Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | 09 december, 2010
Stefan Whilde

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 oktober, 2012
Musikens porträtt

Asklepieios mirakelkurer och människans behov av myter

Människan verkar ha ett grundläggande behov av att förstå världen och särskilt det som hon inte har något inflytande över. Kan hon inte logiskt förklara de faktorer som omger henne ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 september, 2013
Kulturreportage

Att löpa för nåd. En intervju med Mauro Covacich



Mauro CovacichMauro Covacich är en italiensk författare född i Trieste som sedan många år tillbaka är bosatt i Rom. Mauro Covacich har givit ut många böcker lovprisade av både läsare och kritiker. 2003 skrev han A perdifiato, och nu, tio år efter, ger bokförlaget Contempo ut boken på svenska med titeln Till bristningsgränsen. Jag träffade författaren under hans Stockholmsbesök.

Jag ska vara ärlig, jag har inte läst alla dina böcker Mauro. Men innan jag ställer dig frågor om Till bristningsgränsen tillåt mig fråga om Trieste. Hur mycket har denna stad, nästan mytisk för oss litteraturintresserade, präglat ditt liv som författare?

- Det kommer att förvåna dig men jag har inte haft påverkan från det intellektuella Trieste. Trieste är viktigt för mig när det gäller det som rör kroppen, det aktiva livet. Jag bor sedan många år i Rom men Trieste finns kvar i mig, för den vitalitet som triestinaren har och visar, sättet att uppleva havet. Mellan vår och sen höst är folk på stranden. Detta gör Trieste till den mest sydländska av norditalienska städer.

Detta kan låta konstigt för en stad som varit habsburgiskt, men jag ser i henne en nästan levantisk aspekt. Kanske beror det på att Trieste är en viktig handelshamn. Det är den fysiska sidan som jag föredrar. Ska jag välja mellan de underbara kaféerna, havet och skogarna, väljer jag naturen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var för tio år sedan som A perdifiato, det vill säga Till bristningsgränsen kom ut.Boken vann många pris och är den första i en serie böcker om löpningen. Löpningen är en metafor för någonting annat men i Till bristningsgränsen är Dario Rensich en f.d. maratonlöpare. Varför var det så viktigt för dig att skriva denna bok?

- Löpningen… ja, det stämmer men jag tycker att det handlar mer om en flykt. Jag ville skriva en bok om löpet eftersom för en som springer, vilket jag gör, ger löpningen en sorts andhämtning i vardagen, en rytm som skanderar tiden, och samtidigt är det ett sätt att lyssna på sig själv, man är sitt eget sällskap. Du vet, min bok är inte en sportroman, även om den utspelas före och under ett maraton (Rensich skickas till Ungern för att träna de unga löperskorna inför New Yorks maraton), men miljön är typisk för andra miljöer också, exempelvis en tidningsredaktion. Unga flickor som vill göra karriär och drömmer om ett liv som kändis, om snabb framgång.

Jag bodde 6 månader i Szeged, där romanen utspelas, jag åkte ditt exakt ett år efter den stora miljökatastrofen som drabbade staden och floden Donau. Hela floden var dock ren, det fanns inga spår av cyanidgift som förorenade området. Det som Till bristningsgränsen försöker framställa är att jorden är ett levande organ, som andas. Plötsligt injiceras det med cyanid som förgiftar kroppen. Liksom dopingpreparaten vissa atleter använder. Detta skapar en relation mellan jordens kropp och atletens kropp, som kan ses som romanens kärna.

Språkligt har romanen en struktur som får mig att tänka på just löpningen, på flykten…

- Ja, löpningen finns där även i språket. Språket visar… en frenesi, löpningen är faktisk en riktig flykt. Huvudrollsinnehavaren i romanen försöker fly från sitt tidigare livsprojekt. Jag försökte skapa en jämförelse, en konfrontation mellan den nödvändiga självkontrollen (som liknar den som behövs när man utövar judo) för en maratonlöpare och det skamliga förhållandet som Dario Rensich försöker inleda med en sjuttonårig flicka. Han tappar all kontroll över sig själv, han förödmjukas och kastar bort familj, fru och barn, allt som han var så stolt över tidigare.

Jag ska inte berätta mer men denna motsägelse ser jag som emblematisk för många människor i västlandet. Undertecknad inräknad. Personer som har nått social status, god ekonomi, rotat sig, men som känner någonting inombords som långsamt vittrar sönder som en ruin.

Obehaget kan han bara lösa genom flykten. Därför förstår jag väl det du säger. Bokens språk försöker skapa denna hast, denna flykt som tycks vara, och kanske till och med är ytlig. Han löper över tingens yta oförmögen att stanna, gör han det finns risken att han faller ner i en avgrund.

Andnöden som man läser i mitt språk återspeglar den som finns hos personerna i romanen.

I din Till bristningsgränsen händer väldigt mycket, kanske för mycket. Jag får känslan av att du påskyndar händelserna för att kunna beskriva dem.

- Jag har arbetat mycket med språket som sagt, detta för att kunna beskriva en andnöd som inte tillåter vila eller paus för att fundera över det som sker. Att tänka betyder för Rensich att lida. Han kan inte stanna, det är omöjligt för honom.

Mitt skrivsätt är inte en undervisningsstil, jag lämnar inget utrymme för kommentarer. Jag bara visar händelser, eller som du säger, jag låter dem ske, det är sekvenser som avlöser varandra.

Strax efter Till bristningsgränsen skrev du en fortsättningsroman som heter Prima di sparire (Innan jag försvinner). Är det en tragisk roman?

- Prima di sparire är fortsättningen till Till bristningsgränsen,i den mån att romanen fortfarande följer Rensich, men nu har han slutat som atlet och blivit konstnär. Han är en performer som nu löper på en tapie roulant. Jag gjorde en video där jag löper på en tapie roulant. Detta därför att Prima di sparire också handlar om mitt eget liv, jag berättar om misslyckandet att skriva den här romanen. Du kan tolka det som en inledning till mitt eget försvinnande. Jag försvinner från en kvinnas liv, från min tidigare sambo, och väljer gå en annan väg. Romanen skildrar en skilsmässa, en separation, en verklig separation, den mellan min sambo och jag. Och under denna process som tar 6 månader, försöker jag förgäves skriva romanen.

För att återvända till löpningen, så är det för mig som för andra människor inte ett sätt att må bättre, att känna sig frisk och sund. Nej, det är en flykt från sig själv, en flykt för att inte tänka, ett sätt att exorcisera sin egen ensamhet och neuros. Man springer för att skapa endorfinerna som dämpar ångesten. Man springer för att inte bli galen.

Givetvis gör inte alla det, men jag talar av egen erfarenhet, jag löper för att jag har svårt att sluta fred med mig själv, för att jag inte är lycklig.

Om du har lagt märke till det så måste du erkänna att de som springer mest är i-landsbarn, de som måste tänka på sin överlevnad springer inte. Överflödssamhället skapar välfärd men det löser inte de existentiella problemen. Även sexlivet är kaotiskt, för många har sexualiteten förvandlats till en sorts gymnastik, där bara musklerna gäller, allt det som har med begär och fascination att göra raderas bort av youtube och youporn. En vän till mig som är gay och som arbetar som bildkonstnär berättade för mig en gång att det finns appar som man kan ladda ner i mobilen som visar när du som springer närmar dig ett område där det finns en klubb, eller en bar där kan du finna någon som vill ha sex med dig. Naturligtvis finns sådana för heterosexuella också.

Det handlar om desperat löpning mot avgrunden, välfärdens hopplöshet. I Till bristningsgränsen finns det också element av försoning och skuld som är starkt hos mig. Problematik som alltid är närvarande i mina romaner.

Jag är inte troende, men som Nietzsche sade, är jag barn till katolicismen och dess kultur har gett näring åt min fantasivärld. En fantasi som baseras på ord som belastar mitt samvete, på det viset är löpningen för mig ett sätt att be Gud om nåd.

 

Guido Zeccola

Här recenserar vi Till bristningsgränsen

 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14746-litteratur-mauro-covacich-till-bristningsgraensen

 

Ur arkivet

view_module reorder
Emma Sundström

Att låta världar mötas

Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad ...

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 16 februari, 2017

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 januari, 2013

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 01 september, 2012

Ina Sohlberg, dikter

Ina Sohlberg är 25 år och Magister i litteraturvetenskap med fokus på William Blake, Guillaume Apollinaire, Gunnar Ekelöf, André Gide och de franska surrealisterna på 1920-talet. Bor i Paris, flyttar ...

Av: Ina Sohlberg | Utopiska geografier | 12 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.