts