Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Irène Némirovskys dotter död



Denise EpsteinThe Telegraph meddelar att Denise Epstein avlidit i Toulouse, 83 år gammal. Hon var dotter till författarinnan Irène Némirovsky och bankmannen Michael Epstein som båda kom från ryska finanssläkter och som hade flytt undan ryska revolutionen 1917 och hamnat i Paris. Föräldrarna konverterade till katolicismen men kom att gå under på grund av sin judiska börd. Modern som gett ut tio romaner blev förrådd av några grannar och dog av tyfus i ett läger, 39 år gammal, fadern mördades i Auschwitz kort tid därefter.

Hon hade en yngre syster. De togs båda om hand av barnflickan som evakuerade dem till sin hemby Issy-l´Evaque i Bourgogne där byborna skyddade dem, och senare hölls de gömda av nunnor. Men när de föräldrarlösa flickorna efter kriget letade upp sin mormor på Rivieran ville hon inte veta av dem, och slängde igen porten. Systern som blev författare dog 1996. Denise Epstein själv var arkivarie men blev världskänd för sin mors elfte bok som hon räddade undan förstörelsen och glömskan.

Omständigheterna kring Irène Némirovskys ”Storm över Frankrike” (”Suite Française”) är gripande och tragiska. Men först själva romanen, eller romanerna eftersom denna franska svit inleds med två berättelser, sammanbundna genom de personer som uppträder i båda. “Junistorm” skildrar den kaotiska tiden vid tyskarnas intåg i Frankrike 1940 innan ännu samarbetsregimen i Vichy under Laval och hjälten från första världskriget, den gamle marskalken Pétain, kommit till stånd. Parisarna flyr i panik ut på landet, vägarna korkas igen, tyska Stukas flyger lågt och beskjuter myllret av människor. Berättelsen är tät, snabb och medryckande, med en författare som visar hur snabbt solidariteten människor emellan försvinner och hur egoismen tar över. Det är ingen vacker bild av det slagna Frankrike där vanlig anständighet förbyts i illojalitet.

En välbeställd högborgerlig familj med goda förbindelser kan lämna sin flotta våning komfortabelt med bil, tills bensinen tar slut. Likadant gör en bankchef som lovar att ta med ett gift par bland sina anställda (de enda sympatiska människorna i romanen) men vars älskarinna tar upp hela baksätet samman med sin hund. Så får de i stället försöka ta sig fram till fots till en järnvägsstation, men tågen har stannat och de kommer aldrig fram till Tours dit banken utlokaliserats. En svårt egocentrisk författare, mån om sin värdighet och övertygad om sin egen betydelse, ger sig av med sin samleverska, och en konnässör av gammalt porslin packar sina finaste objekt i trälårar som han stuvar i sin bil. Honom går det illa i mötet med bankirens älskarinna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sonen i den första familjen som är präst tar hand om ett gäng från en uppfostringsanstalt. Det borde han inte ha gjort. Alla dessa liv och öden flätas samman, i en genomlysning av ett klassamhälle där alla får klara sig på egen hand när det verkligen gäller, eller gå under. Tidskänslan är påträngande: så här måste de ha varit (man känner lätt igen sig från journalfilmerna), så här primitivt beter sig säkert de flesta när de hamnar under tryck. I den andra historien, “Dolce”, har något år gått och ockupanterna har bitit sig fast. En tysk officer förläggs till den mest välbärgade familjen i en stad i landsorten. Husägaren sitter i tyskt fångläger, kvar är hans mor och hustru. Så går det som man kan vänta, officeren och gräsänkan dras till varandra – utan att mer händer innan han mobiliseras i operation Barbarossa,

Irène NémirovskyHistorien ligger nära “Havets tystnad”, Vercors klassiska kortroman som skrevs vid samma tid, de första åren på 1940-talet. Där sätts en bildad tysk officer med smak för fransk kultur i glashus av de kvinnor han är inkvarterad hos, genom deras fullständiga tystnad. Så rigoröst är det inte här, men fälttåget mot Sovjetunionen kommer lägligt, också för att man i huset gömmer en jagad bybo. Det är ett imponerande skickligt romanhantverk, också personerna i periferin övertygar. Vad gäller bilden av tidskedet kan man jämföra med Georges Duhamel eller Jules Romain som dock hade mycket större plats för sin epik, i långa romanserier. Den psykologiska skarpblicken, inte utan skarpa satiriska slängar, kan påminna om Turgenjev eller Tolstoj. Därmed sagt att Irène Némirovsky hör till den stora europeiska berättartraditionen.

Om romanen som skulle ha omfattat tusen sidor hade fullbordats – tre delar till planerades – hade den säkert varit en klassiker sedan länge. Så blev det inte. När föräldrarna försvunnit höll flickorna, då, tretton och åtta år gamla, fast vid en enda sak under sina svåra år, mammas tjocka anteckningsbok. Men de läste den inte förrän sent i livet. Den äldre av dem, alltså Denise Epstein, upptäckte att det rörde sig om början på en lång berättelse, dechiffrerade den och skrev med sextio års fördröjning ut manuskriptet. Om allt detta skriver Myriam Anissimov i ett initierat förord till romanen.

Sedan utgivningen i Frankrike för drygt tio år sedan har boken kommit i mängder av översättningar, och särskilt den engelska versionen har trycks i väldiga upplagor i England och USA. Den spridningen är den värd, både som stor roman, och för de brev som finns medtagna på slutet och som utgör en mycket plågsam läsning. Dels får man Irène Némirovskys snabba skisser till hur den fortsatta berättelsen skulle ha utvecklat sig och vilka personer som skulle ha återkommit. Dels finns en räcka allt desperatare brev från hennes man när hon arresterats och försvunnit, där han förgäves och allt mera desperat drar i alla trådar för att få henne fri. Och så tystnaden…

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.