Hårda klappar i år! - Årets bästa böcker

Granen är grön, glöggen är spetsad så att far vinglar där bakom bomullsskägget och har svårt att läsa lapparna på julklapparna. Grisen är död och dess feta rumpa är både ...

Av: Crister Enander | 18 december, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Rune Depp 2

Av: Janne Karlsson | 20 januari, 2012
Kulturen strippar

Tysk filosofi fra Immanuel Kant til Friedrich Nietzsche

Immanuel Kant (1724-1804) Immanuel Kant ble født i byen Køningsberg, der han vokste opp, fikk sin skolegang og hvor han også levde og virket som Tysklands første professor i filosofi. I og ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Dialog mellan en missionär och tre kinesiska konvertiter

Missionären: Hur många gudar finns det, mina bröder? 1e konvertiten: Tre.2e konvertiten: Två.3e konvertiten: Ingen.Missionären: Gräsligt! Svaren kommer från Djävulen.Alla tre: Vi vet inte varifrån du fått religionen som du lärt ...

Av: Raja Ram Mohan | 13 november, 2013
Kulturreportage

Mats Myrstener om Carina Rydberg



Carina RydbergDet ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels två små barn försvinner en dag på Disneyland i Florida och hur Louise därefter blir vansinnig av sorg medan maken går in i en apatisk katatoni är (även om man inte själv har små barn) fasansfull att läsa.

Det visar sig att dottern överlevt år av våldtäkter och övergrepp, och flera år senare kommer tillbaka till Sverige för att ta hämnd. Det hela är utstuderat djävulskt upplagt, Rydbergs prosa är i högform där den kryper och klibbar in på bara kroppen, överglänser sig själv i vidrigheter, i intimiteter, i verbala utbrott av skräck och äckel, ja i det som flera recensenter kallat just ”skräckel”.

Jag funderar på vad som hände med den svenska prosan på 1980-talet? Började kanske med Stig Larssons debut, och senare med den lika vidriga Nyår (1984). Redan Carina Rydbergs debut, Indienboken Kallare än Kargil (1987), liksom backpackerromanen Månaderna utan R (1989), innehåller ingående vålds- och sexskildringar. Om det hos Larsson är pedofilin som är huvudintresset, så är Rydberg fascinerad av våldtäktssex. Jag undrar vad detta gör med läsaren? Vad har författaren vunnit i gestaltningen? Kanske inget alls utom att vara ärlig mot sig själv? Själv blir jag stundtals bara äcklad av det jag läser.

Den fullständiga illusionslösheten lyser också från Per Hagmans lilla mästerliga miniatyr Cigarett från 1991. Det är inte samma sorts illusionslöshet som i opiumruset i 1890-talets dekadenslitteratur, men den är otäck, och samtidigt oerhört tragisk, om en 22-åring som arbetar på Hard Rock Café i Stockholm som servitör, känslokall och berörande för läsaren. En ung man, oförmögen att visa känslor eller kärlek, men en bok helt utan våldsinslag vad jag kan minnas. Mästerstycket i skräckelgenren sägs ju annars vara boken (och filmen) American psycho , och parallellerna till film- och TV-mediet är självklara, Natural born killers, Twin Peaks, Pulp Fiction, Kill Bill, osv. osv. Eller till fransmannen Michel Houllebecqs små bestialiska berättelser, Joyce Carol Oates illusionslösa och grymma medelklassberättelser om ett söndervittrande USA.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

(Marcel Prousts skildringar av manlig prostitution i Sodom och Gomorra är inte heller någon läsning för ömhudade. Här är en iakttagelsernas mästare, också språkligt, som få kunnat efterhärma. Så egentligen är väl inget nytt under solen. Men Proust är främst voyeur, Carina Rydberg nöjer sig inte med det, hon är ständigt på jakt efter the bad guy något som hon också verkar njuta av.)

Sverige förlorade oskulden (bildligt talat) på 1980-talet, på flera sätt. Det som byggts upp under folkhemsåren, ända sedan 1930-talet, hade en baksida. Den var äcklig och inte alls trevlig att se på. Samhället gick från kollektiva lösningar till extrem individualism och marknadsliberalism på bara några decennier, något som återspeglas i litteratur och media. Det är i mångt och mycket också ett föräldrauppror: mot näbbstövlar, politisk fyrkantighet, plakatpoesi och 1970-talets kollektivism och framtidstro på att det goda alltid segrar.

En av mina lärare i litteraturvetenskap i Stockholm, Ulf Boëthius, har klokt skrivit om den moraliska panik som alltid griper kring sig när nya medier introduceras. 1909 gällde det de s.k. Nick Carterböckerna, amerikanska detektivmagasin som översvämmade tobaksaffärernas tidningsställ, och framkallade höga rop på moralisk upprustning. På 1980-talet fick vi reklam-TV. MTV, video, och sedan kom Internetvågen med facebook, instagram och youtube. En dammlucka öppnades och ut sköljde våldsam sex, perversioner, webcameraposeringar, ohöljd prostitution, och våld, våld, våld - ett våld som snart gjorde tittaren avtrubbad och liknöjd, och som bara triggade porr- och underhållningsindustrin till ännu grövre produkter.

Det ska sägas igen: Jag är inte särskilt pryd. Uppvuxen på 1960- och 1970-talet var jag med om den andra sexuella revolutionen (den första kom på 1920- och 1930-talet), och den var fantastisk. Men liksom berättaren i skräckklassikern The turn of the screw drar åt tumskruvarna i berättelsen ett varv till, så blev sex- och porrvågen på 1980-talet snart grotesk. Men det utdragna och öppna våldet i media idag, nej det skyddades vi länge från i Sverige. Nu sker det på bästa sändningstid, och dygnet runt.

Samtidigt är människorna i Stig Larssons och Carina Rydbergs böcker oerhört känslomässigt avtrubbade. Och de saknar gränser. I Stig Larssons pjäs VD kommer en direktör hem till en av sina anställda och hans flickvän, som han verbalt förödmjukar och leker med som den grymma katten med råttan. Det är nog kanske det bästa Larsson skrivit. En dekonstruktion av språket, men mer en studie i makt och demoni. Han har själv berättat hur han som regissör i Umeå på 1980-talet prövade att se ”hur långt han kunde gå” med att förödmjuka skådespelarna. När dom klätt av sig nakna och försökt ha sex med varandra tills flera började gråta, tyckte Larsson att det räckte. Det var Joukko Turkas teaterexperiment i Finland som spökade, där det ingick att kasta bajs, kissa och spotta på publiken. Anna-Leena Härkönen har i sina romaner vittnat om hur illa skådespelarna for. Markus i Månaderna utan R är ytterligare ett psykopatporträtt. Och vi förstår aldrig riktigt vad det är som felas Markus. Berättaren lämnar oss som läsare i sticket. Kanske avsiktligt.

Stig Larsson Foto Ulla Montan

I sin senaste memoarbok piskar Stig en ung tjej med en elsladd. När hon plötsligt börjar gråta reagerar han med förvåning, som en somnambul. ”Gjorde det ont?”. Vad är det mer än amfetamin som förstört Stig Larsson så kan man undra? (Själv har han sagt att det var hon själv som ville det.)

Jag kommer då att tänka på när min far arbetade som överläkare på mentalsjukhuset Umedalen på 1970- talet. Stängslen revs, sjukhuset öppnades upp, medicinering och vård förbättrades radikalt. Han hann gå i pension innan allt detta raserades av landstingen. Idag är den psykiatriska vården i stort sett nedmonterad. Idag vandrar många våldsverkare och sexualbrottslingar mitt ibland oss på stan, jobbar ute i förvärvslivet, utan att vi vet om det. Historien, som vi trodde bara skulle fortsätta och bli bättre och bättre på 1970-talet, utvecklades i stället baklänges till att bli en riktig skräckfilm.

Idag är Stig Larsson religiöst troende (säger han i varje fall) och ångrar en del av det han gjorde på 1980-talet. Det är så dags, skulle man kunna säga. Skadan är redan skedd. Carina Rydberg ångrar nog ingenting, och det tycker jag är bra. Det hedrar henne.

”Skräckel”-genren är dock bara en av många olika litterära grenar under 1980- och 1990-talet. Men den sätter sina spår. Inger Edelfeldt leker med den, Anna-Karin Palm och Elisabeth Rynell också, Lukas Moodyson gjorde det i filmen Ett hål i mitt hjärta. Rydbergs filmmanus Svart Lucia (1992) är fantastiskt bra i den svenska skräckgrenren. Jan Guillous Ondskan blev en litterär klassiker när den kom som film, och mina barns första riktigt stora bokupplevelse. Mare Kandres Quinnan och Dr Dreuf är en annan fantastisk analysroman, där sekler av kvinnoförtryck kommer upp till ytan, och där Kandre spyr ut sitt förakt för den manlige analytikern.

Sjöwall och Wahlöös samhällskritiska deckare följdes av Henning Mankells (ovanligt blodiga, mycket mer än föregångarna), Håkan Nessers, Liza Marklunds, Åke Edwardssons med flera, med flera. Dammluckan hade öppnats, vi översköljdes av våld och sex i litteratur och film, av ett aldrig tidigare skådat slag.

Deckarvågen kanske fick sin topp med Stieg Larssons millenietrilogi, där inte minst det väl beskrivna sexuella våldet spelar en stor roll. Och hämndmotivet. Män som hatar kvinnor är kanske inte stor litteratur, men filmen var bland de bästa jag sett av svensk kriminalfilm. Den och Kjell Sundvalls amerikanskt inspirerade Jägarna. Krypande skräck, väl gestaltad.

Ibland undrar jag hur mina barn är gjorda för att tåla allt detta mediala våld som sköljs över dem. Visst finns här enstaka diamanter, men dimensionerna?! Omfånget! I litteraturen, filmen, TV, internet? Har de tagit skada? Har de blivit monster av likgiltighet och avtrubbad liknöjdhet. Nej, jag tror inte det. Barn är hårdhudade som flodhästar, redan i skolan växer huden sig så tjock att den står emot det mesta, även om glåpord som hora, fitta och kuk ändå kletar vid örat och aldrig glöms bort. Risken för att bli våldtagen och nedslagen kanske inte är större idag än för femtio år sedan? Jag vet inte. Eller kanske det bara är känslan av att det kan hända som är så mycket större idag. Aningslösheten är för alltid borta.

(Jo jag vet. Knepet är att blunda. Stänga ögon och öron. Klicka på deleteknappen. Eller gömma sig bakom en kudde. Ingen dum idé faktiskt när det blir för äckligt. Men svårt i en biosalong, och stört omöjligt när man läser en bok.)

Idag ser vi att skräckelvågen (hit kan ju räknas också John Ajvide Lindqvists vampyrskräckisar t.ex.) börjar avta. Det finns liksom inte mycket mer att servera läsaren av den varan. Vågen av realistiska arbetarskildringar verkar inte avta, i t.ex. Kjell Johanssons fantastiska barndomsskildringar är våldet sällan långt borta, och det nya idag är istället flera unga författare med utländsk bakgrund som debuterat, senast Johannes Anyuru med den fantastiska En stormvind kom från paradiset, som jag njöt av att läsa.

Eva och ÄppletMen åter till Rydberg. Jag håller henne för en av våra absolut bästa författare idag. De omdebatterade biografiska romanerna Den högsta kasten, och Djävulsformeln var både underhållande och spännande att läsa, inte minst för en stockholmare. Hon återvänder till thrillerformatet i Den som vässar vargars tänder (2006). Och de gamla takterna sitter i: det är en bok så olidligt spännande att man knappt vågar lägga den ifrån sig. Vilken text! Vilken observationsförmåga, in i minsta liten kroppsrörelse och detalj! Få författare har vågat lämna ut sig som Carina Rydberg (och även Stig Larsson) och därför naturligtvis också fått ta emot både hån, spott och speglosor. Att Rydberg hänger ut levande personer, i Den högsta kasten framförallt advokaten Rolf, och i den senare boken konstnären Ernst Billgrenoch förläggaren Albert Bonnier upprör inte mig särskilt mycket. Det gjorde redan Strindberg på sin tid, Proust, Dante med flera höga förebilder.

Men det är intressant hur Rydberg gör en personlig vendetta av sina senare böcker. Hon kommenterar sina gamla verk, noterar att det blev uppståndelse kring sado-masochismen i Månaderna utan R (originellt nog är det en man som är masochisten), och kommenterar bråket kring advokaten Rolf i Den högsta kasten. Hon skriver sannerligen sitt liv, om och om igen, hela tiden, som en lång oavslutad dagbok. Man kommer henne oändligt, och ofta obehagligt, nära.

Rydbergs nya bok har varit annonserad av förlaget sedan 2011. Det är nog inte bara jag som är lite rädd och nervös för vad som ska döljas bakom de bokpärmarna. Litteratur spelar fortfarande en stor roll i våra liv och det känns ändå ganska bra. Take it or leave it. For good or for bad.

Mats Myrstener
Bibliotekarie, litteraturvetare och kulturskribent

Ur arkivet

view_module reorder

Att löpa för nåd. En intervju med Mauro Covacich

Mauro Covacich är en italiensk författare född i Trieste som sedan många år tillbaka är bosatt i Rom. Mauro Covacich har givit ut många böcker lovprisade av både läsare och ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 06 maj, 2013

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Rolf Christerson

Ur  Ögonblick i tiden  av Rolf Christerson

fem dikter av Rolf Christerson

Av: Rolf Christerson | Utopiska geografier | 06 juni, 2016

Das Kapital, Raum  Detail, Staatliche Museen zu Berlin © Nationalgalerie im Hamburger Bahnhof

”Capital, debt, territory, utopia”

En ny utställning på Hamburger Bahnhof i Berlin t.o.m. den 6 november

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 16 september, 2016

När tavlorna kommer till liv

Tänk att kunna gå in en tavla och uppleva en värld målad för hundra år sedan. Det franska uttrycket ”tableau vivant”, som betyder levande bild, har sedan romartiden varit ett ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 december, 2014

Höstdag i Provence

Jag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och ...

Av: Lars Holger Holm | Kulturreportage | 25 oktober, 2012

"Bilderna finns där jag är..."

"Bilderna finns där jag är..." Ett samtal med Gunnar Smoliansky. Text & foto: Carl Abrahamsson Fotografen Gunnar Smoliansky är aktuell med inte mindre än tre utställningar under hösten 2006. Det stillsamt poetiskt ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 29 september, 2006

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.