Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Irène Némirovskys dotter död



Denise EpsteinThe Telegraph meddelar att Denise Epstein avlidit i Toulouse, 83 år gammal. Hon var dotter till författarinnan Irène Némirovsky och bankmannen Michael Epstein som båda kom från ryska finanssläkter och som hade flytt undan ryska revolutionen 1917 och hamnat i Paris. Föräldrarna konverterade till katolicismen men kom att gå under på grund av sin judiska börd. Modern som gett ut tio romaner blev förrådd av några grannar och dog av tyfus i ett läger, 39 år gammal, fadern mördades i Auschwitz kort tid därefter.

Hon hade en yngre syster. De togs båda om hand av barnflickan som evakuerade dem till sin hemby Issy-l´Evaque i Bourgogne där byborna skyddade dem, och senare hölls de gömda av nunnor. Men när de föräldrarlösa flickorna efter kriget letade upp sin mormor på Rivieran ville hon inte veta av dem, och slängde igen porten. Systern som blev författare dog 1996. Denise Epstein själv var arkivarie men blev världskänd för sin mors elfte bok som hon räddade undan förstörelsen och glömskan.

Omständigheterna kring Irène Némirovskys ”Storm över Frankrike” (”Suite Française”) är gripande och tragiska. Men först själva romanen, eller romanerna eftersom denna franska svit inleds med två berättelser, sammanbundna genom de personer som uppträder i båda. “Junistorm” skildrar den kaotiska tiden vid tyskarnas intåg i Frankrike 1940 innan ännu samarbetsregimen i Vichy under Laval och hjälten från första världskriget, den gamle marskalken Pétain, kommit till stånd. Parisarna flyr i panik ut på landet, vägarna korkas igen, tyska Stukas flyger lågt och beskjuter myllret av människor. Berättelsen är tät, snabb och medryckande, med en författare som visar hur snabbt solidariteten människor emellan försvinner och hur egoismen tar över. Det är ingen vacker bild av det slagna Frankrike där vanlig anständighet förbyts i illojalitet.

En välbeställd högborgerlig familj med goda förbindelser kan lämna sin flotta våning komfortabelt med bil, tills bensinen tar slut. Likadant gör en bankchef som lovar att ta med ett gift par bland sina anställda (de enda sympatiska människorna i romanen) men vars älskarinna tar upp hela baksätet samman med sin hund. Så får de i stället försöka ta sig fram till fots till en järnvägsstation, men tågen har stannat och de kommer aldrig fram till Tours dit banken utlokaliserats. En svårt egocentrisk författare, mån om sin värdighet och övertygad om sin egen betydelse, ger sig av med sin samleverska, och en konnässör av gammalt porslin packar sina finaste objekt i trälårar som han stuvar i sin bil. Honom går det illa i mötet med bankirens älskarinna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sonen i den första familjen som är präst tar hand om ett gäng från en uppfostringsanstalt. Det borde han inte ha gjort. Alla dessa liv och öden flätas samman, i en genomlysning av ett klassamhälle där alla får klara sig på egen hand när det verkligen gäller, eller gå under. Tidskänslan är påträngande: så här måste de ha varit (man känner lätt igen sig från journalfilmerna), så här primitivt beter sig säkert de flesta när de hamnar under tryck. I den andra historien, “Dolce”, har något år gått och ockupanterna har bitit sig fast. En tysk officer förläggs till den mest välbärgade familjen i en stad i landsorten. Husägaren sitter i tyskt fångläger, kvar är hans mor och hustru. Så går det som man kan vänta, officeren och gräsänkan dras till varandra – utan att mer händer innan han mobiliseras i operation Barbarossa,

Irène NémirovskyHistorien ligger nära “Havets tystnad”, Vercors klassiska kortroman som skrevs vid samma tid, de första åren på 1940-talet. Där sätts en bildad tysk officer med smak för fransk kultur i glashus av de kvinnor han är inkvarterad hos, genom deras fullständiga tystnad. Så rigoröst är det inte här, men fälttåget mot Sovjetunionen kommer lägligt, också för att man i huset gömmer en jagad bybo. Det är ett imponerande skickligt romanhantverk, också personerna i periferin övertygar. Vad gäller bilden av tidskedet kan man jämföra med Georges Duhamel eller Jules Romain som dock hade mycket större plats för sin epik, i långa romanserier. Den psykologiska skarpblicken, inte utan skarpa satiriska slängar, kan påminna om Turgenjev eller Tolstoj. Därmed sagt att Irène Némirovsky hör till den stora europeiska berättartraditionen.

Om romanen som skulle ha omfattat tusen sidor hade fullbordats – tre delar till planerades – hade den säkert varit en klassiker sedan länge. Så blev det inte. När föräldrarna försvunnit höll flickorna, då, tretton och åtta år gamla, fast vid en enda sak under sina svåra år, mammas tjocka anteckningsbok. Men de läste den inte förrän sent i livet. Den äldre av dem, alltså Denise Epstein, upptäckte att det rörde sig om början på en lång berättelse, dechiffrerade den och skrev med sextio års fördröjning ut manuskriptet. Om allt detta skriver Myriam Anissimov i ett initierat förord till romanen.

Sedan utgivningen i Frankrike för drygt tio år sedan har boken kommit i mängder av översättningar, och särskilt den engelska versionen har trycks i väldiga upplagor i England och USA. Den spridningen är den värd, både som stor roman, och för de brev som finns medtagna på slutet och som utgör en mycket plågsam läsning. Dels får man Irène Némirovskys snabba skisser till hur den fortsatta berättelsen skulle ha utvecklat sig och vilka personer som skulle ha återkommit. Dels finns en räcka allt desperatare brev från hennes man när hon arresterats och försvunnit, där han förgäves och allt mera desperat drar i alla trådar för att få henne fri. Och så tystnaden…

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.