Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

John O´Hara läst på nytt



John O`HaraT. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en del av de öppna eller dolda anspelningarna hämtats: Hesekiel, Augustinus, Dante, Milton, Baudelaire osv. Men de här tre raderna i diktens tredje avsnitt lät han förbli okommenterade:

“O the moon shone bright on Mrs. Porter/ And on her daughter/  They wash their feet in soda water.” 

Jag tror mig ha sett någonstans i den väldiga litteraturen kring The Waste Land att han lånade det från någon australisk revyvisa eller music hall-slagdänga. I sitt nya sammanhang får raderna en höglitterär glans, särskilt som de omedelbart följs av en versrad på franska, från Verlaine.

Det sodavattnet kom jag att tänka på när jag häromdagen kom över tre sammanhängande böcker av John O´Hara, i förstaupplagan och dessutom med författarens namnteckning, det var ett fynd. Jag har läst dem tidigare, men det var ett bra tag sedan, och både de och hans andra noveller tål många omläsningar. En del av hans senare romaner är svagare och lite mångordigt tröttande, fast den allra första är ett mästerverk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dessa tre längre historier – de kanske kunde klassas som kortromaner – skrevs för drygt femtio år sedan och sammanfördes under samlingstiteln Sermons and Soda-water. Det dricks mycket i hans romaner och noveller, särskilt de som är förlagda till förbudstiden när spriten var dyr och dålig.

Många av hans figurer behöver flera glas återställande sodavatten när de vaknar upp efter en helkväll på speakeasies. 

Man skulle därmed kunna tro att O´Hara funnit fram till sin titel på egen hand. Men predikningarna och sodavattnet är ett mycket höglitterärt lån, ser man halvvägs genom tredje delen. O´Hara ställer med sin boktitel Eliots citatteknik på huvudet, hos honom rör det sig om ett höglitterärt lån. ett verspar från Byrons satiriska Don Juan:

Appointment in Samarra“Let us have wine and women, mirth and laughter/ Sermons and soda-water the day after.” 

Det kan läsas som en varudeklaration för mycket av John O´Hara. Han befolkar sina sidor med folk som roar sig tappert och trasslar till sina äktenskap, men så sätter vardagens realiteter in: börskrascher, arbetslöshet, skilsmässor, en lång rad större och mindre katastrofer. Till dels återbrukar han sina fiktiva figurer, liksom Faulkner eller här hemma Hjalmar Bergman. Huvudpersonen i hans genombrottsroman skymtar förbi i triptyken, och ibland kan man kanske tycka att lånen från Scott Fitzgeralds The Great Gatsby är lite väl tydliga. Men det är mycket underhållande, och samtidigt en melankolisk demonstration av hur tiden far fram med folk – alla tre delarna bygger på formeln då och nu, i skicklig växelverkan. 

John O´Hara hoppades länge på ett Nobelpris men det hamnade ständigt i fel ficka, hos William Faulkner och hos hans goda vänner Ernest Hemingway och John Steinbeck (därmed svalnade vänskapen något). När Steinbeck fick det 1962 skickade O’Hara honom ett sötsurt telegram: ”Congratulations, I can think of only one other author I’d rather see get it.” 

Den biografi som Geoffrey Wolff, själv läsvärd romanförfattare, skrev om honom 2003 har en välfunnen titel: The Art of Burning Bridges. Att bränna broar bakom sig var O´Hara bra på, han bevarade en viss social osäkerhet livet ut (som kan påminna om Gustaf Hellströms), parad med en arrogant självöverskattning. Att han inte kom in på Yale som han siktat på blev ett livslångt trauma. Han kom från gruvdistrikten i Pennsylvania, född i Pottsville som blir till det fiktiva Gibbsville. Fadern var läkare och dog 1925 då John var tjugo (hans kanske bästa novell heter ”The Doctor´s Son” och är alldeles tydligt självbiografisk). Änkan höll strikt ordning på sina åtta barn, men pengar till ett Ivy League-universitet blev det alltså inte.

The Doctor`s SonEkonomiskt revanscherade han sig dock. När pengarna flödade in som bäst omgav han sig med den nyrikes alla statussymboler, ett stall med flotta bilar, bland annat en sportig MG och en Rolls Royce Silver Cloud III, och flera hustrur, dock en i taget. Och han klädde sig gärna i engelsk tweed, efterliknande en country gentleman (liksom hans beundrare Jolo härhemma). Som så många av sina amerikanska kolleger hade han dessutom lätt att ta till flaskan.

Som novellist är han ofta i klass med Hemingway, någon gång bättre, som i den mästerliga och sorgliga ”Andrea” vars komprimerade slut gör läsaren lika ställd som den trubbige jag-berättaren. Dialogen har dessutom en svensk anknytning. Den vackra Andrea är blond och blåögd:

”Aren´t there a lot of Swedes in Iowa? They spilled over from Minnesota”. – ”I didn´t know that. Then I may be part Swedish. I´ve never been to Iowa” – “You do look rather Swedish”, I said. “I´ve been there, on the North Cape cruise. You could be taken for a Swede.”

Kanske är det en blinkning till Erskine Caldwells kända novell ”A Country full of Swedes”, kanske spökade O´Haras dagar på Kungsholm, under en kryssning i Karibien stod han för Kungsholm Cruise News.

Ett par hundra av hans noveller kom i den sofistikerade The New Yorker. Men O´Hara var mindre välanskriven hos högbrynta kritiker. Edmund Wilson var garderat återhållsam i sin uppskattning i den klassiska essän ”The Boys in the Back Room”, och John Updike som dock satte honom i klass med Tjechov lämnade honom i kylan när han gav ut antologin The Best American Short Stories of the Century, och Joyce Carol Oates tog inte med honom i sin The Oxford Book of American Short Stories(själv unnar hon sig femtio sidor). Det var lite snålt och orättvist.

Men hans första roman har platsat både i Harold Blooms The Western Canon och på listan över de hundra bästa romanerna på engelska hos Modern Library. Det ärAppointment in Samarra från 1934 som stått sig bra, en grekisk ödestragedi överflyttad till Amerika. I sina romaner och noveller höll O´Hara sig till medelklassen i New York och i nordöstra USAs småstäder, liksom senare hans kollega John Cheever, dock med någon utflykt till Hollywood emellanåt. 

Harold Bloom Titeln på boken är lånad, sedan Dorothy Parker tipsat honom om det, från Somerset Maugham: Tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: ”Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra.”

Ingen undgår sitt öde, allra minst bokens huvudperson, den framgångsrike Julian English som är knappt trettio och chef för den lokala Cadillac-agenturen. Han är lämpligt och lyckligt gift – boken är frispråkig vad gäller deras och andras sexuella relationer, sådant var inte riktigt rumsrent i O´Haras samtid men bidrog säkert till stora upplagor och goda inkomster – och en klättrare som börjat få en social position i Gibsville. Men han dricker mer än vad som är nyttigt för honom, och han har dåligt ölsinne.

Det här är under prohibition-tiden då starka drycker flödade friare än någonsin. På en julfest på golfklubben lyssnar han till det eviga tjatet från en irländsk katolik och gör vad många andra tänkt men varit kloka nog att låta bli. Han kastar en grogg – med hårda isbitar – i ansiktet på skrävlaren som vägrar förlåta honom. Den episoden blir vändpunkten, därefter går det illa i allt snabbare tempo. Han blir utfryst, och de sämre sidorna som dolts under en polerad yta visar sig, med rasism och obehagliga fördomar.

Den väluppfostrade hustrun håller god min, men på annandagen har Julian nått vägs ände. Höggradigt berusad startar han sin bil i sitt stängda garage. Drivs han dit av sin snobbiga brackighet, eller av ett ont arv? John O´Hara låter en intrigtråd löpa två släktled bakåt. Julians far är en redbar läkare, chef för det lokala sjukhuset, men farfar English har förskingrat, och när han ertappats har han tagit sitt liv. Hans skulder återbetalas av sonen, en hårdför pliktmänniska som i sin tur knappast förtjänar den son som han fått.

Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras Appointment in Samarra, om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.

Joyce Carol OatesNyss köpte jag, för en lika billig peng som för sodavattnet och predikningarna, John O`Haras sista novellsamling. Redan på andra raden av det skrytsamma förordet (vi får veta att ingen skriver bättre berättelser än han, att han har det gott ställt och är ägare till en Rolls Royce) påstår han att ”in seven years I´ll be seventy”. Så blev det nu inte. Boken kom 1968, och två år senare var han död, efter många romaner och en uppsjö noveller. Kanske hade han tröttnat på att fundera ut boktitlar efter nära fyrtio års författande, den här är i påvraste laget: And Other Stories.

Titeln föreföll mig inte alldeles originell, och det tog mig inte lång stund innan jag kom på var jag sett den förut. Jovisst, hos Klaus Rifbjerg. Så här heter den andra i hans långa och dessbättre ännu oavslutade rad av prosaböcker: Og andre historier. Rifbjerg är bra inläst på amerikansk litteratur som han recenserat i mängd, och dessutom översatt en hel del av. Man skulle därför kanske kunna tro att han snott titeln från sin amerikanske kollega. Men icke: hans novellsamling kom på Gyldendal redan 1964, fyra år före O´Haras på Random House. Var det så att O´Hara kunde danska eller hade någon i sin närmaste omgivning som behärskade det språket?

Det finns hursomhelst en tunn länk mellan dessa båda författare: Klaus Rifbjerg hade under femtiotalet tillbragt ett år på Princeton, en tid som satte sina spår. Där bodde, i skuggan av universitetet, John O´Hara under den senare delen av sitt liv. Han hade kunnat utses till ”writer in residence”, det hade Princeton University haft all heder av, men man föredrog på akademiskt håll att ignorera honom, det var både snobbigt och dumt. ”He was never invited to teach a class or to read or lecture to students”, kan man läsa sig till i Geoffrey Wolffs biografi.

Fritiof Nilsson Piraten författade som bekant själv sitt eftermäle, som man kan se i stenstil på Ravlunda kyrkogård på Österlen: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”

John O´Hara som dog två år tidigare är begravd i Princeton, New Jersey. För säkerhets skull författade han själv texten på sin gravsten, bäst så. Då slapp han både underskattning och falsk blygsamhet: ”Better than anyone else, he told the truth about his time. He was a professional. He wrote honestly and well.”

Första delen av inskriptionen kan kanske diskuteras, den andra är alldeles sann.

 

Ivo Holmqvist

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts