Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Heinrich von Kleist – dödens romantiker



Heinrich von KleistGeorge Steiner menar att sekunda är den strömlinjeformade världsbild som med författares och journalisters medverkan pressas på medborgaren. Massmediala verkligheter är inte trovärdig, det rationella finns i mångfald och inte i det entydigt enögda.

Lätt att se: kopplingen mellan romantikerna Heinrich von Kleist och Novalismed romantikerna Peter Handke och Botho Strauss. Alla söker de sig mot centrum, till det som är ”hemma”, till människans inre sanning, hennes Vara, till frågan om meningen med liv och död. Längtan efter himmel OCH helvete formuleras olika; Novalis och Strauss ägnar sig åt tankeflykt medan Handke, lärjunge till Kleist – den modernaste och mest aktuelle av Tysklands romantiker - återupptäcker långsamheten, tiden i tiden, tiden som oändlighet. Romantikerna i dag och romantikerna i decennierna före och efter sekelskiftet 1800 lever i tidsperioder präglade av politisk socialrealism och de uppfattar, i egenskapen ständiga opponenter, därför, eller trots allt, metafysik som det väsentligaste i människans tillvaro.

Varför lider den unge Werther?

Romantikernas suveräna frihet, Jaget jämställt med Universum, bekämpas nu som då genom staters och kyrkors restaurerade absolutism. ”…die Wahrheit ist, dass mir auf Erden nicht zu helfen war”, skriver Kleist i ett brev. Kleist ser historien och det vardagligt fattbara som marginellt och ovidkommande; sinnet inriktas på universums obotliga sjukdomar. Världen och människan i världen måste betvingas till att ge upp kampen för och längtan efter jordisk lycka; gröna ängar når man genom det apokalyptiska förrummet till dödensParadis. För Kleist är världen intet annat än några efter den kosmiska katastrofen kvarglömda smulor, av Gud slängda till grå sparvar. Världen kan inte räddas men världens öde kan förklaras i och genom diktningen, i och genom konsten; lycka är tänkbar endast i tillblivelseögonblicket, då det skapade börjar den livslånga dödsprocessen för att återfödas.

Människans historiskt fattbara Paradis är ett gnostiskt barndomsparadis, historien reducerar medvetandet, ingen undgår sitt öde. Att bli vuxen är det banalaste av alla banala ödesmöjligheter. De antimoraliska romantikerna Kleist och Novalis, Handke och Strauss, ärdostojevskiska fadermördare.

Gemensamma döden med väninnan Henriette Vogel den 21 november 1811 vid Kleinen Wannsee inte långt från Berlin, är för Kleist språnget mot det prenatala Paradiset.Krögaren vid värdshuset Stimmings Gasthausberättar under polisförhöret att han aldrig tidigare skådat så glada människor, ett så lyckligt ungt par: ”De var oerhört uppspelta och kallade varandra för Kindchen och liebes Kindchen”.

Varifrån kom den eforiska glädje med vilken Kleist gick döden till mötes i sitt trettiofjärde levnadsår?
Hur kan en dans med Döden upplevas som livets höjdpunkt?

Zenge Wilhelmine von KleistErnst Bloch anser att Karl May var en av ”Tysklands främsta berättare”, att May genom sitt alter ego, mystiker Old Shatterhand, levde rollen av en äventyrsfantast med lögnen som så övertygande vapen att sanningssägare som försökte vederlägga det osanna uppfattades som lögnare. Ingen himmel är så ”grå att den ej till slut rodnar i vänlig ockra”, skriver Strauss. Det vill säga: hur skall författaren agera för att göra sig hörd i en kakafoniskt själlös och avpoetiserad konsumtionsvärld? Ett välbekant problem för Kleist och Novalis, för Handke och Strauss. Den klassisistiska världssymbios idealisten Novalis drömmer om, harmonisk världsordning, faller sönder och samman vid 1789 års välorganiserade republikanska revolution. Kleist var emellertid väl rustad. Under nästan hela hans korta liv befinner sig Preussen ochCentraleuropa i krig. Kleist är tolv år när Bastiljen stormas och fransosernas uppror skakar Europa. Den sedan århundraden regerande feodaladeln – dit Kleist hör – utmanas på sitt maktmonopol, men revolutionen förändrar inte världen eller människans tillvaro i världen, till det bättre, men, på gott och ont, lösgörs destruktiva krafter som skapar förutsättningar för en stark personlighet som Kleist att identifiera och intensifiera sina känslor, behovet av Jagets rättfärdigande inför sig självt, men Kleist finner det poetiska medvetandet, uttryckssättet, alltför outvecklat för att förklara och förtydliga världens och egna dissonanser. Kleist ställs inför valet att antingen tvångsmässigt kasta sig in i apokalyptiskt våld och rädda sin egen destruktivitet, sin sig annars snabbt självförintande själ, eller att acceptera historien som realitet och därmed förtvina och gå förlorad i världslig absolutism.
Sextonåringen Kleist deltar som infanterist vid belägringen av Mainz, som besatts av napoleonska trupper. Vid Rhen upplever han, med två regementskamrater, sin första djupa vänskap, kroppslig kärlek. Även den sexuella vänskapen med Ernst von Pfuel varar livet ut. 1805 skriver Kleist ettkärleksbrev till honom och beskriver älskarens vackra kropp: ”…jag vill sova med dig. - - - Ditt lilla krushåriga huvud, den fasta halsen, de breda skuldrorna som gör dig till den vackraste tjur Zeus någonsin nedlagt… - - - Kom till mig”.

Kleist vill vad Strauss i ett helt annat sammanhang kallar för ett ”alla troendes samhälle”, där änglar och helgon, djävlar och helveteseldar, samsas i brödraskap. ”Förnuftets fräckaste lögn är den om individens självbestämmande”, skriver Strauss. Kleist känner de udda talens hemligheter i lärjungens facit: han förförs och älskas med tuffa tag i skolinternat och senare av regementskamrater. De samtidigt smärtfylla och ljuvliga upplevelserna att bli knullad av kamraterna, att uppleva kvinnlig underkastelse, återskapar Kleist ibland annat i Die Marquise von O…, Das Kätchen von Heilbronn och Penthesilea. Lyckan att lida förstärks genom smärtorna av en förhudsförträngning. Erektion gör ont och Kleist tvingas inse att lust och glädje föder smärta – och det omvända – att smärta är straffet för lusten att ha lust och glädje. Det behövs ej alltid piska för att känna piskrappen.

kleists brev till ulrikeKleist står utanför samhället och säger sanningar; rättfärdighetsfanatismen omfattar också kärlek och död, ett värdigt motsatspar till den likgiltighet och vardagstristess som är förutsättningen för lögner och undanflykter. Kleistfogar sina individuella erfarenheter till en mytologisk och litterär tematik där kärlek och död blir identiska upplevelser för den som älskar. Penthesileadödar sin älskade och sedan sig själv. Kärleken förenar dem och leder dem i gemenskap in i döden. I dödens närhet och vid själva dödsögonblicket upplever de kärlek. I döden är de förenade genom kärlek. Kleist slutar sitt liv på samma sätt. Han dödar sin älskade och sig själv. Längtan efter den smärtosamma kärlekslusten, smärtan i sexualiteten, i knullet som fysisk verklighet, stillas av den befriande dödsakten: Kleists liv blir en del av hans litterära verk. I avskedsbrevet till svägerskan Marie von Kleist skriver han: ”Min käraste Marie, du skulle gärna låta mig dö om du visste att död och kärlek är förenat med vartannat och om du visste att detta mitt livs sista ögonblick bekransas med himmelske och jordiska blommor”.

La petite morte, coitus är dödens ängel. Döden som fri och medveten handling leder Kleist in i det paradisiska livet. För att nå Paradiset och inte fastna i myter om paradiset, måste världen övervinnas, besegras, förlora sitt metafysiska och merkantila värde. Den som vill bli lycklig krossar världen och sagorna om jordens skönhet. I dramat om familjen Schroffenstein, som 1993 spelades på Hippodromteatern i Malmö, var nyckelepisoden klädbytet mellan man och kvinna, då könen byter skepnad och åskådliggör ett för många chockerande tillstånd av kvinnliga män och manliga kvinnor. Med och i sin egen kropp levde Kleist med denna dubbla identitet ibland man och ibland kvinna. Ibland båda könen samtidigt genom sublimering till det androgyna. Livets rollspelar förvandlar Kleist till litterärt rollspel. Heinrich von Kleist är den kvinnliga mannen som vill förföras av en manlig kvinna, eller ännu hellre av den manlige mannen med den fasta halsen och de breda skuldrorna.




Bo I. Cavefors 

 

Vi tackar Eva Nylander, chef för samlingarna på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.