Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Mats Myrstener om Carina Rydberg



Carina RydbergDet ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels två små barn försvinner en dag på Disneyland i Florida och hur Louise därefter blir vansinnig av sorg medan maken går in i en apatisk katatoni är (även om man inte själv har små barn) fasansfull att läsa.

Det visar sig att dottern överlevt år av våldtäkter och övergrepp, och flera år senare kommer tillbaka till Sverige för att ta hämnd. Det hela är utstuderat djävulskt upplagt, Rydbergs prosa är i högform där den kryper och klibbar in på bara kroppen, överglänser sig själv i vidrigheter, i intimiteter, i verbala utbrott av skräck och äckel, ja i det som flera recensenter kallat just ”skräckel”.

Jag funderar på vad som hände med den svenska prosan på 1980-talet? Började kanske med Stig Larssons debut, och senare med den lika vidriga Nyår (1984). Redan Carina Rydbergs debut, Indienboken Kallare än Kargil (1987), liksom backpackerromanen Månaderna utan R (1989), innehåller ingående vålds- och sexskildringar. Om det hos Larsson är pedofilin som är huvudintresset, så är Rydberg fascinerad av våldtäktssex. Jag undrar vad detta gör med läsaren? Vad har författaren vunnit i gestaltningen? Kanske inget alls utom att vara ärlig mot sig själv? Själv blir jag stundtals bara äcklad av det jag läser.

Den fullständiga illusionslösheten lyser också från Per Hagmans lilla mästerliga miniatyr Cigarett från 1991. Det är inte samma sorts illusionslöshet som i opiumruset i 1890-talets dekadenslitteratur, men den är otäck, och samtidigt oerhört tragisk, om en 22-åring som arbetar på Hard Rock Café i Stockholm som servitör, känslokall och berörande för läsaren. En ung man, oförmögen att visa känslor eller kärlek, men en bok helt utan våldsinslag vad jag kan minnas. Mästerstycket i skräckelgenren sägs ju annars vara boken (och filmen) American psycho , och parallellerna till film- och TV-mediet är självklara, Natural born killers, Twin Peaks, Pulp Fiction, Kill Bill, osv. osv. Eller till fransmannen Michel Houllebecqs små bestialiska berättelser, Joyce Carol Oates illusionslösa och grymma medelklassberättelser om ett söndervittrande USA.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

(Marcel Prousts skildringar av manlig prostitution i Sodom och Gomorra är inte heller någon läsning för ömhudade. Här är en iakttagelsernas mästare, också språkligt, som få kunnat efterhärma. Så egentligen är väl inget nytt under solen. Men Proust är främst voyeur, Carina Rydberg nöjer sig inte med det, hon är ständigt på jakt efter the bad guy något som hon också verkar njuta av.)

Sverige förlorade oskulden (bildligt talat) på 1980-talet, på flera sätt. Det som byggts upp under folkhemsåren, ända sedan 1930-talet, hade en baksida. Den var äcklig och inte alls trevlig att se på. Samhället gick från kollektiva lösningar till extrem individualism och marknadsliberalism på bara några decennier, något som återspeglas i litteratur och media. Det är i mångt och mycket också ett föräldrauppror: mot näbbstövlar, politisk fyrkantighet, plakatpoesi och 1970-talets kollektivism och framtidstro på att det goda alltid segrar.

En av mina lärare i litteraturvetenskap i Stockholm, Ulf Boëthius, har klokt skrivit om den moraliska panik som alltid griper kring sig när nya medier introduceras. 1909 gällde det de s.k. Nick Carterböckerna, amerikanska detektivmagasin som översvämmade tobaksaffärernas tidningsställ, och framkallade höga rop på moralisk upprustning. På 1980-talet fick vi reklam-TV. MTV, video, och sedan kom Internetvågen med facebook, instagram och youtube. En dammlucka öppnades och ut sköljde våldsam sex, perversioner, webcameraposeringar, ohöljd prostitution, och våld, våld, våld - ett våld som snart gjorde tittaren avtrubbad och liknöjd, och som bara triggade porr- och underhållningsindustrin till ännu grövre produkter.

Det ska sägas igen: Jag är inte särskilt pryd. Uppvuxen på 1960- och 1970-talet var jag med om den andra sexuella revolutionen (den första kom på 1920- och 1930-talet), och den var fantastisk. Men liksom berättaren i skräckklassikern The turn of the screw drar åt tumskruvarna i berättelsen ett varv till, så blev sex- och porrvågen på 1980-talet snart grotesk. Men det utdragna och öppna våldet i media idag, nej det skyddades vi länge från i Sverige. Nu sker det på bästa sändningstid, och dygnet runt.

Samtidigt är människorna i Stig Larssons och Carina Rydbergs böcker oerhört känslomässigt avtrubbade. Och de saknar gränser. I Stig Larssons pjäs VD kommer en direktör hem till en av sina anställda och hans flickvän, som han verbalt förödmjukar och leker med som den grymma katten med råttan. Det är nog kanske det bästa Larsson skrivit. En dekonstruktion av språket, men mer en studie i makt och demoni. Han har själv berättat hur han som regissör i Umeå på 1980-talet prövade att se ”hur långt han kunde gå” med att förödmjuka skådespelarna. När dom klätt av sig nakna och försökt ha sex med varandra tills flera började gråta, tyckte Larsson att det räckte. Det var Joukko Turkas teaterexperiment i Finland som spökade, där det ingick att kasta bajs, kissa och spotta på publiken. Anna-Leena Härkönen har i sina romaner vittnat om hur illa skådespelarna for. Markus i Månaderna utan R är ytterligare ett psykopatporträtt. Och vi förstår aldrig riktigt vad det är som felas Markus. Berättaren lämnar oss som läsare i sticket. Kanske avsiktligt.

Stig Larsson Foto Ulla Montan

I sin senaste memoarbok piskar Stig en ung tjej med en elsladd. När hon plötsligt börjar gråta reagerar han med förvåning, som en somnambul. ”Gjorde det ont?”. Vad är det mer än amfetamin som förstört Stig Larsson så kan man undra? (Själv har han sagt att det var hon själv som ville det.)

Jag kommer då att tänka på när min far arbetade som överläkare på mentalsjukhuset Umedalen på 1970- talet. Stängslen revs, sjukhuset öppnades upp, medicinering och vård förbättrades radikalt. Han hann gå i pension innan allt detta raserades av landstingen. Idag är den psykiatriska vården i stort sett nedmonterad. Idag vandrar många våldsverkare och sexualbrottslingar mitt ibland oss på stan, jobbar ute i förvärvslivet, utan att vi vet om det. Historien, som vi trodde bara skulle fortsätta och bli bättre och bättre på 1970-talet, utvecklades i stället baklänges till att bli en riktig skräckfilm.

Idag är Stig Larsson religiöst troende (säger han i varje fall) och ångrar en del av det han gjorde på 1980-talet. Det är så dags, skulle man kunna säga. Skadan är redan skedd. Carina Rydberg ångrar nog ingenting, och det tycker jag är bra. Det hedrar henne.

”Skräckel”-genren är dock bara en av många olika litterära grenar under 1980- och 1990-talet. Men den sätter sina spår. Inger Edelfeldt leker med den, Anna-Karin Palm och Elisabeth Rynell också, Lukas Moodyson gjorde det i filmen Ett hål i mitt hjärta. Rydbergs filmmanus Svart Lucia (1992) är fantastiskt bra i den svenska skräckgrenren. Jan Guillous Ondskan blev en litterär klassiker när den kom som film, och mina barns första riktigt stora bokupplevelse. Mare Kandres Quinnan och Dr Dreuf är en annan fantastisk analysroman, där sekler av kvinnoförtryck kommer upp till ytan, och där Kandre spyr ut sitt förakt för den manlige analytikern.

Sjöwall och Wahlöös samhällskritiska deckare följdes av Henning Mankells (ovanligt blodiga, mycket mer än föregångarna), Håkan Nessers, Liza Marklunds, Åke Edwardssons med flera, med flera. Dammluckan hade öppnats, vi översköljdes av våld och sex i litteratur och film, av ett aldrig tidigare skådat slag.

Deckarvågen kanske fick sin topp med Stieg Larssons millenietrilogi, där inte minst det väl beskrivna sexuella våldet spelar en stor roll. Och hämndmotivet. Män som hatar kvinnor är kanske inte stor litteratur, men filmen var bland de bästa jag sett av svensk kriminalfilm. Den och Kjell Sundvalls amerikanskt inspirerade Jägarna. Krypande skräck, väl gestaltad.

Ibland undrar jag hur mina barn är gjorda för att tåla allt detta mediala våld som sköljs över dem. Visst finns här enstaka diamanter, men dimensionerna?! Omfånget! I litteraturen, filmen, TV, internet? Har de tagit skada? Har de blivit monster av likgiltighet och avtrubbad liknöjdhet. Nej, jag tror inte det. Barn är hårdhudade som flodhästar, redan i skolan växer huden sig så tjock att den står emot det mesta, även om glåpord som hora, fitta och kuk ändå kletar vid örat och aldrig glöms bort. Risken för att bli våldtagen och nedslagen kanske inte är större idag än för femtio år sedan? Jag vet inte. Eller kanske det bara är känslan av att det kan hända som är så mycket större idag. Aningslösheten är för alltid borta.

(Jo jag vet. Knepet är att blunda. Stänga ögon och öron. Klicka på deleteknappen. Eller gömma sig bakom en kudde. Ingen dum idé faktiskt när det blir för äckligt. Men svårt i en biosalong, och stört omöjligt när man läser en bok.)

Idag ser vi att skräckelvågen (hit kan ju räknas också John Ajvide Lindqvists vampyrskräckisar t.ex.) börjar avta. Det finns liksom inte mycket mer att servera läsaren av den varan. Vågen av realistiska arbetarskildringar verkar inte avta, i t.ex. Kjell Johanssons fantastiska barndomsskildringar är våldet sällan långt borta, och det nya idag är istället flera unga författare med utländsk bakgrund som debuterat, senast Johannes Anyuru med den fantastiska En stormvind kom från paradiset, som jag njöt av att läsa.

Eva och ÄppletMen åter till Rydberg. Jag håller henne för en av våra absolut bästa författare idag. De omdebatterade biografiska romanerna Den högsta kasten, och Djävulsformeln var både underhållande och spännande att läsa, inte minst för en stockholmare. Hon återvänder till thrillerformatet i Den som vässar vargars tänder (2006). Och de gamla takterna sitter i: det är en bok så olidligt spännande att man knappt vågar lägga den ifrån sig. Vilken text! Vilken observationsförmåga, in i minsta liten kroppsrörelse och detalj! Få författare har vågat lämna ut sig som Carina Rydberg (och även Stig Larsson) och därför naturligtvis också fått ta emot både hån, spott och speglosor. Att Rydberg hänger ut levande personer, i Den högsta kasten framförallt advokaten Rolf, och i den senare boken konstnären Ernst Billgrenoch förläggaren Albert Bonnier upprör inte mig särskilt mycket. Det gjorde redan Strindberg på sin tid, Proust, Dante med flera höga förebilder.

Men det är intressant hur Rydberg gör en personlig vendetta av sina senare böcker. Hon kommenterar sina gamla verk, noterar att det blev uppståndelse kring sado-masochismen i Månaderna utan R (originellt nog är det en man som är masochisten), och kommenterar bråket kring advokaten Rolf i Den högsta kasten. Hon skriver sannerligen sitt liv, om och om igen, hela tiden, som en lång oavslutad dagbok. Man kommer henne oändligt, och ofta obehagligt, nära.

Rydbergs nya bok har varit annonserad av förlaget sedan 2011. Det är nog inte bara jag som är lite rädd och nervös för vad som ska döljas bakom de bokpärmarna. Litteratur spelar fortfarande en stor roll i våra liv och det känns ändå ganska bra. Take it or leave it. For good or for bad.

Mats Myrstener
Bibliotekarie, litteraturvetare och kulturskribent

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.