På spaning efter minuter som flyr

Att bo i en storstad är att mer eller mindre ofrivilligt vara en del av en massa oskrivna regler. De verkar fullkomligt absurda om man tillåter sig lite perspektiv, och ...

Av: Jessica Johansson | 23 juni, 2011
Gästkrönikör

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | 11 september, 2017
Scenkonstens porträtt

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | 12 oktober, 2013
Reportage om politik & samhälle

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | 19 juli, 2012
Konstens porträtt

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren William Grönlund



William Grönlund Foto Jenny EknorUnder Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se världen som den är. Solen smeker över långa stränder där barnen samlas för att bada och umgås. Med sin splittrade bild, av relativ fattigdom men också ökande medelklass är landet i förändring.

Togo som en gång tillhörde ”slavarnas kust” är landet som under kolonialmakterna stod under förtryck och orättvisor. Länder som Tyskland och Frankrike sågs använda landet till sin egen fördel. Tyskland blev kolonialmakt under 1880-talet, men långt tidigare fanns en etablerad slavhandel. Tyskland har dock varit ett land som har bidragit mycket till Togos industrialisering.

Togo blev självständig stat 1960. General Gnassingbé Eyadéma blev statschef 1967, och satt korrupt kvar på posten fram till sin död i februari 2005, vilket gör honom till den statschef i Afrika som haft längst tid vid makten. I början av 1990-talet infördes ett nytt valsystem, där olika partier tilläts deltaga. Under Eyadémas styre var övergrepp mot journalister vanliga. Efter Eyademas död skedde, efter flera kontroversiella turer, ett nyval, som Eyademas son Faure Gnassingbé vann med cirka 60 procent av rösterna. Togo anklagas av internationella organisationer för att kränka de mänskliga rättigheterna.

Togo blickar nu framåt. I huvustaden Lomé sprudlar den afrikanska konsten, och det etablerade nöjeslivet och handeln utvecklas ständigt. Press- och yttrandefrihet respekteras bättre än tidigare men makthavarnas kontroll över medierna är fortfarande stor och självcensur bland journalister är vanligt. Efter det kontroversiella nyvalet och Faure Gnassingbé tog över makten har en försiktig demokratisering inletts och försök har gjorts att överbrygga politiska motsättningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Författaren William Grönlund har spenderat mycket tid i Togo tillsammans med sin fru Jenny och dera fyra barn, Ture, Myra, Tage och Algot. Togo har naturligt blivit ett andra hem, där familjen har ett hus,Villa Suédoise.

Utbildningssystemet är uppbyggt efter fransk förebild med en sexårig grundskola, som barnen börjar i, vid sex års ålder. Därefter kan eleverna gå vidare till en sjuårig påbyggnadsutbildning uppdelad i två stadier. All undervisning skall ske på franska medan de “naturliga” språken ewé och kabié förekommer, framförallt bland de yngre barnen som ännu inte lärt sig att prata eller förstå franska. Vid sidan av det statliga skolväsendet spelar kristna missionsskolor och muslimska skolor en viktig roll i utbildningen.

Under det senaste året, 2010-2011 som William spenderat i Togo har han skrivit mycket. Det var både noveller och poesi som som blev nedskrivna i bloggen “En annan kust”. William började inte skriva i bloggen förrän han spenderat några månader i Togo. Sedan skrev han under hela sin vistelse, fram till början av juni 2011.

Resultatet av hans kreativa arbete i bloggen blev till slut boken,“En annan kust”. Boken är möjlig att köpa eller låna från och med mitten av december 2011 och ges ut av förlaget BoD. Samtliga texter i boken är hämtade från bloggen. Sedan har de bearbetats språkligt och även till viss del innehållsmässigt. Bilderna i boken är tagna av Williams bror Simon Hällström.

Under sin tid i Togo lärde William känna en ung pojke vid namn Mawuli. Mawuli är ungefär nio år. Det är svårt att veta säkert eftersom själv inte vet hur gammal han är. Hans pappa har grava alkoholproblem och är döv. Hans mamma lider av psykisk sjukdom och har flyttat ifrån Mawuli och pappan för länge sedan. Pojkens framtid och möjlighet till eventuell skolgång såg mörk ut. William och Simon har valt att låta vinsten från försäljningen av boken gå oavkortat till att finansiera Mawulis skolgång.

William ser sitt skrivande i Togo som en samling korta betraktelser. Det fanns inget medvetet syfte med texterna. Men att han kulturellt och geografiskt befann sig på en annan plats influerade hans skrivande. Kanske var det ett försök att hitta det gemensamma mänskliga.

Mawuli. Bild: Simon HällströmHur fick du inspiration till ditt förfarfattarskap?

Jag har burit och bär fortfarande på en vilja att skriva. Någonstans ligger en önskan om att hitta en igenkänning i enkla uttryck och satser. Jag tycker om att försöka fånga mycket utan att vara svår.När jag väl hamnar framför tangentbordet eller skrivblocket och får ägna mig ostört åt att skriva mår jag ganska bra. Det är för mig egentligen anledning nog för att ägna sig åt lite författande.

Det handlar också om att efterlämna ett arv. Att berätta för alla dem som kommer sedan att jag fanns och delge lite av vad jag såg.

Mawuli var inte anledningen till att jag skrev boken. Idén om att efterskänka all vinst till hans skolgång kom ganska sent i processen. Själva tanken om att överhuvudtaget påbörja en insamling till förmån för Mawulis förkovran var min fru Jennys.

Du nämner stereotyper som svartingar och vitingar i dina berättelser. Det känns som om detta var iakttagelser från din första tid i Togo?

Hudfärg är påtagligt och ofrånkomligt. För mig ännu mer där än här, eftersom där är det jag som är annorlunda. Hudfärg bär med sig medvetna och omedvetna antaganden. Fördomar. I Togo kategoriseras jag ofta som förmögen på kapital, oförmögen till kroppsligt arbete. Jag är en företrädare för ett gammalt kolonialt förtryck, genom den färg min hud har.

Samtidigt är inte hudfärg en bomb i någon form av envis strävan efter politiskt korrekthet som i Sverige. Många ropar högt ”viting” till mig på gatan om de vill påkalla min uppmärksamhet, eller ”lilla viting” om det är mitt barn de vill tala med. På samma sätt och med samma syfte kan jag ropa ”svarting” utan att det resulterar i några upprörda känslor.

Jag har inte medvetet försökt att markera hudfärg eller distans. Jag tror inte att benämnandet vit och/eller svart i sig behöver vara negativt. Vi är i realiteten olika till färgen. Kanske är det när vi kan benämna det olika som det är möjligt att gå vidare och se allt det andra som skiljer och förenar.

Längre fram i bloggens berättelser känner man en samhörighet med människorna i byn men samtidigt ditt ifrågasättande av livet där?

Efter det att jag satte samman mina texter och läst igenom boken var min upplevelse ungefär densamma som din. Boken är något av en planlös vandring i det som skiljer och det som förenar. Livet i Togo är i så många avseenden olikt det liv jag lever i Sverige. Det jag ifrågasätter i Togo grundar sig ofta i en kritik mot samhällets uppbyggnad. Tillexempel är Togo är ett genomkorrupt land. Korruption är inte bara ett system för de i maktposition att tillskansa sig fördelar och kapital. Det är ett sätt att tänka som präglar vardagliga mellanmänskliga förehavanden. Det förstör så ofantligt!

Men oavsett var jag varit i världen slås jag av en egentligen ganska självklar insikt. Där, precis som här, strävar människor mot sina drömmar. Någonstans finns det en inneboende drift hos oss att förverkliga livsmål, oavsett utgångspunkt. Det finns förstås andra likheter också, som är än mer fundamentala. Kärleken till våra barn till exempel.

Togo bär mycket skönhet också. Jag har svårt att inte glädjas åt musiken och rytmens självklara inslag i livet där. Också den tid människor ägnar varandra. Och den plats som många självklart bereder för medmänniskor i sitt eget liv. Sällan är någon på väg någon annanstans när man stannar för att prata.

 Barn i Aného. Bild: Simon HällströmOrden i dina berättelser är starka och känsliga. Dikterna berör. Ofta har havet en stark undermening och är närvarande i de flesta. Vad betyder havet för dig? Speciellt havet i Togo?

Havet är en symbol för mycket. Det rymmer så oöverskådlig volym och döljer så mycket för vårt öga. Det släpper fantasin fri. Samtidigt är det en stark kraft som både tar och ger liv med samma enkelhet. Det är ofta vackert, men lika ofta skrämmande. Så som litterär figur är det användbart.

Samtidigt bor vi i Togo ungefär hundra meter från strandkanten. Vi har en obruten vy över Atlanten. Tanken på att nästa landmassa som bryter sig upp ur vattnet är Antarktis gör mig ödmjuk. Allt däremellan är vatten! Visst påverkas jag av en sådan boplats.

Vad betyder det för dig att skriva poesi när du tillbringar tid i Togo?

Att skriva poesi, eller annan prosa, har hitintills i mitt liv mest varit en själafröjd och ett sätt att i korta stunder självläka. Ofta är texterna skrivna sent på kvällen eller under korta pauser i det liv jag lever annars. På det viset är det ingivelser och historier som formas ”i steget” och är sällan genomtänkta lång tid i förväg

Det finns så många starka berättelser, som den om den nakna kvinnan som går emot er när ni åker förbi henne. Det känns som om det är så mycket du upplever som du också måste blunda för, för att orka fortsätta det liv som du valt. En gång skriver du om en pojke eller man som fick sista resten på pizzan ni bakat. Du har påbörjat något. Vad var tanken med livet i Togo, vad var det som du ville uträtta och börja? Hur har du orkat fortsätta? Finns det gånger då du tvekat och undrat vad du gör?

Jag inbillar mig att vi ibland tänker och funderar för mycket kring vad vi gör. Livet som helhet är ett frågetecken och i många avseenden ett bottenlöst “Vad gör vi här?” Som en motaktion kan det var bra att bara göra i livet, utan att fundera så mycket på varför eller hur det kommer att gå. Det blir mer gjort på det viset. Fortsätter gör de flesta av oss, alternativet är ju att göra ett avslut. Många finner det besvärligt. För det flesta är det inte ens ett alternativ.

När det gäller att blunda för orättvisor är det snarast vad vi gör när vi är hemma. Här i Sverige lägger vi hundratals mil mellan oss och orättvisorna, men de fortgår likväl. Där är det omöjligt att blunda, hur mycket du än väljer att stänga ögonlocken. Vi lever dagligen sida vid sida med människor som inte klarar att överleva en enkel blindtarmsinflammation, bara för att de inte har råd. Många av dem är våra vänner.

När det gäller ”mannen eller pojken med pizzan” handlar den texten om Mawuli.

Ur bloggen “En annan kust”, skriven av William Grönlund, Mars 2011

Han

Familjen lagar pizza. Uteköket är fyllt av rök och doften av smält gorgonzola, basilika och oregano smeker mina näsvingar. Jag ser honom hopkrupen mellan vår lilla frys och diskbänken. Han har fått den pizza som blev över, den ingen av oss ville ha. Ögonen strålar under den rosa kepsen. I mungipan finns lite ost. Han, som barnen berättat, äter sand från stranden, han som plockar upp naglarna min bror avlägsnar från sina tår och knaprar i sig de som chips, han som tuggar i sig och sväljer hela kycklingen, han som hänger på låset långt innan vi går upp, han som jag föser ut samtidigt som vi lägger oss, han som inte längre går hem på nätterna utan sover strax utanför vår mur. Han som får mig att stilla fundera över vad vi påbörjat och vad vi nu är skyldiga att aldrig avsluta.

Han som redan kan räkna till femtio. Han som redan pratar franska med mig. Han som, inklämd mellan diskbänk och frys, tar en tugga till av sin livs första pizza.

 Bad på stranden. Bild: Simon HällströmHur jämför du livet i Sverige med all dess bekvämligheter och sociala skyddsnät mot livet i Togo, i frågor som livskvalitet och närvaro? Var är du lyckligast?

Fattigdom ska inte trivialiseras. Framförallt inte på en samhällelig nivå. Jag väljer Sverige som stadigvarande boplats just utifrån den trygghet som framförallt erbjuds i form av allmän sjukvård. Inte så mycket för min skull, som för mina barns.

Fattigdom kan komma i många former. I Sverige saknar jag ibland den absoluta närvaro i stunden och det fria förhållningssättet till tid. När allt inte fungerar, när system och saker ofta och regelbundet går sönder, när vi inte kan planera våra liv in i minsta modul, eftersom grundstrukturerna som en sådan planering bygger på hela tiden fallerar, skapas utrymme för att andas. Så är det i Togo. Bilen går sönder, bensinstationen har ingen bensin, det är strömavbrott varje dag, ibland är dricksvattnet bräckt o.s.v. Detta omöjliggör planering, men skapar tid att mötas och bara vara, bara lösa problemet som är omedelbart. Samtidigt kan det givetvis vara oerhört enerverande.

Min lycka beror på ganska enkla fundamenta. Att jag är mätt, att jag sovit hyfsat bra, att jag är frisk och, framförallt, att mina närmaste visar mig sin kärlek och uppskattning. När detta faller på plats är min geografiska position av försumbar betydelse.

Ur bloggen “En annan kust” av William Grönlund, februari 2011

[We are the world]

Hela vägen till Lomè har vi spelat blandband. Jag och Hubert i hans BMW. Hubert kör. Regnperioden är äntligen över och med fönstren nere låter vi tonerna av "We are the world" blandas med den torra sand som rivs upp av långtradarna.

[We are the children]

In mot huvudstaden ringlar trafikormen. Idag gör det mig inte det minsta. Andetagen är lätta och, värmen till trots, på något underligt sätt friska. Jag är ung. Ung och fri i en glänsande BMW. För en stund följer jag den känslan, kavlar upp ärmarna på min skjorta och lägger ut armbågen stilfullt genom det öppna fönstret. Även om underarmen bränner mot den heta bilplåten får den ligga kvar. I nuet är jag lika odödlig som James Dean.

[We are the ones who make a brighter day]

CIM TOGO:s smutsgrå gigantiska kupoler reser sig över landskapet. Långa pelarburna transportband gnisslar och skramlar mellan de sväljande huskropparna. Komplexet är som en egen organism. Över hela området, de omkringliggande tomatodlingarna och över vägen väser en dimma, grå och finfördelad. Dimman lägger sig på tungan, i munhålan och smakar torr sten.

[So let's start giving]

Vi närmar oss bron som, strax innan cementfabrikens pyrande jag, välver sig över den räls som förser fabrikören med råvaror. Brospannet är en rödskimrande halvgloria i den döende men intensiva kvällsolen. Ljuset bryts i broräckets nät av metall, bryts och sprids, och får blandningen av röd sand och finfördelad cement att vibrerande skimra, som en helig strävan.

[There's a choice we're making]

Med det skådespelet för ögonen, med musiken i öronen och de första ljumma vindpustarna sökande sig in i bilen andas jag extra djupt. Jag gläds åt den långsamma smygande trafiken med sina gälla signalhorn och ettriga mopeder.

[We're saving our own lives]

Motljuset tecknar först bara en svart siluett högst upp på brospannet. Det är en person. Armarna står vinkelrätt ut från kroppen, det långa håret hänger från ett böjt huvud och ljuset tränger för en stund undan benens smala siluett. Kroppen tycks liksom sväva en halvmeter över brokrönet. Korsfäst.

[It's true we'll make a better day]

Bilden varar bara ett ögonblick. Av någon anledning söker jag först efter kön. Jag får snabbt svar. Bålen vrids åt söder och blottar profilen av två tydliga kvinnobröst. Jag behöver inte längre undra. Hon vajar där hon går, liksom fallfärdig. Hon är på väg nedför bron, mot bilen. Hennes fötter når marken nu och solen står inte i samma skimrande infallsvinkel. Sanden är åter sand och cementdimman smutsig. Det är först nu jag får klart för mig att kvinnan inte bär någonting. Hennes hud möter världen från fotsula till hårfäste. Hon vandrar naken i rusningstrafiken.

[Just you and me]

Hon måste synas för trafiken väjer för henne, mopederna väljer alternativa vägar. Det år ett besvär att krocka med henne. Armarna har sjunkit och hänger längs med hennes båda sidor. Vi kommer allt närmare varandra. Gången har slagsida mot bilarna och hon vajar farligt nära en röd rostig taxi, bara två bilar framför oss.

[Send them your heart]

Redan nu väljer jag att inte titta. Jag fäster blicken framåt, i vägens förlägning. Jag tittar inte för att se hur hon faktiskt bär något. I höger hand en blåvit tekanna i hårdplast och en genomskinlig tom axelremsväska över vänster axel. Också den i plast. Jag tittar i vägens förlägning men det är omöjligt att, på så här kort avstånd, inte se hur huden på yttersidan av hennes lår har hårdnat och spruckit, som tjock soltorkad lera. Skabb. Jag har sett det förut, på en räv vi sköt hemma. Känslan av hur det skulle vara möjligt att föra ner fingrarna i de centimeterbreda och djupa sprickorna infinner sig. Föra ned fingrarna och lyfta bort hela låret. Som en enda stor sårskorpa.

[So they'll know that someone cares]

Jag tittar inte, men jag ser. Ser att hon bara är decimeter från vår glänsande BMW, i jämnhöjd med framdäcken. Ser att vi inte kommer att köra över henne, att hon inte kommer att vara till verkligt besvär. Vi kryper fram. Hon är bara två vajande steg bort. Nu blundar jag.

[And their lives will be stronger and free]

Det går inte att undvika hennes lukt. Lukten öppnar en motorväg tillbaka till minnet av den skabbiga räven. Tillbaka till det ettriga surret av alla flugor när jag av misstag sprang på kvarlevorna på baksidan av uthuset, en sommarkväll. Ljudet från de ettrigt surrande mopederna dämpas av kroppen, precis utanför mitt öppna fönster.

[As God has shown us by turning stone to bread]

Mitt ansikte måste vara i jämnhöjd med hennes nakna höft. Avståndet ett par decimeter. På sin höjd. Jag väljer att inte svälja, för nu känner jag smaken. Smaken av den jag blundar för.

[So we all must lend a helping hand]

De ettriga mopedernas surrande bli åter tydligt. Jag öppnar ögonen och konstaterar genast att ögonvrån är fri. Nu behöver jag bara låta bli att titta i backspegeln. Det är först nu insikten om min underarm kommer till mig. Den har varit vilandes mot passagerardörrens utsida hela tiden. Vi har nästan mött varandra. Hud mot hud. Svindlande få millimeter kan ha skiljt oss åt. Lättad lyfter jag underarmen från BMW:s svartglänsande lack. Andas igen. För handen mot stereon och mot blandbandets avslappnande gung. Jag höjer volymen.

Linda Johansson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 mars, 2014

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Vitrockarna, ett fall för Ignaz Semmelweis?

Socialstyrelsen utfärdade år 2007 ett förbud för läkare att använda den långärmade, vita läkarrocken vid patientbesök, eftersom deras vita rockar är riktiga hygienbovar och drar till sig mikroorganismer som sedan ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 09 juni, 2009

Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 november, 2011

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Sociala medier - 2000 talets pyramidspel

År 2010 står vi med en fot kvar i "Information Age" och den andra i, mycket väl passande, "Attention Age". Det som i grunden beskriver den senare är att individer ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 29 maj, 2010

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.