Tavlan ägs av Ulf Stenberg

Det svänger om den abstrakta expressionismen

Jackson Pollock lyssnade till jazz när han utförde sina action paintings, samma sak gör Sigvard Olsson. Han är en stor jazz vän och tillika beundrare av Jackson Pollock. Och som ...

Av: Ulf Stenberg | 03 juni, 2016
Konstens porträtt

Filip Lindberg. Några dikter

Filip Lindberg (f. 1990),studerar masterprogramet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Även redaktör för litteraturtidskiften Tydningen.                      

Av: Filip Lindberg | 14 april, 2014
Utopiska geografier

Samernas sedvanerätt säkrad

Högsta domstolen har nu fastställt hovrättens dom om rätten till renbete till samebyarnas fördel i det så kallade renbetesmålet. Samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn i Västerbotten fick rätt mot 104 ...

Av: Lilian O. Montmar | 12 maj, 2011
Reportage om politik & samhälle

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | 20 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Att löpa för nåd. En intervju med Mauro Covacich



Mauro CovacichMauro Covacich är en italiensk författare född i Trieste som sedan många år tillbaka är bosatt i Rom. Mauro Covacich har givit ut många böcker lovprisade av både läsare och kritiker. 2003 skrev han A perdifiato, och nu, tio år efter, ger bokförlaget Contempo ut boken på svenska med titeln Till bristningsgränsen. Jag träffade författaren under hans Stockholmsbesök.

Jag ska vara ärlig, jag har inte läst alla dina böcker Mauro. Men innan jag ställer dig frågor om Till bristningsgränsen tillåt mig fråga om Trieste. Hur mycket har denna stad, nästan mytisk för oss litteraturintresserade, präglat ditt liv som författare?

- Det kommer att förvåna dig men jag har inte haft påverkan från det intellektuella Trieste. Trieste är viktigt för mig när det gäller det som rör kroppen, det aktiva livet. Jag bor sedan många år i Rom men Trieste finns kvar i mig, för den vitalitet som triestinaren har och visar, sättet att uppleva havet. Mellan vår och sen höst är folk på stranden. Detta gör Trieste till den mest sydländska av norditalienska städer.

Detta kan låta konstigt för en stad som varit habsburgiskt, men jag ser i henne en nästan levantisk aspekt. Kanske beror det på att Trieste är en viktig handelshamn. Det är den fysiska sidan som jag föredrar. Ska jag välja mellan de underbara kaféerna, havet och skogarna, väljer jag naturen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var för tio år sedan som A perdifiato, det vill säga Till bristningsgränsen kom ut.Boken vann många pris och är den första i en serie böcker om löpningen. Löpningen är en metafor för någonting annat men i Till bristningsgränsen är Dario Rensich en f.d. maratonlöpare. Varför var det så viktigt för dig att skriva denna bok?

- Löpningen… ja, det stämmer men jag tycker att det handlar mer om en flykt. Jag ville skriva en bok om löpet eftersom för en som springer, vilket jag gör, ger löpningen en sorts andhämtning i vardagen, en rytm som skanderar tiden, och samtidigt är det ett sätt att lyssna på sig själv, man är sitt eget sällskap. Du vet, min bok är inte en sportroman, även om den utspelas före och under ett maraton (Rensich skickas till Ungern för att träna de unga löperskorna inför New Yorks maraton), men miljön är typisk för andra miljöer också, exempelvis en tidningsredaktion. Unga flickor som vill göra karriär och drömmer om ett liv som kändis, om snabb framgång.

Jag bodde 6 månader i Szeged, där romanen utspelas, jag åkte ditt exakt ett år efter den stora miljökatastrofen som drabbade staden och floden Donau. Hela floden var dock ren, det fanns inga spår av cyanidgift som förorenade området. Det som Till bristningsgränsen försöker framställa är att jorden är ett levande organ, som andas. Plötsligt injiceras det med cyanid som förgiftar kroppen. Liksom dopingpreparaten vissa atleter använder. Detta skapar en relation mellan jordens kropp och atletens kropp, som kan ses som romanens kärna.

Språkligt har romanen en struktur som får mig att tänka på just löpningen, på flykten…

- Ja, löpningen finns där även i språket. Språket visar… en frenesi, löpningen är faktisk en riktig flykt. Huvudrollsinnehavaren i romanen försöker fly från sitt tidigare livsprojekt. Jag försökte skapa en jämförelse, en konfrontation mellan den nödvändiga självkontrollen (som liknar den som behövs när man utövar judo) för en maratonlöpare och det skamliga förhållandet som Dario Rensich försöker inleda med en sjuttonårig flicka. Han tappar all kontroll över sig själv, han förödmjukas och kastar bort familj, fru och barn, allt som han var så stolt över tidigare.

Jag ska inte berätta mer men denna motsägelse ser jag som emblematisk för många människor i västlandet. Undertecknad inräknad. Personer som har nått social status, god ekonomi, rotat sig, men som känner någonting inombords som långsamt vittrar sönder som en ruin.

Obehaget kan han bara lösa genom flykten. Därför förstår jag väl det du säger. Bokens språk försöker skapa denna hast, denna flykt som tycks vara, och kanske till och med är ytlig. Han löper över tingens yta oförmögen att stanna, gör han det finns risken att han faller ner i en avgrund.

Andnöden som man läser i mitt språk återspeglar den som finns hos personerna i romanen.

I din Till bristningsgränsen händer väldigt mycket, kanske för mycket. Jag får känslan av att du påskyndar händelserna för att kunna beskriva dem.

- Jag har arbetat mycket med språket som sagt, detta för att kunna beskriva en andnöd som inte tillåter vila eller paus för att fundera över det som sker. Att tänka betyder för Rensich att lida. Han kan inte stanna, det är omöjligt för honom.

Mitt skrivsätt är inte en undervisningsstil, jag lämnar inget utrymme för kommentarer. Jag bara visar händelser, eller som du säger, jag låter dem ske, det är sekvenser som avlöser varandra.

Strax efter Till bristningsgränsen skrev du en fortsättningsroman som heter Prima di sparire (Innan jag försvinner). Är det en tragisk roman?

- Prima di sparire är fortsättningen till Till bristningsgränsen,i den mån att romanen fortfarande följer Rensich, men nu har han slutat som atlet och blivit konstnär. Han är en performer som nu löper på en tapie roulant. Jag gjorde en video där jag löper på en tapie roulant. Detta därför att Prima di sparire också handlar om mitt eget liv, jag berättar om misslyckandet att skriva den här romanen. Du kan tolka det som en inledning till mitt eget försvinnande. Jag försvinner från en kvinnas liv, från min tidigare sambo, och väljer gå en annan väg. Romanen skildrar en skilsmässa, en separation, en verklig separation, den mellan min sambo och jag. Och under denna process som tar 6 månader, försöker jag förgäves skriva romanen.

För att återvända till löpningen, så är det för mig som för andra människor inte ett sätt att må bättre, att känna sig frisk och sund. Nej, det är en flykt från sig själv, en flykt för att inte tänka, ett sätt att exorcisera sin egen ensamhet och neuros. Man springer för att skapa endorfinerna som dämpar ångesten. Man springer för att inte bli galen.

Givetvis gör inte alla det, men jag talar av egen erfarenhet, jag löper för att jag har svårt att sluta fred med mig själv, för att jag inte är lycklig.

Om du har lagt märke till det så måste du erkänna att de som springer mest är i-landsbarn, de som måste tänka på sin överlevnad springer inte. Överflödssamhället skapar välfärd men det löser inte de existentiella problemen. Även sexlivet är kaotiskt, för många har sexualiteten förvandlats till en sorts gymnastik, där bara musklerna gäller, allt det som har med begär och fascination att göra raderas bort av youtube och youporn. En vän till mig som är gay och som arbetar som bildkonstnär berättade för mig en gång att det finns appar som man kan ladda ner i mobilen som visar när du som springer närmar dig ett område där det finns en klubb, eller en bar där kan du finna någon som vill ha sex med dig. Naturligtvis finns sådana för heterosexuella också.

Det handlar om desperat löpning mot avgrunden, välfärdens hopplöshet. I Till bristningsgränsen finns det också element av försoning och skuld som är starkt hos mig. Problematik som alltid är närvarande i mina romaner.

Jag är inte troende, men som Nietzsche sade, är jag barn till katolicismen och dess kultur har gett näring åt min fantasivärld. En fantasi som baseras på ord som belastar mitt samvete, på det viset är löpningen för mig ett sätt att be Gud om nåd.

 

Guido Zeccola

Här recenserar vi Till bristningsgränsen

 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14746-litteratur-mauro-covacich-till-bristningsgraensen

 

Ur arkivet

view_module reorder
Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Veckan från hyllan, Vecka 3-2013

Det var nära ögat att det inte blev en krönika. Efter att ha krånglat en längre tid gav min dator till slut upp andan och tvärdog häromdagen. En expert kontaktades ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 januari, 2013

Diktare, playboys och arbetare i Schweinfurt

Jag befinner mig i Schweinfurt. Namnet lär betyda ”vadställe för svinen”. Här hade grisarna fordom för vana att korsa floden Main. Knappt tre mil österut ligger Hassfurt, hararnas vadställe. Och ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 22 oktober, 2014

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Klara Norling – Jag vill att mina ord skall tas ifrån mig. Dikter.

Klara Norling – Jag föddes en solig septemberdag 1980 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min barndom kan beskrivas på ett bekymmersfritt sätt; Jag lärde mig skriva och läsa vid fyra ...

Av: Klara Norling | Utopiska geografier | 07 januari, 2013

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 05 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.