Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

En cynism som samsas med satiren. Om Amanda Svensson



Amanda Svensson. Foto: Andreas RasmussonDet är högst ovanligt med debutromaner som med en sådan snabb och direkt genomslagskraft lyckas tränga igenom det massiva massmediala bruset och väcka så starka reaktioner. När Amanda Svensson gav ut ”Hey Dolly” var gensvaret förbluffande stort. Kritikerna hyllade boken, ja de överöste den med ord kryddade med en minst sagt märklig blandning av Marc Jacobs parfym DAISY och en sur stank av intorkad sperma. Det skrevs många och långa reportage om Amanda Svenssons sätt att skildra en ung kvinnas syn på livet, sexualiteten och kvinnorollen. Intervjuerna dök upp över allt. Bokköparna strömmade till. Året var 2008 och Amanda Svensson var blott tjugoett år gammal.

Ändå tror jag bestämt att ”Hey Dolly” var en av dessa få böcker som främst fick fler och fler läsare genom rekommendationer mun till mun, det tillförlitligaste och mest hedervärda sättet. Det var en bok som nådde en stor krets av läsare som annars inte berörs av eller bryr sig speciellt mycket om de böcker som ges ut. I Amanda Svenssons roman fick de en möjlighet att spegla delar av sig själva, de kunde läsa om ett liv de själva levde tätt intill.

Populariteten och genomslagskraften väcker en del frågor av mer allmän räckvidd. Vad var det i tonfallet som tilltalade så många? Vad var det, mer exakt och explicit, i hennes korta berättelse som förmådde fånga uppmärksamheten och fängsla så många läsare? Vad var det hon skrev som inte alla redan hade sagts hundra och åter hundra gånger? Hur ser den verklighet – den världsbild – ut som skildras i den rätt rappa och ofta kvicka och rejält råa romanen?

Dolly är bokens berättarröst och enväldigt egenmäktiga huvudperson. Hon är inte som andra. Hon passar inte in. Överallt känner hon sig som en främling, som en som tvingas – eller själv väljer – att vara utanför. Det är åtminstone så hon ser på sig själv. Hon är ett modernt missfoster, en marginalmänniska var hon än befinner sig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Jag är en ganska normal flicka i övre tonåren med en förkärlek för snabba bilar och män med cigarrettetuier i silver”, slår hon fast på ett tidigt stadium. ”Jag heter Dolly och när jag var liten var jag tjock och lite konstig. Jag brottas med vissa emotionella såväl som existentiella problem. Min förkärlek för fula ord orsakar ibland dålig stämning på släktkalas.” Och längre ner: ”Och just det, jag kan inte hjälpa det men jag tycker att knark är sexigt.”

I grunden handlar det om en revolt, ett uppror som länge legat och pyrt inom henne. Samhället är som stelnad cement. Alla vägar är stängda, igenmurade sedan åratal tillbaka. Det finns ingenstans att ta vägen om man inte vill bli som alla andra, om man tycker att de borgerliga eller antiborgerliga konventionerna skaver obehagligt som en alldeles för trång och hård push-up behå. Dolly lyckas likväl att röra sig i de få sprickor som trots allt finns i samhället, mitt där i det Malmö som är hennes stad – även om hon anser att hon på alla sätt är skapad för att leva flotta och bo i en elegant våning i New York.

Det finns ingen plats för henne. Det finns ingen roll, ingen förutbestämd funktion, som förmår passa henne eller tilltala hennes välutvecklade sinne för – och vilda drömmar om – ett mer dramatiskt och glamouröst liv. Hon hamnar alltid på tvären. Hon förmår alltid säga fel saker vid fel tillfällen i fel sällskap. Men hon vägrar vara ett våp, hon vägrar att inta rollen som en utfrusen udda individ. Hon framhärdar. Hon ger sig inte. Det är hon som har rätt. Det är de andra – alltid de andra, vara vem det vara månde – som det är fel på.

Det är en ytterst sympatisk hållning. Det är också, på ett plan, kärnan i romanen. Det är en del av det bärande budskapet.

Pojkvännen Mårten är tristare än en familjekomedi från åttiotalet . Han saknar varje ansats till utstrålning. Han saknar all spänning. Han skickar sannerligen inte ur några elektrifierande stötar. Han förmår minst av allt att sätta Dollys sinnen i brand. Deras samliv är redan som en seg medelklassmardröm. Mårten är gullig. Mårten är trygg. Han tycker om pandabjörnar, det är hans kanske största förtjänst. Deras sexualliv är ännu tråkigare. Amanda Svensson skildrar hur Dolly ligger i badkaret och kämpar som en ettrig iller för att ge sig själv orgasm samtidigt som Mårten ligger i under henne i badet närmast oberörd, redan tömd och trött av sin egen ejakulation. Hon ”smeker sig med samma frenesi som man gnuggar bort fastbränd knäck från en kokplatta”. Frispråkigheten i romanen är viktig, och det banala bildspråket väcker – på en och samma gång – smittsamt löje och djupt medlidande.

Humorn – en cynism som samsas med satiren, en vass verklighetsbeskrivning som blandas med det vulgära och (måhända för somliga) stötande – är en av romanen avgörande ingredienser. Genom att skapa förståelse genom skrattet – det skratt som befriar och öppnar för andra och nya infallsvinklar – undviker Amanda Svensson skickligt de fällor som alltid öppnar sig när den här sortens problem ska skildras. Hon är ju långtifrån ensam om att försöka gestalta de erfarenheter som boken beskriver.

Hey Dolly

Allvaret finns där ändå ständigt närvarande, ofta fångat liksom i ögonvrån eller pyrande som en präriebrand i undertexten – en oartikulerad ilska som bara växer och växer, blir starkare och mäktigare. Berättelsen som berättas i ”Hey Dolly” är en berättelse av stor allmängiltighet. Det är en berättelse som handlar om krav. Den handlar om förväntningar och förtryck. Den handlar om det moderna samhällets förhållandevis nya och ofattbart hårda fordringar och förhoppningar på unga kvinnor, de som lämnar tonåren och snabbt och helst smärtfritt ska fylla den krävande rollen som medveten och mogen kvinna.

Dagens unga tjejer möter numera omänskliga krav och förväntningar. De ska vara attraktiva som tevestjärnor, sexiga som supermodeller, villiga som de kvinnor vilka deras jämnåriga killkompisar sett på mängder av porrfilmer, men de ska också vara slipat smarta, blixtrande begåvade och beredda att ta för sig, de ska skaffa sig höga betyg, börja bygga på den grund som ska bereda avstamp för deras framtida karriär som resultatinriktade kvinna vilken alltid ska leva mitt i steget i avancemangens snabba asfaltdjungel.

Att denna Dolly, som inte får plats inom de rådande normernas trånga och kvävande ramar och som samtidigt alltmer desperat letar efter andra utvägar, lockas av det farliga och destruktiva livet – knark, häftiga fester, besinningslösa mängder alkohol och en ansvarslös rockmusiker – blir det logiska steget i en tillvaro av tristess, meningslös vardag, en överdrivet ordningsam mamma (fadern är avliden) och två olidliga syskon som hon inte står ut med. Hennes vänner lyckas inte heller att ge henne vad som krävs för att fylla den stora brist som hon känner växa sig allt större i sitt inre.

Det är en okuvlig längtan – inte alltid lätt att formulera eller kanske ens möjlig att förstå för henne själv – som med sitt hesa och torra skrik driver henne vidare ut i samhällets marginaler.

Dolly är arton år. Hon är hård. Eller rättare sagt: Hon försöker på alla tänkbara sätt att göra sig hård och ointaglig. Hon tror att det ska skydda henne från det svåra livet, att det hårda skalet och den tuffa attityden ska kapsla in henne så att inget kan nå fram, att ingenting längre ska göra ont eller förmå skada henne.

I romanen ”Välkommen till den här världen:”, som utkom tre år efter debuten, är stämningen i flera avseenden en annan. Bokens kvinnliga huvudperson Greta är tjugoett år och beredd att på allvar kliva in i vuxenvärlden och lämna det mer lättsamma livet bakom sig. Men samma rastlösa nervositet, osäkerhet och tärande oro lever vidare från den första boken.

Självförtroende är en sällsynt egenskap. Vilsenhet är avsevärt vanligare. Osäkerheten inför framtiden och i synen på sig själv är densamma; måhända ännu sårigare, ännu skörare och mer lättkrossade.

Greta bor i ett misslyckat kollektiv på Nobelvägen med några misslyckade konstnärer inne i Malmö. Hon är – har de sagt om och om igen – deras musa eller snarare ett allt betydelselösare kvinnligt inslag i den genommaskulina lägenheten. Ett kuttersmycke, en ung reservmorsa. Hon går och plockar upp deras sockor och håller allmänt ordning i kaoset killarna skapar. Ingen är längre intresserad av henne. Hon finns knappt i deras medvetande. Greta är mest i vägen. Och ingen orkar på allvar protestera eller be henne stanna när hon beslutar sig för att flytta till Köpenhamn där hon ska dela lägenhet med väninnan Miriam.

Greta har sedan en tid tillbaka pendlat till Kongens By. Hon arbetar och sliter hårt som servitris på Sagayama, en trendig japansk restaurang. En sen natt i Köpenhamn på nattklubben Kuben träffar Greta en – i hennes ögon – snygg kille som inte verkar vara stöpt i samma stela form som de andra. Han heter Simon. Hon tar såväl saken som Simon i egna händer och de hamnar snabbt i säng. Simon har länge letat efter kärlek – den stora och omvälvande, den livsavgörande. Han drömmer romantiska drömmar. Han vill något mer än enbart kvicka samlag och utbyte av diverse kroppsvätskor.

Simon, som inte anses mentalt frisk utan äter psykofarmaka, bor tillsammans med Claus som verkar vara avsevärt tokigare än sin rumskamrat men som inte knaprar psykpiller. De två har hängt ihop länge, ja sedan någon gång i barndomen. Tillsammans flyttade de från Fyn in till storstaden.

Välkommen till den här världenRomanen rör sig kring dessa tre personer, tre skadade och redan rätt prövade existenser. De är vilse. De letar. De söker desperat efter en identitet. Problemet är att de inte vet vad de ska leta efter. Claus stoppar i sig alla droger han kan komma över. Simon gömmer sig bakom sin konstnärliga begåvning och den officiellt fatslagna sinnessjukdomen. Greta lutar sig i stället mot de trygga osanningarna. Hon ljuger. Hon säger att hon är DJ, att hon spelat på de fräckaste klubbarna i Berlin. När Simon och Greta sedan blir ett par, och hon efter ett tag flyttar in hos Simon på Enghavevej uppstår oväntad friktion och lika dolda som udda motsättningar tränger upp till ytan. Claus hamnar utanför. De tre kan inte vara en sammansvetsad helhet när tvåsamheten kräver sitt utrymme och en privat sfär. Triangeln kräver att bli uträtad till en linje mellan endast två punkter.

”Välkommen till den här världen” är en kärleksroman som länge tycks sakna såväl kärlek som värme. Varifrån kommer tomrummet som dominerar deras inre? Vem – eller vad – har skadat dem så svårt, så djupt? Det är en bok som andas desperation, vilsenhet och som till slut skriker ut alla de tillkortakommanden livet redan hunnit bjuda på. Här rör sig unga människor genom tillvaron utan att till fullo förmå vara en del av den. På så sätt handlar det om ett utanförskap som inte till alla delar är självvalt.

Amanda Svensson skildrar hur en ny generation lever; en generation som tragiskt nog blivit berövad framtidstron, vars hopp blivit släckt långt före det ens kunde börja fladdra som en försiktig låga av längtan. Hon ger röst åt en nästan nihilistisk frustration, en tomhet och ett sökande som fortsätter att eka elakt under revbenens spända bågar då de ska ta sig in i ett allt annat än lockande vuxenliv – ett liv som tycks domineras av stela konventioner, förutbestämda och trista livsmönster och skriande brist på kärlek och begär, passion och lustfulla utmaningar.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.