Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Den europeiska tomheten



Joseph Roth 1926. Wikipedia”Den civiliserade människans väsen är feghet.”
(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)

 År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför tidiga ålderdoms konservativa förvillelser: om flykten som inte har något slut, flykten vartsomhelst och in i intet, in i massgravarna, sedan åter upp ur massgravarna. Romanen har aldrig blivit översatt till svenska, däremot till norska och intressant nog av Arnulf Øverland, fem år efter utgivningen.

En fem år äldre herre än Roth var Øverland själv. När Flyktningen Franz Tunda kom ut på Aschehougs förlag utpekade han i ett entusiastiskt förord om Roth som ”representant for den nye ungdom”, tämligen obekymrad om att författaren närmade sig de fyrtio med stormsteg och förtegen om att den tyska ungdomen, i den mån den inte hade försvurit sig åt Hitler och nationalsocialismen, var en tämligen desillusionerad skara, som hade ött sina bästa krafter på inbördes strider och en systemkritik utan måtta men kanske inte helt och hållet utan reson i Weimarrepublikens samhälle.

Vid denna tid var Øverland ännu kommunist. Han tillhörde Mot Dag, en intellektuell gruppering ungefärligen motsvarande den svenska Clartérörelsen, den som var en skapelse av Karin Boye och kretsarna runtomkring och i nära förbindelse med henne. I mitten av trettiotalet skulle Arnulf Øverland lämna sin revolutionära övertygelse, alldeles i motsats till diktarkollegan Nordahl Grieg som vanns för Stalins socialistiska experiment och redovisade sin övertygelse i bekännelseromanen Ung må verden endnu vaere från terrorns år 1938, men i likhet med Grieg skulle han framträda som motståndsman under den tyska ockupationen av Norge – på traditionell vers och på äkta riksmål. Det skulle gå att skandera, memorera! Till London gick kung och regering i exil, och Nordahl Grieg kom att stupa under en brittisk flygräd över Berlin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Joseph Roth var borta då, söndersupen, övergiven. Men han går igen, så tycks det mig. Och det är därför jag skriver detta. Kanske skriver jag också om slutet på en flykt och om en hemkomst. Och om ett Europa skriver jag.

Ett Europa? Som också går igen.

 Det är alltså Øverlands Roth jag håller i handen, den som på originalets tyska heter Die Flucht ohne Ende. Boken är tryckt på mjukt, förgängligt papper som det nästan inte går att göra anteckningar på utan att det går sönder. Själv linnebandet är av ett slag som senare skulle produceras i Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och andra bristekonomier och dess materiella innehåll kommer förr eller senare att förvandlas till konfetti. Exemplaret har försetts med ett ex libris, där det finns bara initialer: JL. Och så finns där norska fjäll, en soldatkänga och ett flygplan som går till väders. Jag fick för mig (fråga mig inte varför) att boken har ägts av John Lyng som var högerman och norsk statsminister under några korta månader i början av nittonhundrasextiotalet. Också var han en motståndsman – fast hans motstånd riktades mot Arbeiderpartistaten.

Är något av detta viktigt? Korrespondenserna. Tillfälligheterna. Gissningarna. Galenskaperna.

 Det är i de avlägsna träskmarkerna som han, Roth, föds och det är i de lika avlägsna huvudstäderna han gör succé först och därefter dukar under: Wien, Berlin, Amsterdam, Paris. I det fattigaste av alla de österrikiska kronländerna, Galizien, växte han upp. I Lemberg (polska Lvov, numera Lviv, i Västukraina) skaffade han sig bildning. I Wien gick han på universitet. Då kom kriget. Han tog, om man får tro honom själv (och det bör man inte obetingat göra), värvning i den österrikisk-ungerska armén, gick österut, blev fänrik (har man förmodat), började publicera dikter i regementstidningarna (debut 1915), senare i dagspress, partipress, skämtpress. Så mycket av hans oeuvre är världskrigsrelaterat; hur mycket av det han beskriver är sedan frontupplevelser, hur många skyttegravar har han kurat i? Sannolikt har han inte varit i stridande befattning; möjligen i underrättelsetjänst. I hans tjugotalsberättelser dyker hemvändarna upp, de som inte har något hem att vända tillbaka till. Flyktingen Franz Tunda är en sådan hemvändare, fastän hans återresa blev fördröjd. I Hotell Savoy, en tidig berättelse (1924), kryllar det av sådana som han – grådaskiga, haltande, hostande, ibland gormande.

Tunda tycks ha varit vad man brukar kalla en bildningsborgare (eller ”borgerlig gumanist”, ett skällsord hos Nordahl Greig: ryssarna har ju inte bokstaven H); dessa grep gärna till vapen i den tyskspråkiga världen. De var inga pålitliga demokrater, de rycktes med av stundens allvar; alla hade inte samma sinnelag som Franz Kafkas vilken den 3 augusti 1914 antecknade i sin dagbok: ”Krig mellan Serbien och Österrike. På eftermiddagen till badstranden.” De som överlevde dödandet – många av dem – gick sedan och tänkte på revansch; och som man kunde läsa nyligen i Frankfurter Allgemeine Zeitung, efterföljaren till den tidning på som på 1920-talet var Joseph Roths publicistiska huvuduppdragsgivare, inför åttioårsdagen av de nazistiska bokbålen, så var det inte mobben utan medlemmar av intelligentian som mest hängivet kastade det tryckta ordet på lågorna, och det allra smärtsammaste är förstås att den första autodafén tändes i Dresden, den tyska kulturstaden framom andra (”Bücherverbrennung 1933. In Dresden wurde der Anfang gemacht”. 6/5 2013).

 Ett annat öde till mötes gick Franz Tunda. På östfronten greps han mitt under världskriget och fördes som krigsfånge till Sibirien. Men han lyckades fly och tillsammans med en polsk ödeskamrat levde han tre år på rymmen, nära naturen, i en liten bondgård. Men inbördeskriget (som i hög grad var ett interventionskrig) väller in över Ryssland och den före detta österrikiske löjtnanten hamnar i en bolsjevikisk truppenhet och förälskar sig den kvinnliga kommissarien. Han och polacken tilldelas uppgifter i bildningsarbetet bland befolkningar som ska inlemmas i den socialistiska staten – för att ge dem skriftspråk och nödvändiga kunskaper. Kommissarien dumpar honom strax för den stora saken, han gifter sig med en fattig flicka i Baku som tråkar ut honom eftersom hon inte pratar, hon är autistisk. Men allt detta är preliminärer för en fortsättning, men en fortsättning som aldrig ska komma. Ty slumpen styr honom, Tunda; på delvis amorösa vägar återvänder han till utgångspunkten, för att finna att den inte finns längre. Den gamla världen har upphört. Den österrikiska kvinna han har avsett att viga sitt liv åt har tagit en annan och flyttat till Paris – därför Paris! Han försöker försörja sig som privatlärare där och som tiggare i bättre hus. Som en viljelös biljardboll krockar han hela tiden med sitt självvalda öde. En människa som skyr handlingen – i bjärtast möjliga kontrast till den aktionsinriktade fascistiska typgestalten för övrigt. Varken renegat eller profitör blir han. Han protesterar genom sin overksamhet, sitt stillastående. Kanske handlar det trots allt om någonting som går djupare än protesten: om sorg.

 Det är, om man så vill, mycket oborgerligt.

I Paris, som Joseph Roth lärde känna under en period som tidningskorrespondent där, får han erfara vad verkligt främlingskap betyder – eller kanske snarare att det som sägs ingenting betyder. Alla minnesvärda personer i Joseph Roths litterära värld har svårt att finna sig till rätta i den moderna västerländska kulturen. Där finns ingen stabilitet, ingen trygghet. I den märkliga kortromanen Beichte eines Mörders (1936), som också den spelar i Paris med tillbakablickar på ett liv i tsarens Ryssland och senare i tsaristisk utlandstjänst, är alla människor tomma, falska, lögnaktiga, otrogna, bedrägliga, alkoholiserade. De vill bli omnämnda, men de spelar alls ingen nämnvärd roll.

 Spelar Europa alls någon roll??
 Tunda, heter det, var hemma bara i massgravarna. I ingen av de förhärskande åsiktsriktningarna passade han in.

 Nej, europé är Joseph Roth inte, han är österrikare. Och Österrike, det har Roth så många gånger understrukit, är för honom inte ett geografiskt territorium eller en politisk entitet, ett statsväsen; det är en idé, inte ett sätt att leva, utan snarare: väldigt många – olika – sätt att leva. Kanske är det detta som stöter Roth bort från Europa: att det är så idéfattigt, så poänglöst. Liksom fascismen. Den gamla världen var annorlunda. Den var en plats där makterna – penningen, markägandet, militärapparaten – inte hade fritt spelrum. Man var bunden vid en tradition, man behövde inte uppfinna någon. Det fanns utrymme för en viss letargi, medan framstegsfanatikerna alltid gjorde tämligen släta figurer. Det var ett samhälle där man fick lov att vara löjlig.

 Men i Paris, Franz Tundas slutstation, där förstår de inte hur löjliga de är. De uppträder ännu med pretentioner!  Männen talade med sakkunskap om bilar, sägs det, men det de visste hade det lärt sig genom bilannonser; unga kvinnor var som opersonliga fotografier i en veckotidning. Själv saknade Tunda totalt ambition, till den grad att han nästan blir en parodi på sig själv. Boken slutar: ”Han hade inget yrke, ingen kärlek, ingen lust, inget hopp, ingen äregirighet och inte ens egoism.” Naturligtvis: om man är en icke-person, blir det svårt att låtsas.

 Tunda frågade en gång i ett bättre sällskap om någon kunde säga honom ifall det fanns en gemensam europeisk kultur och vari den i så fall bestod:

”I religionen, sade presidenten som aldrig gick i kyrkan.
I moralen, sade damen vars vandel var allmänt bekant.
I konsten, sade diplomaten som inte hade sett en tavla sedan skolåren.
I idén Europa, sade en herre vid namn Rappaport, mycket klokt, eftersom det inte var något svar.”

 En annan närvarande, en aristokrat, sade att man borde läsa en tidskrift som han finansierade för att finna svaret. Hur många gjorde sedan det?

 Tunda resonerade emellertid förnuftigt. Om ni ska försvara en europeisk gemenskap, så måste ni först skapa en, tänkte han. Och vem skulle försvara den europeiska kulturen – om den faktiskt fanns? Tunda: ”Kanske bolsjevismen? Den kämpar ju också för kulturen i sitt eget land.” Tundas kulturella mission i det revolutionära Rådsryssland förefaller ha varit den enda aktivitet som gett hans liv en mening. Men allt detta var sedan dess förbi.

I dessa dialoger – samtal mellan snobbar – kan man höra en föraning, ett tidigt eko, av vår tids Europadebatt. Joseph Roths värld finns inte med där, eller endast på nåder. Ryssland räknas inte som ett europeiskt land. Stabilitet och trygghet är inte heller någonting som räknas. Framsteget betyder allt och politiken har ingen riktning, endast ett maktanspråk – som en ständig nervositet. Hur den ekvationen ska gå ut, förblir den riktigt stora gåtan.

 

Anders Björnsson

 

Anmärkning

Författaren utgav i översättning förra året Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth (Atlantis). Han arbetar med en bok om Joseph Roth och är för övrigt sysselsatt med ett annat tyskspråkigt författarskap, Theodor Fontane, vars sista roman, Der Stechlin, han håller på att överföra till svenska.

 

http://www.br.de/radio/bayern2/sendungen/radiotexte-am-dienstag/radioTexte300.html

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.