Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Den sköna och den obscena Rut Hillarp



Rut HillarpUnder läsande och funderande kring det intressanta ämnet hbtq inom skönlitteraturen kom jag som av en händelse över författarnamnet Rut Hillarp (1914-2003). Hon var en var våra mest kända kvinnliga lyriker på 1940-50-talet, kanske den mest kända i Sverige sedan Karin Boyes tragiska död 1942. I litteraturhistorien nämns hon bara flyktigt, inte bara för att hon var kvinna utan för att det ämne hennes författarskap kretsade kring, erotiken, länge inte ansågs särskilt rumsrent, särskilt inte när en kvinna skrev. Krusenstjerna-fejden var inte glömd. T.ex. nämner Olof Lagercrantz, som annars skrivit om de flesta poeterna från denna tid, henne nästan inte alls. Uppenbarligen umgicks de inte alls i samma kretsar. Hillarp var även en erkänt skicklig fotograf och fotokonstnär.

Men dimmorna skingrades delvis av den biografi som pensionerade litteraturprofessorn Birgitta Holm gav ut om Hillarp 2011. Samtidigt publicerades delar av författarinnans omfattande dagbok. Fortfarande 2011 verkar recensenterna (nästan bara kvinnor) brydda av de dubbla budskap Hillarp sänder ut: hon var radikal feminist i det dagliga livet, flitigt aktiv ända in på 1990-talet med arbete inom olika vänsterrörelser, tidigt influerad av ”den tredje vägen”, ett politiskt alternativ mellan kommunism och kapitalism som drevs av en rad författare i Sverige på 1940- och 1950-talet. Hon var med och startade tidskriften KRUT, och tillhörde dess redaktion och medarbetare; och hon fick närmast en renässans när hennes fotokonst ställdes ut på 1960- och 1970-talet på svenska gallerier. Men i sängkammaren hängav hon sig åt sado-masochistiska fantasier och iscensatta piskningsceremonier med en rad olika män, vilket framgår tydligt i hennes dagbok. Kan en kvinna vara både feminist och sexuell masochist? Kan en man vara det? Jag är övertygad om att båda svaren är ja.

Mest kritisk till Holms biografi 2011 var Eva Ström, poet och läkare, i Sydsvenska Dagbladet. Biografins författare Birgitta Holm var själv elev till Rut Hillarp, som också hann med att arbeta heltid som lärare och gymnasielektor i svenska, först på den s.k. Statens normalskola i Stockholm, sedan på Södra latinläroverket till sin pension 1979. Kritikerna menar att Holm står för nära Hillarp i sin biografi, vilket kan medföra problem. Holm sysslar mer med det privata än det litterära menade flera kritiker, fast det för Hillarp vävdes samman i ett. Biografin är en svår genre, där konsten att kombinera löpande biografiska uppgifter med analys av verken kan bli ett nät av olika trådar som mer än en författare snubblat över. Ett sådant exempel är Johan Svedjedals monografi om den s.k. Spektrumgruppen på 1940-talet, som bitvis är lysande, faktaspäckad, men också lite snårig och svårläst, med sin märkliga typografi och medföljande kast mellan analys av siffror och biografi.

DikterRut Hillarp gav efter sin död genom självmord 2003 Birgitta Holm hela sitt arkiv med rätt att förfoga över som ”Gittan” själv ville. Jag är övertygad om att Hillarp gärna sett sina dagböcker publicerade. Hon var helt övertygad om att hon som dagboksskrivare i erotisk anda överglänste både Victoria Benediktsson och Anais Nin. Jag menar att dagboken är lysande, inte bara i sitt poetiska språk, självanalysen och de intressanta inblickarna i den litterära och kulturella världen - tidsepoken spänner ända från 1940-talet till 1995 - men också i de erotiska skildringarna, där hon tydligt visar på hur sado-masochismen fungerar i teori och praktik, och när den inte fungerar. Detta har, tror jag, inte alla kritiker förstått.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Extensivt erotiskt liv

Så kanske är tiden nu mogen för Rut Hillarp igen? Med ett ökande intresse för hbtq-frågor, och i svallvågorna efter megasuccén Femtio nyanser av honom tror jag så är fallet. För här får man inblickar i ett erotiskt liv som var både extensivt, och intensivt. Men Hillarp provocerar också den moderna läsaren: samtidigt som hon förhärligar mannen som den dominante och grymme guden/härskaren i sin fantasi (det finns ett starkt religiöst inslag med blodsoffermystik som recensenterna verkar gå förbi, Hillarp var uppväxt i frikyrkomiljö i Skåne) så formulerar hon en lidandets och smärtans estetik (hon klädde sig på äldre dar gärna i nunnedok), och hon är ständigt sexuellt aktiv: hon tar för sig, lär upp männen, som är henne enormt underlägsna i erotikens konst, och hon verkar ha varit aktiv ända upp till 80-årsåldern. Hon kan, skriver hon, vid ett lyckat samlag få i princip hur många orgasmer som helst. Sin masochism menade hon hade sin grund i det tidiga 1900-talets patriarkala kvinnosyn. Här finns ingenting av den religiösa skuldproblematik som präglar många andra svenska författarskap från denna tid.

DagbokMan slås under läsningen av hur sexuellt frispråkigt det svenska samhället var mellan åren 1930-1980. Sexualkunskap i skolan blev obligatorisk, massor med böcker utkom i ämnet, aborter blev legala, p-pillret kom, sexualitet utforskades i teater, litteratur och film. Synen på hbtq-frågor var dock ambivalent, i övrigt verkar ett sorts angloamerikanskt pryderi (med starka inslag av dubbelmoral) idag vara norm. Det känns delvis som en backlash om man jämför med tiden när Hillarp var aktiv.

Rut Hillarp har ett sensuellt poetiskt språk med ett flyt som är unikt, en förebild var säkerligen både Edith Södergran och Agnes von Krusenstjerna. Hon hade ett fenomenalt minne, inte minst för känslor och känsloyttringar, och hon närmast stenograferade ner sina snabba precisa anteckningar, fast renskrivet med lärarinnans prydliga piktur. Hon valde medvetet bort familj och barn, men skriver ömt och humoristiskt om sina många skolelever och deras problem och kärleksbekymmer, och hon var en mycket omtyckt (om än lite skandalomsusad) lärare.

Tidig förälskelse- efterkrigsångest

Hon förälskade sig i sin språklärare på  läroverket i Hässleholm redan som 15-åring, det var ömsesidigt trots stor åldersskillnad, båda var frireligiösa, och de gifte sig när Rut fyllde 20. Sina första kontakter inom S/M-genren hade hon på en språresa med en äldre engelsk man. Den första stora kärleken var dock en rumänsk konstnär och filmare, Mihail Livada, som hon hade ett sado-masochistiskt förhållande med, först i Paris sedan i Stockholm. Sedan förför hon en lång rad män, det blir en hel Don Juan-katalog tillslut, utan att alltid nå sina syften i sängen. Allt är noggrant redovisat i dagboken.

På ett foto från 1950-talet omges Rut Hillarp som en ensam orkidé av en rad då namnkunniga svenska författare, varav många varit och var hennes älskare: Gösta Osvald, Karl Vennberg, Sivar Arnér, Svante Foerster, för att bara nämna några. På fotot är hon en ensam och till synes belåtet leende drottning sittande bland idel allvarliga och dystra män i slips eller fluga, vit skjorta och kavaj. Det är det litterära 1950-talet, ganska dystert och efterkrigsångestladdat, där mycket av det som skrevs i Sverige idag är glömt eller kasserat. När en av dessa idag bortglömda män, den säregne Bertil Schütt ville vara den undergivna parten i förhållandet med Hillarp så skällde hon ut honom, och kallade honom ”omanlig”. 

Litterärt hamnade dessa borgerliga 50-talistförfattare i skuggan av den breda episka fåran av arbetarförfattare, varav de flesta var aktiva långt in i vår tid. (En av dessa, Stig Sjödin, hade också ett förhållande med Hillarp, och den omtalat promiskuöse Artur Lundkvist och hans sambo Maria Wine tillhörde hennes bekantskapskrets.) Inom lyriken var modernismen, med Ekelöf och Lindegren (också en av hennes erövringar) som mest kända namn, dominerande. Här passade Hillarp in, hon översatte också surreralistiska poeter från franska – hon fick goda recensioner men aldrig något riktigt erkännande.

Erotiskt geni

Erotiskt geniBirgitta Holm kallar Rut Hillarp ”ett erotiskt geni”, och det var så hon ville bli ihågkommen. Det var det hon var ”bäst på”, skriver hon självkritiskt. Det är också hennes huvudämne som författare: i romanerna, i dikterna, i dagboken, i sin fotokonst. Hennes språk i dagböckerna är oerhört nyansrikt. I hennes många, lite abstrakta, dikter tar det sig ett annat uttryck – dagböckerna är mer rakt på sak. Ändå verkar de saftigaste avsnitten bortklippta av redaktören. Säkert på gott och ont.

Till skillnad från hjältinnan i Femtio nyanser av honom så är Hillarp inget försagt tonårsvåp utan en aktiv och mogen och erfaren kvinna när hon söker upp sina män för att ligga med dem, men också för att diskutera konst och litteratur. I dagboken är hon mycket tydlig med sin läggning. Det störde säkert, och gör kanske så än idag. Hon bryter nämligen normen socialt och politiskt – på mer än ett sätt. Även moraliskt - inte i dagens ögon men definitivt på 1950-talet.

Hon var dessutom ett språkgeni som talade, skrev på och läste fyra språk. Hon hade djupa kunskaper i litteratur, konst och klassisk kultur. Och hon njuter av att i sin oerhört rika fantasi ständigt uppfinna nya sätt att tillfredsställa sig erotiskt tillsammans med olika män, i de mest varierande situationer.

I Femtio nyanser av honom, den engelska bestsellern (en ganska lamt tillrättalagd version av den franska Historien om O), är det sado-masochistiska spelet en sorts utvecklad dominanslek, fylld av skrivna och oskrivna regler, där kvinnan genom allt större underkastelse hoppas rädda mannen undan hans onda och plågsamma barndom genom att själv bli offer, vi känner igen det i Lars von Triers tidiga filmer, starkt påverkade av Ingmar Bergman och Carl Th. Dreyer. Det hela får religiösa offer-övertoner precis som hos Hillarp: Kristus själv blev ju piskad och förnedrad före korsfästelsen. Självspäkningen får också ett njutningsfullt drag av religiös och filosofisk fanatism, men är i själva verket ett sorts förakt för den smutsiga och orena kroppen som ständigt måste bestraffas och tuktas. Michel Foucault har utrett den saken (men Hillarp skulle inte hålla med honom). Kontrollen och tuktandet (eller dess motsats: frossandet och missbrukandet) av kroppen är lika vanlig idag, fast på andra, men inte mindre grymma, sätt.

Masochismen finns utvecklad (med- eller omedvetet) både hos män och kvinnor, i såväl Leopold von Sacher-Masochs Venus i päls, som hos Markis De Sade, som obetänksamt släpptes ur fängelset efter franska revolutionen, och som förekommer i Peter Weiss’ och i Yukio Mishimas berömda pjäser

Rut HillarpJa, dagens vurmande för den evigt unge vampyren, på film och i litteraturen, är kanske ett första steg ner i denna mörka värld av smärta, njutning och underkastelse? I Dantes helvete finns ju sju stora trappsteg ner till underjorden, intresset för vampyrismen kanske bara är det första lilla steget? Sen kommer luggandet, bitandet, och smiskandet. Freuds utforskande av det mänskliga psyket har gett oss stora kunskaper om detta okända, det syndigaste och mest onämnbara, och om hur barndomsupplevelser präglar oss för hela livet. I filmen A dangerous method avråder han på det starkaste Jungs nydanande teorier om ett kollektivt undermedvetet, där manligt och kvinnligt spelar stor roll, samtidigt som han varnar honom för det s/m-liknande förhållandet med patienten/eleven/psykoanalytikern Sabina Spielrein med orden: Aber das geht nicht!

Samtidigt hörs i biblioteket där de sitter en kraftig smäll, som Freud avfärdar som naturlig, men Jung ser som ett förebud. Jung säger till Freud att smällen snart kommer att upprepas, vilket den också gör, till Freuds stora förskräckelse. I nästa scen är det sedan Jung som står för smällandet – och, ja ni som har sett filmen vet precis vad som sedan händer.

Mats Myrstener

PS Rut Hillarps erotiska roman Sindhia kom i nytryck 2000. Hennes långa förhållande med författaren Sivar Arnér skildras t.ex. i hans självbiografiska roman Öppna dörrar (1978).

Rut Hillarp i kretsen av beundrande svenska manliga författare, 1950-talet. Den glade långe mannen i bakgrunden skulle kunna vara Stig Sjödin. Han och Hillarp är de enda på fotot som ler! De andra verkar tänka: Vem ska hon välja nästa gång?  ill.: www.nordicwomensliterature.net

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.