Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Dante i exil

Ekvivalens, acceptabilitet, förtrogenhet

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har ...

Av: Benny Holmberg | 01 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 oktober, 2010
Kulturreportage

Sorteras eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå?

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 oktober, 2008
Essäer om samhället

Om Rimbauds förehavanden 1891-1900



Rimbaud längst till vänster i Aden ca 1880Att försöka skriva något om Arthur Rimbauds sista, minst sagt dunkla levnadsår är som att ge sig in i en tät, exotisk djungel utan vare sig karta eller kompass. Man går lätt vilse, hittar spår som antingen visar sig vara falska eller försvinner i tomma intet. Det är lätt att trampa fel, att dra amatörpsykologiska slutsatser, att desperat leta efter ”logik”. Hans sista levnadsår är höljda i mer mystik (ett mer romantiskt ord för ”brist på fakta”) än hans kringflackanden i Java 1875. Nu när några dammtäckta packlårar som en gång tillhört honom – den besynnerlige pojkpoeten med de kalla ögonen och de stora mördarhänderna – upphittats i källaren till ett avlägset hotell i Kairo, samt en volym med hittills okända brev, dikter, prosafragment och affärsanteckningar et cetera publicerats i Frankrike (vilken orgasmisk fröjd!) torde det vara lägligt att ta en titt på hans sista nio levnadsår.

Jag måste dock i förväg be mina förhoppningsvis tålmodiga läsare att ha överseende med den något knapphändiga skildringen (så många luckor, så lite fakta under nio år!), men det är ett nödvändigt ont om man vill vaska bort alla lögner, fantasier och felaktigheter som tynger ner och förvränger bilden av Rimbaud. Och det vill vi ju, inte sant? Alltså, låt oss börja:

I mitten av november 1891 amputerar läkarna Rimbauds högerarm, då cancern börjat sprida sig alltmer. Han stannar på Conceptionsjukhuset i Marseille i ytterligare en månad. Under denna tid lär han sig sakta men säkert att ta sig fram utan kryckor och endast med hjälp av sitt träben. I ett brev till barndomsvännen Ernest Delahaye daterat den 25 december skriver han: ”Jag blir långsamt bättre och tar en dag i taget. Idag klarade jag att gå runt hela parken utan att ramla eller tvingas be om stöd! Jag känner mig som en pirat, eller som en depraverad gammal kines som fått i sig för mycket opium. Om allt vill sig väl skriver kvacksalvarna snart ut mig härifrån, förhoppningsvis inom en vecka, kanske två. Men ingen vet vad Djävulen har i åtanke; han står alltid redo att blåsa en näve sand i ens ögon. Inom ett par tre år seglar jag säkert inkognito på ett kristallskepp mot det där som så blödigt brukar kallas Det Stora Okända.”

 Rimbaud i Harar 1883I början av januari 1892 återvänder han till Charleville och stannar där i tre veckor. Han försöker lära sin lillasyster Isabelle arabiska, men utan resultat. Relationen till henne blir allt kyligare för att sedan kapas helt till våren, då Rimbaud flyttar till Paris. Han bor på rue Monsieur-le-Prince med utsikt över Saint-Louisskolans trädgård (samma plats han bott på 20 år tidigare). ”Det är märkligt hur livets tycks följa vissa till synes förutbestämda mönster.” Han bibehåller kontakten med sina kollegor Constantin Sotiro och bröderna Righas, men tycks inte ha i åtanke att återvända till Afrika. Någon förklaring till detta finns inte till hands.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Paris bor Rimbaud en tid hos barndomsvännen Ernest Delahaye, sedan hos Charles Bretagne, den öppet homosexuelle mystikern och boksamlaren som hade så stor inverkan på honom i ungdomen. ”Den gamle tjockisen tog emot mig med öppna armar. Det är som om ingen tid förflutit över huvud taget: åter var jag en spydig sextonåring!” I brev av Delahaye och Bretagne får vi bilden av Rimbaud som en mager och utsliten man. Han ser betydligt äldre ut än 38 – alla strapatser och obarmhärtiga, heta ökenvindar har fått honom att åldras i förtid. Mannen som kallats den lillgamle skurken, demiguden, meteoriten, Ilskans barn, Bromsen, Filomaten, Mannen med fotsulor av vind, Abdallah Rimbaud, Den Elake och kort och gott Saken är numera iförd svart kostym (vissa säger mörkblå), hög krage och välputsade skor. På huvudet har han antingen plommonstop eller cylinderhatt. Av denna eleganta klädsel att döma klarar han sig väl efter tiden som köpman. Hur mycket pengar han har kvar är svårt att säga, men en del källor uppger en summa på cirka 3 000 francs. Hans namn under denna tid är ”Jean-Phillipe Rimpert”. Endast Delahaye och Bretagne vet vem han verkligen är. Vill han gå under jorden på grund av sitt tidigare dåliga rykte i Paris litterära kretsar? Vill han undkomma den alltmer växande mytbildning kring honom efter Illuminationer? Vill han undvika den forne vännen, och presumtive älskaren, Paul Verlaine? Eller är det bara ännu en i raden av masker? En relativt odramatisk förklaring kan vara att han helt enkelt oroar sig för de militära myndigheterna, eftersom han fortfarande riskerar att sättas i fängelse på grund av sina tidigare deserteringar.

Delahaye, vår främsta källa för Rimbauds aktiviteter under de sista åren, ger följande beskrivning: ”Han spenderar mången timme på stadens caféer, alla ställen han besökte som ung, men han ställer aldrig till med några skandaler. För det mesta sitter han längst in i ett rökigt hörn med ett glas öl. Han ser ganska frånvarande ut. Han röker cigariller – haschisch är han inte intresserad av, de där galna hunddagarna är lyckligtvis förbi. Hans kavaj är lätt smutsig. Höger ärm är uppvikt och fäst med säkerhetsnål. Ansiktet är kärvt och urgröpt, som om livskraften sugits ur honom. Han pratar sällan eller aldrig med någon. När han är berusad pratar han arabiska. De andra gästerna tycks inte lägga märke till honom. Han är så gott som en vålnad.” Exakt vad Rimbaud sysslar med under denna tid förutom att sitta på café vet vi inte.

Arthur Rimbaud i Harar 1883Här dyker den första intressanta ledtråden upp! Den 13 april 1894 trycks i den franska tidskriften Le Temps en essä med titeln ”En säsong i svart”. Den handlar om en ung man som växer upp på en gård någonstans i Ardennerna utan föräldrar eller syskon. Enda sällskapet är en grupp utvecklingsstörda, diarréstinkande småbarn som kastar lera efter honom. De plågar honom dagarna i ända, låser in honom på ett utedass, river sönder hans bibel och gastar diverse glåpord över honom. Texten slutar med att den unge mannen krossar ett barns huvud med en sten. Åtskilliga läsare skriver klagomål till tidskriften, en upprörd skribent kallar texten för ”osmakligt skräp”. Upphovsmannen uppges vara ”J.R. Rochefort” – är detta vår Rimbaud, månntro?

Den 7 juni återkommer J.R. Rochefort med det korta prosaverket ”Mästerverk i is”, om en sanddyn i Saharaöknen. Ingen ser denna dyn, eftersom de andra är långt mer majestätiska i förbipasserandes ögon. Tonen är poetisk och sentimental. Inga läsare hör av sig den här gången. Än idag finns det historiker som avböjer tanken att dessa texter skulle komma från den store Arthur Rimbauds penna. ”De saknar den kalla briljansen i de tidigare verken”, enligt en kritiker.

Under sensommaren samma år reser Rimbaud tillbaka till sjukhuset i Marseille, eftersom hans vänstra ben orsakat honom alltmer besvär. ”Smärtan känns tyvärr ganska bekant, jag fruktar inget annat än det värsta.” Efter sex dagar amputeras benet. Cancern sprids, mer och mer. Det rapporteras inte om några besök, alltså är han ensam under hela vistelsen. Inte ens Delahaye tycks vara närvarande. Håller Rimbaud sitt tillstånd hemligt? Han har brutit med sin familj för gott. Någon kontakt med Paul Verlaine finns inte dokumenterad, men vi kan nog med relativt stor säkerhet anta att de inte träffade varandra igen. Man kan dock inte låta bli att leka med tanken: passerade de varandra i folkvimlet?

Hur gick det då för Verlaine? Låt oss betrakta honom ett ögonblick. (Här finns det betydligt mer fakta, så pass mycket att jag varit tvungen att gallra ganska friskt.) Sköt han skallen av sig, som han så många gånger hotat sina nära och kära med? Nej, faktiskt inte. Efter att för sista gången ha träffat Rimbaud i Stuttgart mars 1875 reser han till London, där han tar jobb som lärare. Året före, då han ännu satt fängslad efter att ha skjutit Rimbaud i handleden, publicerade han diktsamlingen Romances sans Paroles, skriven 1872-73. I diktform berättar han nostalgiskt om äktenskapet med sin hustru Mathilde och impressionistiskt om sina vilda eskapader med Rimbaud. Boken är idag, vid sidan av essäsamlingen De fördömda poeterna från 1883 Verlaines mest kända verk.

Aden under 1800-taletHan håller sig underättad om Rimbauds förehavanden genom att bibehålla kontakten med dennes vänner Delahaye och Nouveau. I juni 1877 återvänder han till Frankrike. Han fortsätter undervisa och inleder ett förhållande med en av sina unga elever, Lucien Létinois. Verlaine kallar honom för sin ”adopterade son” och förnekar konsekvent att det skulle finnas fysisk kärlek mellan dem. 1880 publiceras hans diktsamling Sagesse, som består av religiös bekännelsepoesi – tydligen har han återfunnit Gud. I april 1883 dör Létinois i tyfus vid 23 års ålder. Verlaine blir förkrossad. Fem år senare publicerar han diktsamlingen Amour, en hyllning till vännen och älskaren.

I början av 1884 försöker Verlaine i ett raseriutbrott strypa sin mor, som lyckas undkomma och ta skydd hos sina grannar. Mor och son tar senare in på Hotel du Midi i Paris, där se delar rum och grälar ofta. Efter en tid flyttar Verlaine till rummet ovanför. Han lider av hydrathrosis i ena knät (detta får honom att halta), ångestattacker och dyspepsi. Åkommorna förvärras av det oroliga levernet. Han publicerar Jadis et Naugère, skriven à propos ett av rummen där Rimbaud bodde i Paris 1872; rue Campagne-Première. Verlaine anser att poesin ska återge det outsägliga och bestå av stämning, musik. Dikterna blir alltmer finstämda, vemodiga och sensuella.

Trots återkommande våldsutbrott är han sjukligt fäst vid modern. När hon dör den 21 januari 1886 förlorar han den sista kontakten med det någorlunda stabila livet. På grund av sitt dåliga knä kan han inte närvara vid hennes begravning. Verlaines tillvaro blir nu, om möjligt, ännu mer kaotisk. Planlöst vandrar han runt som en luffare och inleder kärleksrelationer med tre prostituerade kvinnor; Mary Gambier, Egénie Krantz och Philomène Boudin, vilka han alternerar mellan och dedicerar dikter till. Under en period bor han tillsammans med en homosexuell man som har för vana att stjäla paraplyer.

I april 1886 blir Verlaine förälskad i den 21-årige konstnären Frédéric-Auguste Cazals. De inleder ett turbulent förhållande inte helt olikt det tidigare med Rimbaud. Under sommaren förvärras Verlaines knäsmärtor, och i december tar han in på sjukhuset Broussais. Han växlar mellan att vara inlagd och att härja runt på gatorna som överförfriskad lösdrivare. Philomène bönfaller honom att avbryta relationen med Cazals. Det förflutna upprepar sig – vem kan här inte se triangeldramat mellan Verlaine, Mathilde och Rimbaud?

I februari 1890 lämnar Verlaine Broussais och flyttar in på Hotel des Mines 125 Boulevard i Saint-Michel. I mars bryter Cazals upp förhållandet, eftersom han inte vill få sitt rykte förstört. Verlaine spenderar sommaren på ännu ett sjukhus. I december grips han av polis efter att ha skrivit 18 dikter av pornografisk natur under anagrammet Pauvre Lelian (”Stackars Lelian”).

Ernest DelahayeI början av 1891 drabbas Verlaine av remautism och tar återigen in på sjukhus. I februari flyttar han in på ett hotell i Montpellier, men kastas ut i september eftersom han inte kan betala hyran. Istället skaffar han bostad på 15 rue Descartes med en av älskarinnorna, Eugénie. I oktober bär det av till Broussais igen, den här gången på grund av diabetes och syfilis. Han skriver självbiografiska texter om sin tid i fängelset; Més hôpitaux 1891 och Mes prisons 1893. 1891 utkommer även Bonheur och Chansons por elle.

Verlaine förnekar att han skulle ha någon sexuell dragning till män och utmålar sig själv som ett helgon. I hela sitt liv vacklar han mellan det vackra och esoteriska och det våldsamma och obscena. Inte undra på att han blev så hänförd av Rimbaud, som var en direkt personifiering av hans splittrade känsloliv!

Det finns ett fotografi på Verlaine taget 1892 av Paul Marsan Dornac. Platsen är ett café på François boulevard Saint-Michel i Montmartre. Verlaine, iklädd mörk kostym, sitter ensam i en läderklädd soffa vid ett bord på vilket ett bläckhorn står. Papper skymtas, kanske pennor. Vid dessa don ligger en promenadkäpp och på den en svart hatt med stort brätte. På i stort sett samtliga avbildningar och fotografier på Verlaine ser han synnerligen allvarlig ut, mån om ett korrekt yttre på ett nästan pretentiöst sätt – men inte här. Det är som om han inte ens vet att kameran är där, som om han nyss slagit sig ner och sedan tippat lätt åt sidan. En halvtom glaskaraff står på bordet, likaså en full bägare absint, och av Verlaines blick att döma är nog han också det.

Även om människan Verlaine är ett vrak är poeten Verlaine långt ifrån död. Hans miserabla tillvaro tycks vara en aldrig sinande inspirationskälla. De sista åren är de mest produktiva. 1866-84 skrev han åtta böcker, 1888-95 skriver han sexton. Han flyttar runt mellan olika adresser, svartsjukehistorier mellan älskarinnorna avlöser varandra på löpande band, allt är ett enda kaos. Medan hans hälsa och privatliv försämras stiger hans anseende i kulturvärlden. Det skandalösa ryktet skapat på grund av tiden med Rimbaud tvättas långsamt bort, och 1894 utses han till ”Frankrikes prins av poeter”.

I oktober 1895 får han ett brev från sin son Georges, som nu är 24 år gammal och bosatt i Belgien, där han arbetar som urmakare. Georges vill träffa sin far och återuppta den förlorade kontakten, eller snarare påbörja en som aldrig existerat. Verlaines vän Edmond Lepellitier skriver 1907: ”I hela sitt liv talade Verlaine känslosamt om sin Georges, som han aldrig kom att hålla i sin famn. […] Hans son och hans hustru var två kedjor från vilka han aldrig helt bröt sig loss ifrån, eftersom han älskade dem, dessa legala bojor.” Verlaine är alltför sjuk för att besöka Georges i Belgien och alltför fattig för att bidra med en biljett till Paris – mötet blir aldrig av.

Paul Verlaine dör den 9 januari 1896 vid 51 års ålder, utblottad och gravt alkoholiserad. Nästföljande dag begravs han intill föräldrarna på Cimetière des Batignolles.

Paris av Gustave Caillebotte 1877”För en tid sedan träffade jag vår käre Arthur på Café au Delta”, deklarerar Ernest Delahaye i ett brev till en okänd adressat den 14 oktober 1894. ”Men ack! doktorerna har nu gjort honom till en definitiv invalid. Då vi möttes satt han i rullstol. Med sig hade han en negeryngling som inte talade ett ord franska. Arthur var inte alltför pratglad, men han log skevt, vilket fick hans magra kind att rynkas. ’Du är dig lik, gamle vän’, sa han – jag visste inte om det var menat som en komplimang eller förolämpning. Med tanke på Arthurs minst sagt säregna karriär måste företeelsen att ’vara sig lik’ vara bland det värsta som finns. Jag pratade om de två publicerade texter som jag antog kom från hans penna. Han bara log och ryckte på axlarna åt saken, han varken bekräftade eller dementerade mina aningar. Sedan viskade han något till sin negerpojke, varpå denne log rart. Under samtalets gång rökte Arthur konstant cigariller, vars lukt inte tillfredställde min näsa det ringaste. Säkerligen är hans sinnen fortfarande insvepta i arabdimmor.” Är ynglingen som Delahaye nämner Djami Wadaï? Alla tecken tyder på det. Men här någonstans, just när det börjar bli intressant, försvinner spåret av Rimbaud och hans tjänare.

Nästa spår dyker inte upp förrän i maj 1895, då ett brev publiceras i Le Temps. Det är undertecknat ”Alcide Bava” – samma underskrift Rimbaud avslutade med i brev till Charles-Auguste Bretagne 1870 och Théodore de Banville 1871. Namnet ska utläsas som ”Herkules Dreglade”. Om brevskrivaren är Rimbaud eller inte kan vi endast spekulera i. Dock finns det inget i själva texten som tyder på att den kommer från Rimbaud, eftersom dess författare endast klagar över kvinnomodet och dess ”alltför uppseendeväckande fjäderhattar”. Det är inte likt Rimbaud, i alla fall inte den Rimbaud vi känner, att tänka på sådana ting.

Verlaine dricker absint pa ett café i Paris 1892

I oktober 1896, då Rimbaud fyller 42, ses han på en restaurang i Quartier Latin tillsammans med den svenske författaren och självutnämnde alkemisten August Strindberg. De för en något hätsk diskussion om ockultisten Sâr Péladan. Hur de kom sig att dessa två litterära giganter kom att träffas, eller hur pass väl de kände till varandras verk, är och förblir ett mysterium. Källan till detta möte är inte Delahaye (då hade vi nog fått mer information), utan en intervju gjord av en journalist för en belgisk litteraturtidskrift 1934 med en man som påstått att han satt några bord bort. Tyvärr får vi nog ta detta med en nypa salt, för mannen ifråga ger inte sken av att vara särskilt tillförlitlig – i intervjun påstår han även att han vid ett flertal tillfällen pratat med Flauberts ande i telefon. Och hur kunde han förresten veta att Rimbaud var Rimbaud? Men om nu mötet faktiskt ägde rum; avslöjade Rimbaud sitt verkliga jag för Strindberg, eller påstod han sig vara ”Jean-Phillipe Rimpert”? Ingenting i Strindbergs korrespondens tyder på detta, eller att mötet ägt rum.

Något som ger detta omtumlande påstående ett korn av sanning är att Strindberg året därpå publicerar den självbiografiska bekännelseromanen Inferno. Titeln kan kopplas till Rimbaud, som våren 1898 återkommer som författare med den självbiografiska prosadiktsamlingen Mitt världsliga inferno. Den kan betraktas som en sorts uppföljare till En tid i helvetet (1873), den enda boken som Rimbaud själv förde till tryck (publiceringen av Illuminationer var helt och hållet Verlaines förtjänst). Uppståndelsen blir enorm. Tryckeriet i Belgien, samma som tryckte En tid i helvetet, måste ha varit igång dygnet runt för att hinna med det antal böcker som krävdes! På bara en månad säljer bokhandlarna runtom i Paris drygt 11 000 exemplar. Recensionerna är huvudsakligen stående ovationer. ”Den store Rimbaud är åter med oss!” skriver en lyrisk recensent i Luque. ”Med sina bländande ord trollbinder han oss med sällan skådad kraft. De som tidigare hyst hopp om att poeten mist förståndet eller helt enkelt förlorat sin musa där ute i öknen kommer att bli besvikna. Eller; har monsieur Rimbaud inte alltid varit förbannad med en gnutta galenskap? Men är det inte just därför han tjusar oss så? Låt oss smaka på bokens inledning:

Jag reste i form av lava ur en omintetgjord vulkan,

och återvände som en säreget bitter dvärg med

kokande blod i mina ådror. Tårarna var sedan länge

frusna, och från tusentals håll hörde jag stämmor

begära himmelska gåvor och främmande metaller.

Forstautgavan till En tid i helvetet 1873

Låt denna poet, denna legend, berika oss med sina syner, låt honom aldrig falna, ty hans glöd är vi alla i behov av i detta ljusfattiga tidevarv!” Ja, det är verkligen en vacker bok. Sorglig och bitter, men med uppfriskande stråk av galghumor. Jag ska inte fylla ut artikeln med en massa onödiga citat (den insatte läsaren känner ändå till de flesta).

Vad får Rimbaud att återuppta skrivandet? Som alltid har vi inga svar, i detta falla inte ens några ledtrådar. Delahaye skriver inte en rad om det, inte heller Bretagne. På senare år har en del litteraturkännare stuckit ut hakan och sagt att Mitt världsliga inferno är en förfalskning, om än en skicklig sådan. (För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Lucy Harrisons utmärkta bok Hollow Lightning: A Critical Study of the Literary Return of Arthur Rimbaud, Fetal Position Press, 2004.) För min egen personliga del är jag fullt övertygad om dess äkthet. Jag kan min Rimbaud, jag kan hans ord. Detta är inte ett nytt fall av ”La Chasse Spirituelle”, det är ett som är säkert!

Man kan förstås undra hur Rimbauds nya verk tagits emot om han aldrig lämnat Europa 1880, om han fortsatt vara den infant terrible som terroriserade de litterära salongerna 1871-72. När han övergav poesin vid 21 års ålder (åsikterna för när den exakta tidpunkten för detta skedde varierar) var hans namn synonymt med ”avskyvärd”, bara för att höjas till skyarna i och med publiceringen av Illuminationer elva år senare. Varför? Var det samtiden som hann ikapp, eller var det tack vare mytbildningen som skapades i hans frånvaro?

Efter försäljningssuccén med Mitt världsliga inferno försvinner Rimbaud på nytt. Inga fler böcker från hans penna ges ut, inte heller skriver ”J.R. Rochefort” eller ”Alcide Bava” några ytterligare essäer eller insändare. Han går troligtvis under jorden på grund av alla journalister och tidningsskriverier, som gör vad som helst för en exklusiv intervju med ”den förlorade sonen” och ”den nya poesins bestialiske fader”. Det anordnas till och med en tävling där 500 francs utlovas till den som kan komma med information ”som på ett eller annat sätt kan leda oss till den diffuse diktaren”. Ingen lyckas.

Utan känd anledning säger Rimbaud abrupt upp bekantskapen med både Delahaye och Bretagne – han kapar alla band, återigen. Det vittnas om att han syns till både i Charleville och i Roche, där han sittandes i sin rullstol tyst betraktar befolkningen medan han röker cigariller. Ingen går fram till honom, ingen säger ett ord. Som barn kände han sig ofta osynlig. Nu tycks det ha blivit verklighet.

Rimbaud tecknad av hans syster Isabelle 1877I början av maj 1899 är han åter i Marseille, där läkarna konstaterar att hans tillstånd förvärrats. De amputerar hans vänstra arm. ”Negerynglingen”, antagligen Djami Wadaï, finns enligt sjukjournalerna ständigt vid hans sida. Rimbaud vägrar få hjälp från sjuksköterskorna – allt ska utföras av Djami. Rimbaud får yrselanfall och lider av sömnproblem. Han gråter, pratar osammanhängande, skriker okvädningsord och ”Allah Kerim, Allah Kerim!”. Vilket datum han skrivs ut från Conceptionssjukhuset är inte känt.

Han ses åter i Paris. Borta är bilden av den välklädde gentlemannen. Kostymen är utbytt mot trasor. Han har låtit hår och skägg växa. Han är så smutsig att flertalet caféer vägrar att släppa in honom. Djami är inte längre vid hans sida. Istället körs hans rullstol av en äldre kvinna, vars identitet än idag är okänd. Är Djami död? Har han återvänt till Harar? Är det på grund av hans frånvaro som Rimbaud helt och hållet tycks tappa både greppet och livsviljan?

Han ses skråla obscena versioner av gamla folksånger på gator och torg. Hela tiden står den gamla kvinnan tyst vid hans sida. En dag är även hon borta. Rimbaud är ensam. Modiga pojkar springer fram och petar på hans stumpar med pinnar, sedan springer de skrikandes därifrån. Han tycks inte reagera på omvärlden.

Någon gång under slutet av våren 1900 ser vi honom för sista gången – vad som händer honom efter detta är det ingen som vet. Slutscenen lyder som följer; en militärparad marscherar på gatorna. Rimbaud syns i folkmassan. Han sitter i rullstolen, nära vägen. Medan han betraktar militärerna glimtar det till i hans annars så beslöjade blick. Trummorna blandas med folkets jubel. När de lämnar gatan är Rimbaud inte längre kvar. Rullstolen är tom.

Jonas Wessel

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fantomerna: 7 tips varför nummer 14 är så bra ...

 Petrinideckarna är som Sveriges (mycket sena) svar på Enid Blytons Femgänget och Hemliga sjuan. Massor av mysrys och massor av spänning! 2012 blev Petrini nummer fjorton framröstad till Sveriges bästa ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 27 september, 2013

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Shiiter och sunniter – svurna fiender?

 Det heliga namnet av Allah. Kollage: Guido Zeccola Shiiter och sunniter – svurna fiender? Tidningen Kulturens Mohamed Omar om de teologiska och historiska skillnaderna mellan sunniter och shiiter i den muslimiska ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Min "lost" generation: en generation i det tysta

Döden är tystnad. Människor säger att döden är våldsam men jag ser döden som något som följs av tystnad. Kanske det kommer från uttrycket "att bli tystad". Och vissa dödsfall ...

Av: Sachiko Hayashi | Essäer om religionen | 10 juni, 2010

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Chaplin och hans skugga

Det händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 augusti, 2014

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.