Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken

Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt ...

Av: Mathias Jansson | 25 mars, 2015
Essäer om konst

Vilse en dismorgon

Nattens svartmoln är borta, himlen ligger stilla, marken är så stel, jag saknar vinden i det svepande gräset. Vinden som en vallhund. Men solen kommer att hetna, det kommer att ...

Av: Bo Bjelvehammar | 30 mars, 2012
Resereportage

Krönika från Maspalomas 5

En duva överraskade mig positivt idag. En duva av alla; jag som alltid sagt mig älska alla fåglar utom just duvor – som jag i det närmaste hatat! Men majoriteten ...

Av: Christer B Johansson | 10 oktober, 2012
Gästkrönikör

Där kommer ju Dylan, sa pappa

Vi stod vid våra cyklar utanför Trädgårdsföreningens norra entré när Bob Dylan kom gående, österifrån, på Slussgatan. När han var ett tjugotal meter ifrån oss hoppade han in i en ...

Av: Björn Augustson | 19 januari, 2012
Gästkrönikör

Att löpa för nåd. En intervju med Mauro Covacich



Mauro CovacichMauro Covacich är en italiensk författare född i Trieste som sedan många år tillbaka är bosatt i Rom. Mauro Covacich har givit ut många böcker lovprisade av både läsare och kritiker. 2003 skrev han A perdifiato, och nu, tio år efter, ger bokförlaget Contempo ut boken på svenska med titeln Till bristningsgränsen. Jag träffade författaren under hans Stockholmsbesök.

Jag ska vara ärlig, jag har inte läst alla dina böcker Mauro. Men innan jag ställer dig frågor om Till bristningsgränsen tillåt mig fråga om Trieste. Hur mycket har denna stad, nästan mytisk för oss litteraturintresserade, präglat ditt liv som författare?

- Det kommer att förvåna dig men jag har inte haft påverkan från det intellektuella Trieste. Trieste är viktigt för mig när det gäller det som rör kroppen, det aktiva livet. Jag bor sedan många år i Rom men Trieste finns kvar i mig, för den vitalitet som triestinaren har och visar, sättet att uppleva havet. Mellan vår och sen höst är folk på stranden. Detta gör Trieste till den mest sydländska av norditalienska städer.

Detta kan låta konstigt för en stad som varit habsburgiskt, men jag ser i henne en nästan levantisk aspekt. Kanske beror det på att Trieste är en viktig handelshamn. Det är den fysiska sidan som jag föredrar. Ska jag välja mellan de underbara kaféerna, havet och skogarna, väljer jag naturen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var för tio år sedan som A perdifiato, det vill säga Till bristningsgränsen kom ut.Boken vann många pris och är den första i en serie böcker om löpningen. Löpningen är en metafor för någonting annat men i Till bristningsgränsen är Dario Rensich en f.d. maratonlöpare. Varför var det så viktigt för dig att skriva denna bok?

- Löpningen… ja, det stämmer men jag tycker att det handlar mer om en flykt. Jag ville skriva en bok om löpet eftersom för en som springer, vilket jag gör, ger löpningen en sorts andhämtning i vardagen, en rytm som skanderar tiden, och samtidigt är det ett sätt att lyssna på sig själv, man är sitt eget sällskap. Du vet, min bok är inte en sportroman, även om den utspelas före och under ett maraton (Rensich skickas till Ungern för att träna de unga löperskorna inför New Yorks maraton), men miljön är typisk för andra miljöer också, exempelvis en tidningsredaktion. Unga flickor som vill göra karriär och drömmer om ett liv som kändis, om snabb framgång.

Jag bodde 6 månader i Szeged, där romanen utspelas, jag åkte ditt exakt ett år efter den stora miljökatastrofen som drabbade staden och floden Donau. Hela floden var dock ren, det fanns inga spår av cyanidgift som förorenade området. Det som Till bristningsgränsen försöker framställa är att jorden är ett levande organ, som andas. Plötsligt injiceras det med cyanid som förgiftar kroppen. Liksom dopingpreparaten vissa atleter använder. Detta skapar en relation mellan jordens kropp och atletens kropp, som kan ses som romanens kärna.

Språkligt har romanen en struktur som får mig att tänka på just löpningen, på flykten…

- Ja, löpningen finns där även i språket. Språket visar… en frenesi, löpningen är faktisk en riktig flykt. Huvudrollsinnehavaren i romanen försöker fly från sitt tidigare livsprojekt. Jag försökte skapa en jämförelse, en konfrontation mellan den nödvändiga självkontrollen (som liknar den som behövs när man utövar judo) för en maratonlöpare och det skamliga förhållandet som Dario Rensich försöker inleda med en sjuttonårig flicka. Han tappar all kontroll över sig själv, han förödmjukas och kastar bort familj, fru och barn, allt som han var så stolt över tidigare.

Jag ska inte berätta mer men denna motsägelse ser jag som emblematisk för många människor i västlandet. Undertecknad inräknad. Personer som har nått social status, god ekonomi, rotat sig, men som känner någonting inombords som långsamt vittrar sönder som en ruin.

Obehaget kan han bara lösa genom flykten. Därför förstår jag väl det du säger. Bokens språk försöker skapa denna hast, denna flykt som tycks vara, och kanske till och med är ytlig. Han löper över tingens yta oförmögen att stanna, gör han det finns risken att han faller ner i en avgrund.

Andnöden som man läser i mitt språk återspeglar den som finns hos personerna i romanen.

I din Till bristningsgränsen händer väldigt mycket, kanske för mycket. Jag får känslan av att du påskyndar händelserna för att kunna beskriva dem.

- Jag har arbetat mycket med språket som sagt, detta för att kunna beskriva en andnöd som inte tillåter vila eller paus för att fundera över det som sker. Att tänka betyder för Rensich att lida. Han kan inte stanna, det är omöjligt för honom.

Mitt skrivsätt är inte en undervisningsstil, jag lämnar inget utrymme för kommentarer. Jag bara visar händelser, eller som du säger, jag låter dem ske, det är sekvenser som avlöser varandra.

Strax efter Till bristningsgränsen skrev du en fortsättningsroman som heter Prima di sparire (Innan jag försvinner). Är det en tragisk roman?

- Prima di sparire är fortsättningen till Till bristningsgränsen,i den mån att romanen fortfarande följer Rensich, men nu har han slutat som atlet och blivit konstnär. Han är en performer som nu löper på en tapie roulant. Jag gjorde en video där jag löper på en tapie roulant. Detta därför att Prima di sparire också handlar om mitt eget liv, jag berättar om misslyckandet att skriva den här romanen. Du kan tolka det som en inledning till mitt eget försvinnande. Jag försvinner från en kvinnas liv, från min tidigare sambo, och väljer gå en annan väg. Romanen skildrar en skilsmässa, en separation, en verklig separation, den mellan min sambo och jag. Och under denna process som tar 6 månader, försöker jag förgäves skriva romanen.

För att återvända till löpningen, så är det för mig som för andra människor inte ett sätt att må bättre, att känna sig frisk och sund. Nej, det är en flykt från sig själv, en flykt för att inte tänka, ett sätt att exorcisera sin egen ensamhet och neuros. Man springer för att skapa endorfinerna som dämpar ångesten. Man springer för att inte bli galen.

Givetvis gör inte alla det, men jag talar av egen erfarenhet, jag löper för att jag har svårt att sluta fred med mig själv, för att jag inte är lycklig.

Om du har lagt märke till det så måste du erkänna att de som springer mest är i-landsbarn, de som måste tänka på sin överlevnad springer inte. Överflödssamhället skapar välfärd men det löser inte de existentiella problemen. Även sexlivet är kaotiskt, för många har sexualiteten förvandlats till en sorts gymnastik, där bara musklerna gäller, allt det som har med begär och fascination att göra raderas bort av youtube och youporn. En vän till mig som är gay och som arbetar som bildkonstnär berättade för mig en gång att det finns appar som man kan ladda ner i mobilen som visar när du som springer närmar dig ett område där det finns en klubb, eller en bar där kan du finna någon som vill ha sex med dig. Naturligtvis finns sådana för heterosexuella också.

Det handlar om desperat löpning mot avgrunden, välfärdens hopplöshet. I Till bristningsgränsen finns det också element av försoning och skuld som är starkt hos mig. Problematik som alltid är närvarande i mina romaner.

Jag är inte troende, men som Nietzsche sade, är jag barn till katolicismen och dess kultur har gett näring åt min fantasivärld. En fantasi som baseras på ord som belastar mitt samvete, på det viset är löpningen för mig ett sätt att be Gud om nåd.

 

Guido Zeccola

Här recenserar vi Till bristningsgränsen

 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14746-litteratur-mauro-covacich-till-bristningsgraensen

 

Ur arkivet

view_module reorder

En kväll på ”Jodlerwirt” i München.Bayersk kultur ur nostalgiskt perspektiv

”Extra Bavariam non est vita, et si est vita, non est ita”[Utanför Bayern finns det inget liv, och om det finns liv, så är det inte jämförbart] Jag har valt ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 14 september, 2013

Huliganer, fotboll och utanförskap

Nästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 13 maj, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 09 december, 2010

Roskilde´s Large Heart!

Om jag måste använda ett ord för att beskriva Roskilde Festivalen så skulle det vara "underbar", och inte ens det skulle räcka till. Allt ifrån "desert blues/rock" bandet Bassekou Kouyate ...

Av: Ray Velez, Nadija Alainentalo-Anderson | Kulturreportage | 08 juli, 2010

Tre tyska författare jubilerar 2013

Georg Büchner och bröderna Jacob och Wilhelm Grimm menade allvar med sina litterära angrepp på Överheten. De tillhörde en generation som kände sig lurade på friheten efter befrielsekrigen mot Napoleon ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2013

Cecilia Thorngren. Foto: Jeanette Hägglund

Lyster och normöverskridande hos nya stjärnskottet Cecilia Thorngren

Cecilia Thorngren är ett nytt stjärnskott på den svenska musikhimlen. En intressant artist som betvingat stockholmspubliken med flera utsålda hus men nu också börjat uppträda runt om i landet.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 04 november, 2015

Sånger från en annan värld

År 2000 publicerades "Den sjätte Dalai Lamas kärlekssånger" (ellerströms) översatta från tibetanska av Rolf Jonsson. En viktig utgåva i det brus av mindre viktiga texter som ständigt publiceras. Sångerna är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 16 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.