Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Edith Södergran. Ett svärd i kampen för framtiden



Edith SödergranÅr 1923 avled den finlandssvenska poeten Edith Södergran i tuberkulos, bara trettioett år gammal. Sjukdomsförloppet och hennes förtidiga död har tyvärr definierat, och till en viss del också förvanskat, vår syn på henne både som människa och poet. Ibland kan det kännas som om själva namnet nästan blivit synonymt med den svåra sjukdom som tog livet av henne. Under flera decennier har den allmänna bilden av Edith Södergran mest visat upp en sjuk, svag, fattig ungmö som levde och dog i så gott som total social isolering i byn Raivola någonstans ute i den Finsk-Ryska obygden. Hennes korta slitsamma liv som hemmadotter på det Karelska näset har tyvärr nästan totalt fått dominera den gängse uppfattningen om Södergran, medan det som gav henne verklig kraft att överleva och skapa ofta har glömts bort eller till stor del hamnat i skymundan.

I den nyutkomna volymen ” Jag är ett svärd” har Jonas Ellerström samlat material, en del tidigare opublicerat i Sverige, som bidrar till att ge en annan bild av Edith Södergran och hennes diktargärning. Ellerström påpekar i förordet att Södergran långt ifrån ska betraktas som en svag sjukling som levde i total isolering från omvärlden. Tvärtom agerade hon med både handlingskraft och styrka när det gällde att ta kontakt med den litterära världen utanför hemmet i Raivola. Inte heller saknade Edith Södergran samhällsengagemang och hon brast varken i bildning eller i önskan att hänga med i de nya litterära och konstnärliga strömningar som börjat dyka upp i Europas konstnärskretsar. Hon såg på sig själv som en banbrytande modernist och ansåg att hon först och främst var ”ett svärd”. En vapendragare, som skulle gå i första ledet och strida för en ny framtid där diktare och utvalda esteter skaffat sig en självklar plats som suveräna ledare av mänskligheten. Edith Södergran, som kunde både ryska, franska, tyska och engelska, skickade efter böcker och tidningar från kontinenten och höll sig hela tiden uppdaterad angående de nyheter som oavbrutet flödade in från Europa. Sjukdomen och de dåliga ekonomiska omständigheterna hindrade henne visserligen från att resa några längre sträckor, men hennes utveckling stannade för den skull aldrig upp och hon höll hela tiden på med att finslipa sina dikter och arbeta med sin utvalda roll som modernistisk, kosmopolitisk diktare, engagerad i en vision som skulle förändra och förbättra världen.

jag är lag i mig självEllerström har delat upp sin bok i fem kategorier: del ett ”Stridsskrifter” innehåller de debattinlägg Edith Södergran gjorde i den pågående diskussionen angående hennes dikter, i huvudsak gäller de den rätt så illa mottagna och hånade andra diktsamlingen ”Septemberlyran” (1918), och brev till recensenter och läsare.  Med finns också några av Södergrans dedikationer till bland annat väninnan och ”systern”, författarinnan Hagar Olsson, och till poeten och brevvännen, Elmer Diktonius. I del två följer ett antal översättningar av andra europeiska diktare som publicerades i kulturtidskriften Ultra, främst under år 1922, och i del tre har Ellerström tagit med många mer eller mindre ”okända” dikter av Södergran själv. Flera av dem hade sorterats bort ur de första svenska utgåvorna av hennes diktsamlingar, men är ändå inte helt och hållet obekanta för inbitna södergranälskare. De mer personliga bilderna av Edith Södergran har Ellerström placerat sist i volymen och del fyra innehåller en essä ”Spåren av Hyacintha” av Hagar Olsson där hon analyserar det hon kan minnas av väninnans enda påbörjade prosaverk ”Prinsessan Hyacintha”. Det ofärdiga manuskriptet brändes tyvärr av Edith Södergrans mor, Helena, efter dotterns död och Hagar Olsson fick nöja sig med att skriva om det hon kunde minnas av berättelsen. Edith Södergran förstörde under åren själv mycket av sitt material eftersom hon inte ville lämna något efter sig till ”likmaskarna”, hennes namn på de recensenter som sablat ner och missförstått hennes poesi. Hagar Olsson, som läst delar av manuset till ”Hyacintha” innan det förstördes, hade en god uppfattning om den litterära kvalitén. Hon kunde också se de gemensamma drag som delades av Hyacintha och Edith Södergran och essän blir därför en personligt hållen beskrivning av både författarinnan och hennes förlorade verk. Sist i boken har Ellerström placerat ett dokument som utgörs av Helena Södergrans minnen av dottern. Helena Södergran skrev ner sina hågkomster på uppmaning av Hagar Olsson och den sorg och den stolthet som präglat hennes förhållande till sin begåvade, lungsjuka dotter talar fortfarande direkt till läsaren. Texten har aldrig tidigare publicerats i sin helhet och Jonas Ellerström understryker i förordet att han överfört texten från det slitna blocket i Södergranarkivet i en så noggrann transkription som möjligt. Resultatet är att läsaren kommer en uttrycksfull och litterär kvinna inpå livet och får ta del av de känslor hon hyste för sin dotter och dela hennes sorg över Ediths korta, ofta plågsamma liv.

I sin helhet fungerar ”Jag är ett svärd” bra som samlingsvolym för några av de texter om och av Edith Södergran som inte blivit så vitt spridda. Ett lite vidare perspektiv öppnar sig och utrymme lämnas för den som vill forska vidare och gräva lite djupare i Södergrans roll som självutnämnd sierska, kosmopolitisk poet och förhoppningsfull världsförbättrare. Det enda jag ställer mig lite tveksam till är de tre dedikationer Ellerström bestämt sig för att ta med i del ett. De känns inte helt relevanta och verkar mer ha tagits med som utfyllnad. Det bästa i boken är utan tvekan Hagar Olssons essä om Hyacintha och Helena Södergrans minnen av dottern. Båda ger en bild av en kraftfull och originell människa som med all sin styrka kämpade emot ett sjukdomsförlopp som inte gick att hejda och som slet förtvivlat för att hinna fullborda så mycket som möjligt av den uppgift hon ansåg sig ha blivit född till. ”Stridsskrifterna” som Ellerström här återger i sin fulla längd gör också sitt till för att läsaren ska förstå Edith Södergrans förvåning över det hån och den nedgörande kritik som hennes böcker möttes av. Det är tydligt att hon såg på sig själv som en fullvärdig medlem av en nyväckt europeisk rörelse som hade satt upp den utopiska framtidsvisionen som sitt främsta mål. Hennes bindning till det kulturellt högutvecklade kosmopolitiska, Europa känns också precis lika självklar som den egentligen också var.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

vykortEdith Södergran föddes 1892 i den ryska huvudstaden St Petersburg som dotter till ingenjören Matts Södergran och hans betydligt yngre hustru Helena, född Holmroos. Föräldrarna var av finlandssvenskt ursprung och man talade svenska i hemmet. I bådas bakgrunder fanns sorger som inte bådade gott för äktenskapet, som inte heller blev lyckligt. Matts Södergran hade kommit till St Petersburg för att arbeta som ingenjör för firma Nobel 1882, han gifte sig efter ett par år med en ryska och paret fick två små barn. Inget av barnen överlevde spädbarnsåldern och hustrun dog tidigt av tuberkulos. När Matts Södergran träffade Helena Holmroos var han fyrtiofyra år gammal och hon tjugonio. Helena kom från ett välbärgat hem och hade som tonåring studerat vid en flickskola. Intellektuellt begåvad som hon var, hade hon börjat intressera sig för språk och litteratur men varken utbildningen eller begåvningen hade hjälpt henne gå vidare i livet. Vid tjugotre års ålder födde hon ett utomäktenskapligt barn som dog efter bara arton dagar. Hon övergavs av barnets far och blev lämnad ensam med sin sorg och sina bekymmer. Både Helena Holmroos och Matts Södergran gick alltså in i äktenskapet med tungt bagage som inte blev lättare att bära med åren. Ålderskillnaden blev också med tiden alltmer besvärande för Helena liksom makens brist på kulturella intressen. Matts Södergran tog allt mer sin tillflykt till sprit och när han avled av tuberkulos 1907 hade han under många år varit ganska kraftigt alkoholiserad.  

Risken för sjukdom fick paret Södergran att flytta fem mil bort från St Petersburg till Raivola på andra sidan finska gränsen när Edith bara var några månader gammal. Den ryska huvudstaden ansågs ligga ohälsosamt i träskmarkerna vid floden Nevas utlopp och de epidemier som ofta bröt ut fick de nyblivna föräldrarna, som ju båda hade dåliga erfarenheter av sjukdom och spädbarnsdöd, att vilja flytta ut på landet. De fick hjälp av Helenas välbärgade far, Gabriel Holmroos, och kunde etablera sig relativt snabbt i den stora trävillan han köpt åt dem. Tyvärr blev livet i Raivola inte heller lyckligt. Matts Södergran blev med åren både arbetslös och mer och mer alkoholiserad. När han, till råga på allt, drabbades av tuberkulos 1904 började han gå igenom en nedbrytningsprocess som kom att forma hans dotters syn på liv, sjukdom och död. Matts Södergran skickades 1906 till sanatoriet Nummela i Nyland där han tynade bort, svårt sliten både av sin svåra sjukdom och av sitt långvariga alkoholmissbruk. Edith Södergran, som hälsade på honom på sjukhuset, skrev långt senare att hon under besöken hade utvecklat en fruktansvärd skräck för både döden och tuberkulosen som hon kallade för ”denna långsamma medvetna död”. Det är inte otroligt att hon sammankopplade faderns alkoholmissbruk med sjukdomen som ledde till hans död och därför valde att senare se på sitt eget tillstånd som ett moraliskt lyte som kunde övervinnas med hjälp av viljans makt.

Familjen Södergran befann sig inte, trots Matts Södergrans besvär med både alkohol och sjukdom, ständigt på plats hemma i Raivola. Fram till utbrottet av den Ryska Revolutionen hade de pengar nog att kunna röra på sig när de ville. Gabriel Malmroos var ju relativt förmögen och han lämnade efter sig ett arv som senare försvann i det ekonomiska kaos som följde efter Ryska Revolutionen 1917. Helena tog ofta med sig sin lilla dotter in till huvudstaden, som ju inte låg så långt bort, bland annat för att gå på zoo, något som hon berättar om i sina minnen. Edith, som tyckte om djur,( speciellt förtjust var hon i katter) hade vid ett besök försökt mata alla djuren men fäst sig speciellt vid aporna.  Edith Södergrans uppväxt måste alltså betraktas som både lantlig och urban. Hon vande sig tidigt både vid det lugnare livet i Raivola och den mer kosmopolitiska och oroliga miljö som St Petersburg kunde erbjuda. Raivola var inte heller, som Jonas Ellerström påpekar i förordet till ”Jag är ett svärd”, en helt gudsförgäten avkrok ute i obygden. Tvärtom var det en blomstrande liten knutpunkt beläget i ett gränsområde där många olika nationaliteter möttes och Edith Södergran hade aldrig varit främmande för att det existerade en större, mer komplex värld utanför Finlands gränser. Raivola fungerade också som semesterort för rika ryssar som byggt upp stora villor runt om den sjö som låg i mitten av byn. Badgästerna kom på sommaren och irriterade, som badgäster brukar, livet ur ortsborna genom sitt dåliga uppförande.  I en av Edith Södergrans ungdomsdikter ”Die frechen Russen” ger hon uttryck för sin irritation över de fräcka ryssarna som inte vet var och när man ska gå på toaletten. Jämförelser med dagens Sandhamnsbrats och Gotlänningarnas ”nollåttor” ligger nära till hands. Efter revolutionen försvann givetvis det här överdådiga semesterlivet och villorna lämnades genom åren att ruttna bort, för att till sist försvinna. De som besöker Raivola idag kan nog bara se den obygd de förväntat sig. Edith Södergrans egentliga uppväxtmiljö är för länge sedan borta, och det är svårt att göra sig en föreställning om hur livet i Raivola faktiskt såg ut. Den här blandningen av lantligt lugn under höstar och vintrar och sommargäster och stök under sommarhalvåret bildade bakgrunden till Edith Södergrans liv som ung flicka och det gjorde också hennes skolgång inne i St Petersburg som inleddes år 1902 då hon var tio år gammal.

Edith Södergran föddes 1892 i den ryska huvudstaden St Petersburg Helena Södergran, som ju själv gått i flickskola, ville ge sin dotter chansen till en god utbildning och sände därför Edith till den mycket väl ansedda St Petrischule som låg vid paradgatan Nevskij Prospekt. Edith Södergran trivdes bra i skolan och var stolt över att ha varit en ”Petrischularin”. Hon lärde sig först och främst läsa och skriva på tyska, skolan följde den tyska bildningstraditionen, men hon kunde även använda sig av ryska, franska och engelska, något som kom väl till pass när hon senare i livet kom att sysselsätta sig med översättningar. Det som verkar ha påverkat skolflickan Edith Södergran mest under tiden vid St Petrischule är förälskelsen i den populäre franskläraren, Henri Cottier. Många av ungdomsdikterna i det så kallade ”Vaxdukshäftet”, en anteckningsbok som hon skrev i mellan 1907 och 1909, handlar om honom och hennes djupa, men ganska omogna känslor, som hon själv ibland har en ironisk hållning till. Det sorgliga med dikterna är att de ger en bild av en glad, begåvad ung flicka som känner av en uppvaknande sexualitet och går och väntar på att livet ska börja, utan att ha någon kunskap alls om det som väntar henne i framtiden. Döden lurar visserligen bakom flera av verserna. Edith Södergran hade ju blivit starkt påverkad av sin fars sjukdom och död, men det finns ändå ett hopp och en livsglädje i dikterna i ”Vaxdukshäftet” som det känns som om hon fick kämpa under resten av sitt liv med att försöka återuppliva. Hon skriver i ungdomsdikten ”Hoppet” om den ”lilla gnista av gudarnas eld” vars glöd måste skyddas från att blåsas ut av livets stormar eller dränkas av tårar och det var nog just det hon tvingade sig till att göra under det ofta svåra och deprimerande liv som låg framför henne. En annan detalj som framkommer i några av dikterna i häftet är att Edith Södergran under sin skoltid upplevde de oroliga tiderna i St Petersburg och tog ställning mot det ryska tsarväldet som lät människor svälta och dö och blod flyta på gatorna. Senare i livet skulle både Edith och Helena Södergran ställa sig på vitryssarnas sida, men detta handlade mest om en klasstillhörighet och inte om ett direkt politiskt ställningstagande. Edith Södergran förblev genom sitt liv politiskt naiv, men föredrog att ta ställning för dem som hon ansåg befann sig i underläge.

Hennes eget underläge tog sin början när hon diagnostiserades med tuberkulos 1909. Hennes värsta skräckscenario hade materialiserat sig och hon var totalt förtvivlad över diagnosen. Det hon hade känt och upplevt under faderns långa sjukdomsperiod återkom och hon hatade vistelsen på Nummela, samma sanatorium som Matts Södergran varit intagen på under de sista åren av sitt liv. Edith kom naturligtvis ihåg besöken hos fadern och den skräck och avsmak hon känt de gånger hon tvingats besöka honom. Det hade varit hennes största fasa att själv hamna på Nummela och när hon upprepade gånger tvingades till behandling på sanatoriet fungerade inte behandlingen för henne, trots att det verkar som om hon försökte anpassa sig så gott hon kunde. Efter flera längre vistelser på Nummela visade Edith inga tecken på förbättring och man beslöt sig för att skicka henne utomlands för vidare behandling. Detta blev Ediths smala lycka. På sanatoriet Davos Dorf på orten Davos i Schweiz trivdes hon betydligt bättre, och det mer kulturella, europeiska klimat som rådde på institutionen passade både hennes intellekt och hennes intressen. Hon läste, studerade språk, fotograferade och reste med sin mor till flera av Europas huvudstäder, där hon mest ägnade sig åt att gå på konstmuseer. Två av hennes favoritkonstnärer var Rembrandt och den kultförklarade Arnold Böcklin, vars tavla” Toteninsel” hade beundrats av bland annat August Strindberg. Efter en operation på ena lungan som utförts av läkaren Ludwig von Muralt mådde Edith Södergran också bättre fysiskt. Detta i kombination med det starka förtroende hon kände för sin läkare och den romantiska dragning som han utövade på henne, hjälpte henne att återfå en stor del av sin glädje och livsgnista, och när hon återvände hem till Raivola för sista gången 1914 hade hon fått tillbaka sin styrka och sin tro på framtiden.

1916 skickade Edith Södergran sitt första manus till Schildts förlag i Helsingfors. Hon hade till sist vågat skicka iväg sina dikter efter några positiva utlåtanden hon fått vid besök i Helsingfors under 1915.   Diktaren och proletärförfattaren Arvid Mörne, hade bland annat uppmuntrat henne genom att jämföra hennes dikter med Jonas Love Almqvists, en författare som hon själv beundrade, särskilt förtjust var hon i ”Drottningens juvelsmycke”. Schildts, som kunde se något i dikterna, gick med på att ge ut samlingen utan att betala något honorar och till julen 1916 var samlingen klar. Edith Södergran blev besviken över bemötandet som var minst sagt ljummet. Landsortspressen ställde sig frågande till den nya modernistiska poetens brist på rim och traditionell struktur medan storstadstidningarna, rent generellt sett, var något mer positiva. Det låg redan från början något främmande och exotiskt över både Edith Södergran och hennes färgsprakande poesi som det skulle bli svårt för vissa av de hårt traditionsbundna skandinaviska kritikerna att ta till sig. Många kritikerröster var från allra första början skeptiska, för att inte säga hånfulla och bättre skulle det inte heller bli.

dikterNär nästa diktsamling ”Septemberlyran” kom ut i december 1918, hade mycket förändrats till det sämre i Södergrans liv. Utbrottet av Ryska Revolutionen hade försämrat situationen för Edith och Helena så pass kraftigt att de under resten av sina liv skulle tvingas leva i en misär som enligt Helena Södergran bara kunde mätas med indiska mått. Förmögenheten, eller vad som fanns kvar av den, hade försvunnit och de fick ofta gå hungriga eller försöka leva på det som växte runt huset i Raivola. Ediths sjukdom försämrades också, säkert mycket på grund av den sänkta standarden och den stress som Finska Inbördeskriget bidrog med. I april 1918 intogs Raivola av vitryska trupper och vita militärer tog över den Södergranska villan. Edith och Helena flyttades ut i ett mindre hus på tomten och de flesta av dikterna i ”Septemberlyran” skrevs där medan Edith plågades svårt av sin vacklande hälsa. I september fick hon en kraftig lungblödning som på nytt satte henne ur spel och hennes humör förbättrades inte av att ett inbördeskrig rasade strax bakom knuten. Många röda motståndsmän arkebuserades i närheten av bostaden och Edith, som ju var extra känslig på grund av både sjukdom och hunger, tvingades bevittna många otäcka scener som utspelade sig utanför hennes sovrumsfönster. Hennes hopp ställdes till diktsamlingen som hon trots allt lyckats sammanställa och skicka iväg till förlaget för tryckning. Det skulle tyvärr inte bli bättre den här gången. Edith Södergran var under den här tiden, liksom många andra intellektuella européer, övertygad anhängare av Nietzsches ”övermänniskoideal” och hon hade lagt till en självsäker ”Inledande anmärkning” där hon poängterar att hennes nya diktsamling inte är till för alla. Den kan bara förstås fullt ut av de få utvalda ” som stå närmast framtidens gräns”.

Edith Södergran understryker också att hennes stora talang och självsäkerhet beror på att hon ”upptäckt sina dimensioner” och att hon som poet agerar i full frihet från gamla, förlegade regler angående rytm och versmått. Innehåll och bildspråk bygger hon upp genom att använda sin instinkt och hålla intellektet på avstånd. Hon avslutar stolt med att tala om för den blivande läsaren att det inte anstår henne att sticka under stol med sin begåvning och göra sig mindre än hon är. Detta ansågs vara fruktansvärt provokativt och Edith Södergran lättade inte upp situationen genom att publicera en insändare i Dagens Press den trettioförsta december. I insändaren ”Individuell konst” beklagar hon att hon själv inte kunnat vara med vid redigeringen och tillägger att hennes diktsamling bara är till för de sällsynta individer som bär den högsta musiken inom sig. Hon uppmanar dem till att höja sin inre musik och börja bygga på framtiden. Själv, säger hon, offrar hon varje atom av sin kraft och ”lever helgonets liv” för att göra det högsta möjliga och ställa sig i framtidens tjänst. Det här utlöste en våg av negativa reaktioner. Den konservativa falangen av Finlands kulturvärld var uppenbarligen inte alls redo att ta till sig den unga, modernistiskt orienterade poetens åsikter om sin egen position som siare och framtidsvisionär. Inte heller tilltalades man av hennes dikter som ansågs vara överspända och elitistiska. Faktum var att många skrattade halvt ihjäl sig. Det dröjde inte länge förrän Edith Södergran fick svar på tal och ett kåseri som publicerades den 4 januari 1919 satte tonen för den kommande striden om ”Septemberlyran”. Signaturen ”Blek yngling” kallade Södergrans anspråksfulla, självmedvetna dikter för skrattpiller och fler och fler kåsörer valde att förlöjliga både henne och hennes anspråk på att vara en finsk, kvinnlig representant för Nietzsches ”övermänniska”. Debatten, som rasade i pressen, stod mellan Helsingfors avantgardistiska yngre poeter och kulturella representanter som insåg Södergrans potential, och det gamla konservativa gardet som totalt vägrade se hennes storhet som nyskapande diktarbegåvning. Edith Södergran blev naturligtvis både djupt sårad och förvånad över det negativa mottagandet. Hon såg ju, med fog, på sig själv som en del i en rörelse som kämpade för att skapa en ny och bättre människa i enlighet med Nietzsches filosofiska ideal och hon förstod inte alls varför hennes anspråk förlöjligades av oförstående kåsörer och kritiker.

Edith SödergranDet hade varit enkelt för Edith Södergran att ta till sig Nietzsches filosofi. Hon behövde bygga upp sin själsliga och fysiska styrka efter alla motgångar 1917-1918, och Friedrich Nietzsches föreställningar om att viljan kunde skapa övermänskliga dimensioner hos jaget måste ha utövat en oerhörd dragningskraft på henne. Om det någonsin har varit bra för någon att läsa Nietzsche, som ju senare blev anklagad för att ha påverkat den tyska nationalsocialistiska ideologin i alldeles fel riktning, så var det bra för Edith Södergran. Läsningen av hans verk inspirerade henne och hon återerövrade sin livsgnista när hon som mest behövde den. Hela hennes existens hade ju gått rakt ner i botten. Arvspengarna var försvunna och både Edith och Helena Södergran hade blivit tvungna att leva på summor som låg långt under existensminimum. Ediths sjukdomstillstånd, som naturligtvis påverkades av den yttre stress hon levde under, förvärrades också i samma veva som inbördeskrigets offer arkebuserades och begravdes i jorden utanför trädgården i Raivola.  Byn isolerades och döden hade krupit närmare inpå knutarna. Den enda kontakt med yttervärlden som återstod för den lungsjuka, känsliga, unga poeten kom med de tidningar och böcker som fortfarande skickades efter från Europa och den stora trösten kunde hon hämta genom att läsa sådant som relaterade till hennes egen situation. Hennes stora idol, Friedrich Nietzsche (1844-1900), hade själv insjuknat i syfilis efter ett besök hos en prostituerad och mycket av innehållet i hans filosofi grundade sig på att han själv ständigt varit engagerad i en fysisk och mental kamp mot sitt sjukdomstillstånd. Han blev inte världskänd förrän på 1880-talet då hans skrifter lanserades av den danske-judiske litteraturkritikern och litteraturforskaren, Georg Brandes, som haft kontakt med hans stora kärlek, Lou Salomé, i Berlin. Nietzsche fick aldrig tid att njuta av sin berömmelse. 1889 fick han ett slaganfall och låg sedan sjuk och förvirrad på sitt rum fram till sin död år 1900. Han vårdades i hemmet av sin mor och sin syster, Elisabeth, som tyckte om att visa upp sin berömde bror för besökare som kom för att titta på det som fanns kvar av den berömde filosofen.

 Edith Södergrans situation skilde sig alltså inte så mycket från Nietzsches egen. Deras grundläggande problematik var densamma och hon slukade under en period så gott som allt han skrivit. Hennes entusiasm kände inga begränsningar. Speciellt förtjust var hon i den profetiska, poetiska tonen i ”Also Sprach Zarathustra” och i den tankekedja som ledde fram till tron på ett överlägset ”övermänniskoideal”. Den nödvändiga inre kampen mot yttre motgångar fick henne att utöka tron på den egna kraften och skaparförmågan. Det som hade fungerat som självhjälp för Nietzsche hade samma effekt på Edith Södergran och hon stärktes också av att känna sig som en del av den större, andliga gemenskap som genererats av de unga europeiska esteter som intresserade sig för Nietzsches framtidsvisioner. Bara Edith Södergran själv visste vad hon hade övervunnit och de kritiker som sågade hennes dikter och skrattade åt hennes försök att förmedla sin övertygelse och sin tro på framtidens nya mänskoideal, var oförmögna att se den inre styrka som präglade både personen Edith Södergran och hennes livsverk. De erfarenheter som låg till grund för dikterna var ju präglade av en djup stolthet över att ha kämpat emot, och i viss mån besegrat, både svår sjukdom, nöd och en känsla av personligt underläge och ekonomisk förnedring.

Den som bäst kom att förstå sig på Edith Södergrans svåra belägenhet var författarinnan och kritikern, Hagar Olsson. Hon hade under striden om ”Septemberlyran” skrivit en, i stort sett, positiv recension av diktsamlingen, trots att hon inte var förtjust i poetens egna inlägg i debatten, och på så sätt börjat brevväxla med Edith Södergran. De två kvinnorna skrev i det närmaste oavbrutet till varandra under de få år som återstod av Edith Södergrans liv och Hagar Olsson besökte henne också ett par gånger hemma i Raivola. Genom Hagar kom Edith också i kontakt med den expressionistiske finlandssvenske poeten, Elmer Diktonius, och kunde inleda en brevväxling även med honom. Denna närkontakt med yttervärlden betydde naturligtvis oerhört mycket för henne. Hon hade ju under många år kämpat för att hålla sig a jour med allt som hände i de litterära kretsarna i Helsingfors och i resten av Europa. Hagar Olsson var vid den här tiden en välkänd författarinna och recensent. Hon var anställd som litteraturkritiker på Dagens Press och hennes ord vägde tungt i debatten. Utöver detta var hon också mycket intresserad av de nya modernistiska strömningarna och ansågs vara en av förgrundsfigurerna bland de unga, moderna författarna och poeterna. Elmer Diktonius var, i sin tur, en av de nya, expressionistiska poeterna som var på frammarsch.

Edith Södergran

Hagar Olsson blev den ”syster” Edith Södergran så väl behövde. En syskonsjäl som gick att prata med och diskutera med som en ”jämlike” som hon själv uttrycker det i ett av sina många brev till väninnan. Känslan verkar ha varit ömsesidig, även om Ediths nästan desperat febriga längtan efter att äntligen få lätta på trycket efter många år i ensamhet, nog ibland kändes överdrivet krävande. Man får lätt ett intryck av att Hagar Olsson tidvis uppfattade väninnans intensitet som besvärande och ganska påfrestande. Hon hälsade bara på i Raivola ett par gånger under de fyra år de hann lära känna varandra och besöken blev inte alltid lyckade eftersom Edith ofta begärde mer av sin ”syster” än vad denna kände att hon kunde ge. Hagar Olsson skrev senare att Edith Södergran hade en mycket speciell personlig utstrålning och att hon redan från början hade känt att hon blivit indragen i ett kraftfält som ställde helt annorlunda krav på hennes inre resurser än något hon varit med om tidigare. I det stora hela fungerade förhållandet mellan de två unga kvinnorna ändå bra. De hade ju mycket gemensamt och breven flöt i en jämn ström mellan Raivola och Helsingfors. Edith och Hagar diskuterade utan uppehåll sin roll i kampen för framtiden och den nya, moderna människa som höll på att växa fram bland esteterna i Europa. De hade mycket att skriva om. 1917 gick rörelsen igenom sin mest expansiva period i Tyskland och det var mycket som hände i Europas huvudstäder. Även i Finland började modernismen rota sig och när Edith Södergrans tredje diktsamling ”Rosenaltaret” kom ut 1919 uteblev hånet och uppståndelsen. Kritikerkåren höll, i det stora hela, en låg profil. Diktsamlingen, som varken sågades eller hyllades, fick några hyfsat bra recensioner, trots att den innehöll samma nietzscheanska övertoner som blivit så bespottade i ”Septemberlyran”. Kanske berodde detta på att en hel svit i diktsamlingen tillägnats Hagar Olsson och att en personligare sida framträdde hos Södergran som i flera av dikterna visade upp en ledigare och mjukare sida av sig själv. ”Brokiga iakttagelser”, en samling aforismer, utkom samma år och Edith Södergran började nu äntligen få ett visst renommé som diktare och udda kulturpersonlighet. Visserligen kunde man upptäcka vissa svagheter i samlingen men hon hade ändå börjat stå bakom en hel del utgivet material och hennes ställning inom kulturvärlden hade blivit stabilare, även om grunden fortfarande var osäker.

När hennes sista samling ”Framtidens skugga” kom ut 1920 märktes det att hon hade blivit trött och sliten av alla motgångar och att hon börjat närma sig sin nära förestående död på ett nytt, mer direkt sätt. Dödstemat hade blivit ännu mer omaskerat och det nietzscheanska storhetsvansinnet hade nått sin kulmen. Edith Södergran kunde inte längre hjälpa sig själv genom att låtsas att hon kunde besegra döden genom viljans makt och hon insåg att framtiden inte längre tillhörde henne. Under den här perioden började hon, försiktigt och lite tveksamt, att vända sig ifrån Nietzsche för att istället bygga upp ett intresse för antroposofins grundare Rudolf Steiners mer andliga uppfattning om världen och världsalltet. Steiner trodde på en mer vetenskaplig form av andlighet som skulle genomsyra samhällets alla institutioner och Edith Södergran valde att använda honom som ny ledstjärna och inspiratör, trots att hon hyste vissa tvivel angående hans äkthet som profet.

Det är uppenbart att Edith Södergran gick igenom många plågsamma själskriser under de sista tre åren av sitt liv och att hon behövde en ny ledargestalt att se upp till efter brytningen med Nietzsche. Livet hade inte blivit så mycket bättre, ekonomin var som vanligt pressad, pengarna hon hade tjänat på diktsamlingarna hade tagit slut och hennes hälsa sviktade mer och mer. Hon hade också blivit ännu mer medveten om att hennes tid var utmätt. Utmattad av alla sorger och bedrövelser slutade hon att skriva dikter, men det var omöjligt för henne att helt släppa taget. Hon tog, med samma brinnande intensitet som tidigare, på sig ett nytt, stort projekt som hon hoppades skulle inbringa lite pengar och samtidigt ge henne och de övriga unga finlandssvenska poeterna uppmärksamhet i resten av Europa. Detta innebar att hon med stor entusiasm började översätta de mest prominenta av de nya, modernistiska diktarna till tyska. Översättningarna skulle ingå i en antologi av finlandssvensk dikt, och hon arbetade så hårt med sitt projekt att hennes hälsa, som ju redan var dålig, påverkades ännu mer negativt. Under hela år 1922 kämpade Edith Södergran för att få Rowohlts förlag i Berlin att gå med på utgivning. Hon planerade till och med att finansiera utgivningen själv med pengar hon fått som gåva från den svenska författarföreningen. Förlaget gav henne ett slutgiltigt nej i början av 1923. Man gav inte ut samlingar av unga tyska poeter och ville därför inte ge ut finlandssvenska poeter i översättning. Den förtvivlade och utarbetade Edith Södergran reagerade genom att bränna upp hela projektet. Enligt Helena Södergran betraktade hon det som till ett offer till Gud. Edith hade tills sist hittat tillbaka till sin ursprungliga kristna tro och vänt sig från Rudolf Steiner till Kristus och hon kände nu att hon borde förlita sig totalt på Guds vilja. Författaren Eva Ström skriver i biografin ”Edith Södergran” (Natur&Kultur 1994) att Edith troligen hade gjort något man kan likna vid en ideologisk reträtt, vilket innebar att hon hade börjat se på sina tidigare husgudar med andra, kanske lite nyktrare, ögon. Hon uttryckte under sitt sista år i livet ofta ånger över att hon varit med om att skapa en tidsanda så fylld av hybris och skeva visioner för mänskligheten. Hon skulle ju sorgligt nog få rätt. Mindre än tjugo år efter hennes död var ju katastrofen ett faktum när Hitlers Nationalsocialister med hjälp av sin snedvridna, våldsfixerade tolkning av Nietzsches filosofi var på god väg att krossa de positiva individuella krafter som fanns kvar i Europa.

 GårdenEdith Södergran återgick så totalt till ett mer konservativt kristet synsätt att hon till och med tvekade av ideologiska skäl när hon 1922 erbjöds arbete för den nystartade kulturtidskriften Ultra, som startats av bland annat Hagar Olsson och Elmer Diktonius, för att hon oroade sig för att tidskriftens ”influenser” var alltför vänsterorienterade. Lusten att både få uttrycka sig i skrift och tjäna pengar tog dock över och Edith fick både en artikel om den gamle favoriten, Igor Severjanin och flera diktöversättningar publicerade i Ultra. Hon började också dikta igen under hösten 1922, efter att ha gjort ett långt uppehåll då hon arbetade med antologin, och hon började nu mer och mer närma sig den ofrånkomliga döden på ett enklare och mer naivistiskt sätt. Den nietzscheanska perioden var ju definitivt över och Edith Södergran koncentrerade sig istället på att läsa Bibeln. Jag kan känna att hon inte alls upplevde att hon fick samma läkande kraft från Kristus som av Nietzsche. De sista influenserna som nådde fram till henne genom Nya Testamentet och Psaltaren verkade snarare ha ökat hennes förstörelsemani än inspirerat hennes diktarådra. Hon förstörde under år 1923 alla brev hon tagit emot och flera av sina manuskript. Mycket material försvann under den här perioden och efter hennes död förstördes, på hennes begäran, också det ofullständiga manuset till prosaverket ”Prinsessan Hyacintha” som enligt Hagar Olsson gav läsaren en ovärderlig insikt i hennes känsloliv och privata tankesfär.

Dagen före midsommaraftonen avled Edith Södergran i hemmet i Raivola. Hon somnade, enligt Helena Södergran in, ”Lika stilla och tåligt som hon levat” och hon begravdes i trädgården utanför villan, där hon kämpat så hårt för att överleva. Den exakta platsen är svår att hitta och Edith Södergrans eftermäle ska nog hellre sökas i hennes dikter. Vad som än influerade henne: Nietzsche och modernismen, Steiner eller Kristus och hur man än väljer att värdera, eller omvärdera, de tankegångar som berörde henne och hjälpte henne att överleva, så kan ingen ta ifrån henne den unika, säregna begåvning som ger dikterna en sådan enorm lyskraft. Inte heller går det att bortse ifrån styrkan i det vackra, sagolika, skimrande bildspråket, som så tydligt blev hennes eget. Edith Södergran är och förblir en av våra bästa poeter genom tiderna och det är alltid intressant att läsa ”nytt” material av och om henne. Jonas Ellerströms ”Jag är ett svärd” bidrar med flera välkomna tillskott till det som redan skrivits om Edith Södergran och volymen gör också sitt till för att ge en ny vinkling till alla dem som sett på henne som den isolerade företeelse hon långt ifrån var. Edith Södergran var visserligen rätt så ensam i sitt slag när det gällde diktarbegåvning och hon var onekligen periodvis både sjuk och isolerad, men hon saknade för den skull aldrig förankring i sin samtid och hon var alltid en del av den moderna kulturella utveckling som var på frammarsch i det tidiga 1900-talets Europa.

 

Elisabeth Brännström

Källor

 

”Jag är ett svärd” (Jonas Ellerström, Ellerströms Förlag 2013)

”Edith Södergran” (Eva Ström, Natur&Kultur, 1994)

”Vaxdukshäftet” med förord av Ebba Witt-Brattström (Norstedts 1977)

”Södergrans samlade dikter” (Schildts Förlag 1997)

Litteraturbanken (Lotta Lotass)

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.