Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Umberto Saba, geten och döden



Umberto SabaEn regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ägare. I Italien är han en av 1900-talets stora poeter men här i Sverige är han närmast okänd. Det enda som finns översatt är en tunn dubbelspråkig volym av Anders Österling utgiven 1966 och några dikter i antologier. Nog är det dags att upptäcka Umberto Saba.

Staden Trieste vid Adriatiska havet är Sabas poetiska universum. Här föddes han 1883 i ghettot som son till en judinna. Fadern övergav modern strax efter födseln och Umberto Poli (Saba var en pseudonym) växte upp under fattiga förhållanden. Faderns svek blev det stora traumat i moderns liv och det påverkade också lille Berto. Hon refererade alltid till fadern som ”l’assassino”, mördaren.

I Trieste levde Saba större delen av sitt liv med avbrott för militärtjänst (skildrad i en diktsvit) och några år under andra världskriget då han höll sig gömd i Florens på grund av raslagarna i det fascistiska Italien. 1957 dog Saba på sanatoriet Gorizia några mil utanför Trieste. Han fick sitt erkännande som poet först sent i livet, vilket orsakade en del bitterhet från hans sida. Han kände sig som en outsider i italiensk litteratur och var det också. Sin egen gravskrift formulerade han i en kortdikt:

Parlavo a un popolo di morti.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Morto alloro rifiuto e chiedo oblio.

(Jag talade till ett folk av döda.

Död avvisar jag lagern och ber om glömska.)

Staden Trieste blir hos Saba inte bara en geografisk ort utan än mer en existentiell ort där hans personliga öde utspelar sig. I sitt livsverk Il canzoniere (Sångboken), en bok på över 600 sidor, återges de olika perioderna i hans liv i tre ”volymer” som handlar om ungdomen, medelåldern och ålderdomen. Nyckelordet i författarskapet är dolore som betyder dels lidande och smärta och dels sorg och vemod. Dolore är också ett nyckelord hos Giacomo Leopardi som Saba såg som sin själsfrände och litterära förebild. I likhet med Leopardi led Saba av återkommande depressioner och psykiska problem hela sitt liv. Egentligen kan hans poesi läsas som en lång självanalys av en olycklig och plågad människas själ.

Mamma Lina och Sabas dotter LinucciaSaba beskriver sin poesi som autobiografismo, en självbiografi på vers. Den nihilistiska litterära strömningen leopardismo blir hos honom autobiografismo. I början av hans karriär dominerar canzonen med dess bundna form men han ingjuter nytt liv i den traditionella versen genom sin realism och sitt mörka känsloregister. Senare närmar han sig den fria versen samtidigt som realismen får vika för en mer subjektiv lyrism. Polerna i Sabas diktning utgörs å ena sidan av en plågsam ensamhet och svartsyn och å andra sidan av drömmen om gemenskap och kärlek. Nihilismen är det konstanta tonläget medan visionen av gemenskap och kärlek förblir bara en vision. Kärleken förknippas ofta med skuld och svek efter mönstret från faderns övergivande av modern. Den bestående bilden av kärleken är Sabas fru Lina och hennes uthärdande av alla sorger och besvikelser i livet.

1911, året han debuterade, skrev Saba ett slags manifest för sin poesi som refuserades av tidskriften La voce och som publicerades först efter hans död: ”Quello che resta da fare ai poeti” (Vad som återstår för poeter att göra). Här utvecklar han sin idé om ”ärlig poesi”. Att skriva ärlig poesi innebär att vara sann mot sin egen erfarenhet och inte ägna sig åt retorik eller effektsökeri. Poetisk retorik är en typisk sjuka i italiensk diktning. Ärlighet blir hos Saba inte bara ett estetiskt och etiskt kriterium utan också ett epistemologiskt kriterium. Målet är att lära känna sig själv och sin egen existens och medlet är poesin. Den genuina originaliteten är att vara sig själv. Upprepningar går därför inte att undvika eftersom en poet är besatt av vissa tankar och känslor som kräver att preciseras och få utlopp. Dante upprepade sig och det gjorde även Petrarca och Leopardi. Vidare menar Saba i sin essä att traditionella former är att föredra därför att de disciplinerar poetens känsloliv genom att rikta uppmärksamheten mot hantverket snarare än det personliga uttrycket.

För att illustrera idén om ärlig poesi ger Saba ett exempel på sitt eget skrivande. Det är en dikt som bygger på en dröm och poetens betraktande av sig själv i en spegel efter uppvaknandet. Först liknar han drömmen vid en skrämmande Gud men efter ett par dagars reflexion ändrar han bilden till en domare. Slutligen får drömmen helt enkelt bli den spegel där han betraktar sig själv efter uppvaknandet och tycker sig se något okänt hos sig själv. Ärlighet i skrivandet kräver därför trohet mot erfarenheten som bygger på reflexion och autentiskt bildskapande. Poesi är med andra ord en kunskapsprocess som sker i själva skrivakten. ”Quello che resta da fare ai poeti” kan läsas som en nyckel till hela författarskapet.

Den tidiga dikten ”La carpa” (Geten) ur Casa e campagna (Hus och landsbygd) är en av Sabas mest kända dikter och en sorts programförklaring. Här ger han uttryck åt sin tragiska livssyn i koncentrat. I Anders Österlings rytmiska tolkning lyder dikten.

Jag har talat med en get.

Den stod på ängen, bunden.

Mätt av gräs den bräkte

I regnvåt ensamhet.

 

Det jämna bräkandet var

Min egen smärtas frände.

På skämt jag bräkte till svar.

Enformig som evigheten

Är smärtans röst, som jag kände

Igen hos den ensamma geten.

 

En get med semitisk nuna

Anklagade undergivet

Allt annat ont i livet.

Staty av Saba i Trieste. Foto WikipediaDet är nog ingen tillfällighet att denna dikt handlar om en get med tanke på att där finns i Sabas poesi ett stråk av empati med djur och därför att det vardagliga oftast i hans texter får spegla det universella. I kärleksdikten ”A mia moglie” (Till min hustru) ur samma samling liknar han för övrigt sin älskade vid sådana djur som en höna, en kviga och en tik, en kanin, en svala och en myra.

Geten i ”La carpa” står bunden på en äng och bräker i sin ensamhet. Det är en bild av poetens livskänsla som samtidigt vidgas till en bild av människans öde. Vi är alla bundna till våra livsvillkor av lidande, ensamhet och död. Men en sådan svartsyn lyses upp av en speciell judisk humor: förmågan att skämta om ens olycka. I slutstrofen låter Saba geten få en ”semitisk nuna” och dess bräkande blir en Jobliknande anklagelse mot allt ont i livet. På så vis får leopardismo här ett specifikt judiskt tonfall med dess humor och klagan över livets hårda villkor. Till sist är det ändå diktandet i sig som blir ett medel att uthärda tillvarons elände.

Visionen av en möjlig gemenskap i arbete och vardag formuleras i en annan känd dikt av Saba: ”Il borgo” (Förstaden) ur diktsamlingen Cuor morituro (Det döende hjärtat) som skrevs under åren 1925-30. Till svenska har dikten tolkats av Anders Österling. Det är lätt att känna igen Trieste i miljöbeskrivningen. Här beskrivs hur poeten upplever en befrielse ur jagets solipsism då han tycker sig ”vara såsom alla / människor i alla / deras dagar”. Detta är den refräng genom den långa dikten som ekar alltmer tomt eftersom poeten förblir ”densamme / allena med mitt hårda / slit. Och jag väntar / döden”. ”E morte / m’aspetta,” lyder den sista meningen på italienska. Det är grundackordet i Sabas hela lyriska författarskap: döden är den enda vissheten och den slutgiltige befriaren från livets plåga. E morte / m’aspetta.

Att vara död i livet är ett återkommande motiv hos Saba. Dikten ”De profundis” uttrycker det så här: ”Jag lever … ändå är jag död, är / i en avgrund.” Det som ändå väcker liv i honom är passionen till flickor, vilket framför allt kommer till uttryck i sviten ”Fanciulle” (Flickor) från 1925. Här lever han ut sin libido vi 42 års ålder i en serie ömsinta och erotiskt laddade texter som utgör ett av huvudnumren i andra volymen av Canzoniere. Även om gubbsjukan lyser igenom då och då. Denna volym innehåller också dikter om hans barndom och ungdom och de dikter som handlar om Sabas freudianska psykoanalys i slutet av 20-talet. Men framför allt återfinns här den centrala samlingen Preludio e fughe (Preludium och fugor) där konflikten mellan dödslängtan och livsbejakelse ges fritt spelrum. Det är en konflikt som Saba spårar tillbaka till det dubbla arvet från en melankolisk mor tyngd av livets sorger och en levnadsglad och oansvarig far.

O mitt hjärta blev tudelat vid födseln,

så mycket smärta jag fick utstå för att hela det igen!

Så många rosor för att dölja en avgrund!

Quante rose a nascondere un abisso. Poesin är rosorna och Sabas nihilism är avgrunden. Skrivandet blir då ett sätt att sjunga sig fri från melankolins demoner. Det förklarar titeln på hans livsverk: Il canzoniere.

Tredje volymen av Camzoniere innehåller dikter skrivna mellan åren 1933-1954. Det var en svår tid för Saba på grund av förföljelsen av judar i det fascistiska Italien och återkommande depressioner, sjukdom och fattigdom. I denna volym når han en ny höjdpunkt i sitt författarskap med sådana diktsamlingar som Parole (Ord) och Ultime cose (Yttersta ting). Texterna andas avsked till ett liv som bara gett lidande och sorg. Han tar avsked av Trieste där ”en grå gata slutar vid det himmelska / havet”. Han tar avsked av sina minnen och skriver en sista dikt till sin gamla amma, en pendang till en av hans mest kända dikter ”Min ammas hus” som står i upptakten till Canzoniere. Trots en stark dödslängtan märks också en livslust och framför allt den bestående kärleken till hustrun Lina efter ett långt äktenskap. ”Årens / tecken, smärtan, binder / samman våra själar till en,” heter det i dikten ”Donna” (Kvinna). Lina blir Sabas Beatrice som leder honom till det enda paradiset på denna jord: livsuthärandet.

På den allra sista raden i Il canzoniere säger Saba att han alltid varit ”en stackars herrelös hund”. Det är en bild för hans känsla av hemlöshet i tillvaron. En annan sen dikt jämför människans liv med djurens.

Människa, din olyckliga lott är bottenlös.

Du är för stor och för liten. Med avund

(även om du tror det är förakt) ser du på

djuren som utan skuld

eller skam berättar om livet

och dess lagar. (De avslöjar dess botten.)

Som poet och herrelös hund berättar även Saba i sina dikter om livet och dess lagar men framför allt talar han om existensens botten av lidande och död. Detta är nihilismens sång i hans författarskap. Ändå finns där en paradoxal frihet som är själva diktandet och drömmandet. ”Cielo” (Himmel) ur samlingen Uccelli (Fåglar) från 1948 uttrycker det så här.

Den goda, underbara Lina

slår upp fönstret för att betrakta

den oändliga himlen.

 

Jag ligger här i lugn och ro och tänker

att jag levt förgäves, att slutet är nära,

ändå älskar jag himlen, svalorna, molen

ännu mer. Inget annat begär jag.

Att röka

min pipa i tystnad som en gammal

sjöbuss.

Dikten är ett bra exempel på den ”affektiva ambivalens”, för att använda Sabas egen formulering, som karakteriserar var och varannan rad i Il canzoniere.

 

Bo Gustavsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.